EU-valet och utsikterna nu inför ett maktskifte i Rosenbad i höst

Kanske var det ändå inte så överraskande att både Socialdemokraterna och, särskilt, Moderaterna i EU-parlamentsvalet hamnade klart under de nivåer de brukar ha i riksdagsvalen. Den minnesgode kommer ihåg att redan inför EU-valet 2009 närde Fredrik Reinfeldt (M) förhoppningen att hans parti skulle gå om Socialdemokraterna och bli största parti. Det lyckades inte då och det lyckades inte nu heller. Moderaterna blev inte ens näst största parti (det blev MP). Fredrik Reinfeldt är valets stora förlorare med bara 13,6 procent för sitt parti. Väljarnas örfil riskerar att undergräva regeringschefens auktoritet. Det kostar att regera – och alldeles särskilt att regera på det sätt som alliansregeringen har gjort. M-toppnamnet Gunnar Hökmark (gammelmoderaten) har heller inte dragit några stora sympatier till partiet. Och socialdemokraterna landade på tiondelen samma nivå – 24,4 proc. – som i förra EU-valet. Självfallet är det inte alls en godtagbar nivå att bara få runt en fjärdedel av väljarna men EU-val är och förbli ofta protestval och där just enskilda frågor och kandidaternas personliga profil har lite större utrymme än i riksdagsvalen. Men S kan nu i stället hämta inspiration från den färska SCBs partisympatimätning – opinionsmätningarnas opinionsmätning med över 4 300 intervjuade och där man nu har hela 35,3 procent i stöd och över 51 procent för det samlade rödgröna blocket. För Reinfeldts moderater är den här mätningen ännu en kalldusch med svaga 22,7 procent för M och bara 36,7 procent för den borgerliga alliansen som helhet. En inte obetydlig risk finns också att KD inte klarar riksdagsspärren på 4 proc. men ska jag gissa så lär de sannolikt göra det med några få tiondelars marginal. Hur som helst: nu talar allt mer för maktskifte i Rosenbad i höst. Även tidigare medarbetare i Reinfeldts statsministerkansli säger i olika sammanhang att moderaterna är trötta och har slut på idéer och med det här SCB-siffrorna i botten så tyder det mesta på att Reinfeldts regering nu är rökt. I mycket just därför att folk är trötta på alliansregeringen och vill nu ha mera välfärd, investeringar och jobbsatsningar och mindre av ensidig skattesänkarpolitik. Noteras ska dock att bruttoantalet tillfrågade i den stora SCB-mätningen – mest pålitlig av alla mätningar – var cirka 9 085 personer men olika orsaker gjorde att antalet faktiskt intervjuade blev lite drygt hälften – 4 758 personer - under maj månad. Överlägset mest jämfört med alla andra mätningar men ändå värt att notera, liksom det faktum att siffran för osäkra väljare är 21 procent. Men lite mindre riskminimeringstaktik och lite mera passion och frimodighet i S-argumenteringen – från partiledningen och nedåt - nu med de här siffrorna i ryggen skulle inte alls skada. Bland annat just för att fånga in en del av de där 21 procenten osäkra! Några ord om trenderna i Europa. Förvånar inte alls – jag var själv där härom veckan – att blott runt 20 procent av politiskt desillustionerade tjecker ens fann det möda värt att rösta i EU-valet. Och inte heller att populistiska UKIP i Storbritannien gjorde ett kanonval på såväl Tories som LibDems bekostnad och fick 28 proc. och blev största parti i Storbritannien. Det låg i luften redan när jag var i London och hade samtal med olika personer i parlamentet och bland vanligt folk. Arbetarpartiet Labour gjorde ett så där val och fick bara 23 proc. och hade partiet inte gjort så väl ifrån sig i stor-London så hade det inte ens blivit några 23 proc. där nu. Partiledaren Ed Miliband, Labour, måste nu dra sina slutsatser och steppa upp inför parlamentsvalet i maj 2015. Men det faktum att UKIP – gör bra lokalval också – förväntas ta så där 12-13 proc. också i nästa års parlamentsval men ändå inte vinna ett enda mandat i parlamentet men sno tillräckligt med väljare från Tory och LibDem för att det också i Storbritannien lär bli ett maktskifte och slut på högerstyret i 10 Downing Street. I Tyskland gjorde socialdemokraterna SDP ett skapligt val men ligger ändå så där 8 proc. under Merkels CDU och där även De Gröna gick fram en del och blev tredje största parti i tyska EU-valet medan Die Linke tappade lite. Men Italien är intressant. Där gjorde den unge premiärministern Renzos parti Demokraterna ett bra val och tog ungefär 40 proc., populisten Grillo ungefär 20 proc. medan högerpopulisten Berlusconis Forza Italia gjorde ett svagt val och bara fick så där 13-14 proc. Men förskräckligt med att Le Pens parti Front National tog en fjärdedel av rösterna och blev klart största parti i Frankrike medan både regerande Hollandes socialister och borgerliga Sarkozys UDF båda gjorde mycket svaga val och även De Gröna i Frankrike tappade röster. Och vad ska man säga om Danmark där populistiska Dansk Folkeparti också blev största parti med så där 24 proc. av rösterna och ett mycket svagt val av de danska socialdemokraterna? Några slutsatser är tydliga: De partier som ville och vågade vara tydliga vann, etablerade partier förlorade, mitten smälte ihop och ytterkanterna vann. Det är den generella slutsatsen av EU-valet. Men vilken slutsats drar S här hemma nu inför höstens riksdagsval. Fortsatt riskminimeringspolitik i kombination med slarv, visst övermod och bristande lyhördhet från partiledningens sida och oddsen att S verkligen ska nå en väljarandel på 35 proc. av rösterna – och som S just nu har i SCB-mätningen – riskerar att inte bli verklighet. Också om det mesta just nu pekar på att Reinfeldt & Co får packa ihop och lämna Rosenbad efter valet i september. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 28 maj 2014 m fl)