Monday, August 13, 2018

Tid för eftertanke och reflektion om högerpopulismen och valet den 9 september

I tider som dessa med Trump, klimatförnekare och växande antal länder med starka eller rent av dominerande högerpopulistiska partier finns det många och goda skäl att ställa sig frågan: Hur kommer det sig att populismen växer i nästan alla länder på alla kontinenter, samtidigt? Självfallet handlar det här inte att det är någon social smitta och heller inte att folk skulle vara primitiva och outbildade varelser, så som diskussionen har förts i vissa kretsar. Förklaringen till högerpopulismens genomslag är, enligt många som närmare analyserat dess uppkomst och rötter, i stället i huvudsak det nyliberala epokskiftet (marknadifieringen m m) och socialdemokratins försvagning och gradvisa förflyttning mera mot mitten. Detta samtidigt som S tonat ner sin samhällskritiska ådra och därmed också marginaliserat sig själv som valbar politisk kraft. Det gäller exempelvis i Frankrike, Nederländerna och Italien. Föreställningen om att samhället/det allmänna dragit sig tillbaka och i ökad grad gjort marknad av också centrala välfärdsområden som vård, skola och omsorg. Att samhällets åtagande snävats in och politiken tagit steg tillbaka, och känsla hos fler av “övergivenhet” och att det går utför är central i diskussionen om populismens mekanismer och framväxt. Flyktingkrisen och migrationen har då nyttjats flitigt att högerpopulistiska partier för att blåsa upp motsättningarna i den politiska debatten. Tudelningen och de växande klyftorna mellan stad och land hör också hit som en delförklaring. Samtidigt som den hållningen att saker och ting i samhället blivit sämre för många kritiseras också från flera håll för att vara onödigt svartsynt. Något som rent av sägs spela konservativa krafter i händerna och ge högerpopulistiska krafter och politikermissnöjet luft under vingarna. Förvisso sant i många länder i vår omvärld som på senare tid – i politikermissnöjets spår – lett till att högerpopulismen rent av fått makten i en brutal, diktatorisk form i t ex Ungern. Men så också i tidigare stabila folkligt väl förankrade länder som Österrike, Italien m fl. Och delvis så även i Nederländerna, grannländer som Danmark, Finland och Norge; lett till att högerpopulistiska partier antingen ingår i borgerliga regeringar eller är dessa regeringars stödpartier i parlamentet. Är det då så illa i Sverige i dag? Finns faran även här för att högerpopulismen och viljan att ge etablissemanget fingret växer sig starkare även i Sverige? Ja, det beror på vem du pratar med, men vissa upplever det onekligen så. Känner sig förbannade och icke sedda. Och kan och kommer att ta en SD-valsedel för att demonstrera sitt missnöje på valdagen, många av dessa inte av övertygelse eller för att de skulle vara rasister utan för att de är frustrerade och arga. Också vanliga löntagare eller pensionärer som dock skulle bli de första och största förlorarna på om SD-förslagen och/eller den borgerliga alliansens skatte- och välfärdsnedrustande politik skulle genomföras i praktiken. Men sämre a-kassa, försämringar av arbetsrätten, nedskärningar i samhällets stöd till sjukvården, äldreomsorgen, sämre tandvård och mycket annat i den vägen. Det pratas ibland också – inte utan rätt - om att globaliseringens offer som röstar på högerpopulismen, eller så röstar de inte alls. Det ligger en del i detta – i såväl bakom Trumps framgång i USA som att Storbritannien folkomröstat att lämna EU (Brexit) som bakom populistpartiernas framgångar och löft dem till regeringsmakten i Italien och Österrike. En realitet är t ex att det idag också i vårt land – i kombination med urholkad a-kassa etc - är jättemycket svårare i dag för arbetargrabbar som inte tycker att det är kul att plugga. De har svårare