SDP och Rinne sitter i förarsätet för att bilda ny regering efter finska valet

Det finska riksdagsvalet 14 april blev något mera ovisst än många förutspått. På plats i Helsingfors några dagar innan valet och utifrån rapporteringen i finska media blev det snabbt klart att finska S, SDP, nog inte skulle göra ett riktigt så bra val som länge galluparna visat. Största parti? – ja, sannolikt men inga 20 procent i väljarstöd utan blygsammare 17,7 procent och 40 mandat (+ 6 mandat). Vissa oklarheter i budskapet jämte en sämre valspurt gjorde att SDP blev en mindre stark valetta än förväntat. Racet blev en match inpå målsnöret mot starkt spurtande högerpopulistiska Sannfin med 8 000 röster färre och en väljarandel på 17,5 procent och 39 mandat. Populistiska partiledaren Halla-Aho valde som taktiskt drag att ställa sig på klimatskeptikernas sida och hävda att vanligt folk får betala för koldioxidskatter m m medan de mera välmående har råd att köra Tesla och andra dyra elbilar. Med det lockade han många väljare från soffan till valurnan. Det bidrog, jämte att valdeltagandet steg något till 72 procent, och därmed gjorde Sannfin till valets näst största parti, med bara 0,2 procent och ett riksdagsmandat mindre än valvinnaren SDP med sina 40 riksdagsmandat. Tredje största parti blev moderata Samlingspartiet med 38 mandat (17 proc av rösterna) medan tidigare statsministerpartiet, Sipiläs Centern tappade 18 mandat och nu får nöja sig med en väljarandel på 13,8 procent och blygsammare 31 mandat. De gröna – störst i huvudstaden Helsingfors - gjorde också ett starkt val och ökade till med 5 mandat till nu 20 mandat (11,5 %),. Även Västerförbundet gjorde ett starkt val (8,2 % i stöd) och ökade med 4 mandat till nu 16 mandat. Dessa två jämte Sv folkpartiet med sina 9 mandat kan förväntas ingå i Rinnes nya regering tillsammans med antingen Samlingspartiet eller något mindre sannolikt Centern. Att det utifrån detta resultat blir en knepig regeringsbildning för SDP-ledaren Antti Rinne är helt klar. Detta mot bakgrund att det krävs minst 101 mandat för en regering att få igenom sina saker i riksdagen. Och ska man bilda en koalition som garanterar det så blir det en hel del förhandlande innan Rinnes regering är på plats. Möjligen inte före utan efter Finland först genomfört sitt EU-val i slutet av maj. Men senast till finska EU-ordförandeskapet 1 juli måste en stark regering vara på plats. Kommer Centern med ett svidande valnederlag och sannolikt partiledarbyte efter Sipilä vilja ingå med sina 31 mandat i en Rinne-ledd regering? Är nog då lite mera sannolikt med Samlingspartiet – 38 mandat – och det skulle räcka mer än väl att formera en stark regering med i så fall 123 av riksdagens 200 mandat bakom sig. Minst sannolikt är nog ändå att näst största partiet Sannfin med den stora värderingsklyftan mellan SDP och Sannfin kommer att erbjudas ingå i en Rinneledd regering. Men som alltid när det gäller finsk politik är dock osvuret bäst att säga. Rinne lär nog ändå inte vilja ha in populisten Halla-Aho i regerandets kramgoda stugvärme. I slutet av maj eller en bit in i juni vet vi mera säkert hur det går. . Noterar dock att det måste vara roligt för de svenskspråkiga i Raseborg/Ekenäs, Karis i Nylands län att den unga och sympatiska Johan Kvarnström, chefredaktör på Arbetarbladet, lyckades “ta över” en tillräckligt stor andel av den allvarligt sjuka, f d vice SDP-ordf Marit Felt-Rantas väljarbas i västra Nyland för att nu bli invald i Finlands riksdag. Starkt gjort av Johan och hans kamrater där! Men generellt måste annars konstateras att S i Finland som på andra håll i Europa en hemläxa att nu göra när det gäller att lyssna och försöka vara mer i fas med partiets inte så sällan lite frustrerade arbetarväljare. En för svag organisation och en del slarv med programarbetet och budskapsutformningen behöver också rättas till inför framtiden. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Värmlands Folkblad 17/4 - https://www.vf.se/2019/04/16/inget-tydligt-regeringsalternativ/ - ,Östra Småland, Gotlands tidningar, Haparandabladet m fl)

Finska riksdagsvalet 14 april och lite om läget för nordisk socialdemokrati

