Thursday, April 07, 2022

I välmående Oslo byggs det mycket och fint

Varit i Oslo i tre dagar i kanonväder. Långa promenader runt om i välmående Oslo varvat resor med buss och trikken (spårvagn) hinner man mycket på tre dagar. Över allt massor av byggkranar och finsmakat elegant arkitektur. Folkligt kritiserat först men sedan vänjer sig osloborna – och blir efter ett tag inte sällan nöjda med utfallet. När de väl vant sig. Ett av de områden vi promenerade igenom – gick ca en mil varje dag – i Oslo var tidigare rätt ruffiga nedgångna Grünerløkka; lite som trendiga Södermalm i Stockholm nu. Här bor nu många konstnärer, författare, unga, barnfamiljer och uteserveringarna är fulla av folk, trots bara tre plusgrader men sol. Gick en bit längsmed brusande Akerselva innan vi vek ner mot charmiga Mathallen (lite som hallen på Hagnäs torg) med trendiga Vulkan Seafood. Dagsfärsk fisk och skaldjur, supergott tillagat men inte helt billigt. Oslo har – särskilt längsmed vattnet nedanför Oslo centralstation – fått en rejält ansiktslyftning. Området Bjørvika och längsmed kajerna mot Pipesvika reser som arkitektoniskt spännande områden med offentliga institutioner, tjänsteföretag och dyra bostäder för folk med gott om pengar. Mest tydligt så ute på Aker Brygge och Tjuvholmen (där superflotta Astrup Fearnley konstmuseum ligger) och på vägen dit bland annat Nobels Fredspriscenter och nya, stora Nationalmuseum som invigs i juni. Och väl tillbaka mot Bjørvika finns arkitektfirman Snøhettas fantastiskt vackra Operan, strax intill det rätt nyligen invigs lika spännande Munchmuseet och även stadsbiblioteket Deichman (nästan lika fint som Ode i Helsingfors). Att Norges nationalkonstnär Edvard Munch – med 26 000 egna konstnärliga alster! – till slut måste få ett eget stort museum var självklart. I stället för det lilla, trånga som tidigare fanns mindre centralt var det självskrivet för denna turistmagnet. Och nu står den där med sin spektakulärt lutande övre del där alldeles vid vattnet intill Operan. Och där inne i ljusa, vackra rum kommer de välhängda Munch-alstren som Skriet, Madonnan etc fullt till sin rätt! Och hela museet har, trots omdiskuterad exteriör, blir en succé och stor turistmagnet. Och så fint med alla rena, städade kajer med nu öppna stränder med utebad och bastuanläggningar alldeles intill. Så fint, smakfullt och vackert. Men det rika oljelandet Norge med alla sina pengar i den jättelika oljefonden har råd att ”tulla” lite på dess miljarder för att bygga vackra och arkitektoniskt spännande kulturbyggnader och nya stadsmiljöer. Och allt det gamla, också publikdragande som museerna Kon-Tiki och Fram ute på Bygdøy, Holmenkollen med fina Voksenåsen, Ekebergsparken (med fina uteskulpturer) m fl finns ju också sedan tidigare som dragplåster för besöksnäringen. Så visst är Oslo en spännande stad väl värd en resa för oss nordister! Robert Björkenvall,robert.eg@outlook.com (publicerad i bl a Arbetarbladet, Hfors 5/4-22, Folkbladet 24/4, Sydöstran m fl) https://folkbladet.se/kultur/artikel/i-valmaende-oslo-byggs-det-mycket-och-fint/lqzggokl