att hitta jobb om de inte har en fullgod yrkesutbildning av något slag, trots att vi har brist på truckförare, plåtslagare och andra liknande hantverksyrken. Eller om de skulle råka bli av med jobbet de tidigare haft och saknar en yrkesteknisk utbildning av något slag för att få jobb i något bristyrke. För åter andra har det blivit bättre. Det gäller t ex för kvinnor och unga tjejer, de klarar sig bättre i skolan och fullföljer sina utbildningar och får oftare och lättare jobb än unga grabbar. Och för höginkomsttagarna har utvecklingen i Sverige också blivit bättre. Sedan finns ju också det man kallar för strukturella problem, detta att välfärdspremien inte räcker till för alla. Vi skulle behöva på lite sikt att – med en åldrande befolkning och olika brister i välfärden behöva ta in lite mera i skatt, inte sänka skatterna som de borgerliga och även högerpopulistiska SD vill göra i lite olika hög grad. Sjukförsäkringen borde t ex behöva förbättras och ge ett bättre inkomstskydd vid sjukdom, tandvårdsförsäkringen bli bättre, pensionerna behöva höjas och annat liknande. Vi behöver också satsa mer på en bättre fungerande järnväg och annan kollektivtrafik och minska våra klimatskadliga och temperaturhöjande utsläpp, något som kräver investeringar i mångmiljardklassen under en lång följd av år. Det begriper nog allt fler efter årets varmaste sommar på 260 år. Högerpopulistiska SD som t ex har förslag om att skrota väderleksrapporterande och väderleksforskande SMHI och är det mest klimatförnekande partiet i Sverige riksdag är då den mest olämpliga politiska kraft att hålla i handen när polarisen smälter, torrsomrarna blir fler och återkommande och höststormarna svämmar över gator och torg i våra lågt liggande städer som Göteborg och andra. Som socialdemokrater i Sverige och Norden tror vi – liksom andra progressiva krafter – att människan tillsammans med andra kan förändra och bygga ett ännu bättre, rättvisare och mera sammanhållet och klimatsmart samhälle - för alla och inte bara vissa. Men då måste vinsterna i välfärden bort – och det tycker också 70 procent av svenska folket som framgår av mätningar vid Göteborgs universitet (SOM-institutet där) men inte så alliansens borgerliga partier eller populistiska SD som låtit sig köpas av privata välfärdslobbyisterna. Ett klokt ansvarstagande och framtidsbyggande parat med en ännu starkare samhällskritisk ådra att vilja göra ett i grunden mycket bra landet ännu bättre och rättvisare är vad Sverige nu behöver för de kommande fyra åren. Men valet är ditt den 9 september! Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Anm. Lästips: Prof Sverker Gustavsson, Claes-Mikael Jon och Ingemar Lindberg “Vad krävs för att rädda demokratin?. En i tider som dessa synnerligen läs- och tänkvärd bok att ta till sig innan man lägger sin röst den 9 september i Sverige Amerikanske författaren, riskkapitalisten JD Vance, skriver om sin egen fattiga släkt i en bygd präglad av nedlagda fabriker och hög arbetslöshet i läsvärda Hillbilly Elegy. Väljare som dessa röstade fram Donald Trump som USAs president. Anm: Här ytterligare trådar att spinna vidare på för den intresserade: Hur kommer det sig att de så kallade nationalisterna och Sverigevännerna öppet svartmålar, är klimatförnekare och förtalar Sverige? Är de så korkade att de inte fattar bättre? Det är nog inte så troligt. Är de så okunniga att de inte vet bättre? Också mer troligt. Vet de att de faktiskt har fel men av någon anledning är så förbannade och bittra att de skiter i det? Mest trolig förklaring. De vill ge eliterna fingret i protest och ilska och det blir då överordnat allt annat. (Publicerad också i Arbetarbladet - https://demokraatti.fi/tid-for-eftertanke-och-reflektion-om-hogerpopulismen-och-svenska-riksdagsvalet-den-9-september - m fl)

