Tuesday, November 07, 2023

Sverige som landet utanför 1939-45 - ett sakprosans storverk

Låt det bli sagt med en gång: Henrik Berggrens tre band om Landet utanför, Sverige och kriget (1939-1940, 1940-1942 och 1943-1945) kommer att bli en klassiker. Och kanske särskilt så den tredje och sista delen om krigsåren 1943-45 som i höst kommit ut på Norstedts förlag och samfällt fått mycket goda recensioner. Men dessa tre volymer har vi fått en både intressant och samlad bild av betydelsefulla delar av vår historia och vardagslivet under krigsåren 1939-45. Vilket enastående arbete Henrik Berggren utfört med dessa tre böcker. Ett gigantiskt arbete med tanke på att särskilt åren 1943-45 är sämre beforskat. En fin läsning är de. Men den tredje, nyutkomna boken slutförs arbetet om krigsårens Sverige och boken har välförtjänt också nominerats till årets Augustpris i sakprosaklassen. De tre böckerna om Sverige som stod utanför Andra världskriget ges en tämligen heltäckande bild av såväl vardagsliv som politiska och militära analyser om kriget och vad som hände i vårt land inom Per Albin Hanssons samlingsregering. Men minst lika viktigt är inblickarna socialt och inom vardagslivet, rapporteringen i media och om hur besluten på olika nivåer och om världskrigets fasor i stort och särskilt då i Sverige och de nordiska grannländerna. Med det här jättearbetet ger Berggren oss en mycket god överblick och kunskap om kriget och om Sveriges roll och svårigheter att pragmatiskt men strategiskt välavvägt lotsa fram landet så att vi kunde undgå att dras med i kriget. Det nya i historikern Berggrens skildringar är att de bygger på så många källor och att den ”stora” politiken förs samman med hur intressanta personer i olika positioner agerar, men också att konflikter noggrant beskrivs. Astrid Lindgren som skrev krigsdagbok 1939-1945 används som en återkommande folklig kommentator, liksom en del andra dagboksförfattare. I den första boken beskrivs bland annat en inre socialdemokratisk strid om Sveriges roll under kriget mellan Sovjet och Finland 1939. Där manövrerade statsminister Per Albin Hansson skickligt mellan aktivisten Rickard Sandler och skeptikern Ernst Wigforss. De är på olika linjer och är hotande för sammanhållningen inom Socialdemokraterna. När tyskarna inleder världskriget bildas en samlingsregering med fem S-ledamöter mot sju borgerliga. Men med de centrala posterna innehas av Wigforss (finansminister), Möller (socialminister), Sköld (försvarsminister), Herman Eriksson (handelsminister) och så förstås Per Albin Hansson, statsministern. Andra profilerade s-politiker som Sandler och en arg Arthur Engberg fick lämna. En viktig styrka i Berggrens arbete är att han inte ger enbart fakta om politiska beslut och krigets utveckling, utan med finns också om annat som Bangs journalistik, författarna Karin Boyes sista tid och Eyvind Johnsons Krilon-trilogi som tillsammans med många olika källor ger många bilder och fakta om Sverige under kriget. Särskilt intressant vid sidan om nazismens ideologiska innehåll, Hitlers krig och beslut att förinta judarna är, inte minst, den kanske mest omstridda, inhemska händelsen under kriget, det som kom att kallas midsommarkrisen 1941. Hitler-Tyskland plötsligt ställde krav på trupptransporter via Sverige till Finland där tyskarna och Finland inlett kriget (finska Fortsättningskriget 1941-44) mot Sovjet. Kravet var att en tysk infanteridivision med 15 000 soldater skulle ges tillstånd till transport från Norge genom Sverige till krigsfronten. Det blev ett svårt beslut för Socialdemokraterna i samlingsregeringen. Ett ja ansågs vara ett mycket större brott mot neutraliteten än den tidigare tillåtna tyska permittenttrafiken. Nu var det skarpt läge på allvar. Och vår tyskvänliga kung ville att Sverige skulle säga ja, liksom de borgerliga i regeringen. Och Sverige överbefälhavaren Thörnell var protysk och inte att lita på. Och i denna svåra kris hade Per Albin att lotsa fram ett beslut. Möten blixtinkallades och regeringssammanträde hölls tidigt på morgonen på midsommaraftonen den 23 juni 1941. Det var ett tungt och allvarligt sammanträde som pågick länge. Ett ja var ett brott mot svenska neutraliteten. Ett nej innebar en allvarlig risk för krig med Tyskland. Hårdast emot var trion Sköld, Wigforss och Möller, Per Albins viktigaste