Monday, March 21, 2022

När ryssen kommer

Jag är född bara sex år efter Andra världskriget. Hela min familj är en produkt av kriget. En konsekvens av att min morfar och hans familj - med min nu 94-åriga mamma - hals över huvud fick fly från de ryska invasionens militärer senhösten 1939 (Vinterkriget bröt ut 30 nov). I vår svenska regering nu finns två statsråd - Hultqvist och Damberg - som båda har mammor som är krigsbarn från Finland. Det är inte oviktigt i tider som dessa. Och just Finland finns det skäl - och lärdomar från - att dra och tänka lite extra på. Inte minst vikten att ha ett starkt eget försvar för att orka stå emot när fienden kommer. Också vårt fredliga land finns många som vet hur det är att fly i krig. Också min egen mamma. Blir 95 år i juli, och vet vad det innebär att fly med kort varsel från bomber och ockupationssoldater. Min mamma är karelenflykting från en ö i Ladoga och de hade en styv timme på sig att fly senhösten 1939. Pappan var yrkesfiskare på Ladoga och hade stor båt och svarade för att organisera flykten för många karelska familjer där till norra sidan av Ladoga. Morsan tog sig senare till först Tornedalen och sedan Kiruna för egen maskin. Men flera syskon blev kvar i Åbo och Uleåborg i Finland. Min morfar hade gått i rysk skola innan finska självständigheten 1917, varit kock som ung på pråmar och skutor som fraktade trävaror på Ladoga och Nevafloden in till S:t Petersburg. Sålde senare som yrkesfiskare fisk till munkarna på Valamo kloster i norra Ladoga och fick fina äpplen och grönsaker hem av dem. Morfar Andrei blev 86 år och hans story har jag nedtecknad och på band. Jag gillade gubben, en färgstark person, hade humor och mycket slängd i käften.. Ett par av min I sommar 95-åriga morsans syskon, en bror och en syster, han båda bli 91 och 92 år innan de dog. Bra gener där och kost med mycket fisk och grönsaker kan ha bidragit. Finland var ju på 50- och 60-talen ännu ganska fattigt (jfr orättfärdiga krigsskadeståndet till Sovjet på 6,5 % av finska BNP, slutbetalt 18 sep 1952! Och ändå orkade de ordna OS i Helsingfors 1952! Men som den nationen Finland rest sig ekonomiskt och standardmässigt sedan dess. Där finns sisu och talang! Och än i dag är det vårt närmaste grannland, denna forna östliga rikshalva under 700 år!. Vi får verkligen hoppas att ett fritt och självständigt Ukraina nu orkar stå emot - och på sikt få en liknande utveckling! Borde vara möjligt så Ukraina inte hamnar under den ryska stöveln! Robert Björkenwall(robert.eg@outlook.com) (Publicerad som gästkrönika i Sydöstran 18/3, Dala-Demokraten 17/3, Eskilstuna-Kuriren 17/3 m fl) PS. Den lysande pedagogen överstelöjtnant Joakim Paasikivi, Försvarshögskolan, har en spännande story. Hans farfarsfar JK Paasikivi (1870-1956), var både fredsförhandlare och sedan president efter övergångslösningen Mannerheim. Och Joakim farfar stupade i Fortsättningskriget 1944 och sedan hamnade Joakim Paasikivis pappa i Sverige men gjorde som finsk medborgare lumpen som svensktalande i tuffa Nylands brigad i Ekenäs. Och nu är sonen Joakim lärare I militär strategi på Försvarshögskolan och en utmärkt pedagog i SvT om Ukraina.

