Tuesday, September 25, 2018

Analys av det komplicerade politiska läget nu och perspektivet framåt

Läget politiskt i Sverige är nu skakligt skakigt efter valen av ny talman och tre vice talmän samt bortröstandet av Stefan Löfven som Sveriges statsminister med de högerpopulistiska Sverigedemokraterna,SD, som utslagsröstgivande röstblock (62 mandat) på de fyra borgerliga allianspartierna. Detta trots att de rödgröna (S, V och Mp) har ett mandat mer än den borgerliga alliansens 143 mandat. Men därmed inte sagt att det därmed är kört för S-ledaren Stefan Löfven och de rödgröna som en möjlig regering efter allt förhandlande som nu tar vid under ett antal veckor. S-riksdagsgruppens ledare Anders Ygeman har skött sig bra som talesperson för S i allt processande så här långt - utom att han inte redan nu ska säga “betydande eftergifter” utan bara eftergifter och kompromisser. Handlar ju om förhandlingar, ge och ta. Mandatmässigt mest logiskt vore att Stefan Löfven återkommer som statsminister men säkert är det inte. Men oavsett hur det hela slutar i Sveriges riksdag med trixandet kring regeringsfrågan och vem av Stefan Löfven, S, eller alternativt moderatledaren Ulf Kristersson blir ny regeringsbildare så har S skäl att även ärligt analysera varför valet gick som det gick. Några ting är då centrala därvidlag. Inte minst detta att socialdemokraternas valrörelses första halvår var mindre väl skött av S-ledningen. Där och under sista regeringsåret (för reformpassiv!) försvann chansen att nå 30 proc men bra sista tre veckor räddade S men 28,26 proc är lika fullt en förlust! Detta måste – oavsett hur regeringsfrågan nu fallet ut - erkännas i S egen valanalys! När det gäller hur och av vem som Sverige kommer att styras så tror jag själv att alternativ ett i nuläget är en M-KD-regering men utan Liberaler, L, och Centern, CP, i regeringen – dvs en halv allians - och med SD-stöd. Men den kommer inte att hålla mer än max ett par år och sedan blir det extra val året efter EU-valet (maj 2019). Men – lite beroende på hur L och CP gör – nästan lika sannolikt är att Löfven återkommer som statsminister med stöd av det rödgröna blockets 144 mandat med hoppande riksdagsmajoritet och föregått av uppgörelser med L och CP i riksdagens utskott. Men de eftergifterna som då krävs lär då inte få bli för stora (särskilt inte så för fackföreningsrörelsen och arbetsmarknadsfrågorna och arbetsrätten tar stryk!). Antag dock – rätt osannolikt - som ett test att i stället modellen med en hel alliansregering med stöd underhand av S skulle bli verklighet. Hur skulle det bli praktiskt? Skulle budget, beslut om försämringar i a-kassan, arbetsrätten etc först underställas förhandlingar med Socialdemokraterna? Vad skulle hända om man då sannolikt inte kommer överens? Ska man i stället då gå till SD-populisterna? Sitter då L och CP kvar i regeringen med det SD-beroendet? Ytterst tveksamt. SD anser dessutom – säger SD-ledaren Åkesson – att alliansen är “dött som regeringsalternativ”. Sannolikt är en samlad allians död som alternativ, säger också radions politikkommentator. Så ovissheten om hur läget nu reds ut förblir ovisst ett bra tag. De två realistiska regeringsalternativen har båda risker - och möjligheter. Som läget nu är återstår nu - efter talmansval och Löfven bortröstad – närmast att se hur lätt Björklund, L, och Lööf, CP (speciellt hon!) har att frigöra sig från tidigare ultimativa uttalanden om Löfven i valrörelsen. Nog lite lättare då att de själva står utanför men släpper fram en Kristersson-ledd M-KD-regering under ett år eller två innan ev extra val. Eller alternativt en Löfven-ledd regering - med hoppande majoritet i riksdagen - om ett antal månader, ett år eller senare. Men kanske först efter ett extra val (nyval). Ett annat alternativ är att S efter en del trixande säger att man går i opposition och använder den tiden till att analysera valet, vässa sin politik och rusta upp sin organisation inför nästa val. Det är en möjlighet, men har den nackdelen att det då blir en förlorad möjlighet att bryta blockpolitiken. Finns också med i potten nu. Det är ett inte helt enkelt strategival. Men tids nog vet vi. Inte nu. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Pubiceras också i några tidningar såsom Arbetarbladet, Östra Småland m fl)