Thursday, May 31, 2018

Om Italiens politiska och ekonomiska kris

Precis hemkommen från ett antal fina dagar i italienska kulturstäder som Venedig (med 30 milj turister årligen!), Vicenza, Ravenna och Bologna blir samtidigt ännu en upplevelse i de politiska krisernas Italien. I värsta fall kan den nu pågående ekonomisk-politiska krisen eventuellt leda till att Italien lämnar euron som varit landets valuta i snart 20 år. Fortfarande tio år efter den globala finanskrisen 2008 producerar Italien mindre per år än man gjorde före krisen medan svensk ekonomi vuxit med cirka 20 procent. Och med så låg tillväxt är det svårt att genomföra reformer eller få utrymmer för offentliga investeringar i infrastruktur, utbildning m m. Frustrationen märks bland folk och när de går till valurnorna. Populistpartier som Femstjärnerörelsen,M5S, och starkt främlingsfientliga Lega växer med gamla, etablerade partier som socialdemokratiska Partito Democratico, PD (halverat antal parlamentsledamöter i senaste valet), och andra tappar i stöd. Och sannolikt så gör även i nästa val som redan står på tur i höst eller början av nästa år. Nu när regeringsförhandlingarna mellan de två valvinnarna i M5S (med 33 % av rösterna) och Lega (17 %) kanske spruckit och en i så fall möjlig övergångsregering under f d IMF-ekonomen Cottorelli tillsätts på uppdrag av president Mattarelli, när han vägrat godkänna M5S och Legas förslag till ny, eurokritisk finansminister (prof Savola). Men med populistpartiernas starka ställning i parlamentet lär inte teknokratregeringen Cottarelli inte överleva länge. Men trots allt kanske ändå en M5S-Lega-regering ändå kommer till stånd snart. Annars lär det bli nyval igen i oktober eller senat i februari 2019. Om så, talar opinionsläget för att populistiska Femstjärnerörelsen – med starkt stöd i södra Italien – och Lega i norra Italien får fortsatt starkt väljarstöd. Krisande PD – styrt Italien sedan 2013 – med svaga 18 procent i stöd i senaste valet lär inte kunna förändra den bilden till nästa nyval. Men just nu ser det åter ut som det kanske ändå kan bli en Femstjärne- och Lega-sammansatt koalitionsregering men då utan kritiserade professor Savona som finansminster men med juristen Conte som premiärminister. Femstjärnerörelsen M5S under unge Luigi di Maios ledning (han saknar egen yrkeserfarenhet) har ett mycket starkt stöd i södra Italien och är EU-och eurokritiskt och ett uttalat populist- och antietablissemangsparti med en del likheter med Podemos i Spanien. Dock ej främlingsfientligt som det andra, Matteo Salvi-ledda populistpartiet Lega med väljarbas i norra Italien. Di Maios M5S är för en garanterad medborgarlön på 780 euro/mån för alla – går hem i fattiga södra Italien – och kostar 17 miljarder euro (180 mrd kr) att genomföra. Lega vill ha en platt skatt på 15 procent för alla, innebär ett skattebortfall årligen på 50 miljarder euro (=525 mrd kr). Lägg så till detta att de två populistpartierna har förslag om att ta tillbaka en tidigare genomförd höjning av pensionsåldern (från Montis premiärministertid) som kostar 8 miljarder euro. Vidare så vill man skrota en beslutad momshöjning som innebär ett skattebortfall på 12,5 miljarder euro. Sammantaget innebär M5S (Femstjärnerörelsen) och Legas vallöften kostnader på 110 – 120 miljarder euro; motsvarar 6-7 procent av Italiens BNP. Populära vallöften hos deras väljare men för ett Italien – tredje största ekonomin i eurozonen – med över 10 procents arbetslöshet och lägsta ekonomiska tillväxten i hela eurozonen så innebär ett förverkligande av dessa löften stora hål i stadskassan. Enbart den platta 15 %-iga skatten skulle innebära ett skattebortfall på 50 miljarder euro för Italien som i nuläget har en statsskuld på 130 procent av BNP (Sverige har snart bara 30 %!) och det är den tredje största bland världens största ekonomier. Ett med andra ord tufft läge att regera i för premiärminister Contes M5S- och Lega-sammansatta regering med dessa ekonomiska förutsättningar. Men å andra sidan skulle inte heller ett just nu krisande men folkligt, idémässigt vitaliserat och i kommande val växande vänsteralternativ (PD eller annat) inte heller ha så stora möjligheter att på kort sikt chanser minska den rekordhöga arbetslösheten och få fart på den rekordlåga ekonomiska tillväxten. I vart fall inte så länge som nästan allt fokus ligger på att följa EUs teknokratiskt snäva och hårt åtstramande finanspolitiska ramverk. Ett tyskinspirerat ordoliberalt, åtstramande finanspolitiskt ramverk med nära nog totalt fokus på snäva marknadslösningar och nära nog inga sociala hänsynstaganden och offentliga investeringar. Och då blir det på kort sikt också mycket svårt att få igång den inhemska efterfrågan och aktiviteten i den italienska ekonomin. Att enbart förlita sig på en exportledd tillväxt ter sig svår med tanke på den svaga konkurrenskraften och låga produktiviteten i stora delar av det italienska näringslivet. Oavsett hur väl eller illa Italiens kommande, nya regering i närtid förmår hantera landets situation så finns många problem runt hörnet. För Italien kan det, rent av, vara en tidsfråga innan också detta – ett av EUs sex grundarländer – nödgas lämna euron. Kanske när en – trots allt - redan nu alternativt efter möjligt nyval tillsatt och i väljarkåren fortsatt stark Femstjärnerörelsen M5S och Lega bildad regering. Detta lite beroende då om och i vilken omfattning de försöker genomföra sitt just nu så löftesspäckade program. Den tidigare chefsekonomen Olivier Blanchard i Internationella valutafonden, IMF, tillhör en av många kritiska röster som tror att just detta mycket väl kan ske. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad bla i Nyfiken grå: http://www.nyfikengra.se/pa-besok-i-de-politiska-krisernas-italien/ m fl)