partikamrater. De borgerliga ledamöterna var på andra sidan och för ett ja till Tyskland. Det utvecklades till en svår kris. Sköld ansåg att ett ja innebar att S-ledamöterna borde lämna regeringen. Och rädslan för tysk invasion var samtidigt stark hos de flesta. I det här svåra läget visade Per Albin Hansson visar sin skickliga skicklighet. På midsommardagen träffades de olika riksdagsgrupperna till avgörande möten. Berggren skriver i boken 1940-42 om S-krisen: ”Per Albin gjorde en av sina välavvägda sammanfattningar. Trion Wigforss, Möller och Sköld stod fast, vidhöll sina nej och fick stöd av Undén, Sandler och några till.” Hur skulle det gå? När S-riksdagsgruppen höll beslutsmöte kom Per Albin igen efter många inlägg och talade om kungens abdikationshot och att han inte ville släppa regeringsmakten, men som skulle bli resultatet av ett nej. Han ansåg också att en regering utan socialdemokrater skulle bli för svag för att stå emot nya, större hot från Tyskland. Först efter fem timmars sammanträde blev det votering. Per Albin krävde ett klart beslut och att ”man tog alla konsekvenser” av ett nej. Beslutet i gruppen blev 159 för avslag och endast två för bifall. Så var läget och som ledde till Per Albins andra votering med en skickligt formulerad fråga och krav på ett ”användbart” resultat. Statsministern hade väntat ut en möjlig lösning på en omöjlig intern partikris. Henrik Berggren citerar resultatet av det följande beslutet av Socialdemokraterna. Det innebar 72 röster för och 59 emot formuleringen ”att om de borgerliga icke vill medverka härtill att säga nej (till tyskarna) ansåg sig gruppen nödsakad i enighetens intresse medverka till ett tillmötesgående svar om transitering av ifrågasatta trupper”. Statsministern hade med sitt tålamod lyckats tygla trion Sköld, Wigforss och Möllers motstånd. Och det var varken första eller sista gången landsfadern Per Albin med sitt skickliga sätt väntade ut en problemlösning till framgångsrik. När sedan regeringen skulle fatta beslut hade de borgerliga partierna valet mellan att säga nej till transiteringen och skapa kris eller gå fram med ett ja, vilket då löste Per Albins och S-partiets inre problem, så att också de tunga s-ledamöterna kunde fortsätta i regeringen. Det som kallas midsommarkrisen 1941 stötts och blötts och kritiken har på sina håll varit hård mot regeringens beslut att säga ja till Hitlertyskland och därmed bryta mot neutraliteten. Det har kallats undfallenhet och kritiserats jämsides med den politik som stoppade tidningskritik mot Hitler genom konfiskation av vissa kritiska tidningarnas (Trots allt m fl) upplagor fram till att kriget vände efter 1943 och censurapparaten gradvis monterades ner. Och de tyska medlöperiet i officersmässar, vissa akademikretsar – även överbefälhavaren Thörnell – och vissa delar av statsapparaten beskrivs väl av Berggren i sista volymen. Särskilt tydligt blev omsvängningen när västmakterna USA och England började planera för invasionen och slutkriget, med Dagen D- landstigningen 6 juni 1944. Relationerna till det ockuperade Norge normaliserades och Sverige öppnade för flyktingar (bl a danska judar och Bernadottes de vita bussarna i Tyskland) och utbildning av norska poliser i Sverige. Förhållandet till Finland förblev länge mera komplicerat på grund av Fortsättningskriget med tyskt inslag samt president Rytis uppgörelse med Ribbentrop midsommaren 1944. Men oaktat detta så gjordes flera försök från svensk sida att diplomatiskt uppmuntra Finland att sluta en separat fred med Sovjet i mars 1944 för att bevara sin självständighet och acceptera att Karelen åter var förlorat. Och så blev det ju men först i 19 september och först efter nya hårda strider sommaren i Tali-Ihantala på norra karelska näset. Från de allierade England och USA fanns också ända in i 1944 en kvardröjande kritik mot Sverige på grund av tidigare eftergifter till tyskarna och för exporten av järnmalm (dock informellt godtagen av Churchill) och SKF:s export av kullager till Tyskland fram att de ströps nästan helt. Men rätt snart kom dock Sverige att accepteras som en tydlig västmakt; men alliansfritt ändå. Det mesta talar för att Henrik Berggrens tre böcker om Sverige som landet utanför under 1939-45 kommer att bli en klassiker. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet,Helsingfors....)