Monday, September 10, 2018

Några reflektioner apropå riksdagsvalet och det osäkra läget i regeringsfrågan

Svår och lång regeringsförhandling stundar nu i Sverige efter riksdagsvalet 9 september. Nästan dött lopp mellan blocken – de rödgröna 144 mandat mot borgerliga alliansens 142 mandat - så endera samarbete över blockgränsen eller så att den borgerliga blocket tar stöd av högerpopulistiska Sverigedemokraterna, SD, med sina 63 mandat (=17,6 % i väljarstöd). Helt uteslutet är inte heller att det kan bli en svag “mittenregering” med några få partier. Socialdemokraterna är fortsatt största parti med 28,4 procent i Sveriges nya riksdag. Valdeltagandet 84,4 proc så fortsatt högt. Bra spurt av S men vissa ting kunde gjorts bättre tidigare och fallet från 31 till 28,4 proc beror bl a på att S borde gjort mer 2017 och använt de “onödiga” 30 miljarder kr ifjol till ny amortering av statsskulden (lägst nu sedan 1977!) till välfärdsreformer i stället. Då hade S troligen kunnat nå närmare 30 i stället för 28,4 procent i väljarstöd! Men rätt att S-ledaren, statsminister Löfven håller sig kall i regeringsfrågan och inte låta sig stressas fram av en borgerlig allians som är mindre men ändå kräver att Löfven ska avgå direkt och låta de fyra borgerliga partierna – M, C, KD och L – bilda regering med moderaten Kristersson som statsminister. Trots att de är mindre än det rödgröna också i nya riksdagen! Hur det till slut går med det kan ta flera veckor – och ett extraval/nyval redan nästa år kan heller inte uteslutas. Noterbart apropå S valresultat är att det visserligen var mycket bra kampanjat i valarbetet slutskede. Men motlutet blev onödigt tufft för S-valarbetarna. SD tog många arbetarväljare (=ca 20 % av LO-fackliga arbetare), arbetslösa och "förtidspensionärer". Grupper som alla egentligen är S-väljare men nu tillhör gruppen protestväljare...mera jämlikhetsprofil på S politik hade minskat det väljarflödet till populistiska SD. Nu back för S från 31 % i valet 2014 och nu till 28,4 proc. Om S i regeringen år 2017 gett tusan i den där “onödiga” amorteringen av statsskulden på 30 miljarder kr och i stället investerat den i välfärden – bättre sjukförsäkring, mer satsningar på sjukvården etc - så hade nog tappet i dessa väljargrupper blivit mindre och läget för S och de rödgröna varit ett antal mandat större i den nya riksdagen. Värt att notera – som framgår av Sveriges Televisions stora väljarundersökning, Valu – så rankades inte alls migration/invandring som viktig valfråga av väljarna. Sjukvården var viktigast, enligt SVT:s vallokalsundersökning. 56 procent av väljarna sade att frågan hade mycket stor betydelse för hur de valde. Men alldeles därefter kom skola och utbildning på 54 procent. Därefter kom jämställdheten. Man kanske kan säga att media och politiker nedprioriterad skolan, medan väljarna prioriterade upp frågan om utbildning som viktig för hur de röstade. Det framgår också att om man tittar där det gjordes särskilt stora tapp lokalt så var det ofta just skolfrågor som avgjorde... Än tydligare är diskrepansen mellan media och väljare när det gäller den tredje viktigaste frågan, som var jämställdhet, 48 procent tyckte det var en mycket viktig fråga. Och frågan om social välfärd fick 47 procent i ranking som viktiga valfrågor för väljarna. Frågan om flyktingar/invandring hamnar inte först på åttonde plats. Visserligen har den förmodligen påverkat de andra frågorna, men det är ändå tänkvärt hur långt ner den frågan hamnade jämfört med väljarnas topprankade valfrågor. Valu-materialet kommer att spela en viktig roll när analysarbetet – med lite perspektiv – tar vid för att närmare redan ut varför S tappade i ännu ett val trots goda resultat vad gäller ekonomin, sysselsättningen och olika om än otillräckliga välfärdsförbättringar under Löfvens fyra år som statsminister. Om han får fortsätta också en andra mandatperiod är just nu osäkert. Som framgår av den här SvT-länken - https://www.svt.se/nyheter/val2018/rodgrona-tappar-stort-bland-arbetare - om hur S och de rödgröna tappar arbetarväljare så krävs nu en analys för att fler ska kunna förstå hur det ska vara möjligt att vända denna utveckling och öka stödet hos LO:s grupper. Socialdemokratin håller på att förlora sina grupper av kärnväljare vars stöd behövs om det ska vara möjligt att göra ett bra val framgent. En annan lärdom är att dessa grupper inte på något sätt kan tas för givna för socialdemokratin som vissa s k strateger bara alltför länge tycks tro. Det här är konsekvensen i mångt och mycket av bristande och otillräckligt genomförd fördelnings- och jämlikhetspolitik. Arbetarväljare överger S och röstat SD i protest och missnöje. Förvånar väl inte eftersom S inte brytt sig om och vårdat sina kärnväljare utan tagit dem för givna alltför länge. Valförlusten i stort väljartapp 2014 – men maktskifte då från den borgerliga alliansen – och nu ytterligare ett tapp på nästan tre procentenheter till 28,4 procent visar hur nödvändig det är att inte också denna gång slarva med sin eftervalsanalys. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i några regiontidningar, bl a Östra Småland 11/9 - http://www.ostrasmaland.se/debatt/bra-spurt-men-mer-kunde-gjorts-tidigare/ -, Hälsinglands fyra tidningar 13/9, Gotlands tidningar 19/9, Arbetarbladet 17/9 m fl)