Tuesday, March 08, 2022

Sverige, Finland, Nato och säkerhetsläget nu

Sverige ger nu vapen till ett krigförande land, Ukraina. Detta sker samordnat med andra västeuropeiska länder efter det brutala ryska angreppet på grannen Ukraina. Sverige gör det här för första gången sedan senhösten 1939 då Sverige gav en omfattande hjälp till Finland, som oprovocerat hade överfallits av Stalins trupper, en föregångare till Putin. Detta skedde trots att den svenska försvarsmakten var i ett ganska illa skick. Statsminister Per Albin Hansson och försvarsminister Per Edvin Sköld var tongivande bakom beslutet. ”I spåren av den ryska aggressionen och greppet på Ukraina, har opinionen för ett medlemskap i försvarsalliansen Nato vuxit” Parallellt med denna svenska vapenhjälp har också Nato-debatten svängt i Sverige. I spåren av den ryska aggressionen och greppet på Ukraina, har opinionen för ett medlemskap i försvarsalliansen Nato vuxit. Samma sak har skett i likaledes alliansfria Finland. Men i vår forna östliga rikshalva är diskussionen i vanlig ordning mera sansad och mindre upphetsad än den svenska. Här i Sverige driver inte minst oppositionen högröstat frågan om en svensk Nato-option nu. Men det är knappast rätt läge att göra så nu. En Nato-option (en finsk konstruktion efter uppsägningen av VSB-pakten med Ryssland) saknar juridisk bindning och är inget snabbspår och ingår inte i något Nato-dokument. Så är det för Finland och samma för Sverige - om vi nu skulle uttala det (högst självvald deklaration). Det är faktiskt lite svårt att förstå upphetsningen kring det kravet. En formell ansökan om medlemskap är något helt annat och först då dras processen igång - men tar tid och kräver enighet och alla Nato-länders godkännande för nya medlemmar. Hetsen nu kring optionen är märklig. Den i sig har inget värde annat än för oss själva. Finland blir inte snabbare medlem med sin option än Sverige, utan en sådan om och när vi väl ansökt om medlemskap. Klokt också att Magdalena Andersson i sitt tal till nationen den 1 mars - tryggt och säkert uttalade både vår solidaritet med Ukraina och behovet av ytterligare upprustat svenskt försvar. Men helt rätt; inte ett ord om någon Nato-option. Frågan om en eventuell anslutning får diskuteras ihop med eftertänksamma Finland när krigsläget är i vårt närområde är lugnare. Detta utan hets i vår demokratiska vardag. Något som tyvärr inte är en självklarhet för alla. Fråga till exempel de ryssar som redan ogillar Putins folkrättsvidriga aggression mot Ukraina. Vilket privilegium är det inte att få diskutera och debattera i frihet!? Men ändå, i tider som dessa: ”För varje mörk natt finns en ljus dag”. Det lärde sig våra finska vänner när det var som mörkast under Vinterkriget. Och samma gäller även för de kämpande ukainarna nu! Robert Björkenwall(robert.eg@outlook.com) (publicerad i bl a Sydöstran 3/3,Arbetarbladet 2/3, Dala-Demokraten 4/3 m fl) https://www.dalademokraten.se/2022-03-04/sverige-finland-nato-och-laget-nu

Monday, February 21, 2022

Kommunallagen måste reformeras och reautförsäljningar stoppas