Den 14 april är det riksdagsval i Finland. Opinionsläget är stabilt och indikerar att Socialdemokraterna,SDP – nu i opposition – är störst och kan enligt olika mätningar förväntas få runt 20-21 procent i väljarstöd. De två stora regeringspartierna Samlingspartiet och Centern (statsminister Sipiläs parti) tappar båda mark och är nere i 18,6 procent respektive 14,7 procent i stöd. Högerpopulistiska SannFin har – efter en tidigare nedgång – nu ökat lite och samlar runt 11,4 –12 procent i stöd. Troligen klarar SDP och partiledaren Rinne att behålla detta överläge och skulle därmed på valdagen bli den som i egenskap av största parti får uppdraget att forma en ny SDP-ledd koalitionsregering med sannolikt De gröna (14,6 % i stöd), Vänsterförbundet (8,6 % i stöd), Svenska folkpartiet (4 % i stöd) och något av de stora borgerliga partierna Samlingspartiet eller just nu tydligt skadeskjutna Centern, lett av impopulära statsministern Sipilä och som i opinionen inte minst tagit mycket stryk för den hårt kritiserade regionala sjukvårdsreformen Sote. En reform som i mars dessutom fälldes av en majoritet i Finlands riksdag. Sote-reformen återkommer inte, enligt bl a veteranpolitikern Erkki Tuomioja men däremot behöver en ny sannolikt SDP- och Rinne-ledd regering behöva öka resurserna till finska sjukvården med ca 200 milj euro (2,2 miljarder kr), när jag intervjuade honom i Stockholm några veckor före riksdagsvalet. Kanske återkommer C som juniorpartner i en Rinne-ledd regering men utan Sipilä som C-ledare.“Det är lite av idealkonstellation” för SDP sade Erkki Tuomioja, ledande SDP-politiker på Stockholms-besök 25 mars och som alltid drar många personröster i finska riksdagsval. Sipilä har för övrigt själv aviserat att han kan komma att avgå om Centern gör ett dåligt val – och just så ser det också ut att gå om partiet mycket knappt i konkurrens med De gröna blir Finlands tredje största parti, i stället för störst som C blev i förra riksdagsvalet. Återstår att se, menar Tuomioja, om Centern orkar gå med som juniorpartner i en ny Rinne-ledd rödmylleregering efter riksdagsvalet. Alla gallupar har varit stabila och samtliga pekar mot att Sipilä lär troligen avgå som C-ledare om partiets valnederlag blir så stort som mätningarna nu visar. En del av det förväntade tappade C-rösterna kan dock gå till populistiska Sannfinländarna som kanske kan göra ett bättre val i april än vad opinionssiffrorna nu antyder. Men SDP och dess ledare Rinne (oturligt drabbad av sjukhussjuka vid årsskiftet) bör ändå klara av att bli största parti i valet i april. Också inför EU-parlamentsvalet i maj ser SDP ut att göra ett bra val medan mätningarna pekar på väljartapp för några av de borgerliga partierna. Går det som det nu ser ut i april i Finland kan Sveriges statsminister Stefan Löfven mycket väl snart ha sällskap av först Antti Rinne och senare i år i danska folketingsvalet kanske även få sällskap av just nu opinionsledande s-ledaren Mette Frederiksen (med runt 26 proc i stöd) på kommande EU:s toppmöten under det finska ordförandeskapet efter den 1 juli. Och det vore knappast till nackdel vid vakthållandet av den nordiska välfärdsmodellen och kollektiva avtalslösningar som en framgångsrik modell för hur EUs sociala pelare ska förverkligas inom hela EU. (Norge med sin lösligare EU-anknytning – EES-avtal – styrs ännu något år till av en Høyreledd borgerlig regering men där S-partiet AP dock stadigt är fortsatt största parti med runt 28 procent i opinionsstöd). Idémässigt och praktiskt vore detta en klar tillgång med ytterligare två S-ledare vid rådsbordet i EU-Bryssel. Särskilt som den nordiska modellen – i hög grad just format av svensk och nordisk socialdemokrati – allt oftare åter lyfts fram som en ekonomisk och social förebild för övriga världen. Så även av progressiva demokrater i USA och olika välfärdsforskare som Wilkinson m fl. Minns hur Obama 13 maj 2016 manade andra att “var mer som skandinaverna”! En solidariskt uppbyggd skattepolitik som finansierar en välutbyggd välfärdspolitik – om också med vissa brister – starka arbetsmarknadsparter som i kollektivavtal reglerar löntagarnas villkor och med en robust arbetsrätt i ryggen har tillsammans gjort