Saturday, September 30, 2023

Regeringen famlar i kampen mot kriminella gängen

Härom dagen hade SVT:s nyhetsprogram Aktuellt (28/9) en debatt med S-ledaren Magdalena Andersson, justitieminister Gunnar Strömmer, M, och SD-ledaren Jimmie Åkesson om gängkriminaliteten i Sverige. Noteras ska att de två på regeringssidan i nuläget företräder en minoritet i väljaropinionen. Strömmer och Åkesson radade där åter upp repressiva åtgärder som sägs komma tillrätta med den ”terrorism” som gängkrigen just nu drabbar Sverige så hårt med många oskyldiga döda. Noteras ska att detta sägs åter från borgerliga partier som i valrörelsen lovade att allt skulle bli bättre om de bara fick väljarnas förtroende i valet 2022. ”Valhänt- och taffligheten lyser igenom gång på gång i regeringens bristande förmåga i regerandets konst.” Men så här långt - efter ett år - har mycket blivit sämre och hittills har de mest fått sina vallöften att framstå som tomma och utan riktig effekt, rent kraftlösa och otillräckliga. Det borde snarare efter ett år 'tagga ner' och en viss ödmjukhet inför problemen som hopar sig. Men icke! I stället instämmer Strömmer med Åkesson i att det inte ens är meningsfullt att lyssna på regeringserfarna i oppositionen och man ska inte prata med Magdalena Andersson inom S. Och när Åkesson tycker att polisledningen ska bytas ut så slirar justitieministern först innan han sedan säger, som han måste, att han har fortsatt förtroende för rikspolischefen Thornberg. Så samspelta som statsminister Kristersson, M, gång på gång hävdade i valrörelsen är alls icke Tidö- partiernas fyra inte alls.. Snarare då en fortsatt tydlig oförmåga att genomföra sina vallöften. Vare sig den handlar om krimgängen, el- och bränslepriserna eller om välfärden (kommunsektorn går med stora underskott!). Det känns allt mera som den SD--stödda regeringen Kristersson famnar och inte riktigt vet vad de ska göra, utom att ägna sig åt nya Blame Game; skylla på andra. En annan sak är sedan att båda sidor nu - utöver att agera kraftfullt - borde medge att mycket kunde varit vunnit om polismästare Carin Götblads rapport och åtgärdslista från 2010 hade genomförts. Men vem styrde då?, jo, den borgerliga Reinfeldtsalliansen. Men heller inte S-regeringen efter 2014 gjorde tillräckligt av hennes goda förslag några år senare vid makten. Men högerpopulisten Åkesson, SD, fortsätter att nära nog totalt strunta i nyrekryteringen och förebyggande insatser (mot stökiga unga pojkar etc) som också behövs, som fanns i Carin Götblads rapport från 2010. SD-ledaren Åkesson har i debatterna om kriminella gängen rätt mycket samma ”lås in”- och ”skicka ut invandrarna”-budskap som hans SD-kollega Jomshof, ordförande i riksdagens justitieutskott, men Åkesson uttrycker sig bara smartare! Men att svenska staten faktiskt har råd att göra mer och bättre visar färsk statistik från Statistiska centralbyrån, SCB. Där rapporterar nu att den offentliga sektorns finanser år 2022 visade ett överskott på 66 miljarder kr och att Sverige nu är nere i en bruttoskuld på 33 % av BNP. Ändå håller regeringen i sin färska budget igen och satsar för lite resurser till tullen, brottsförebyggande insatser (skolan, föräldrastöd, barnpsykiatri etc) för att den vägen bidra till att stoppa flödet av nya unga i kriminalitet. De har i stort sett bara lagskärpningar och fler in i fängsligt förvar på sin åtgärdslista. Och det får man befogad kritik för. Så exempelvis är det helt obegripligt varför de, med stöd av försvaret, inte satsar på att stoppa knark och vapen vid gränserna. Mer resurser till tullen (kräver socialdemokraternas Andersson), kustbevakningen och gränspolisen. Därtill också ett ökat samarbete med Norge, Finland och Danmark här vore också nödvändigt för att gå framgång och stopp på flödet av vapen och narkotika! Valhänt- och taffligheten lyser igenom gång på gång i regeringens bristande förmåga i regerandets konst. För övrigt skulle det inte vara helt omöjligt om det skulle visa sig att de inbördes krigande gängen själva till slut gör slut på kriget innan regeringens taffliga, hantverkshandlade oförmåga i regerandets agerande biter och får effekt. Och tyvärr visade det sig även att statsminister Kristerssons tal till nationen 28 september var mycket tunt till innehållet. Där fanns just inget som ens liknade ett samla nationen-tal. Bara att konstatera: just nu famlar regeringen och har inte grepp om läget! Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet och Sydöstran 29 sept 2023; https://www.sydostran.se/insandare/insandare-regeringen-greppar-inte-laget/