Thursday, August 30, 2018

Socialdemokraterna, valmanifestet och hur det möjligen går den 9 september

Den 9 september är det riksdagsval i Sverige. Inför detta avgörande har socialdemokraterna nu redovisat sitt valmanifest i förhoppning om att löftena där ska ge Löfven och S ytterligare en mandatperiod att styra Sverige. Väljarna känner rimligen igen socialdemokraterna i det socialdemokratiska valmanifestet som nu har presenterats. Här finns ett tydligt ställningstagande om att välfärden går före den borgerliga alliansens stora mångmiljard stora skattesänkningar. Här finns förslag på investeringar i samhällsbygget och välfärden som har en tydlig socialdemokratins prägel. Valmanifestet redovisar hur S i regeringsställning har styrt Sverige under de senaste fyra åren, och som resulterat i att sysselsättningen har ökat med drygt 300 000 och underskotten i statens finanser har vänts till överskott och statsskulden är den lägsta sedan 1977. Denna ekonomiska styrka vill nu socialdemokraterna använda till investeringar och reformer som ökar tryggheten, välfärden och jämlikheten de kommande åren. Detta genom att det ska bli 100 000 fler utbildningsplatser, kommunsektorn ska få 20 nya välfärdsmiljarder, samt att det satsas 15 friska miljarder kr på vård, skola och omsorg och att det sker en nödvändig fortsatt utbyggnad och upprustning av trafikens infrastruktur. Satsningar som ska ge minst 14 000 fler anställda inom vården (den viktigaste valfrågan för väljarna!) och att det byggs fler äldreboenden. De i manifestet utlovade satsningarna handlar också om fortsatt kamp för att få ner arbetslösheten ytterligare, en trygg arbetsrätt (fler säkra och fasta anställningar), fortsatt stort bostadsbyggande och investeringar i miljö och att motverka den globala uppvärmningen. För det stora och växande pensionärskollektivet utlovas att de orättvisor som ännu finns i beskattningen – arv från de borgerliga regeringsåren 2006-2014) – ska bort och pensionerna höjas med 5 000 kr per år för alla med låga och måttliga pensioner. Det handlar också om att sätta stopp på privat vinstjakt i den skattefinansierade välfärden, öka antalet polisanställda med 10 000 och öka antalet uppklarade brott. Och inte minst viktigt för barnfamiljerna så utlovas nu en extra veckas ledighet per år för respektive i familjer med barn i åldrarna 4-16 år, en “familjevecka” som ska underlätta livspusslet och berör 900 000 svenskar. Kanske en riktig “game changer” i valrörelsens slutspurt? Och oppositionen är sur över detta i olika grad. Kallar det “valfläsk” eller mera försiktigt för “sympatiskt” men tycker givetvis att socialdemokraterna borde satsat de dryga fem miljarder kr som familjereformen kostar på annat angeläget. Men bakom den kritiken kan man spåra en viss oro för att reformen kan visa sig bli väl emottagen av inte minst alla tidsmässigt hårt pressade barnfamiljer. Inte minst då arbetarklassen som ofta har mycket svårt att jobba hemma eller ta barnen till jobbet när de har lediga dagar i skolan. Förslaget kan med tanke på hur pressade och klämda mellan arbete och barn som många småbarnsfamiljer är idag ge minskade sjukskrivningar, ökad produktivitet (man jobbar ikapp). I detalj innebär S-förslaget att det för en familj, bestående av två föräldrar med ett gemensamt barn, tio extra lediga dagar per år i tolv år. Totalt alltså 120 dagar, vilket .kan jämföras med de 480 dagar som en familj har att dela på i dagsläget. Det innebär för enbarnsfamiljen en ökning i antal dagar med 25 procent. För föräldrar med fler barn blir ökningen i procent inte lika stor eftersom de extra lediga dagarna inte gäller per barn. Ekonomiskt ska ersättning beräknas enligt vabb-reglerna (vård av sjukt barn), enligt Försäkringskassan. Taket är knappt 80 procent av en månadslön på omkring 28 400 kronor i månaden. Så rent ekonomiskt gynnar förslaget lägre betalda eftersom de förlorar mindre på att vara hemma. Förslaget har ett tydlig klassperspektiv således. Strikt nationalekonomiskt föreligger inga invändningar mot förslaget eftersom det är ett val man gör hur ska man ta ut en standardstegring. Ska man ta ut den i form av kortare arbetstid eller i form av högre disponibla inkomster. Ur ett nationalekonomiskt perspektiv är det legitimt att göra på båda sätten. Det är ett val som har att göra med värderingar, som professorn i nationalekonomi Lars Calmfors sagt. Kanske lyfter den här reformen – berör 900 000 personer - ihop med övriga välfärdssatsningar på 35 miljarder kr på skolan, vården, äldreomsorgen etc Löfven och Socialdemokraterna mot kanske 26,5-27 procent eller mer i väljarstöd på valdagen den 9 september!? Inga 30 procent men ändå bättre än vad de senaste månadernas opinionssiffror legat på för socialdemokraterna. Och ihop med Vänstern och Miljöpartiet skulle det göra att de rödgröna fortsatt blir klart större än den borgerliga alliansen men med högerpopulistiska SD – med kanske 17 proc i stöd - som vågmästare i nya riksdagen. Vilken sorts regering detta sedan kan ge för Sverige är allt annat än givet om valresultatet skulle bli så. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i Arbetarbladet https://demokraatti.fi/analys-socialdemokraternas-familjevecka-kan-bli-en-game-changer-i-svenska-valet)30/8 m fl)