de nordiska länderna både ekonomiskt, socialt och i livskvalitet till föredömen för andra. Därför är det heller ingen tillfällighet att de nordiska länderna ligger i topp som de bästa länderna att leva i – som en rad, årliga internationella jämförelser och livskvalitetsindex visar. Bland de faktorer som lyfts fram om Sverige som ett mycket bra land att leva i framhålls att Sverige är bra för barn, att det är lätt att leva miljövänligt i Sverige och att de medborgerliga rättigheterna är starka. Och i det globala innovationsindexet ligger Sverige på en stark tredjeplats och i andra index placeras Sverige i topp som det land som har allra bäst rykte i hela världen. Finland – med lägst inkomstklyftor i Norden – får beröm i olika sammanhang för sina goda skolresultat och jämlika sjukvård samt för sin höga tillit bland medborgare. Och här har Sverige en hel del att lära av Finland, men så har Finland heller inte släppt fram marknadskrafterna inom skolans område och ännu inte heller inom sjukvården. Finsk polis är också mer effektiv av lösa brott än svenska polisen, trots att de är färre till antal. I ett EU- och globalt perspektiv bor vi – trots ting som borde vara ännu bättre – i Sverige och Norden i den bästa av världar. En helt annan sak är sedan att det finns en hel del övrigt att önska vad gäller till exempel den på senare tid växande ojämlikheten, arbetslösheten som borde vara lägre och klyftorna mellan stad och land mindre än de är för tillfället i vårt i grunden ännu lyckliga hörn av världen. Kommande finska riksdagsval och senare EU-val är viktigt och värt att följa också i detta perspektiv och kaosartade Brexit-tider. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (publicerad också i bl a Östra Ssmåland, Gotlands tidningar 29/3, Värmlands Folkblad 12/3 - https://www.vf.se/2019/03/12/trolig-s-seger-i-finska-riksdagsvalet/ - m fl)

Ett bättre Europa - men hur?

Den 26 maj är det val igen i Sverige? Va, vi röstade ju för bara ett halv år sedan - i september 2018 - till riksdagen som varför val nu igen?, frågar du dig kanske. Jo, nu handlar det om ett annat parlament, Europaparlamentet, det enda folkligt direktvalda organet inom EU. Och i år är det fem år sedan vi senast röstade fram våra då 20 och nu sannolikt 21 svenska representanterna till Europaparlamentet. En fler än för fem år sedan eftersom britterna p g a Brexit inte ska ingå i det nya Europaparlamentet. Men valdeltagandet i detta parlamentsval är bara drygt hälften – 87 mot 51 procent – jämfört med till våra svenska riksdagsval. Blir det ungefär samma, färre eller fler som väljer att utnyttja sin rätt att avgöra vilka som ska vara svenska folkets 21 representanter i nya EU-parlamentet? Ja, det återstår att se. I det snart avgående EU-parlamentet som valdes in 2014 ingick 5 ledamöter från S, 4 från Mp, 3 från M, 2 från högerpopulistiska SD, 1 från KD, 1 från C, 1 från V och 1 från feministiskt initiativ, Fi. Hur det går nu och vilka som vinner respektive förlorar platser i nya EU-parlamentet, ja, det återstår att se. Och vem tar det extra mandat som Sverige nu får? Men än så länge ligger kampanjarbetet i viloläge och alla partier har inte ens ännu presenterat sina kandidater och än mindre sina valmanifest. Så i väntan på detta kan det vara läge att “läsa på” om EU och vad de egentligen gör där i Bryssel för att vara lite förberedd. En god sådan hjälp får den intresserade av den f d EU-parlamentarikern Göran Färm, S, som satt i EU-parlamentet i 13 år och nu har sammanfattat sina erfarenheter i den drygt 360 sidor tjocka “Ett bättre Europa” (Premiss förlag). Den här boken – personligt skriven – kan beskrivas som en mix av EU-historik om varför Sverige efter mycket tövan ändå gick med, varvat med självbiografiska återblickar från såväl inrikespolitik – bl a S-kongressdebatten 1993, Ingvar Carlsson-regeringens EU-ansökan, folkomröstningen, Sveriges EU-inträde 1995 – som från Färms egna upplevelser och intryck från EUs regionalkommitté, parlament och det snåriga arbetet med EUs långtidsbudget. I boken ger Göran Färm många och lärorika inblickar om det inre arbetet i EU-parlamentet som media inte alltid varit så bra på att rapportera om. Där