Thursday, September 21, 2023

Finska facken går i politiska stridsåtgärder mot regeringen

Av tradition gjorde man på finsk arbetsmarknad länge i regel upp i trepartsöverenskommelser mellan stat, arbetsgivare och fackförbund. Breda majoritetsregeringar, självklart i Finland, har tillsammans med parterna gjort upp om både ekonomisk politik och arbetsmarknadens spelregler. Men samarbetsklimatet bröts sönder för ungefär tio år sedan. Och sedan dess har arbetsmarknadskonflikterna varit många och dyrbara. Samsynen om hur förhandlingssystemet ska se ut har också varit obefintligt och den nya finska regeringen anser att det måste bli ett slut på den rådande situationen. De vill ha en modell som liknar den svenska. Men helt avgörande viktigt för en sådan reformering ska vara möjlig krävs samsyn, dvs bara kan skapas om alla parter är med på det och ingen känner sig överkörd. Allra minst så de relativt starka finska facken. Så den samsynen finns inte ännu i Finland för att sjösätta en ny modell för parterna på arbetsmarknaden. Så förvånar då inte att finska LO, FFC, och dess förbund nu informerat statsminister Orpo och finansminister Purra om att de inleder olika politiska stridsåtgärder från nästa vecka och tre veckor framåt på grund av missnöje med de stors nedskärningarna i inkomstskyddet för de arbetslösa, bostads- och barnbidrag samt och försämringar i samarbetslagen (jfr MBL), som gröper ur kollektivavtalens allmänt bindande verkan. På sikt risker det att leda till sjunkande löner och sämre arbetstidsregler inom särskilt vissa branscher. De budgetbesparingar som nu görs i finansminister Purras budget ”går till att lätta på beskattningen för höginkomsttagare. En sådan fräckhet kan vi inte acceptera”, säger ordföranden Annika Rönni-Sällinen i Servicefacket PAM. För i synnerhet löntagare i barnfamiljer blir ekonomin nu mycket ansträngd, säger Industrifackets ordförande. Så de nu varslade och med förbunden samordnade politiska stridsåtgärderna är ”ett nödrop på den finländska arbetande befolkningens vägnar”, säger vice ordföranden Katja Syvärinen i finska LO (FFC). Under kommande tre veckor kommer facken att vidta åtgärder överallt i Finland. De punktvisa stridsåtgärderna avgränsas dock så att de möjliggör nödarbete och inte ska inte äventyra liv eller hälsa. Och de varslar facken om fyra dagar innan en åtgärd genomförs. Noteras ska att en sådan protest redan genomförts och ledde till att Finnair fick ställa in 25 flygningar. Tre veckor framåt blir det fler politiska stridsåtgärder i protest mot nya borgerliga regeringens budgetbesparingar. Däremot har man även i Finland under första halvåret 2023 träffat löneuppgörelser som i stort ligger på samma nivå som våra svenska kollektivavtal, dvs runt 7 procent eller strax över det för en avtalsperiod på 24 månader. Men eftersom Finland har euro så innebär det att utan en flytande valuta så har de ingen krockkudde om konkurrenskraften försämras inom bl a den konjunkturkänsliga industrin. Och den av regeringen nu aviserade försämringen av samarbetslagen innebär att i motsats till regeln om två månader tid att förbereda sig på att permitteringar ska inledas så kan vid varsel om permitteringar löneutbetalningen avbrytas redan efter en vecka. En mycket stor försämring, konstaterar Industrifackets ordförande Rikku Aalto. Kanske inte så förvånande då att finsk fackföreningsrörelse nu ilsknat till och genomför en serie politiska stridsåtgärder. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Sydöstran m fl)