Tuesday, April 17, 2018

Om Sträng och Erlander – och lärdomar vi kan göra också nu

Så har nu efter många års fördröjning den andra delen av biografin om Sveriges längst verkande finansminister Gunnar Sträng kommit ut. Denna Rikshushållaren (Atlas) – liksom den förra Landsvägsagitatorn – är också skriven av den ekonomihistorikern Anders L Johansson. Gunnar Sträng (1906 – 1992) fick ett långt och framgångsrikt liv i arbetarrörelsens och samhällets tjänst. Gunnar Emanuel Strängs livsbana är intimt förknippad med Sveriges 1900-talshistoria, dess framväxt från fattigsverige och till dagens välfärdsmodell. Sträng kom att under hela 21 år vara Sveriges finansminister och totalt hela 31 år som minister – ett rekord som nog inte lär slås. Boken – en tjock biografi på 528 sidor med vissa svagheter i gestaltningen men bra – kan med fördel läsas samtidigt med den utmärkta stilisten Olle Svenning om hans år som nära medarbetare till Sveriges meste statsminister Tage Erlander. Svenning vittnar om hur ständigt prövande Erlander var till makten och sin egen förmåga. Det är nog ingen tillfällighet att allt detta – liksom professor Dick Harrison biografi Tage Erlander: Jag har ingen vilja till makt (2017) om den svenska socialdemokratins guldålder kommer just nu. Det finns nu ett sug efter sådant idéhistoriskt och biografiskt berättande i dessa tider av växande osäkerhet om vart tidigare rekordstarka svenska socialdemokratin nu är på väg inför kommande osäkra riksdagsval i höst. Sannolikt också parat med viss sorg över varför detta en gång så rekordstarka 45 procentsparti numera har växande problem med att ens nå 30 procent i väljarstöd. Och en undran: hur det kunde bli så här? I Strängs 31-åriga statsrådsgestalt förkroppligas mycket av folkhemsbygget och denna strävan att med reformer,förhandlingar och argument lösa konflikter och samhällsproblem. Förståeligt då för ett växande intresse nu för biografier som dessa guldålderns pelargestalter. Lästa nu mot bakgrund av 2010-talets svenska socialdemokratis svårigheter att fånga de många människornas intresse och att fortsatt vara den viktigaste bäraren av deras förhoppningar och drömmar. Svensk socialdemokratis problem med att formulera en riktigt eggande framtidsberättelse och det sviktande väljarstödet faller dock väl in i ett vidare europeiskt mönster för andra socialdemokratiska partier. I Europa har vänstern inte sedan 1945 varit så svag nu. Detta med undantag för brittiska Labour som går på tvärs mot trenden och sannolikt skulle kunna vinna ett val i närtid som det vore aktuellt. Men annars är trenden tydlig: det går inte bra för socialdemokratin i Europa. Väljartappen är legio, liksom saknaden av en tydligare agenda med folkligt klarare förankrade välfärdspolitiska ambitionerna. Svensk socialdemokrati verkar dock nu har insett – om än lite sent – faran och inför kommande riksdagsval i höst skruvat upp sina ambitioner. Ökat fokus – i Strängs och Erlanders anda om “de stigande förväntningarnas missnöje” – läggs nu, men ännu lite trevande, en ökat ambition på trygghet, välfärdsrevornas lagande, nya reformer (tandvård, mer pengar till sjukvården etc) och att börja rensa i träsket av välfärdsföretagens vinstjakt inom skolan och vården. Möjligen kommer dock den när ambitionshöjningen lite för sent för att få riktigt genomslag redan i valet i september. I dessa biografier finns – trots skillnaderna i villkor vi nu lever i – ändå ett och annat att lära av detta för svensk socialdemokrati. Inte minst då att våga lära av misstag – t ex förlustvalet 1966 – och sedan satsa djärvare och med en tydligare folklig reformagenda i kommande val. Så som blev fallet för socialdemokraterna i rekordvinstvalet 1968. I det här perspektivet är Olle Svennings välskrivna bok om åren med Erlander en intressant berättelse om hur ett parti och en partiledare vände ett stort bakslag i kommunvalet 1966 till en formidabel triumf i andrakammarvalet 1968. En del kan hänföras till ren tur med yttre omständigheter (ryska ockupationen av Tjeckoslovakien etc). Men i botten var det ändå fråga om politisk skicklighet och strategisk förmåga. Mellan 1966 och 1968 förnyade Tage Erlander och Sträng politiken – och S kunde sedan i riksdagsvalet 1968 gå mot ett rekordval och som partiet sedan dess aldrig varit i närheten av. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 17/4, Hälsinglands tidningar 18/4,Östra Småland 23/4, Nyfiken Grå 14/5 m fl) http://www.ostrasmaland.se/debatt/historiska-lardomar-for-socialdemokratin/ http://www.nyfikengra.se/lasvart-om-socialdemokratins-guldalder

