EU-valet och utsikterna nu inför ett maktskifte i Rosenbad i höst

Kanske var det ändå inte så överraskande att både Socialdemokraterna och, särskilt, Moderaterna i EU-parlamentsvalet hamnade klart under de nivåer de brukar ha i riksdagsvalen. Den minnesgode kommer ihåg att redan inför EU-valet 2009 närde Fredrik Reinfeldt (M) förhoppningen att hans parti skulle gå om Socialdemokraterna och bli största parti. Det lyckades inte då och det lyckades inte nu heller. Moderaterna blev inte ens näst största parti (det blev MP). Fredrik Reinfeldt är valets stora förlorare med bara 13,6 procent för sitt parti. Väljarnas örfil riskerar att undergräva regeringschefens auktoritet. Det kostar att regera – och alldeles särskilt att regera på det sätt som alliansregeringen har gjort. M-toppnamnet Gunnar Hökmark (gammelmoderaten) har heller inte dragit några stora sympatier till partiet. Och socialdemokraterna landade på tiondelen samma nivå – 24,4 proc. – som i förra EU-valet. Självfallet är det inte alls en godtagbar nivå att bara få runt en fjärdedel av väljarna men EU-val är och förbli ofta protestval och där just enskilda frågor och kandidaternas personliga profil har lite större utrymme än i riksdagsvalen. Men S kan nu i stället hämta inspiration från den färska SCBs partisympatimätning – opinionsmätningarnas opinionsmätning med över 4 300 intervjuade och där man nu har hela 35,3 procent i stöd och över 51 procent för det samlade rödgröna blocket. För Reinfeldts moderater är den här mätningen ännu en kalldusch med svaga 22,7 procent för M och bara 36,7 procent för den borgerliga alliansen som helhet. En inte obetydlig risk finns också att KD inte klarar riksdagsspärren på 4 proc. men ska jag gissa så lär de sannolikt göra det med några få tiondelars marginal. Hur som helst: nu talar allt mer för maktskifte i Rosenbad i höst. Även tidigare medarbetare i Reinfeldts statsministerkansli säger i olika sammanhang att moderaterna är trötta och har slut på idéer och med det här SCB-siffrorna i botten så tyder det mesta på att Reinfeldts regering nu är rökt. I mycket just därför att folk är trötta på alliansregeringen och vill nu ha mera välfärd, investeringar och jobbsatsningar och mindre av ensidig skattesänkarpolitik. Noteras ska dock att bruttoantalet tillfrågade i den stora SCB-mätningen – mest pålitlig av alla mätningar – var cirka 9 085 personer men olika orsaker gjorde att antalet faktiskt intervjuade blev lite drygt hälften – 4 758 personer - under maj månad. Överlägset mest jämfört med alla andra mätningar men ändå värt att notera, liksom det faktum att siffran för osäkra väljare är 21 procent. Men lite mindre riskminimeringstaktik och lite mera passion och frimodighet i S-argumenteringen – från partiledningen och nedåt - nu med de här siffrorna i ryggen skulle inte alls skada. Bland annat just för att fånga in en del av de där 21 procenten osäkra! Några ord om trenderna i Europa. Förvånar inte alls – jag var själv där härom veckan – att blott runt 20 procent av politiskt desillustionerade tjecker ens fann det möda värt att rösta i EU-valet. Och inte heller att populistiska UKIP i Storbritannien gjorde ett kanonval på såväl Tories som LibDems bekostnad och fick 28 proc. och blev största parti i Storbritannien. Det låg i luften redan när jag var i London och hade samtal med olika personer i parlamentet och bland vanligt folk. Arbetarpartiet Labour gjorde ett så där val och fick bara 23 proc. och hade partiet inte gjort så väl ifrån sig i stor-London så hade det inte ens blivit några 23 proc. där nu. Partiledaren Ed Miliband, Labour, måste nu dra sina slutsatser och steppa upp inför parlamentsvalet i maj 2015. Men det faktum att UKIP – gör bra lokalval också – förväntas ta så där 12-13 proc. också i nästa års parlamentsval men ändå inte vinna ett enda mandat i parlamentet men sno tillräckligt med väljare från Tory och LibDem för att det också i Storbritannien lär bli ett maktskifte och slut på högerstyret i 10 Downing Street. I Tyskland gjorde socialdemokraterna SDP ett skapligt val