Monday, September 18, 2023

Skymning 41 - en roman av en mästare

Kjell Westös nya roman, ”Skymning 41” (Bonniers), är ett mästarverk. Men så är denne så flerfaldigt prisbelönade romankonstens mästare i Norden här i högform. Och boken är en njutningens fröjd att läsa. Inte minst så för det fina, mjukt ”musikaliska” språket och subtila gestaltningsförmåga. Romanen började Westö skriva hösten 2020 men det som gav honom den sista puffen att slutföra skrivandet var den ryska invasionen i Ukraina. Och det gav en mörkare relief åt denna förförande fina krigs- och kärleksroman. Romanen spänner över en tidsrymd från januari 1939 till 1941. Det finska Vinterkriget har börjat. Finland kämpar ensam mot Sovjetunionens övermakt men är stöttat och påhejat av den västsinnade världen. Och där särskilt Sverige slutet upp starkt med stöd på olika sätt. Ändå slutar kriget, trots en heroisk kamp av finska trupper, med att man förlorar sin näst största stad Viborg och stora delar av Karelen. Det var en bitter fred. Karelarna tvingades lämna sina hembygder och skulle så långt möjligt i stället erbjudas ny mark och ägor i andra delar av Finland, vilket var både svårt och tungt. Odlingsmark var allt den tiden. Den svenska jorden i de regioner finlandssvenskarna bodde i lyckades man oftast skydda. Man fick dock lov att bistå ekonomiskt för att ge karelarna nya hem och ägor. Romanen slutar när fortsättningskriget 1941 börjar. Det var då Finland stöttade av tyskarna anföll Sovjetunionen för att om möjligt återtaga Karelen. Något år gick det bra men sedan slutade illa med ett nytt och kostsamt nederlag efter att finländarna i en heroisk försvarsstrid i Tali-Ihantala sommaren 1944 lyckades få stopp på en massiva ryska offensiven. Och därmed rädda sin självständighet. Men resultatet bli ändå att Viborg förlorades igen, liksom Karelen på båda sidor om sjön Ladoga. Och ovanpå det att betala ett dyrt krigsskadestånd till Sovjetunionen i den efterföljande fredsuppgörelsen. Dessutom tvingades Finland ingå en vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. Men Finland lyckades ändå behålla sin självständighet och kunde så småningom agera mera och mera internationellt. Kjell Westös roman beskriver trovärdigt hur romanens huvudpersoner, journalisten Henrik Gunnars och skådespelerskan Molly Timm, upplever de här omskakande och ångestfyllda åren. Som bakgrund tecknas några vänner och bekanta samt en hel del händelser i tiden. Stilen författaren har valt är skicklig och konsekvent. Mycket arbete har lagts på detaljer och miljöskildringar. Läsaren kan med lätthet följa med och sätta sig in i hur det vardagliga livets olika påfrestningar och bekymmer påverkade romanens huvudpersoner. Händelserna utspelas i Helsingfors, mest Kronohagen, men också vid Fortsättningskrigets omskakande front, karavaner av karelska landsmän som flyr undan sovjetiska trupper, och händelser i Korsnäs i Österbotten. Det åkts mycket tåg och cyklar även en hel del. Bensin är det svårt att få tag på så bilarna står mest i garaget. Om de går så drivs de ofta med gengas. En grön Volvo används dock ibland. Ja, man paddlar även en hel del. De människor som nu har något att röra sig med. Journalisten Henry rapporterar från fronten, vilket tecknas realistiskt och omskakande med bortsprängda ansikten och ryska lik fastfrusna i makabra gester. Men även det faktum att journalisterna inte var särskilt populära där vid fronten. Trots att de ofta utsattes för farliga situationer. Henry vill visa sig vara tapper och tar stora risker. Han skäms samtidigt för sin, jämfört med de stridande finska soldaterna, mera fördelaktigare situation. Henry brottas även med moralfilosofiska frågor, och tvivel om ändamålet och vad kriget gör med en som person. Skådespelaren Molly gör mest roller i Sverige. I Finland går det inte eftersom teatrarna och biograferna är stängda. Hon är sval och mild men brusar ibland upp och blir arg på Henry för att han försummat kärleken. Och på att hennes egen skådespelarkarriär gått i stå. Och i Finland fanns det under dessa krigsår så mycket sorg och elände i krigets spår så myndigheterna ville inte att somliga skulle stoja och glädjas för mycket. Henrys och Mollys kärleksrelation är av och till. Vardaglig lycka förbyts i långa tider då de måste vara skilda från varandra. För deras relation innebär det stora risker. I krigstid vet man aldrig om denna dag är den sista. Författaren har beskrivit deras relation trovärdigt och realistiskt, ett gediget och yrkesskickligt författararbete helt enkelt. En berättelse som verkligen fångar läsaren. Kjell Westö beskriver händelserna i detalj, människornas tankar och reaktioner sitter och känns trovärdiga. Men man måste ta tid på sig när man läser den här boken. Det vinner den på och det är den också väl värd. Skymning 41 är, kort sagt, ett verk av en mästare. I samma mästarklass som Hägring 38 från 2013. Men här har Westö ytterligare förfinat sin egen, förföriskt vackra stil. Men just för att den sitter så bra också för läsaren så ska den, för bästa möjliga behållning, läsas lugnt och eftertänksamt. Ty det förtjänar Westös njutbart musikaliska språk och stora romankonst. Westös nya roman förtjänar många läsare! Robert Björkenwall;robert.eg@outlook.com (Publicerad i bl a Sydöstran 14/10, Folkbladet 1/10 m fl; https://folkbladet.se/kultur/kronika/artikel/forforande-fin-roman-om-krig-och-karlek/r1d7ne3r)