Friday, April 13, 2018

Den svenska arbetsmarknadsmodellen - styrka och utmaningar

MENY DEMOKRAATTI Opinion Svenska arbetsmarknadsmodellen – dess styrka och utmaningar 5.4.2018 13:11 Uppdaterad: 5.4.2018 13:11 Robert Björkenwall Vet du mer om ämnet? Skicka oss ditt tips. TA KONTAKT → Den svenska arbetsmarknadsmodellen har tjänat oss väl. I förhandlingar har facket bytt medlemmarnas fredsplikt – det vill säga lojalitet med företaget/verksamheten under den tid kollektivavtalet löper – mot bättre löner och arbetsvillkor. Arbetsgivarna har i gengäld fått stabilitet och förutsägbara villkor under löpande avtalsperiod. Kollektivavtalen och hur partsrelationerna fungerar har haft en central roll i berättelsen om Sveriges väg från ett fattigt bondesamhälle till ett modernt och konkurrenskraftigt välfärdssamhälle. Genom denna väl beprövade och av ”Saltsjöbadsanda” präglade partsmodell med rikstäckande kollektivavtal har Sverige samtidigt också fått arbetsro och möjlighet att utveckla vår produktionsförmåga. Det i stället för att hamna i strejker och uppslitande arbetsmarknadskonflikter där staten griper in i lönepolitiken med lagstadgade villkor och lagar om minimilöner vilket är långt vanligare i andra industriländer inom EU. Ändå finns det – nu som tidigare – trots denna framgångssaga en del tydligt ideologistyrda arbetsgivarföreträdare och debattörer på högersidan som ständigt upprepar sitt mantra om ”en förlegad svensk modell”. Det ger anledning att ställa frågan vad Svenskt Näringsliv och en del andra arbetsgivarorganisationer egentligen vill när de i ena läget talar för den svenska modellen med kollektivavtal för att i nästa ge bidrag till Timbro och andra organisationer som uttalat strävar efter att kunna skrota den. Detta till trots fortsätter den svenska modellen bevisligen att leverera väl – år efter år. Våra rikstäckande kollektivavtal skänker trygghet och ger klara spelregler för både löntagare och företag. Men därmed inte sagt att det saknas utmaningar inför framtiden för den svenska modellen. En tydlig sådan är att den fackliga organisationsgraden sjunker. Det riskerar på sikt att färre kan komma att omfattas av kollektivavtalen vilket i sin tur riskerar att äventyra den svenska förhandlingsmodellen och kollektivavtalens legitimitet. Den sjunkande organisationsgraden är särskilt tydlig i vissa branscher bland unga löntagare med många visstider och korta jobb. Bland unga arbetare i åldersgruppen 16-24 år är organisationsgraden bara 38 procent idag mot 77 procent i mitten av 1990-talet. En viktig förklaring till den klart oroande utvecklingen är sannolikt just att de unga tvingas hatta runt i många och osäkra anställningar och då har svårt att hitta ett lämpligt fackförbund. För den ungdom som ena dagen via ett bemanningsföretag har flöjtats in för jobb i hemtjänsten och nästa dag kanske rycker in i ett restaurangjobb är det heller inte så lätt att alltid se värdet av att vara med i en fackförening och än mindre att se vilken som skulle vara lämplig för just hen. Det är heller inte svårt att förstå att många i den situationen tvekar om det är värt att betala medlemsavgiften till någon lämplig fackförening även om man vet att med medlemskapet följer också anslutning till a-kassa och tillgång till olika försäkringar. Den särskilt för unga förändrade situationen diskuterades på LO-kongressen 2016. Som en möjlig lösning skissades en idé om att försöka skapa ett tvärfackligt ungdomsmedlemskap för dem med svag förankring på arbetsmarknaden. Men förslaget röstades ned. Den fortsatt sjunkande organisationsgraden bland unga visar dock att det var mindre klokt. Att hitta en lösning har blivit än mer akut. Om så inte sker, så ökar bara risken för att de unga i ett allt mera otryggt arbetsliv invaggas i känslan att facket inte är något för dem. Här behöver inte bara LO och dess förbund utan även TCO och Saco agera i närtid. Utan en lösning på den sviktande organisationsgraden hotas på sikt våra kollektivavtals legitimitet och med det den svenska arbetsmarknadsmodellen med dess partsrelationer. Robert Björkenwall med kompisen Jaan Ungerson; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 10/4, Värmlands Folkblad 10/4, Hälsinglands tidningar 11/4, Arbetarbladet 5/4 m fl)

Thursday, March 15, 2018

"Dyrbara" Maud Olofsson - knappast en C-tillgång i deras valrörelse

Svenska dagbladet den 15 mars 2018 innehöll bland mycket annat ett antal formuleringar värda att spara. Det första fanns i en text av Patricia Hedelius: ”Svenska staten tvingades sälja sina aktier med rabatt efter att Reinfeldts regering gjorde en rejäl miljardmiss i Nordea.” ”Regeringens passivitet innebar att svenska skattebetalare förlorade en handfull miljarder redan under 2009”. Och här ett annat av hennes kollega Torbjörn Isacson: ”På kort tid lyckades Maud Olofsson i sin egenskap av näringsminister driva igenom två av de absolut sämsta affärerna som svenska staten gjort.” ”Bortförklaringarna kring Postnordaffären, som på sin tid presenterades av en glädjestrålande Maud Olofsson, är till stora delar närmast gåtfulla.” Och så i en nyhetsartikel i SvD samma dag; ”Vad som då beskrevs som en drömaffär kom att visa sig bli en långvarig mardröm. Värdet på Nuon har skrivits ned med 56,4 miljarder.” Värt att notera att denna bortslarvade rekordsumma är så stor att den skulle ha räckt till att ge alla invånare i Sverige 6 000 kr per person. Och nu säger sig denna "dyrbara Maud" sig vilja göra en insats för Centern och alliansen i kommande valrörelse. Ett Centerparti som i spåren av skandalen kring CP-politikerna i Solna (och tingsrättsskandalen) nu fått ett kraftigt opinionstapp. Skulle förvåna mycket om maudan då är rätt person som draglok i CPs opinionsmotvind. Om något så är hon väl snarare en tillgång för den rödgröna sidan i valrörelsen. Robert Björkenwall