men ligger ändå så där 8 proc. under Merkels CDU och där även De Gröna gick fram en del och blev tredje största parti i tyska EU-valet medan Die Linke tappade lite. Men Italien är intressant. Där gjorde den unge premiärministern Renzos parti Demokraterna ett bra val och tog ungefär 40 proc., populisten Grillo ungefär 20 proc. medan högerpopulisten Berlusconis Forza Italia gjorde ett svagt val och bara fick så där 13-14 proc. Men förskräckligt med att Le Pens parti Front National tog en fjärdedel av rösterna och blev klart största parti i Frankrike medan både regerande Hollandes socialister och borgerliga Sarkozys UDF båda gjorde mycket svaga val och även De Gröna i Frankrike tappade röster. Och vad ska man säga om Danmark där populistiska Dansk Folkeparti också blev största parti med så där 24 proc. av rösterna och ett mycket svagt val av de danska socialdemokraterna? Några slutsatser är tydliga: De partier som ville och vågade vara tydliga vann, etablerade partier förlorade, mitten smälte ihop och ytterkanterna vann. Det är den generella slutsatsen av EU-valet. Men vilken slutsats drar S här hemma nu inför höstens riksdagsval. Fortsatt riskminimeringspolitik i kombination med slarv, visst övermod och bristande lyhördhet från partiledningens sida och oddsen att S verkligen ska nå en väljarandel på 35 proc. av rösterna – och som S just nu har i SCB-mätningen – riskerar att inte bli verklighet. Också om det mesta just nu pekar på att Reinfeldt & Co får packa ihop och lämna Rosenbad efter valet i september. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 28 maj 2014 m fl)

De växande inkomstklyftorna blir en viktig valfrågan

Sveriges Television, SvT har ägnat en hel del programtid i maj månad åt att granska de växande inkomstskillnaderna i Sverige. Liksom Vetenskapens värld i SR-radion gjort åt de växande stor hälso- och livslängdsskillnaderna som finns mellan de boende i välbärgade områden kontra sämre situerade. Det är sannerligen ingen uppmuntrande information som tittarna och radiolyssnarna då har fått del av. Och särskilt förvånande är det inte heller, som påpekades häromdagen på ett ABF-seminarium i Stockholm när den kunskapsrika och läsvärda boken “Reinfeldtkoden” presenterades av de de författarna. Ny forskning visar, exempelvis, att Reinfeldts Sverige nu är tillbaka till år 1947 vad gäller inkomstfördelningen. Nu år 2014, liksom då år 1947, tar den hundradel av befolkningen som tjänar bäst in närmare tio procent av alla inkomster i landet. Och samtidigt med detta växer också gapet i ohälsa och olika livslängd mellan olika grupper i vårt Sverige. Vad SvT tydligt visar – liksom författarna till boken Reinfeldtkoden (om alliansens alla skattesänkningar) – är att Sverige rask håller på att utvecklas till ett skatteparadis för de mest välbeställda. Detta genom att de avskaffat gåvo-, arvs-, förmögenhets- och statliga fastighetsskatten har väldiga förmåner de senaste åren tydligt kommit att gynna samhällets höginkomsttagare. Ovanpå detta kan man lägga sänkta inkomstskatter (140 tusen milj. kr eller motsvarande halva årskostnaden för vårt lands sjukvård). Bland de 15 så kallade kärnländerna i EU har Sverige – från att tidigare varit en av de mest jämlika länderna i hela industrivärlden – nu minst skatteskillnad mellan låg- och höginkomsttagare. Detta att man ska betala skatt efter bärkraft – progressiviteten i skattesystemet – har urholkats kraftigt på 2000-talet, och särskilt tydligt så sedan 2006 och framåt. Bland jämförda länder är Sverige det land som nu via skattesystemet omfördelar minst från hög- till låginkomsttagare. De senaste 14-15 åren har alltså mycket stora förändringar skett i fråga om inkomstskillnaderna. En del av kritiken för detta faller också på tidigare S-regeringar (år 2000 till hösten 2006) men skillnaderna har vuxit ännu mycket mer under de åtta åren med borgerliga regeringar. En annan sak är sedan att dessa förändringar inte utgör några problem utan är snarare önskade för den som råkar ha borgerliga värderingar och synsätt. För dem är det så