Thursday, September 14, 2023

Reflektioner om livets olika faser

Det är nu mera naturligt för mig som 72 år, rätt snart 73 år, att blicka lite bakåt. Och då kan man ju i detta skede med större överblick konstatera att livet består av fyra faser: De första 20 åren går ut på att ta reda på vem man är och förhoppningsvis växer man då också. Mellan 20 och 40 undersöker man sedan på olika sätt och även testar vad som är möjligt att göra och arbetar i flertalet fall intensivt där man verkar och/eller söker nya arbetsuppgifter och utmaningar. Och så bra det går att även rådda det ihop med familj och det tidspusslet. Inte alltid så lätt att förena allt det på bästa sätt. Den tredje fasen är sedan mellan 40 och 60 år och kan man kalla för konsolideringsfasen. Den tid som man samlat på sig många olika erfarenheter och då vet rätt bra vad man kan, liksom även i någon mån vad man inte kan. Den fjärde och sista fasen - och där är jag nu - är "slutfasen" och då väljer man mera noga vad man vill göra respektive inte vill göra. I den fasen ingår då att även ge tillbaka sånt man kan och vet och göra sånt utan att kräva någon ersättning tillbaka. I den här fasen behöver man inte längre bevisa nåt, inte jaga prestige eller ständigt vara på tårna. Och det finns en tillfredsställelse i just det, i detta att kunna "vila i nuet". Att vara lite glad åt livet bara; umgås med vänner, göra sånt man inte tidigare hade tid med p g a alla "måsten". Men också insikten att det är sista fasen i livet och att livet är nu och går inte i repris. Då, om inte förr, inser man också att vissa strider ska man undvika och ta. De som är värda strid är då ytterst få, nästan inga. Och rätt ofta visar det sig också - om man är hyfsat frisk - att just den fasen kan bli och blir det riktigt goda åren i ens liv. Njuter lite mer, reflekterar och uppskattar också de goda ögonblicken; ett leende, en vacker ros, fågelsång, en vacker fjäril, en spegelblank sjö eller daggdroppar på ett grässtrå. Också det kan då vara att uppleva sina "bästa stämningars längtan". Det är livet - och livets gång. Från arla morgonrodnad till en blodröd solnedgång. Och då är det också livets gång att både nära vänner och släktingar ibland avlider innan man själv når samma livets slutpunkt. Ty sorgen och minnena är också en del av livets slutfas. Lite tidigare för somliga och lite senare för andra. Döden är också en del av livet. /Robert Björkenvall