Wednesday, January 17, 2018

Ökad vilja till civilt motstånd är en billig försvarssatsning

Ökad vilja till civilt motstånd är en billig försvarssatsning. Ett försvar är aldrig starkare än folkets samlade vilja att försvara landet. Att redan nu satsa på en bred utbildning med målet att stärka medborgarnas medvetenhet och vilja att i fall av ett anfall mot Sverige göra civilt motstånd skulle påtagligt stärka den svenska försvarsförmågan. För en fiende som vet att den befolkning de möter är beredd och skolad att göra motstånd genom sabotage, gerillaverksamhet och inövad vägran och ovilja att samarbeta kan känna att priset för att vilja anfalla blir för högt. Att de satsningar som nu görs på att bygga upp det militära försvaret är givetvis både välkommet och nödvändigt. Inte minst de ryska satsningarnas på upprustning av såväl konventionella styrkor som av kärnvapen i kombination med det allt större strategiska intresset för kontrollen över nordkalotten och den förhöjda militära aktiviteten på Östersjön har ökat osäkerheten i vårt närområde. Och även om risken för ett angrepp mot Sverige fortfarande är osannolikt kan det inte längre uteslutas. Problemet med återuppbyggandet av såväl det militära försvaret som civilförsvaret är att det tar lång tid innan de nya styrkorna är på plats. Till skillnad från Finland som har ett antal snabbt mobiliserbara brigader och sammanlagt 350 000 man att sätta in som försvar, har Sverige förutom några tusen man inom marinan och flygvapnet än så länge bara omkring 15 000 soldater och befäl i armén. Från de nitton brigader och möjligheten att mobilisera 530 000 man som Sverige hade innan nedrustningen tog vid 1996, är målet nu att till 2020 ha fått fram två fullt stridsdugliga brigader. Även om kvalitén på de förband som nu utbildas är hög är antalet för lågt för att uthålligt stå emot en stark angripare. Det kommer att behövas minst tio till femton år av stora och väl genomtänkta satsningar för att få tillbaks den en gång starka svenska militära försvarsförmågan. Till det positiva i den förändrade svenska försvarspolitiken hör att försvaret åter fått till sin viktigaste uppgift att värna Sverige. Idén om ett insatsförsvar med förmåga att snabbt kunna bli skickad till olika konflikter runt om i världen har lagts åt sidan och ersatts av tanken på ett territoriellt försvar. Viljan att göra internationella insatser har tonats ner och uppgiften att försvara Sverige förtydligats. Parallellt med satsningarna på det militära försvaret och civilförsvaret har försvarsminister Peter Hultqvist klokt lyft fram att även de för försvaret och försörjningen av landet viktiga delarna av svensk industri och infrastruktur måste föras in som bitar av totalförsvaret. Landet måste kunna fortsätta att fungera även i krig och funktioner som el, vatten och kommunikationer ha alternativa planer för hur de se ska agera för att inte slås ut. Samtidigt som det är viktigt att ha planer för hur samhället ska kunna fortsätta fungera i krig är det angeläget att med alla medel kunna förhindra en eventuell ockupationsmakt från att dra nytta av landets resurser. Med en befolkning som redan under fredstid blivit medvetet om riskerna med krig och gemensamt format en stark vilja att med civilmotståndets alla medel försvara Sverige, kan det bli mer eller mindre omöjligt för en ockupationsmakt att ta över landet. För de för försvaret av Sverige ansvariga borde det som en både kostnadseffektiv och viktig del av det nya totalförsvaret vara att utveckla och förstärka den samlade försvarsviljan. Det skulle kunna ske genom att i samverkan med föreningsliv och andra aktörer i landet satsa på information om civilt motstånd och på att öka medvetenheten om hur man som enskild medborgare kan göra motstånd mot en ockupationsmakt. Robert Björkenwall med Jaan Ungerson;robert.bjorken@telia.com (Publiceras i ett antal regionala tidningar, såsom Värmlands Folkblad 18/1-18, Arbetarbladet 18/1, Hälsinglands fyra tidningar 29/1,Östra Småland 22/1 m fl, se länk: https://www.vf.se/debatt/vart-bristfalliga-civilforsvar/, https://demokraatti.fi/okad-vilja-till-civilt-motstand-en-billig-forsvarssatsning/ )

Friday, December 01, 2017

Det politiska läget i Finland just nu och ett ospännande presidentval med omval av Niinistö