att säga en önskad utveckling att skillnaderna i inkomst och standard ska växa. Däremot icke så – borde inte vara det – med socialdemokratiskt och utjämningssträvande synsätt. Som bekant – läs gärna Reinfeldtkoden – är det dock inte bara så att skillnaderna i skatteuttag, mellan å ena sidan löntagare och å andra sidan pensionärer, sjuka och arbetslösa, som har ökat. I flera fall har också olika ersättningar – försämrad sjukförsäkring och en a-kassa som numera är sämst i Europa - till de sämst ställda skurits ner kraftig. Detta har varit en viktig delfinansieringskälla för de olika så kallade jobbskatteavdragen (totalt 140 miljarder kr) ihop med olika frysta anslag till våra olika välfärdstjänster (som därtill blivit marknadsutsatta och delprivatiserade). Men på en avgörande punkt har den här politiken icke fungerat alls som tänkt var. Arbetslösheten – långtids-, ungdoms- och den generella – har vuxit och är nu större än hösten 2006. Ja, jobbtillväxten har inte ens kunnat hålla jämna steg med hur arbetskraften vuxit. Mellan december 2006 och december 2013 blev vi 412 400 fler men antalet sysselsatta ökade bara med 235 400, vilket gjorde att sysselsättningsgraden sjönk från 66,1 proc. (dec. 2006) till 65,7 proc. (dec. 2013) samtidigt som den öppna arbetslösheten steg från 6,1 proc. (2006) till 8,0 proc. i december 2013. Andelen relativt fattiga – med en inkomst under 60 proc. av landets medianinkomst – har samtidigt ökat kraftigt är nu så stor som 12,4 procent av befolkningen. Hälften av landets studenter lever numera på samma låga fattigdomsnivå. Allt mer tyder på – Göteborgs univ. SOM-mätningar och annat – att allt fler svenska väljare nu känner av den växande otryggheten och även fått nog av skattesänkarpolitikens effekter. Och för socialdemokratin måste den här utvecklingen nu tas på största allvar. Partiet måste - mer kraftfullt än man hittills vågat visa - verka för skatter som fördelar om mellan rik och fattig, och som bättre och mer solidariskt kan finansiera skolan, vården och äldreomsorgen samt att rusta upp våra gemensamma socialförsäkringar så att de ger en rimligt fullgod ersättning vid sjukdom etc.. Socialdemokraterna behöver inte vara så nervösa över att gå fram med tydligare krav på skatt efter bärkraft – både vad gäller inkomster, förmögenheter och fastighetsinnehav. Därvidlag kan de t ex luta sig emot hur olika opinionsmätningar – såsom en färsk Sifo, senaste SOM-mätningen och annat – allt tydligare visar att svenska folket vill minska inkomstskillnaderna. Hela sju av tio vill minska de inkomstklyftor som på senare tid tillåtits växa alldeles för mycket. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Nuon har sänkt regeringens trovärdighet och kan spela roll i valet

Om Nuon har sänkt regerings trovärdighet och skadat riksdagens möjligheter att granska regeringsmakten: Det kom knappast som någon överraskning att Konstitutionsutskottet – även dess borgerliga del – tisdagen den 13 maj valde att rikta kritik mot Maud Olofsson för hanteringen av Vattenfalls fiaskoköp av holländska Nuon för hisnande stora 97 tusen miljoner kr. En förlustaffär av jättelika dimensioner för ytterst hela svenska folket eftersom Vattenfall är helstatligt och hittills motsvarande runt 40 tusen miljoner (= 10 000 kr per svenskt hushåll) redan fått skrivas av som en första delförlust. Och det lär följas av fler nedskrivningar. Ansvarigt statsråd var f d näringsministern och tidigare C-ledaren Maud Olofsson men indirekt även hela regeringen eftersom regeringen alltid är kollektivt ansvarig för alla regeringsbeslut. Också när man underhand OK-ar eller nej-ar olika statliga bolagsledningars beslut av väsentlig vikt och betydelse. Den före detta näringsministern och vice statsministern var – när Vattenfall gjorde sin sämsta affär någonsin - ansvarig för att å regeringens vägnar bereda detta ärende enligt konstens alla regler samt ge det statliga företagets VD Lars Josefsson (en stöddig och självgod typ) rött eller grönt ljus att genomföra affären. Olofsson får i KU över block- och