Sunday, August 27, 2023

Irland - en spännande örepublik och med dramatisk natur

Irland, bebott redan 12 800 f. Kristus, med nu ungefär lika stor befolkning som Finland och hälften så stor som Sverige är ett spännande land att besök. Ön har en dramatisk historia och hisnande vacker natur. Denna Europas tredje största ö i Europa där fem sjättedelar – totalt 26 grevskap – bildar republiken Irland (med ca 5 milj inv) och en sjättedel – Nordirland/Ulster, ca 1,9 milj – fortsatt tillhör Storbritannien, trots många årtionden av irländsk frihetskamp för att ena hela irländska ön under den irländska republikens flagga. Detta sedan påskupproret 1916, frihetskriget 1919-21 med av britterna sedan 6 december 1921 erkända status som självständig dominion inom brittiska samväldet och så slutlig full självständighet med ny författning och status som republik 29 december 1937. Men alltjämt är Nordirland med huvudorten Belfast brittiskt kontrollerat och nu, jämte Storbritannien i övrigt, numera utanför EU. Men gränsen är numera sedan långfredagsavtalet 1998 helt sömlös och märks inte alls när man reser mellan Irland och Nordirland – och relationerna fredliga när tar sig runt i Belfast. Ja, den grafittimålade muren mellan det katolska och det protestantiska Belfast finns kvar men mest som en symbol. Men numera märks tydligt – och framgår av statistiken – att invånarna i Irland är mera välmående än nordirländarna, bl a beroende på att många industrijobb försvunnit i Ulster. Och inte lär Brexit heller öka intresset för att investera i Nordirland. I Nordirland – längst i norr – finns en av Irland fyra världsarv, de 60 milj år gamla, magnifika pelarformationerna i Giants Clauseway. En rejäl vandring dit och tillbaka men väl värt att bese! I Nordirland finns också en Irlands bästa whiskeys – Bushmill, som produceras här. I republiken Irland finns ju sedan välkända Jameson, Tullamore och Paddy (dricks mest av irländska arbetare). Det här – jämte all öl - nog en bidragande orsak till att Irland har världens fjärde högsta konsumtion av alkohol per invåndare. I Irland finns ju också en pub per 1 000 invåndare. Den äldsta – The Brazen Head i huvudstaden Dublin (dryga 1 milj inv) – kom till redan på 1160-talet! Det mest kända ölet är Guiness (en stout) som fick sin start redan 1759 och där man i Dublin producerar fem miljoner liter per dag. Mest Guiness dricks inte på Irland utan i afrikanska Nigeria! Arthur Guiness. ölpatriarken, månade om sina anställda och var såg till att hans anställda redan på 1800-talet fick tillgång till viss sjukvård och även kortare semester. Lite som Hj Lundhbohm i LKAB i Kiruna som i början av 1900-talet byggde vidare på det och även ordnade bl a skolgång för även flickor. Lilla Irland med sina 5 miljoner är en på flera sätt riktig kulturnation. Tänk bara att man hittills haft fyra nobelpristagare i litteratur. Senast poeten Seamus Heaney (1995), innan dess poeten Yeats (1923), Georg Bernhard Shaw (1925) och Samuel Beckett (1969). Och ändå fick inte i Dublin allestädes närvarande James Joyce (dog 1941) – med mycket omtalade Odysseus – priset, som många menar han borde fått. Men klart man måste gå och kolla det signerade exet av Odysseus på finpuben Davy Byrnes i Dublin.Ett fint,besöksvärt minnesmuseum över Heaney finns också i Dublin. Helt rätt är det ju också att republiken Irlands nu sittande – inne på andra 7-årsperioden – president Michael Higgins är just poet och Labour-politiker från Limerick. Poeten W. Yeats – uppvuxen i irisktalande västra Irland i Sligo, nära kulturstaden Galway – har skrivit en fin dikt om Irlands första kvinnliga parlamentsledamot Markievicz och hennes suffragett-aktiva syster. I Galway gör jag sällskap med statyn över Oscar Wilde (med Dorian Grays porträtt) innan jag drar vidare till det av Atlantvågorna piskade Cliffs of Moher, de märkliga stenbyggda bikuporna (bebodda till 1200-talet) på Dinglehalvön och välkända Ring of Kelly, Iveraghalvön, med Charlie Chaplins minnesstaty (och tidigare ägt hus) i Waterville och där Irlands högsta berg Carrantuohill, 1041 m ö h, och Snem som även De Gaulle besökt. Irland – medlem i EU sedan 1973 – har utvecklats starkt och fått bra vägar genom omfattande EU-stöd och med omfattande export och import till EU-området (40 %) och även USA (30 %). Ett USA med starka irländska band eftersom det där bor över 30 miljoner med irländska rötter, efter en omfattande emigration efter potatissvälten 1845-52 och då en miljon irländare svalt ihjäl. Så ingen tillfällighet att den irländska skördefesten Halloween ”tagits över” och blivit stor i just USA! Kennedy-familjen är bara en av många och har sina rötter i Kilkenny, nära Cork (fin naturhamn som vikingarna gillade!). Kilkennys öl – också Guinessägt – är supergod men lite svår att få tag på. Tyvärr. Den som varit i New York kanske vet att polisen där har en hög andel med irländska rötter. Så det finns många och starka band mellan just Irland och den amerikanska västkusten. Och vet ni, apropå dyra elpriser, att de irländska hushållen i snitt betalar 900 euro (ca 10 800 kr) mer per år än EU-snittet!? Reser är lärorika på flera sätt. Så också min där mellan 16-24 augusti. Robert Björkenwall Fotnot: Irland var först med att ta betalt för plastpåsar (redan 2002). Irland ligger på åttonde plats i världen i Human Development Index som mäter sådant som pressfrihet och demokrati m m. Irland har också flest antal Europvison-vinster, hela sju (ett rekord som delas med Sverige) och Johnny Logan har vunnit två av dessa som artist. (Publicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 29/8, Folkbladet 3/9 och Sydöstran 7/9 m fl)