100-årsfirande Finland som självständig nation går i ett tämligen ospännande presidentval i februari 2018. Nära nog ingenting talar för annat än att den sittande Sauli Niinistö då kommer att få ytterligare en andra, 6-årig mandatperiod som Finlands president. Detta sannolikt redan i första valomgången – kräver minst 50 procent av avgivna röster – eftersom han i en färsk gallup (29 nov) visar sig gillas av 80 procent av de svarandes sympatier, medan näst starkaste kandidaten, f d biståndsministern Pekka Havisto, De Gröna, samlar 10 procent i stöd och övriga fem kandidater – bl a Centerpartiets f d partiledare och tidigare statsminister Matti Vanhanen m fl - mellan 4 och 1 procent i stöd. Socialdemokraternas inte särskilt starka kandidat Tula Haatainen, f d mångårig minister, har i nuläget inte mer än 2 procent i stöd. Den pragmatiske samlingspartisten Niinistö har lyckats väl med att "göra sig till hela folkets president", bl a genom att inte driva frågan om finskt Natomedlemskap och har för övrigt goda relationer med bl a Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist. Nästa finska riksdagsval kommer först till vårvintern 2019. Men skulle möjligen kunna komma lite tidigare om nuvarande borgerliga koalitionsregering under Centerns Juha Sipiläs ledning skulle spricka innan dess. Detta exempelvis beroende på den stora tvistefrågan i finsk inrikespolitik de senaste åren, den så kallade Sotereformen. Sote är en sammansättning av so=socialvård och te=hälsovård och är ett starkt omtvistat administrativt reformpaket inom social- och sjukvården i Finland. Soteregionernas indelning av landet har varit och är omtvistat, bl a avseende svenskspråkiga områden i främst Österbotten och där svenskspråkiga Vasa-regionen och dess sjukhus med svensktalande personal förlorat specialistkompetens till finskspråkiga Seinäjoki och sjukhuset där. Nu har regeringen Sipilä lagt ett förslag som ännu inte behandlats färdigt i riksdagen. Det är en kompromiss mellan regeringens två stora Centerpartiet och Samlingspartiet. Centern har fått igenom att landskapen ska administrera Sotereformen medan Samlingspartiet för sin del har fått igenom att ytterligare privatiseringar och fria vårdval ska kunna göras inom ramen för Sotereformen. Det stora oppositionspartiet Socialdemokraterna, SDP, motsätter sig de föreslagna privatiseringarna av sjukvårdstjänsterna. Men också andra i oppositionen gör så. Frågan lär komma att bli stor också i nästa riksdagsval som är planerat att äga rum senast vårvintern 2019, eller tidigare. Senaste kommunvalet och opinionsläget nu inför kommande val Juha Sipilä har så här långt med knapp nöd lyckats hålla ihop sin borgerliga koalitionsregering, en regerings som i somras var hotande nära att spricka när populistiska Sannfinländarna (ingår i regeringen) sprack i två delar. En mindre del vars politiker sitter kvar i regeringen och en större del som i praktiken nu tillhör oppositionen. Efter SannFins senaste partikongress i somras har partiet därtill spruckit. Opinionsmässigt ligger starkt främlingsfientliga Halla Ahos ledda Sannfinländska del på runt 7-8 procent i stöd i opinionen medan utrikesminister Timo Soinis falang och nya partibildning under ledning av hans handgångne man, kulturministern och nye partiledare Sampo Terhos partiblock (med flera statsråd i Sipiläs regering) bara samlar 1-2 procent av opinionen just nu. Centerpartiet vars ledare Juha Sipilä (eg. en entreprenör och ingen politiker) är statsminister har tagit mycket stryk av regeringens (läs på finansministerposten Samlingspartidikterade) svångrems- och besparingspolitik. Centerpartiet har tappat sin förstaplats i opinionen och ligger nu på cirka 15 procent i stöd. Partiet har delvis också tappat i stöd på den mycket omtvistade social- och hälsovårdsadministrativa så kallade Sotereformen, som möter mycket motstånd ute i regionerna. Största parti i Finland just nu - liksom vid kommunalvalet senast - är Samlingspartiet som samlar runt 21-22 procent i opinionsstöd. Deras kärnväljare verkar nöjda med dagens regeringspolitik, som "i stor utsträckning är samlingspartiets politik" (säger många i Helsingfors) - med förslag om ytterligare privatiseringar av välfärdstjänster, offentlig infrastruktur med mera. Nuvarande partiledaren Petteri Orpo, nu finansminister, vann omröstningen över då sittande partiledaren och Bildt-kompisen Alexander Stubb, f d finans- och utrikesminister, vid partiets senaste landsmöte. Det var ett lite överraskande resultat, även om det fanns ett inte obetydligt missnöje med att Stubb som partiledare "inte levererade". Orpo som ny partiledare har klarat sig relativt väl – så här långt. De finska socialdemokraterna, SDP, i oppositionsrollen ger just nu ett intryck av