Monday, August 13, 2018

Tid för eftertanke och reflektion om högerpopulismen och valet den 9 september

I tider som dessa med Trump, klimatförnekare och växande antal länder med starka eller rent av dominerande högerpopulistiska partier finns det många och goda skäl att ställa sig frågan: Hur kommer det sig att populismen växer i nästan alla länder på alla kontinenter, samtidigt? Självfallet handlar det här inte att det är någon social smitta och heller inte att folk skulle vara primitiva och outbildade varelser, så som diskussionen har förts i vissa kretsar. Förklaringen till högerpopulismens genomslag är, enligt många som närmare analyserat dess uppkomst och rötter, i stället i huvudsak det nyliberala epokskiftet (marknadifieringen m m) och socialdemokratins försvagning och gradvisa förflyttning mera mot mitten. Detta samtidigt som S tonat ner sin samhällskritiska ådra och därmed också marginaliserat sig själv som valbar politisk kraft. Det gäller exempelvis i Frankrike, Nederländerna och Italien. Föreställningen om att samhället/det allmänna dragit sig tillbaka och i ökad grad gjort marknad av också centrala välfärdsområden som vård, skola och omsorg. Att samhällets åtagande snävats in och politiken tagit steg tillbaka, och känsla hos fler av “övergivenhet” och att det går utför är central i diskussionen om populismens mekanismer och framväxt. Flyktingkrisen och migrationen har då nyttjats flitigt att högerpopulistiska partier för att blåsa upp motsättningarna i den politiska debatten. Tudelningen och de växande klyftorna mellan stad och land hör också hit som en delförklaring. Samtidigt som den hållningen att saker och ting i samhället blivit sämre för många kritiseras också från flera håll för att vara onödigt svartsynt. Något som rent av sägs spela konservativa krafter i händerna och ge högerpopulistiska krafter och politikermissnöjet luft under vingarna. Förvisso sant i många länder i vår omvärld som på senare tid – i politikermissnöjets spår – lett till att högerpopulismen rent av fått makten i en brutal, diktatorisk form i t ex Ungern. Men så också i tidigare stabila folkligt väl förankrade länder som Österrike, Italien m fl. Och delvis så även i Nederländerna, grannländer som Danmark, Finland och Norge; lett till att högerpopulistiska partier antingen ingår i borgerliga regeringar eller är dessa regeringars stödpartier i parlamentet. Är det då så illa i Sverige i dag? Finns faran även här för att högerpopulismen och viljan att ge etablissemanget fingret växer sig starkare även i Sverige? Ja, det beror på vem du pratar med, men vissa upplever det onekligen så. Känner sig förbannade och icke sedda. Och kan och kommer att ta en SD-valsedel för att demonstrera sitt missnöje på valdagen, många av dessa inte av övertygelse eller för att de skulle vara rasister utan för att de är frustrerade och arga. Också vanliga löntagare eller pensionärer som dock skulle bli de första och största förlorarna på om SD-förslagen och/eller den borgerliga alliansens skatte- och välfärdsnedrustande politik skulle genomföras i praktiken. Men sämre a-kassa, försämringar av arbetsrätten, nedskärningar i samhällets stöd till sjukvården, äldreomsorgen, sämre tandvård och mycket annat i den vägen. Det pratas ibland också – inte utan rätt - om att globaliseringens offer som röstar på högerpopulismen, eller så röstar de inte alls. Det ligger en del i detta – i såväl bakom Trumps framgång i USA som att Storbritannien folkomröstat att lämna EU (Brexit) som bakom populistpartiernas framgångar och löft dem till regeringsmakten i Italien och Österrike. En realitet är t ex att det idag också i vårt land – i kombination med urholkad a-kassa etc - är jättemycket svårare i dag för arbetargrabbar som inte tycker att det är kul att plugga. De har svårare