Den svenska kommunallagen behöva reformeras. Reglerna för både utförsäljning av kommunala fastigheter och entreprenadutläggning av kommunala verksamheter måste skärpas. Den av medborgarna gemensamt ägda kommunala kapitalet i form av fast egendom måste få ett bättre skydd mot kortsiktigt politiskt beslutade och ofta illa förankrade avyttringar. Det ska inte vara möjligt för en under kanske bara en mandatperiod sittande tunn majoritet att obehindrat sälja ut vare sig egendomar eller verksamheter. En reformerad kommunallag borde ställa kravet att större avyttringar av gemensam egendom eller verksamheter aldrig ska kunna genomföras utan beslut med två tredjedels majoritet. Med krav på en starkare majoritet skulle en större del av ett kommun- eller regionfullmäktige tvingas ta mer aktiv del i besluten om försäljning och entreprenadutläggning. En kommunledning skulle tvingas att bättre förankra sina tänkta avyttringar. Även en del av oppositionen skulle behöva vara med på besluten. Förutom en bättre demokratisk förankring skulle kravet på kvalificerad majoritet minska risken för illa underbyggda och allt för snabbt framdrivna beslut. Även medborgarna skulle ges en rimligare garanti för att de beslut som tas är ekonomiskt befogade. I dag ger kommunallagen den politiska majoriteten i en kommun eller region som vill börja avyttra egendom stora friheter att själva utforma sin prispolitik. För den som menar att en kommun inte ska bygga själv eller äga fastigheter, inte bedriva verksamheter inom vård, skola och omsorg i egen regi eller ha markreserver för framtiden står det i stort sett fritt för en enkel majoritet att sälja ut allt - även så till reapris rejält under marknadspriset. Att en kommun eller region ibland vill sälja mark eller fastigheter är naturligt. Men lika naturligt måste det vara att ha ett rejält skydd för det som tagit årtionden att bygga upp inte reas ut lättvindigt. Vittnesmålen om hur kommuner sålt ut allmän egendom är många. Investmentbolag har billigt fått köpa allmännyttans fastigheter som sedan sålt vidare med god förtjänst. Skolor och vårdcentraler har lämnats över till privata företag för reapris. Rader av kommuner har gjort så. Sålt ut skolor och kommunägda bostäder. I till exempel Eskilstuna har det kommunala bostadsbolaget sålt ut och omvandlat tidigare hyresbostäder till bostadsrätter. I Stockholm sålde den borgerliga majoriteten ut en vårdcentral (Serafen) till läkare för mindre än 700 000. Fyra år senare sålde han den vidare till vårdbolaget Capio för 20 miljoner. Ekerö kommun har sålt en fastighet till Internationella Engelska skolan, IES, för över tio miljoner under det den värderats till. Det beslutet togs med enkel majoritet och med en rösts övervikt. Tidskriften Affärsvärlden skrev i våras att utförsäljning av samhälleligt ägda fastigheter är ”ren idioti”. Och fackliga tidskriften Arbetet varnade nyligen för att kommunernas fastigheter blivit ”kapitalets gödkalv”. Med krav i kommunallagen på kvalificerad majoritet vid utförsäljningar hade Ekerö och andra kommunledningar tvingats till mer eftertanke. Och de värsta avarterna i detta reageschäft kunna förhindras. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson (publicerad i bl a Sydöstran 16/2, Dala-Demokraten 18/2, Gefle Dagblad 21/2, Borås tidning 21/2 m fl) Kommunallagen måste reformeras – Gefle Dagblad (gd.se) 21/2-22, Borås tidning 21/2 Kommunallagen måste reformeras – Dala-Demokraten (dalademokraten.se) 18/2-22