ligger bokens stora värde och inte minst då om hur Färm som ledande socialdemokrat hade inflytande över i det sega processandet kring innehållet och prioriteringarna i EU:s budgetpolitik, primärt EUs långtidsbudget. Som framgår av de inblickar Färm här ger var och är det ett tufft kubbande för att till slut få till stånd en rimligt godtagbar kompromiss om EUs ekonomiska prioriteringar och tyngdpunkter i en hyfsat offensiv, investeringsinriktad ekonomisk politik kontra vad de enskilda EU-länderna önskade och varit beredda att släppa till. Den här motsättningen mellan det nationella – och ambitionen att “inte ge Bryssel för mycket” – och EU-kommissionens och parlamentets att vilja ha och göra lite mer är en ständigt återkommande armbrytning. Och där är inte heller – föga förvånande – ens de egna partiets nationella politiker med hela vägen med vad partiets EU-parlamentariker önskar och kräver, som framgår av Göran Färms inblickar i hans bok. Samtalen mellan Bryssel och Strasbourg och Stockholm kan då bli både långa och inte sällan tämligen eller helt resultatlösa. Föga förvånande inte minst i ljumma EU-länder som Sverige, Danmark och Nederländerna m fl jämfört med något mera EU-positiva Finland och Tyskland eller starkare EU-positiva Frankrike m fl . Göran Färm delar med sig – fem år efter att han lämnade EU-parlamentet – av sina erfarenhet och ger också i bokens sista kapitel en del förslag på “en offensiv socialdemokratisk Europapolitik”. Bland annat om behovet av ett bättre och effektivare fungerande EU och ökat fokus på investeringar och utjämning av klyftorna mellan rika och fattiga regioner inom EU samt skärpta krav – och kännbar bestraffning vid missbruk – hur EUs strukturfondsmedel ska användas på bästa möjliga sätt samt mot effektivare kamp mot korruption och skatteflykt. Möjligen hade den historiska exposén kunnat stramas upp lite och i stället varit bra om Göran Färm – med sin bakgrund också i LO.s centrala kansli innan EU-perioden – problematiserat lite mer kring åtgärder mot social- och lönedumping vid offentliga upphandlingar, falska egenföretagare med F-skattsedel som anlitas från andra EU-länder vid bygg- och anläggningsjobb, lastbilstransporter (med det omfattande missbruket av cabotageregelverket) och vad Sverige på dessa punkter kan lära av ex.vis Finland, Nederländerna, Tyskland. Och om Sverige inte inom åtminstone vissa branscher med låg och sjunkande organisationsgrad borde överväga att allmängiltighetsförklara kollektivavtalen – som man har goda erfarenheter av i Finland och Norge (ej medlem men med EES-avtal med EU). Det här är viktigt i kampen mot högerextremismen och för att undvika att SD tar ytterligare mandat i EU-parlamentet. Det tämligen färska utstationeringsdirektivet för “schyssta jobb” vid anlitande av annat EU-lands arbetskraft är ett gott första om än inte heltäckande steg för att värna svenska kollektivavtals giltighet och räckvidd på svensk arbetsmarknad. Läs också gärna LOs färska “valplattform – val till Europaparlamentet 2019”. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Dråpslag mot arbetsförmedlingen och den aktiva arbetsmarknadspolitiken

Samtidigt som partiledarna stod i riksdagen och genomförde 2019 års första partiledardebatt kom ett jättevarsel – orsak M/KD-budgeten – på 4 500 anställda vid arbetsförmedlingen. Större än förväntat men inte överraskande. Trots allt stod det klart och tydligt redan i slutet på förra året att riksdagen ställt sig bakom de nedskärningar på Af-verksamheten som föreslogs i den SD-stödda budgeten från Moderaterna och Kristdemokraterna. Minskar man anslagen med 4,5 miljarder kronor till en myndighet får det självfallet konsekvenser, både i den verksamhet såväl som i antalet anställda. Var tredje anställd på myndigheten riskerar nu att förlora sitt jobb. Åtskilliga kontor kan komma att läggas ner. Allvarligt med tanke på att Af-förmedlingen redan nu saknar närvaro i var fjärde av landets kommuner. Betänk också att orsaken till att häften av alla som är hänvisade till kommunernas försörjningsstöd för sitt uppehälle beror på arbetslöshet. Kommer dessa som står längst från arbetsmarknaden och egen försörjning att får det lättare