att hitta jobb om de inte har en fullgod yrkesutbildning av något slag, trots att vi har brist på truckförare, plåtslagare och andra liknande hantverksyrken. Eller om de skulle råka bli av med jobbet de tidigare haft och saknar en yrkesteknisk utbildning av något slag för att få jobb i något bristyrke. För åter andra har det blivit bättre. Det gäller t ex för kvinnor och unga tjejer, de klarar sig bättre i skolan och fullföljer sina utbildningar och får oftare och lättare jobb än unga grabbar. Och för höginkomsttagarna har utvecklingen i Sverige också blivit bättre. Sedan finns ju också det man kallar för strukturella problem, detta att välfärdspremien inte räcker till för alla. Vi skulle behöva på lite sikt att – med en åldrande befolkning och olika brister i välfärden behöva ta in lite mera i skatt, inte sänka skatterna som de borgerliga och även högerpopulistiska SD vill göra i lite olika hög grad. Sjukförsäkringen borde t ex behöva förbättras och ge ett bättre inkomstskydd vid sjukdom, tandvårdsförsäkringen bli bättre, pensionerna behöva höjas och annat liknande. Vi behöver också satsa mer på en bättre fungerande järnväg och annan kollektivtrafik och minska våra klimatskadliga och temperaturhöjande utsläpp, något som kräver investeringar i mångmiljardklassen under en lång följd av år. Det begriper nog allt fler efter årets varmaste sommar på 260 år. Högerpopulistiska SD som t ex har förslag om att skrota väderleksrapporterande och väderleksforskande SMHI och är det mest klimatförnekande partiet i Sverige riksdag är då den mest olämpliga politiska kraft att hålla i handen när polarisen smälter, torrsomrarna blir fler och återkommande och höststormarna svämmar över gator och torg i våra lågt liggande städer som Göteborg och andra. Som socialdemokrater i Sverige och Norden tror vi – liksom andra progressiva krafter – att människan tillsammans med andra kan förändra och bygga ett ännu bättre, rättvisare och mera sammanhållet och klimatsmart samhälle - för alla och inte bara vissa. Men då måste vinsterna i välfärden bort – och det tycker också 70 procent av svenska folket som framgår av mätningar vid Göteborgs universitet (SOM-institutet där) men inte så alliansens borgerliga partier eller populistiska SD som låtit sig köpas av privata välfärdslobbyisterna. Ett klokt ansvarstagande och framtidsbyggande parat med en ännu starkare samhällskritisk ådra att vilja göra ett i grunden mycket bra landet ännu bättre och rättvisare är vad Sverige nu behöver för de kommande fyra åren. Men valet är ditt den 9 september! Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Anm. Lästips: Prof Sverker Gustavsson, Claes-Mikael Jon och Ingemar Lindberg “Vad krävs för att rädda demokratin?. En i tider som dessa synnerligen läs- och tänkvärd bok att ta till sig innan man lägger sin röst den 9 september i Sverige Amerikanske författaren, riskkapitalisten JD Vance, skriver om sin egen fattiga släkt i en bygd präglad av nedlagda fabriker och hög arbetslöshet i läsvärda Hillbilly Elegy. Väljare som dessa röstade fram Donald Trump som USAs president. Anm: Här ytterligare trådar att spinna vidare på för den intresserade: Hur kommer det sig att de så kallade nationalisterna och Sverigevännerna öppet svartmålar, är klimatförnekare och förtalar Sverige? Är de så korkade att de inte fattar bättre? Det är nog inte så troligt. Är de så okunniga att de inte vet bättre? Också mer troligt. Vet de att de faktiskt har fel men av någon anledning är så förbannade och bittra att de skiter i det? Mest trolig förklaring. De vill ge eliterna fingret i protest och ilska och det blir då överordnat allt annat. (Publicerad också i Arbetarbladet - https://demokraatti.fi/tid-for-eftertanke-och-reflektion-om-hogerpopulismen-och-svenska-riksdagsvalet-den-9-september - m fl)