Monday, January 24, 2022

Svensk sjukvård tål inte fler bantningar

Få områden passar så illa för marknadstänkande som sjukvården. Ändå har den sedan 1990-talet kommit att styras av just ekonomtänkande med besparingskrav och stora nerdragningar som följd. I stället för att få en efter befolkningens storlek, ålder och vårdbehov väl dimensionerad sjukvård har vi fått en hårdbantad. Antalet vårdekonomer och vårdadministratörer har vuxit i samma takt som antalet vårdplatser och sjukhussängar skalats ner och försvunnit. Om Sverige vill fortsätta vara ett välfärdsland måste inställningen till sjukvården bland de nu ledande regionpolitikerna förändras. I stället för att betrakta vården som en gigantisk kostnad som alltid måste bantas behöver den få tillskott som ökar dess kapacitet och ger styrkan att bättre hantera hela vårdbehovet. Så borde till exempel den arroganta moderata regionledningen i Stockholm i stället för att skryta om att man på ett år ”sparat” nära sex miljarder på vården ställa sig frågan: ”vad har inte blivit gjort och var i vården skulle vi behöva satsa mer”. En studie i OECD visar att Sverige i dag ligger i botten bland EU-länder i antal sjukhussängar per tusen invånare. Vi har sedan 1990 gått från sex per tusen till att 2021 bara ha kvar två per tusen. Vi ligger med våra två vårdplatser också i botten bland alla OECD länder. Endast Mexiko och Chile har färre sjukhussängar per tusen invånare än Sverige! Samtidigt har antalet administratörer och ekonomer inom vården blivit fler. De har sedan 2010 ökat med nära 40 procent. Att följden av de kraftiga nerdragningarna blivit en onödigt försämrad sjukvård är tveklöst. Från att på sjukhusen tidigare haft kapacitet att ordna riktiga sängplatser åt alla vittnar läkare och annan vårdande personal nu om ständig platsbrist och överbeläggningar. Sjuka placeras i korridorer. Patienter placeras på andra avdelningar än deras medicinska tillstånd kräver. För vårdpersonalen har bristen på vårdplatser förvandlats till ett allt större arbetsmiljöproblem. Allt fler med patientnära konstaterar att deras arbete blivit omöjligt att klara i den trånga och provisoriska vårdmiljön. Risken för felgrepp och vårdskador ökar. För den sjuke är frånvaron av en riktig vårdplats stressande. Samtidigt drivs vården i försök att klara trycket och platsbristen till att allt snabbare utskrivning av patienter som ”färdigvårdade”. Inom vården vet man att följden inte sällan blir att samma patient efter bara en kort tid hemma tvingas söka sig tillbaks. De så kallade återinskrivningarna har ökat rejält och spätt på både platsbristen och en redan tidigare tung arbetsbörda. Parallellt med att antalet vårdplatser måste byggas ut, måste också primärvården och vårdcentralerna rustas upp. Den våg av privatiseringar och försäljning av primärvården till privata och av vinstintresse drivna (nät)företag behöver brytas. Medan de tidigare i landstingens regi drivna vårdcentralerna hade medicinskt ansvar för sitt område finns det i dag ingen som med säkerhet håller i folkhälsan och helhetssynen. Avtal och förhandlingar med privata vårdentreprenörer har ersatt det kontinuerliga folkhälsoarbetet. Det Sverige behöver nu är en rejäl satsning på nya vårdplatser. I Läkartidningen vittnar en läkare om hur administrationen och byråkratin ökat. I stället för att ägna tid åt patienterna tar rapporter av olika slag allt mer tid. När en läkare behöver användas till att berätta för administrationen hur många glödlampor som gått åt på en avdelning är det dags att granska den administrativa delen av svensk sjukvård närmare. Vad svensk sjukvård nu behöver är mera vård för pengarna. Och färre sjukhusbyråkrater. Robert Björkenwall (robert.eg@outlook.com) med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Sydöstran, Arbetarbladet 25/1, Dala-Demokraten 27/1, Värmlands Folkblad 21/2 m fl) https://www.dalademokraten.se/2022-01-27/svensk-sjukvard-tal-inte-fler-bantningar