partigränserna, om än med lite olika ordval, välförtjänt KU-kritik för att dokumentation över beredningen saknas samt för att hon vägrade infinna sig för utfrågning inför utskottet. Mindre imponerande, rent av ynkligt, är dock att de borgerliga – med KU-vicen och M-ledamoten Per Bill i spetsen - i utskottet behandlar den som är ytterst ansvarig för regeringens arbete och beslutsfattande, statsminister Fredrik Reinfeldt, med silkesvantar. Hans roll och ansvar i hela denna dystra historia nämns överhuvudtaget inte i allianspartiernas reservation. Men är det val om bara fyra månader så händer sånt här i KU. Endera så är det som Fredrik Reinfeldt har sagt, att han fick information om att affären hade genomförts först via medierna. Men kan man verkligen tro på det i en sådan här jätteaffär!? Ytterst tveksamt. Men hur det nu än är så borde inte bara KU:s majoritet, utan även KUs borgerliga ledamöter, ge honom en reprimand för att beredningsrutinerna i regeringskansliet har brustit. Ingen är sist och slutligen mer ansvarig för dessa brister än den moderate regeringschefen själv. Men här orkade, ville, kunde eller fick inte de borgerliga fullfölja sitt granskande uppdrag. Att det bara är några månader kvar till valet är säkert en förklaring till den närmast generande underdånigheten inför statsministern. Den andra tolkningen är att det är precis som Maud Olofsson tidigare har meddelat (men i TV-Aktuellt den 13 maj inte längre vill bekräfta) via medierna, att hon förankrade sitt gröna ljus till Vattenfall 97-miljardersköp hos både stats- och finansministern. I så fall förtjänar Reinfeldt en rejäl kritik för att ha farit med osanning inför riksdagen och KU. Vilken grävande journalist tar fram hur det egentligen förhöll sig med den här saken? För min del förefaller det fullkomligt osannolikt att Maud Olofsson skulle ge grönt ljus till den största statliga företagsaffären i modern tid utan att först ha förankrat detta beslut hos både stats- och finansministern, samt hos regeringens fyra partiledare i det inre kabinettet. När Konstitutionsutskottets borgerliga ledamöter vägrar lägga minsta ansvar för den bristfälliga beredningen av detta svindyra fiasko på statsministern undergräver de i själva verket också statsministerämbetet. Statsministern är nämligen, enligt grundlagen, ansvarig för sin regering. Nu tycks han plötsligt inte ha något ansvar alls. Noterar också att även Centerpartiet – valtaktiskt motiverat? - i och med KU:s behandling av Nuonaffären lät sina borgerliga kamrater kritisera sin tidigare partiledare, medan man passivt accepterar att det stora regeringspartiets ordförande – Reinfeldt – däremot erbjöds en smitväg från allt ansvar. Men det är väl bara ännu ett exempel på hur Centerpartiet numera accepterar sin självpåtagna och underordnade ställning i alliansens egen makthierarki. Därutöver kan konstateras: nu måste rutinerna för kommunikation inom regeringskansliet stramas upp. I samband med affärer i 100-miljardersklassen måste all kommunikation i beredningsprocessen tydligt dokumenteras. Dessutom måste det via regelskärpningar säkerställas att den minister (inklusive föredettingar) som kallas av KU också kommer till KU när utskottet kallar. Annars är risken stor att vi får en lex Maud Olofsson-praxis i nya framtida “Nuon-affärer”. För övrigt kan jag fuller väl förstå om gruvfacket nu inte vill ha kvar Maud Olofsson i LKABs styrelse. Hennes trovärdighet är förbrukad och gagnar inte LKAB i det läge när stora förändringar med stadsomvandling och annat förestår i Malmfälten och behov finns för goda och täta förbindelser med regering och riksdag som finns under den närmast överblickbara framtiden. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com PS. Kolla DN idag – apropå stadsflytten, se länk: http://www.dn.se/debatt/sa-ska-vi-flytta-och-fornya-kiruna-nar-gruvan-byggs-ut/. Det nu träffade avtalet är ett bra första steg. Men flytten och stadsomvandlingen kommer att kosta långt mer och även kräva att regering och riksdag engagerar sig. (Publicerad i Piteå-tidningen 16/5-14 m fl)