Thursday, May 31, 2018

Om Italiens politiska och ekonomiska kris

Precis hemkommen från ett antal fina dagar i italienska kulturstäder som Venedig (med 30 milj turister årligen!), Vicenza, Ravenna och Bologna blir samtidigt ännu en upplevelse i de politiska krisernas Italien. I värsta fall kan den nu pågående ekonomisk-politiska krisen eventuellt leda till att Italien lämnar euron som varit landets valuta i snart 20 år. Fortfarande tio år efter den globala finanskrisen 2008 producerar Italien mindre per år än man gjorde före krisen medan svensk ekonomi vuxit med cirka 20 procent. Och med så låg tillväxt är det svårt att genomföra reformer eller få utrymmer för offentliga investeringar i infrastruktur, utbildning m m. Frustrationen märks bland folk och när de går till valurnorna. Populistpartier som Femstjärnerörelsen,M5S, och starkt främlingsfientliga Lega växer med gamla, etablerade partier som socialdemokratiska Partito Democratico, PD (halverat antal parlamentsledamöter i senaste valet), och andra tappar i stöd. Och sannolikt så gör även i nästa val som redan står på tur i höst eller början av nästa år. Nu när regeringsförhandlingarna mellan de två valvinnarna i M5S (med 33 % av rösterna) och Lega (17 %) kanske spruckit och en i så fall möjlig övergångsregering under f d IMF-ekonomen Cottorelli tillsätts på uppdrag av president Mattarelli, när han vägrat godkänna M5S och Legas förslag till ny, eurokritisk finansminister (prof Savola). Men med populistpartiernas starka ställning i parlamentet lär inte teknokratregeringen Cottarelli inte överleva länge. Men trots allt kanske ändå en M5S-Lega-regering ändå kommer till stånd snart. Annars lär det bli nyval igen i oktober eller senat i februari 2019. Om så, talar opinionsläget för att populistiska Femstjärnerörelsen – med starkt stöd i södra Italien – och Lega i norra Italien får fortsatt starkt väljarstöd. Krisande PD – styrt Italien sedan 2013 – med svaga 18 procent i stöd i senaste valet lär inte kunna förändra den bilden till nästa nyval. Men just nu ser det åter ut som det kanske ändå kan bli en Femstjärne- och Lega-sammansatt koalitionsregering men då utan kritiserade professor Savona som finansminster men med juristen Conte som premiärminister. Femstjärnerörelsen M5S under unge Luigi di Maios ledning (han saknar egen yrkeserfarenhet) har ett mycket starkt stöd i södra Italien och är EU-och eurokritiskt och ett uttalat populist- och antietablissemangsparti med en del likheter med Podemos i Spanien. Dock ej främlingsfientligt som det andra, Matteo Salvi-ledda populistpartiet Lega med väljarbas i norra Italien. Di Maios M5S är för en garanterad medborgarlön på 780 euro/mån för alla – går hem i fattiga södra Italien – och kostar 17 miljarder euro (180 mrd kr) att genomföra. Lega vill ha en platt skatt på 15 procent för alla, innebär ett skattebortfall årligen på 50 miljarder euro (=525 mrd kr). Lägg så till detta att de två populistpartierna har förslag om att ta tillbaka en tidigare genomförd höjning av pensionsåldern (från Montis premiärministertid) som kostar 8 miljarder euro. Vidare så vill man skrota en beslutad momshöjning som innebär ett skattebortfall på 12,5 miljarder euro. Sammantaget innebär M5S (Femstjärnerörelsen) och Legas vallöften kostnader på 110 – 120 miljarder euro; motsvarar 6-7 procent av Italiens BNP. Populära vallöften hos deras väljare men för ett Italien – tredje största ekonomin i eurozonen – med över 10 procents arbetslöshet och lägsta ekonomiska tillväxten i hela eurozonen så innebär ett förverkligande av dessa löften stora hål i stadskassan. Enbart den platta 15 %-iga skatten skulle innebära ett skattebortfall på 50 miljarder euro för Italien som i nuläget har en statsskuld på 130 procent av BNP (Sverige har snart bara 30 %!) och det är den tredje största bland världens största ekonomier. Ett med andra ord tufft läge att regera i för premiärminister Contes M5S- och Lega-sammansatta regering med dessa ekonomiska förutsättningar. Men å andra sidan skulle inte heller ett just nu krisande men folkligt, idémässigt vitaliserat och i kommande val växande vänsteralternativ (PD eller annat) inte heller ha så stora möjligheter att på kort sikt chanser minska den rekordhöga arbetslösheten och få fart på den rekordlåga ekonomiska tillväxten. I vart fall inte så länge som nästan allt fokus ligger på att följa EUs teknokratiskt snäva och hårt åtstramande finanspolitiska ramverk. Ett tyskinspirerat ordoliberalt, åtstramande finanspolitiskt ramverk med nära nog totalt fokus på snäva marknadslösningar och nära nog inga sociala hänsynstaganden och offentliga investeringar. Och då blir det på kort sikt också mycket svårt att få igång den inhemska efterfrågan och aktiviteten i den italienska ekonomin. Att enbart förlita sig på en exportledd tillväxt ter sig svår med tanke på den svaga konkurrenskraften och låga produktiviteten i stora delar av det italienska näringslivet. Oavsett hur väl eller illa Italiens kommande, nya regering i närtid förmår hantera landets situation så finns många problem runt hörnet. För Italien kan det, rent av, vara en tidsfråga innan också detta – ett av EUs sex grundarländer – nödgas lämna euron. Kanske när en – trots allt - redan nu alternativt efter möjligt nyval tillsatt och i väljarkåren fortsatt stark Femstjärnerörelsen M5S och Lega bildad regering. Detta lite beroende då om och i vilken omfattning de försöker genomföra sitt just nu så löftesspäckade program. Den tidigare chefsekonomen Olivier Blanchard i Internationella valutafonden, IMF, tillhör en av många kritiska röster som tror att just detta mycket väl kan ske. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad bla i Nyfiken grå: http://www.nyfikengra.se/pa-besok-i-de-politiska-krisernas-italien/ m fl)