Wednesday, January 19, 2022

Främling i sin stad - en studie om Säffle

När jag läser Åke Sandbergs ”Främling i sin stad” kommer jag osökt att tänka på när jag åhörde det klassiska revyinslaget när Tage Danielsson frågade Hasse Alfredsson om vart han skulle åka på semester. Och Hasses svarade: ”Till Säffle. Kan man få en kopp kaffe?” Den repliken satte Åke Sandbergs barndomsstad Säffle på kartan för många svenskar. Låt det bli sagt med en gång. Jag gillar ”Främling i sin stad. Stängda fabriker och butiker – missnöje och framtidstro”. Sandberg är professor emeritus i sociologi vid Stockholms universitet och samhällsforskare som för några år sedan prisades för boken ”Arbete och välfärd”. Hans nya bok som är en brett anlagd studie av ett brukssamhälle i förändring med stängda fabriker och butiker och stort flyktingmottagande. Den handlar om hur Säffle omvandlats och förändrats – politiskt, industriellt och kulturellt. En stad där Åke är uppvuxen och där han nu gör djupa nedslag i stadens historia. Det som hänt i Säffle ger oss också en lite vidare förståelse för hur det står till med Sverige bortom Stureplan i Stockholm. Det som ibland också kallas för det glömda Sverige. Här som på många andra mindre orter i landet är Sverigedemokraterna, SD, framgångsrika. Det har – utöver utforskandet av sina barndoms tassemarker - intresserat Sandberg att vilja gräva i för att bättre se hur saker och ting hängde ihop och varför det blivit så. Och av denna intressespaning parad med en sociologisk forskarådra har det blivit en både läsvärd och kunskapsrik bok. Kanske något fyrkantigt genomförd men som samtidigt också är dess styrka. En slags utvidgad rapport från en svensk stad i utkants-Sverige. Den får mig också att tänka på J D Vance Hillbilly Elegy om den vita arbetarklassen i rostbältets USA. Åkes Säffle-bok är en bred och grundlig genomgång av hur författarens stad har förändrats under åren, inte minst hur människors värderingar förskjutits. Framställningen är pedagogisk, medryckande och ger kanske några även inspiration själva gå hem och göra motsvarande djupdykningar i sin hembygd. God metodhjälp för just detta finns i Åke Sandbergs Säfflebok. En bok som för mig även för tankarna till Sven Lindqvists klassiker Gräv där du står (flitigt använd i studiecirklar). Åke läser protokoll och tidningsklipp, gör intervjuer med makthavare och andra som på olika sätt kan bidra till helheten. Vissa Liberala ideologer letar ofta efter rasismens rötter i tv-soffor i slitna bruksorter. I tillströmningen av flyktingar som sägs ha väckt en främlingsfientlighet bland vissa i arbetarklassen. Men Åke Sandberg lyfter fram andra förklaringar till SD:s 25-procentiga väljarandel i kommunen i sin fylliga studie av Säffle. Åke Sandberg avvisar uttryckligen fokus på invandringen som orsak till problem i Sverige. Mera grundläggande viktigt är i stället utvecklingen medan årtionden av globalisering och industriell omvandling som de grundläggande orsakerna till nedgång och växande klyftor. Men det är ju en svårare pedagogisk uppgift, ty här är lösningen allt annat än enkel. Sandbergs Säffle med omland var på 1950- och 60-talen ännu en blomstrande industristad, liksom många andra bruksorter i Sverige. Navet i Säffle var Billeruds-koncernens massa- och pappersindustri med som mest nästan tusen anställda. I Säffle fanns också huvudkontor och ett ledande forskningsinstitut med cirka 150 högutbildade. En civilingenjörstät mindre stad med andra ord. Och sjukhuset här hade också många kvalificerade anställda. Socialdemokratins ställning var stark och arbetarrörelsen präglade hela staden. Det där känner jag igen som uppvuxen i en annan stark bruksort, LKAB:s järnmalmsstad Kiruna i norr. Men i Kiruna - med framtidssatsande LKAB - finns ännu den prägeln kvar – om också lite naggad i kanten. Men Säffle med dess stolta arbetare fick sin ryggrad knäckt. Bara 100 anställda av de en gång 1 000 Billerud-jobben finns kvar. Även möbelfabrikerna i Säffle är borta. Sista spiken i kistan blev flytten av Volvos bussfabrik (400 jobb) år 2015 till Polen. Och akutsjukhuset är också borta och i centrum gapar många tomma butikslokaler. Och med allt det här – ökad arbetslöshet, ingen framtidstro, missnöje etc - så kom raset också i väljarstödet för Socialdemokraterna i Säffle. I gengäld fick SD allt fler röster. Dessutom är Arbetsförmedlingen nu sönderbantad och marknadsutsatt när den skulle behövas som bäst. Särskilt som kommunen även har behov att få ut de migranter som kom 2015 och senare i jobb och egen försörjning. Så centrala beslutet om att dra ned på arbetsförmedlingen ogillades också av det styrande Center-kommunalrådet i Säffle. Påfrestningarna är stora nog ändå. Och många missnöjda blir då fångade av SD:s enkla lösningar med kommunens flyktingmottagande, när orsaken är Säffles halvsekellånga ekonomiska nedgång, hög arbetslöshet och stukad framtidstro. Så Sverigedemokraterna har vuxit och fick i Säffle en fjärdedel av rösterna vid riksdagsvalet 2018, mest i ytterområden. Men riktigt hela bilden är det ändå inte. Sandberg lyfter fram att i Säffle idag finns även ett nyföretagande inom reglerteknik och mekanisk industri. Där finns framtidstro. Och det projekteras nu för en landbaserad laxfabrik som sägs komma att ge uppåt hundra nya jobb. Det är också billigt att bo i Säffle och man har den längsta stranden vid Vänern, så staden kan erbjuda attraktivt, strandnära boende. En annan sak är sedan att nyföretagandet med många mindre företag ju inte alls har kunnat kompensera för storföretagens nedgång eller försvinnande i Säffle. Och hur är det med det som sades i en Hasse & Tage-revy om en kopp kaffe och att resa till Säffle!? Visst, gamla Holgers konditori lever och frodas och har nya ägare. Just där var förresten Åke Sandbergs pappa med om att bilda Målarförbundets avdelning 111 och blev senare även dess ordförande. Det var för 90 år sedan. Läs gärna professor Åke Sandbergs fylliga rapport om Säffle och dess utveckling i utkants-Sverige! Robert Björkenwall; robert.eg@outlook.com (publicerad i bl a Arbetarbladet 20/12-21, Sydöstran 27/12-21, Folkbladet 23/1-22) https://folkbladet.se/artikel/framling-i-sin-egen-stad---saffle/r19k8o1j