Tjeckien - ett politiskt desillusionerat EU-land

Första veckan i maj startade valrörelsen inför EU-parlamentsvalet på allvar. Partierna har presenterat olika manifest och i Sveriges riksdag har det också hållits en partipolitisk debatt med EU-tema. Men själv var jag i Tjeckien och Prag då, och där märktes just nära nog inget alls av förestående EU-parlamentsval. Men så brukar heller inte mer än runt 30 procent av tjeckerna och runt 20 procent av grannlandet Slovakiens väljare vara motiverade nog att rösta i EU-valet. Europadagen den 9 maj och nationella, tjeckiska helgdagen till minne av befrielsen från nazismen var också fjärran från ystert norskt 17 maj-firande. Tjeckerna tog däremot tillfället i akt att strosa runt i den 20 gradiga värmen i Prag och annorstädes, drack öl och åt glass men tänkte uppenbarligen just inte alls på kommande EU-parlamentsval och annat liknande. Politiskt desillusionerade tjecker – i kombination med den korruption som råder inom statsförvaltningen – tror allt mindre på de etablerade, tidigare stora partierna och struntar allt mer i att rösta alls eller så i växande grad att rösta på olika protestpartier, inte sällan helt utan egentliga politiska program utöver att de säger sig vilja bekämpa korruptionen. Socialdemokraterna är visserligen ännu största parti i den tjeckiska koalitionsregeringen med 50 mandat. Men särskilt den nyrike affärsmannen Babish – nu vice premiärminister och finansminister - och hans i fjol helt nybildade protestparti Ano med 47 mandat i parlamentet kan mycket väl i EU-valet nu i maj få runt 20 procent och bli större än socialdemokraterna, som i senaste parlamentsvalet – med 59,5 i valdeltagande – i oktober 2013 fick 20 procent och Ano blev näst störst med dryga 17 procent av rösterna. Andra stora partier är Böhmens och Mährens kommunistparti – med många äldre och landsbygdsväljare) har 33 mandat, TOP-partiet för Tradition ansvar och välstånd med 26 mandat, Demokratiska medborgarpartiet med 16 mandat och högerpopulistiska Direktdemokratins Gryning med 14 mandat, precis som Kristdemokratiska unionen. Regeringschef i koalitionsregeringen är Jiři Rusnok med affärsmannen och ägaren Babish (blivit rik på agrokemi) till bl a ekonomiska dagstidningen Hospodárské Noviny (40 000 ex) är vice premiärminister och finansminister. President är socialdemokraternas tidigare ledare Miloš Zeman med mest cermoniell makt (efterträdde högerpolitikern och starkt EU-skeptiske Vaclav Klaus, f d partiledare i nu nästan utraderade ODS-partiet). Som en av redaktörerna, Martin Ehl, på den ekonomiska dagstidningen HN sade så är den över fyra-åriga ekonomiska depressionen i Tjeckien ihop med korruptionen en avgörande förklaring till att tjeckisk politik ger ett minst sagt kaotiskt, nästan lite anarkistiskt intryck. Men nu är landet långsamt på väg att återhämta sig och åter få ekonomiska tillväxttal på 1-2 procent årligen igen. Inflationen ligger på samma tal och statsskulden är klart under EMU-kriteriernas max 60 procent av BNP och ligger på “låga” 46 procent av BNP. Men något tjeckiskt medlemskap i euron är inte aktuellt under överskådlig tid, vilket även andremannen på svenska ambassaden i Prag bekräftade. Det finns runt 200 svenska företag närvarande på olika sätt i det traditionella industrilandet Tjeckien och för vilket Tyskland är den den stora marknaden (VW-ägda Skoda tillverkar en miljon personbilar årligen men tillverkar också spårvagnar och lantbruksmaskiner). Det goda tjeckiska ölet är en annan stor exportprodukt. Det östliga partnerskapet med grannarna i öst är viktigt för Nato-landet Tjeckien (hyr 14 svenska JAS-plan, och nytt kontrakt ligger i “pipen, berättar svenska försvarsattachén på Pragambassaden) och regeringen stöttar Ukraina i konflikten med Putins Ryssland. Tjeckiska jaktplan patrullerar då och då i de baltiska Nato-länderna för att visa att de har Tjeckiens stöd. Apropå Krim och östa Ukraina: när jag var i London före påsk och pratade med Labour-politikern Mike Gapes i parlamentets utrikesutskott så är han övertygad