nu att få en fot in på arbetsmarknaden med de nya varslen och besparingarna på arbetsförmedlingen? Och blir det lättare för ännu fler kommuner utan Af-närvaro att underlätta en sådan omställning för arbetslösa med försörjningsstöd? Knappast. Och till råga på att ska arbetsförmedlingen med 4,5 miljarder bort ur anslaget och en av tre färre anställda nu också klara av att “reformera” hela verksamheten från grunden enligt överenskommelsen mellan regeringen, Centern och Liberalerna i i januariavtalets punkt 18. En av de punkter som var så illa och ultimativt formulerade att en representant en paneldebatt nyligen sa att “den som skrev det där hade verkligen en dålig dag på jobbet”. Den där i januariavtalet krävda “reformeringen” går bland annat ut på att “matchningsarbetet” – arbetssökande mot jobb – ska flyttas över på privata aktörer. Trots att det inte finns några som helst forskningsmässiga belägg och fakta på att privata utförare sköter det där matchningsuppdraget effektivare och bättre än vad arbetsförmedlingen själv gör, som professorn i arbetsmarknadsutvärdering, Anders Forslund från IFAU, sa i en paneldebatt i Stockholm den 31 januari. Minnet är dessutom kort. Det är bara tio år sedan i år som den dåvarande borgerliga regeringen sjösatte en satsning på privata jobbcoacher som man räknade med skulle göra ett mycket bättre jobb med att få arbetslösa i arbete än arbetsförmedlingen. Alla utvärderingar från dessa visade sedan att det inte alls blev som utlovat. Tvärtom snarare. Att få hjälp av en jobbcoach försämrade till och med förutsättningarna för ett nytt jobb. De enda som några år efter satsningen var fortsatt lyriska över en misslyckad jobbcoachsatsning var jobbcoachningsföretagen själva som hämtade hem vinstmarginaler på 20-30 procent på sin skattefinansierade verksamhet. Och ändå ska det nu privatiseras igen och centerpartister och liberaler kan inte tygla sin glädje – tros att vi redan i förväg fattar vilka som också denna gång kommer att bli de enda vinnarna; de privata coachningsföretagens ägare. Och frågan som många – mot bakgrund av detta och rekordvarslet – nu ställer sig: vad blir kvar hos Arbetsförmedlingen? Hur ser uppdraget ut nästa år när miljarder i programinsatser försvunnit? Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 4/2-19 - http://www.ostrasmaland.se/debatt/drapslag-mot-en-aktiv-arbetsmarknadspolitik/ - m fl)

Socialdemokraterna får ökat stöd och alliansen fallet på eget grepp

Nästan tre månader utan ny regering efter senaste svenska riksdagsvalet så är det tydligt att Moderaterna, M, men även Kristdemokraterna, KD, och Liberalerna, L, straffas av väljarna för spelet i riksdagen och gapet mellan de rödgröna och den borgerliga alliansen ökar med ungefär 5 procent till 5,4 proc till de rödgrönas fördel, visar Statistiska centralbyrån, SCBs, stora partisympatimätning. Skulle det bli nyval/extraval – som många bedömare tror är 50/50-risk för nu – så skulle både Liberalerna, L, och Miljöpartierna, MP, riskerar att falla ur riksdagen vid ett extra val/nyval. Liberalerna, Miljöpartiet och Kristdemokraterna backar i SCB:s partisympatiundersökning. Socialdemokraterna däremot har gått starkt framåt och ökat med 2,2 procent till nu 30,5 procent i stöd. Liberalerna är det parti som tappat mest i stöd sedan valet. Partiet får 4,3 procent i SCB:s novembermätning, vilket är en statistiskt säkerställd nedgång med 1,2 procentenheter jämfört med valet. Stödet i nuläget för L är låga 4,3 procent, knappt över riksdagsspärren på 4 procent av angivna röster. Centerpartiet tycks däremot klara sig helskinnat trots den senaste tidens turbulens i regeringsfrågan. Partiet får 8,6 procent i novembermätningen, vilket är samma som valresultatet. Men Centern och ledaren Lööf har inget vunnit heller på sitt ultimativa kravspel för att släppa fram S-ledaren Stefan Löfven som statsminister i en minoritetsregering. Men kanske blir han det ändå till slut om en vecka eller så. Kristdemokraterna, vars kaxiga partiledare Ebba Busch Thor personligen ökat i förtroende på sistone, men partiet tappar nu ändå 0,9 procentenheter, en statistiskt säkerställd nedgång sedan valet. KD har nuläget 5,4 procent i