EU, minimilönerna och de svenska kollektivavtalen

Den svenska lönebildningsmodellen som tjänat oss så väl är under attack. Det måste avstyras. Löner i Sverige ska också framgent bestämmas genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden och inte genom lag från EU eller någon juridisk klåfingrighet i EU-domstolen. Den politiska högern bidrar gång på gång till att undergräva den svenska arbetsmarknadsmodellen. Så skedde i samband med den så kallade Lavalhistorien 2005 och en då bristfällig lagstiftning som en S-regering till slut rättade till. Ett dagsaktuellt problem är den illa reglerade arbetskraftinvandringen från icke EU-länder. Den göder arbetskriminalitet med svartarbete och oseriösa underentrepenörer. Och även om såväl den politiska högern som de organiserade arbetsgivarna nu säger sig slå vakt om den svenska kollektivavtalade modell så agerar de ofta i verkligheten tvärt om. Det senaste exemplet är när SD, M, KD och i riksdagen drev igenom sin reservation till regeringens budget. Den står i påtaglig strid mot hela kollektivavtalstanken. Visst är det viktig med goda polislöner, men det finns många fler löneorättvisor som borde åtgärdas. Men varken polislöner eller andra ska sättas via riksdagsbeslut, reservationers pekpinnar eller ukaser till statsbudgeten. Den svenska kollektivavtalade modellen med parternas ansvarstagande gör att lönebildningen sker på ett ansvarsfullt sätt och ger en rättvis fördelning av det samlade löneutrymmet. Den tar också hänsyn till faktorer som produktivitet och långsiktig konkurrensförmåga. Genom att det som styr lönerna är hela arbetsmarknaden och inte enskilda verksamheter bidrar kollektivavtalen också till en fortlöpande modernisering och ett omvandlingstryck i ekonomin. Där ska inte politiker kliva in och skapa oreda. Den borgerliga oppositionens tilltag att genom ändringar i statsbudgeten med frågan om polislönerna kringgå vår lönebildningsmodell riskerar att få effekter som de själva inte kommer att ha kontroll över. Samma krafter som stått beredda att köra över den svenska avtalsmodellen och ta politiska beslut om polislöner gråter nu tillsammans med näringslivets organisationer krokodiltårar när EU, otroligt nog med stöd av Europafacket, håller på att driva igenom ett direktiv om europeiska minimilöner. Till alla de som tror att det kommer att finnas ett hållbart undantag för Sverige finns det bara en sak att säga: Glöm det! Det finns för svensk del all anledning att fortsätta bekämpa tanken på ett minimilönedirektiv. Det handlar inte enbart om LO, de svenska facken eller ens om Sverige. Det gäller istället att stå upp för själva grundtanken med facklig organisering, förhandlingar och kollektivavtal. Går det här direktivet igenom så kan det ytterst tvinga Sverige att följa Finland och branschvis allmängiltighetsförklara våra kollektivavtal för att på så sätt värna den svensk-nordiska modellen med kollektivavtalade löner och villkor. Samtidigt är Europafackets agerande tragiskt. De har lämnat flera tidigare beslut och handslag och nu ställt upp på minimilönedirektivet. Istället för organisering, facklig kamp, förhandlingar och kollektivavtal köper man idén om att det är politiken som ska fixa lönerna. Den fackliga aktiviteten kommer då att koncentreras till att köa utanför politikens dörr med allt högljuddare krav om högre minimilöner. Det är ingen bra utveckling – varken för vare sig LO eller för andra fackliga organisationer i Sverige.. Robert Björkenwall (robert.eg@outlook.com)...publicerad i bl a arbetarbladet 19/1, Sydöstran 23/1-22, Dala-Demokraten 22/1 och Eskilstuna-Kuriren 23/1 m fl https://www.dalademokraten.se/2022-01-22/om-eu-och-minimilonerna