om att det fanns en hel del ryska spetsnatz-soldater och officerare på ukrainsk mark och att nog amerikansk underrättelsetjänst tidigt visste vad som var på gång utan att berätta det för omvärlden. Noteras ska också att särskilt bland äldre tjecker – såsom tidigare chefen och vice chefen på Rude Pravos (hade en gång en milj. uppplaga) utrikesredaktion – så är dock förståelsen stor för att Putins Ryssland vill ha en buffert mot USA och Nato i Ukraina. “Ryssarna vill inte acceptera amerikanarna vid sina gränser lika lite som USA vill ha ryssar nära sina gränser”, sade den ärrade f d utrikesredaktören Borzek Homola. och sedan länge pensionerad från Rude Pravo. Intressant var också det han och hans kollega hade att berätta om hur de gjorde för att komma ut med en underjordisk tidning när ryssarna i augusti 1968 invaderade dåvarande Tjeckoslovakien och kastade ut journalisterna från Rude Pravo. Givetvis avslutar också ag mitt besök i EU-landet Tjeckien med att i Prags äldre del intaga en nybryggd Pilšen Urquell i det alltid lika sympatiska ölhaket Tigern, dit Vaclav Havel på sin tid som president alltid tog president Bill Clinton och andra på en prisvärd som enkel representationsöl. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com PS. "Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv" av Jean-Michel Guenassia. Belyser tiden såväl före som efter kriget,Pragvåren och fram till idag. (Publicerad i bl a Arbetarbladet 20 maj 2014 m fl)

Reinfeldtkoden - en guldgruva för väljarna inför höstens val

Låt det bli sagt med en gång: Det är en alldeles utmärkt och klargörande bok som Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen skrivit om “Reinfeldtkoden” (Ordfront förlag) om “den ädla konsten att rasera den svenska modellen”. Det är den tredje boken i serien om hur moderaterna – med m-ledaren Reinfeldt, finansminister Borg och PR-gurun Schlingmann vid regipulpeten – sedan 2004 stegvis och metodiskt med olika nyspråkliga finter och trix låtsas att de vill bevara den svenska arbetsmarknads- och välfärdsmodellen. Retoriskt smart för att sedan dölja att de i verkligheten sedan första valvinsten hösten 2006 dock är – precis som gammelmoderaterna (före Reinfeldt-eran; inledd hösten 2003) – ute efter att stegvis ändå montera ner och rasera den och rejält öka klass- och standardskillnaderna i det svenska samhället. Redan före valet 2006 utkom ekonomerna Stefan Carlén, Christer Persson och Katalys-tankesmedjans chef Daniel Suhonen utkom dessa tre m-granskare med sin första bok ”Åtta år med Reinfeldt” och inför 2010 års val med uppföljaren ”Bokslut Reinfeldt”. Budskapet var i stort sett detsamma i de båda böckerna. Med den skillnaden i den första boken fanns ett budskap som rätt många – också inom socialdemokraternas partiledning – inte trodde skulle förverkligas i regeringsställning. I “Bokslut Reinfeldt” framgick däremot att de genomfört just vad som låg i tangentens riktning – i de olika m-stämmobesluten och annat – och förutskickades komma att ske redan i “Åtta år med Reinfeldt”. Men utan att S och övriga oppositionen riktigt förmådde göra tillräckligt trovärdigt skulle fortsätta att ske om Reinfeldt-alliansen blev omvald hösten 2010, vilket ju också om än knappt också skedde i valet. Om det reptricket att dupera en majoritet av svenska väljarkåren – nu när massarbetslösheten ser ut att ha parkerat på runt 8 procent av arbetskraften och den gemensamt finansierade välfärden urholkats – också i höstens riksdagsval är däremot mindre sannolikt. Något som den nya boken “Reinfeldtkoden” kan komma att bidra till att förhindra. Därest socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet denna gång förmår utmana på ett tydligare sätt än i valen 2006 och 2010. Särskilt som man nu så tydligt att ett klart opinionsövertag så här fyra och en halv månad före valdagen i september. Nu våren 2014 är verkligheten mera tydligt emot och avslöjande vad gäller moderaternas språkliga finter att också de vill bevara den svenska arbetsmarknads- och generella, standardtrygghetsskyddande