Tuesday, April 17, 2018

Om Sträng och Erlander – och lärdomar vi kan göra också nu

Så har nu efter många års fördröjning den andra delen av biografin om Sveriges längst verkande finansminister Gunnar Sträng kommit ut. Denna Rikshushållaren (Atlas) – liksom den förra Landsvägsagitatorn – är också skriven av den ekonomihistorikern Anders L Johansson. Gunnar Sträng (1906 – 1992) fick ett långt och framgångsrikt liv i arbetarrörelsens och samhällets tjänst. Gunnar Emanuel Strängs livsbana är intimt förknippad med Sveriges 1900-talshistoria, dess framväxt från fattigsverige och till dagens välfärdsmodell. Sträng kom att under hela 21 år vara Sveriges finansminister och totalt hela 31 år som minister – ett rekord som nog inte lär slås. Boken – en tjock biografi på 528 sidor med vissa svagheter i gestaltningen men bra – kan med fördel läsas samtidigt med den utmärkta stilisten Olle Svenning om hans år som nära medarbetare till Sveriges meste statsminister Tage Erlander. Svenning vittnar om hur ständigt prövande Erlander var till makten och sin egen förmåga. Det är nog ingen tillfällighet att allt detta – liksom professor Dick Harrison biografi Tage Erlander: Jag har ingen vilja till makt (2017) om den svenska socialdemokratins guldålder kommer just nu. Det finns nu ett sug efter sådant idéhistoriskt och biografiskt berättande i dessa tider av växande osäkerhet om vart tidigare rekordstarka svenska socialdemokratin nu är på väg inför kommande osäkra riksdagsval i höst. Sannolikt också parat med viss sorg över varför detta en gång så rekordstarka 45 procentsparti numera har växande problem med att ens nå 30 procent i väljarstöd. Och en undran: hur det kunde bli så här? I Strängs 31-åriga statsrådsgestalt förkroppligas mycket av folkhemsbygget och denna strävan att med reformer,förhandlingar och argument lösa konflikter och samhällsproblem. Förståeligt då för ett växande intresse nu för biografier som dessa guldålderns pelargestalter. Lästa nu mot bakgrund av 2010-talets svenska socialdemokratis svårigheter att fånga de många människornas intresse och att fortsatt vara den viktigaste bäraren av deras förhoppningar och drömmar. Svensk socialdemokratis problem med att formulera en riktigt eggande framtidsberättelse och det sviktande väljarstödet faller dock väl in i ett vidare europeiskt mönster för andra socialdemokratiska partier. I Europa har vänstern inte sedan 1945 varit så svag nu. Detta med undantag för brittiska Labour som går på tvärs mot trenden och sannolikt skulle kunna vinna ett val i närtid som det vore aktuellt. Men annars är trenden tydlig: det går inte bra för socialdemokratin i Europa. Väljartappen är legio, liksom saknaden av en tydligare agenda med folkligt klarare förankrade välfärdspolitiska ambitionerna. Svensk socialdemokrati verkar dock nu har insett – om än lite sent – faran och inför kommande riksdagsval i höst skruvat upp sina ambitioner. Ökat fokus – i Strängs och Erlanders anda om “de stigande förväntningarnas missnöje” – läggs nu, men ännu lite trevande, en ökat ambition på trygghet, välfärdsrevornas lagande, nya reformer (tandvård, mer pengar till sjukvården etc) och att börja rensa i träsket av välfärdsföretagens vinstjakt inom skolan och vården. Möjligen kommer dock den när ambitionshöjningen lite för sent för att få riktigt genomslag redan i valet i september. I dessa biografier finns – trots skillnaderna i villkor vi nu lever i – ändå ett och annat att lära av detta för svensk socialdemokrati. Inte minst då att våga lära av misstag – t ex förlustvalet 1966 – och sedan satsa djärvare och med en tydligare folklig reformagenda i kommande val. Så som blev fallet för socialdemokraterna i rekordvinstvalet 1968. I det här perspektivet är Olle Svennings välskrivna bok om åren med Erlander en intressant berättelse om hur ett parti och en partiledare vände ett stort bakslag i kommunvalet 1966 till en formidabel triumf i andrakammarvalet 1968. En del kan hänföras till ren tur med yttre omständigheter (ryska ockupationen av Tjeckoslovakien etc). Men i botten var det ändå fråga om politisk skicklighet och strategisk förmåga. Mellan 1966 och 1968 förnyade Tage Erlander och Sträng politiken – och S kunde sedan i riksdagsvalet 1968 gå mot ett rekordval och som partiet sedan dess aldrig varit i närheten av. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 17/4, Hälsinglands tidningar 18/4,Östra Småland 23/4, Nyfiken Grå 14/5 m fl) http://www.ostrasmaland.se/debatt/historiska-lardomar-for-socialdemokratin/ http://www.nyfikengra.se/lasvart-om-socialdemokratins-guldalder