Sunday, June 11, 2023

Skakande skildring av förnedring och pennalism

I Laestadius roman "Straff" varvas kapitlen om det grymma livet i skolan med berättelser om hur dessa tidiga barnaskolår kom att påverka och prägla dem som vuxna. Trots den mörka grundtonen finns i romanens filmiska slut ändå några scener av hopp och kraft. Lite ljus i mörkret vill författaren ändå förmedla. I andra delen av Ann-Helén Laestadius hyllade Sàpmitrilogi, ”Straff” (den första var ”Stöld” från 2021) följer vi en grupp barn, som i mitten av 1950-talet gick i en så kallad nomadskola. Särskilt skapad för just samiska barn. Det var en allt annat än en behaglig tillvaro. A-H Laestadius – själv med samiska rötter – ger i sin roman en skakande skildring av den förnedring, våld och pennalism som förekom i nomadskolan. Och denna öppna rasism mot barn till ett ursprungsfolk i Sverige som de flesta inte alls hade några kunskaper om var ju inte alls för så länge sedan. De samiska barnen tvingades gå i särskilda internatskolor (nomadskolor) redan från sju års ålder – och långt från sina renskötarfamiljer. De fick bara komma hem till jul och under sommarlovet. I nomadskolan togs de ifrån sitt eget samiska språk, sin kultur, ja till och med namnen kunde ibland ändras. I ett avsnitt i romanen kan vi läsa hur ett av barnen, Jon-Ante, i samband med en myndighetsinspektion reagerar på detta: ”Nomadskolinspektören skulle komma och det var inte bara barnen som var nervösa för att svara fel under förhören. Minst lika spända verkade lärarna, husmor och biträdena vara. Det var nu de skulle granskas och visa upp att de följde statens önskemål om att barnen som var lappar skulle förbli lappar” (som samerna kallades då). Det var budskapet från läraren. Men Jon-Ante kunde inte riktigt få ihop det där. De skulle både vara lappar men ändå fick de inte tala samiska i skolan. Och de fick också lära sig i nomadskolan att jojken var syndig men ändå skulle de samtidigt ha på sig koltar när det kom besök av t ex myndighetspersoner på inspektion till skolan. I Laestadius av många kritikerrosade roman – liksom hennes förra Stöld - varvas kapitlen om det grymma livet i skolan med berättelser om hur dessa tidiga barnaskolår kom att påverka och prägla dem som vuxna, trettio år senare. Somliga skäms och försöker dölja sitt ursprung, åter andra lever vidare med trauman som förmörkar livet också sent upp i åren. Trots den mörka grundtonen finns i romanens filmiska slut ändå några scener av hopp och kraft. Lite ljus i mörkret vill författaren ändå förmedla. Romanen är en fristående uppföljare till Stöld som utkom 2021. Den förra handlade om tjuvjakten på samernas renar och myndigheternas högst måttliga eller direkta ointresse för att utreda och lagföra dessa hatbrott. Berättelsen i Stöld kretsar kring flickan Elsa som på en skidtur ser sin egen, älskade ren ligga död i snön. Hon möter också mördaren som genom att dra sin hand över halsen hotar henne med döden om hon så mycket som knystar om för andra vad hon sett. De här två romanerna går utmärkt bra att läsas fristående från varandra. Eller ihop i ett svep. De är båda god läsning om något som de stora flertalet i Sverige nog har högst rudimentära eller just inga kunskaper alls om. De är båda välskrivna, har ett fint språk och är synnerligen angelägna och dramatiska. Berättelserna i de båda romanerna fångar läsaren tämligen omgående, sedan läser man bara vidare och vill veta hur det går. En tredje del av trilogin ur också utlovad. Och redan 2024 kommer den första romanen Stöld som spelfilm. Robert Björkenwall (Publicerad i bl Arbetarbladet 15/5, Sydöstran 29/5, Folkbladet 11/6 m fl)

Regeringen Kristersson och bidragstaket

Regeringen Kristersson i Sverige presenterade 9 juni – apropå sitt signalpolitiska förslag om ”bidragstak” – räkneexempel på hur mycket bidrag en familj med sex barn där ingen av föräldrarna förvärvsarbetar skulle kunna få ut. I hela Sverige finns nu 4 058 familjer med två föräldrar och sex barn eller fler i barnbidragsålder (0-17 år), enligt SCB. Exakt hur många av dessa familjer där ingen av föräldrarna har förvärvsarbete är lite oklart men det handlar om ett ytterst fåtal. Totalt i Sverige finns omkring 1 200 000 familjer med barn mellan 0-17 år. Om Tidöregeringen nu verkligen skulle vilja lösa reella problem är det egendomligt att försöka att bygga förändringar i familjepolitiken på så extrema exempel och med enbart utpräglat signalpolitiskt syfte. Bara så där 4 promille sägs det här handla om vad gäller det här utspelet, inte mer. Därför är det här är ju bara ren symbolpolitik (drivet av högerpopulistiska Sverigedemokraterna) och vars enda syfte är att skrämma och stigmatisering (skamstämpla) riktigt fattiga barnfamiljer. Men utan att just lösa några reella problem alls. Lite typiskt Tidögänget/regeringen, dock. Ska vi vara förvånade? Tror inte det. Vänd på steken och – apropå ”bidragstak” – tänk tanken att de i stället skulle införa ett bidragstak för de bidrag som nu finns för Rut (städ och hushållstjänster) Rot (renoveringar etc) och elstöd skulle få tak och inte skulle betalas till inkomsttagare över t ex 50 tusen kr i månaden! Ett sådant ”bidragstak” skulle däremot verkligen ha stor effekt. Det skulle tillföra många sköna miljarder till statskassan – och som sedan i sin tur skulle kunna gå till förbättrad äldreomsorg, sjukvård, skola, höjda, inflationsuppräknade barnbidrag etc. Där skulle ett sådant ”bidragstak” däremot verkligen ha effekt! Men något sådant kommer den svenska högerborgerliga regeringen Kristersson i Sverige varken att vilja eller våga införa. Robert Björkenvall (Pbulicerad i bl a Arbetarbladet, Helsingfors 11/6-23, Sydöstran 10/6 m fl)