hygglig tillförsikt inför framtiden, trots att partiet inte är störst i opinionen. Men det håller sin andra plats som det intog i kommunalvalet senast och då på nivån cirka 19 procent i stöd. Det är bättre jämfört med när SDP i senaste riksdagsvalet för några år sedan bara blev fjärde största parti och sedan också hamnade utanför regeringen. En regering som nu består av Centerpartiet, störst i riksdagsvalet, Soinis falang av det splittrade och uppdelade Sannfinländska partiet som då blev näst störst i riksdagsvalet och det tredje största partiet i senaste riksdagsvalet, de finska moderaterna, Samlingspartiet. Med andra ord en rent borgerlig regering med Centerns Sipilä – en entreprenör från näringslivet utan större politiska erfarenhet och handlag, något som onekligen då och då tydligt lyser igenom i hand agerande. SDP-partiledaren Antti Rinne som kommer från de fackliga leden tycks nu ha stabiliserat sin ställning, spottat upp sig något som debattör/retoriker och driver en tydligare ideologisk linje- sett ur center-vänster perspektiv inom partiet. SDP har t ex en tydlig linje i privatiseringsfrågan om olika välfärdstjänster och infrastruktur. Kommunalvalet i Helsingfors nu senast gick dock dåligt "i brist på kända toppkandidater", enligt bl a sdp-profilen och mångåriga ex-statsrådet m m Jacob Söderman. Samlingspartiet gjorde samtidigt ett bra kommunval i huvudstaden, där deras toppkandidat Jan Vapavuori (f d näringsminister) var landets främste "röstmagnet" och nu är stadens överborgmästare. För SDP gav kommunalvalet gav ett blandat resultat. På traditionella arbetarorter och i medelstora kommuner gick det hyfsat bra, där partiet återtog protestväljare från Sannfinländarna. I universitetsstäderna gjorde SDP däremot ett dåligt kommunalval medan De gröna gick desto bättre och vann många unga väljares röster. För SDP är det åtminstone delvis en imagefråga och som partiets motståndare använder när de på inte minst universitetsorter som Jyväskylä, Åbo och Helsingfors flitigt gjort bruk av tesen att partiet står för "en gammalmodig politik". Delvis också för att SDP inte alltid har toppkandidater som känns tillräckligt röstdragande och “fräscha”. Undantaget här bland storstäderna i senaste kommunvalet är Tammerfors där valet gick bra för SDP med tidigare FFC-ledaren Lyly som toppnamn och borgmästare i kommunen. Några starka ungdomskandidater just där bidrog också att det gick bra just där. De gröna gjorde ett mycket bra kommunalval och gick fram till hela 13 procent av rösterna, blev största parti i Jyväskylä och även gick bra i Helsingfors och så även i andra universitetsstäder. I mycket på sitt motstånd mot nedskärningar av utbildningskostnaderna, inklusive föreslagna nedskärningar av studenternas studiebidrag. Nu har De gröna i aktuella rikssiffror och i sin opposition mot regeringen Sipilä parkerat på runt 10 procent i stöd. Ungefär på samma nivå – 9 till 9,5 proc – som Vänsterförbundet medan SDP som det största oppositionspartiet ligger på runt 19 procent i stöd. Svenska folkpartiet, Sfp – ingår ofta i finska regeringen men inte nu - ligger stabilt på knappt 5 procent i opinionen. En del i partiet tycker att man borde försöka komma in i regeringen för att bättre kunna driva "svenska frågor". Nuvarande regering bedöms rätt allmänt föra en negativ politik vad gäller det svenska språkets ställning i Finland. Noteras ska också att Svenska folkpartiet är också det parti som tillsammans med Samlingspartiet starkast drivit kravet på finskt medlemskap i Nato. Folkopinionen är däremot nu ännu tydligare än tidigare emot medlemskap. Förklaringen sägs vara att opinionen "vill ha stabilitet och inga äventyrligheter". I hög grad gäller det även Centerpartiets sympatisörer, som då också tvingar partiets ledning att vara försiktig i Natofrågan. Allmänt sägs också att det nu allt mera fördjupade försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet med Sverige fungerar mycket bra och täcker väl Finlands behov just nu. Under besöket i Finland sista veckan i november 2017 och samtal där med bl a olika journalister, tidigare mångåriga statsråd och andra framhölls just detta. Och särskilt att samarbetet mellan Sverige och Finland borde fördjupas på fler områden än utrikes- och försvarspolitiken. Politikområden som då nämndes var energi-, utbildning, närings-, arbetsmarknads- samt migration/integrations- och socialpolitik som alla också är viktiga sådana politikområden väl värda att fördjupa samarbetet i. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i Nyfiken grå (5/12): http://www.nyfikengra.se/privatiserad-sjukvard-stridsfraga-i-100-arsfirande-finland/ och i Arena 6/12: http://www.dagensarena.se/innehall/privatiseringsstrid-ger-100-aringen-huvudvark/ m fl