Friday, April 13, 2018

Den svenska arbetsmarknadsmodellen - styrka och utmaningar

MENY DEMOKRAATTI Opinion Svenska arbetsmarknadsmodellen – dess styrka och utmaningar 5.4.2018 13:11 Uppdaterad: 5.4.2018 13:11 Robert Björkenwall Vet du mer om ämnet? Skicka oss ditt tips. TA KONTAKT → Den svenska arbetsmarknadsmodellen har tjänat oss väl. I förhandlingar har facket bytt medlemmarnas fredsplikt – det vill säga lojalitet med företaget/verksamheten under den tid kollektivavtalet löper – mot bättre löner och arbetsvillkor. Arbetsgivarna har i gengäld fått stabilitet och förutsägbara villkor under löpande avtalsperiod. Kollektivavtalen och hur partsrelationerna fungerar har haft en central roll i berättelsen om Sveriges väg från ett fattigt bondesamhälle till ett modernt och konkurrenskraftigt välfärdssamhälle. Genom denna väl beprövade och av ”Saltsjöbadsanda” präglade partsmodell med rikstäckande kollektivavtal har Sverige samtidigt också fått arbetsro och möjlighet att utveckla vår produktionsförmåga. Det i stället för att hamna i strejker och uppslitande arbetsmarknadskonflikter där staten griper in i lönepolitiken med lagstadgade villkor och lagar om minimilöner vilket är långt vanligare i andra industriländer inom EU. Ändå finns det – nu som tidigare – trots denna framgångssaga en del tydligt ideologistyrda arbetsgivarföreträdare och debattörer på högersidan som ständigt upprepar sitt mantra om ”en förlegad svensk modell”. Det ger anledning att ställa frågan vad Svenskt Näringsliv och en del andra arbetsgivarorganisationer egentligen vill när de i ena läget talar för den svenska modellen med kollektivavtal för att i nästa ge bidrag till Timbro och andra organisationer som uttalat strävar efter att kunna skrota den. Detta till trots fortsätter den svenska modellen bevisligen att leverera väl – år efter år. Våra rikstäckande kollektivavtal skänker trygghet och ger klara spelregler för både löntagare och företag. Men därmed inte sagt att det saknas utmaningar inför framtiden för den svenska modellen. En tydlig sådan är att den fackliga organisationsgraden sjunker. Det riskerar på sikt att färre kan komma att omfattas av kollektivavtalen vilket i sin tur riskerar att äventyra den svenska förhandlingsmodellen och kollektivavtalens legitimitet. Den sjunkande organisationsgraden är särskilt tydlig i vissa branscher bland unga löntagare med många visstider och korta jobb. Bland unga arbetare i åldersgruppen 16-24 år är organisationsgraden bara 38 procent idag mot 77 procent i mitten av 1990-talet. En viktig förklaring till den klart oroande utvecklingen är sannolikt just att de unga tvingas hatta runt i många och osäkra anställningar och då har svårt att hitta ett lämpligt fackförbund. För den ungdom som ena dagen via ett bemanningsföretag har flöjtats in för jobb i hemtjänsten och nästa dag kanske rycker in i ett restaurangjobb är det heller inte så lätt att alltid se värdet av att vara med i en fackförening och än mindre att se vilken som skulle vara lämplig för just hen. Det är heller inte svårt att förstå att många i den situationen tvekar om det är värt att betala medlemsavgiften till någon lämplig fackförening även om man vet att med medlemskapet följer också anslutning till a-kassa och tillgång till olika försäkringar. Den särskilt för unga förändrade situationen diskuterades på LO-kongressen 2016. Som en möjlig lösning skissades en idé om att försöka skapa ett tvärfackligt ungdomsmedlemskap för dem med svag förankring på arbetsmarknaden. Men förslaget röstades ned. Den fortsatt sjunkande organisationsgraden bland unga visar dock att det var mindre klokt. Att hitta en lösning har blivit än mer akut. Om så inte sker, så ökar bara risken för att de unga i ett allt mera otryggt arbetsliv invaggas i känslan att facket inte är något för dem. Här behöver inte bara LO och dess förbund utan även TCO och Saco agera i närtid. Utan en lösning på den sviktande organisationsgraden hotas på sikt våra kollektivavtals legitimitet och med det den svenska arbetsmarknadsmodellen med dess partsrelationer. Robert Björkenwall med kompisen Jaan Ungerson; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 10/4, Värmlands Folkblad 10/4, Hälsinglands tidningar 11/4, Arbetarbladet 5/4 m fl)