välfärdsmodellen. Något som ännu i valet 2010 inte var tillräckligt uppenbar för tillräckligt många och därför gjorde att tillräckligt många ville ge Reinfeldt och Borg ännu en chans att fortsätta i regeringsställning. Sedan dess har också en nu rätt klar majoritet i opinionen kommit i kapp de tre Reinfeldtkod-författarnas varningsord. Faktum är att de inför den i slutet av april nu publicerade tredje boken i serien, Reinfeldtkoden, ligger alliansen i färska opinionsmätningar 15 procent efter oppositionen. Bekräftas detta också i Statistiska centralbyråns rekordstora mätning (över 9 000 tillfrågade) i juni månad, så lär Reinfeldt och hans borgerliga allians få synnerligen svårt att klara ett andra omval. Opinionen ser just nu helt klart ut som om många väljare – också borgerliga – sist och slutligen insett att gigantiska skattesänkningar på 130-140 miljarder kr och privatiseringar och vinstutsättningar av vård, skola och omsorg faktiskt har raserat mycket av den välfärd som en klar majoritet av svenska folket trots allt ändå vill ha kvar och helst också bli lite bättre än den just nu är. Och för det är man också – visar Göteborgs universitets pålitliga SOM-mätningar – beredd att betala skatt. Det som kanske är allra bäst med den här tredje Reinfeldt-boken är att den ännu mer pedagogiskt och klargörande tydligt förmår visa att ekonomi och politik hänger ihop, vilket de trista sifferduellerna mellan s-ledaren Löfven och m-ledaren Reinfeldt i TV och andra medier däremot lyckas klart sämre med. Därför är den här boken en guldgruva. Här finns också de olika utländska och svenska forskarrapporter som på olika sätt motbevisat att moderaternas systemskiftande politikomläggning inte förmått infria vad de i sin retorik (Reinfeldt och Borg) påstått att den ska och har levererat. Kort sagt: deras regeringspolitik har inte hållit streck utan byggt på rent statistiskdribbel och glädjekalkyler. Frågan är nu bara: när ska de olika politiska reportrarna och analytikerna i dagspress samt radio och TV förmå sig att ställa samma grundläggande kontrollfrågor och faktapresentationer som finns i “Reinfeldtkoden”!? Reinfeldtkoden ger sammantaget en bedövande bild av hur det moderata systemskiftet präglar nästan allt i samhället. Tydligast och bäst är i dock bokens kapitel om skattepolitiken, ”Konsten att undergräva välfärdens långsiktiga finansiering”, en läsning som varje väljare med intresse för samhällsfrågor borde ta del av. I bokens slutord frågar sig författarna: Vilket samhälle vill vi ha? Något mera tydligt svar på den frågan ges dock inte. Däremot anges att det tarvas skattehöjningar, att nuvarande överskottsmål i de offentliga finanserna slopas och att ett stort lånefinansierat investeringsprogram för bostäder, infrastruktur och klimat är helt nödvändigt. Det sistnämnda har ju även ledande nationalekonomer som professor Lars Calmfors, Assar Lindbeck och andra – liksom arbetarrörelsens egen forskningskommission – också lyft fram som en nödvändighet. I mera försiktiga ordalag utfärdar författarna också en lite inlindad varning till en ny, Stefan Löfven-ledd regering: ”Att inte tydligt byta inriktning är att fortsätta systemskiftet”. Dock förtjänar att här påpekas: också om vi – rätt sannolikt – får en ny s-ledd regering i höst är det nära nog ofrånkomligt att den riskerar att skapa besvikelse. Detta eftersom förväntningarna på en förändring – i frågor som arbetslöshetens bekämpande, skolans kris, omsorgens och sjukvårdens brister, den otillräckliga ersättningsnivån i a-kassan, den orättvisa pensionärsskatten (i relation till vanliga löntagare), bostadsbristen, bristerna inom väg och järnväg och mycket annat – kan förväntas vara stora samtidigt som återskapandet ens av de mest centrala och bärande pelarna i den svenska arbetsmarknads- och välfärdsmodellen kommer att ta många år att genomföra. Blir förändringstempot tillräckligt för att väljarna ska ge den nya regeringen chansen att fortsätta fyra år till efter valet 2018? Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 5 maj 2014 m fl)