Saturday, April 17, 2021

Nordens främsta Rysslands-korre om Putins Ryssland

Nordens just nu främsta Rysslands-korre är tveklöst finlandssvenska DN-korren Anna-Lena Laurén, välförtjänt hedrad och belönad i flera sammanhang. Hon besitter ett djup och med ryskt vardagsliv en lysande tonträff. Dessutom skriver om bra. Husis- och DN-korren Anna-Lena Laurén bokdebuterade med essäsamlingen De är inte riktigt kloka de där ryssarna år 2008. Tretton år senare ger hon nu ut en fristående fortsättning. Och inte har ryssarna politiskt sett blivit direkt politiskt klokare sedan dess. Möjligen lite mera avvaktande skeptiska visavi den tsarlikt styrande Putin och hans klemtomanska gelikar i Sammetsdiktaturen (2021). I bokens 20 essäer genomlyser Anna-Lena Laurén dagens Ryssland, en putinsk sammetsdiktatur i viss gungning. Hon skriver roligt, påläst och pedagogiskt, klarsynt och välformulerat. Precis som vi följer henne i DN och finlandssvenska Husis i Helsingfors blivit vana vid i hennes prisbelönta nyhetstexter, reportage och kolumner. Husis är den folkliga beteckningen för Hufvudstadsbladet, och hennes texter förekommer även i finska tidskriften Suomen kuvalehti. Den som följt Lauréns rapportering i DN känner igen sig i boken Sammetsdiktaturen, där hon återkommer många gånger till enskilda människor hon mött och söker upp i Ryssland under sina snart 15 år i landet. A-L Laurén med rötter i Åbolands skärgård flyttade till Moskva år 2006 och är i dag bosatt i Sankt Petersburg, där hon bor med en dotter och pudel. Då och då skymtar också de fram i hennes texter, som ofta börjar i alldeles vardagliga händelser i den putiska sammetsdiktaturen. Kulturkrockar och människomöten som nästan sömnlöst glider över i knivskarp samhällsanalys av Putins kleptokrati. Laurén tar oss med på reportageresor över hela landet. Från Gulagläger i Ural, via Putinkritiska demonstrationer i ryska fjärran östern (Vladivostok), till Stalins massgravar i ryska Karelen och kärret i Sjies, som ska omvandlas till en avstjälpningsplats för Moskvabornas sopor. Vi får träffa frimodiga individer som vågar göra motstånd, trots att de vet att det kostar. I vissa fall deras liv, ibland bara friheten. Någon gång ingenting – om du anses vara tillräckligt ofarliga. Till skillnad från en riktig diktatur är det nämligen tillåtet att demonstrera i en sammetsdiktatur. Till och med att rösta. Putinregimen vill gärna framstå som ”demokratisk”. Men som Laurén konstaterar: ”Att vara lite demokratisk är lika omöjligt som att vara lite gravid”. Laurén skriver också om den mest kända motståndaren av alla, Aleksej Navalnyj. De texterna är skrivna så sent som senhösten 2020. Trots detta är de sannolikt just de kapitlen som kommer att åldras snabbast i hennes bok. Om Navalnyj ens överlever sin hungerstrejkande vistelse i ett ryskt fångläger där han nu sitter internerad. I åter andra kapitel är hennes texter mera tidlösa. Laurén är bra när hon skriver om språkets makt. Om detta hur lätt vi tappar bort varandra och oss själv i ett språk, som är fullt sysselsatt med att dölja och inte säga sanningen. Hur orden berövas sin betydelse, i takt med att sanningen stegvis lakas ut. Hur halvsanningar och rena lögner blir en del av vardagen. Kanske den viktigaste spelbrickan i en sammetsdiktatur av Putins märke. Alltså detta ständiga relativiserandet och den ryska oviljan att göra upp med sitt förflutna och se sanningen i vitögat. Det går som en röd tråd genom hennes bok. Det är just den här som är själva basplattan för den putinska – eller för den delen även Orbanska (Ungern) eller Erdoganska (Turkiet) – autokratiska formen av ”demokrati” i dagens Ryssland. Där råder ingen tvekan i Lauréns bok. Hon åtkommer ständigt till Putinregimens lögner och halvsanningar som grumlats till så mycket att de inte längre stämmer med realiteterna där ute. På sätt och vis är det precis vad man i Kreml vill få ryssarna att tro, nämligen att ingenting är sant och att alla ljuger. Inte minst västvärlden, som Putinregimen älskar att kalla russofobisk. Anna-Lena Laurén kan och skriver om Ryssland. Bra dessutom. Men indirekt skriver hon på ett sätt som även handlar om våra egna nordiska och kontinental-europeiska populister. Hur de arbetar jobbar och varifrån de hämtar sin inspiration. Inte minst då hur viktigt det är att lära sig mera om dem som man uppfattar som skenbart folkliga proteströrelser med ett ”folkligt tilltal” och enkla lösningars budskap. Också där finns lärdomar att dra av Lauréns senaste Rysslandsbok. Också därför är det bra att en stor tidningsdrake som DN klokt nog har städslat en sådan som Anna-Lena Laurén i sammetsdiktaturen i Putins Ryssland. Det är bara att hoppas att en penna som hennes orkar och vill stanna där – länge. Ty sådana som hon behövs där i tider som dessa! Robert Björkenwall (070-678 61 95) (Publicerad i bl a Sydöstran m fl),