stöd. Socialdemokraterna ökar med 2,2 procentenheter jämfört med valet, en säkerställd uppgång. Moderaterna tappar något, med 0,6 procentenheter, vilket inte är statistiskt säkerställt. M har i nuläget ett stöd på 19,2 procent i stöd. Knappt större än högerpopulistiska SD. Sverigedemokraterna, SD, ökar med 0,8 procentenheter till 18,3 procent, en säkerställd uppgång. Miljöpartiet tappar 0,4 procentenheter och ligger nu på 4 procent, vilket är en säkerställd nedgång. Vänsterpartiet noterar en liten uppgång på 0,4 procentenheter, men den ligger inom felmarginalen. V har i nuläget ett stöd 8,4 procent i stöd. Det här visar tämligen tydligt – nu när gapet vuxit mellan de rödgröna och alliansen ökat 5,4 proc – att den borgerliga alliansen är förlorare hittills och fallit på eget grepp. Alliansen har rasat som ett korthus medan S-ledaren Stefan Löfven varit den enda “vuxna i rummet” och hållit en låg, icke ultimativ profil. Och det har uppenbarligen betalat sig under de gångna tre månaderna sedan riksdagsvalet i september. Ett sonderings- och politiskt spel som pågått i nästan tre månader och ännu finns ingen ny regering i sikte så Löfven sitter kvar som övergångsregeringens ledare tills vidare. Som läget nu ser ut i opinionen har den borgerliga alliansen inget att vinna på att driva vidare det pågående spelet ända fram till ett möjligt nyval våren 2019. Socialdemokraterna och Stefan Löfven behöver däremot inte alls vara rädd för ett nyval om de två borgerliga mittenpartierna L och C inte heller till mitten av december gett klartecken för en S-ledd minoritetsregering och där L och C också lovar sig stödja regeringens budget och inte rösta för en M-budgetmotion som har stöd av KD och SD. Men om kanske några dagar eller senast i början av nästa vecka vet vi hur det går. Blir det slutförhandlingar med ett givande och tagande mellan S och L och C som leder till en uppgörelse med Löfven som statsminister? Eller rycker vi allt närmare ett nyval om blott några månader? Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 5/12 - http://www.ostrasmaland.se/debatt/s-okar-alliansen-faller-pa-eget-grepp/ - ,Arbetarbladet 5/12 m fl https://demokraatti.fi/robert-bjorkenwall-socialdemokraterna-i-sverige-far-okat-stod-och-alliansen-faller-pa-eget-grepp/, Nyfiken Grå 8/12: http://www.nyfikengra.se/scb-har-matt-konsekvenserna-av-vem-tar-vem-spelet/

Klassklyftan i digitalsamhället

Banker och butiker som vägrar hantera kontanter, internetbanker och betalning med Swish, krav på e-legitimation och myndigheter som för sina tjänster hänvisar medborgarna till internet och hemsidor lämnar i dag omkring en miljon svenskar utanför. För många är internetabonnemangen och köp av avancerade telefoner ekonomiskt oöverstigligt. Följden av datoriseringen är en ny växande klassklyfta och ett betydligt mer sårbart Sverige. För ett samhälle som gör anspråk på att stå för demokrati och öppenhet och för alla människors lika värde måste allas möjlighet att ha enkel tillgång till grundläggande service vara en av grundbultarna. Möjligheten att också utan avancerade tekniska apparatar lätt kunna nå allt från kommunala och statliga myndigheter till vård och viktig samhällsinformation borde vara garanterad. Så är inte längre fallet. I samma takt som servicen blivit allt mer internetbaserad har kontorsnäten glesnat. Den del av befolkningen som av olika skäl står utan tillgång till nya tekniken med skogen av poddar, appar samt elektroniska betalmedel har steg för steg förvandlats till en bortsopad restpost i samhället. I många delar av Sverige är det i dag förenat med rejäla svårigheter för den som inte kan sköta sina ärenden över nätet utan antingen vill eller måste göra personliga besök. En service som till exempel bankerna har inte bara glesat ut sina kontorsnät utan dessutom på flertal ställen slutat hantera kontanter. Kunden hänvisas till internetbanken, kontokort och uttagsautomater. Trots att de av Riksbanken utgivna sedlarna och mynten är det enda lagstadgade och giltiga betalningsmedlet i Sverige vägrar inte bara banker utan också allt fler affärer och utförare av tjänster som till exempel kollektivtrafik att befatta sig med landets mynt och sedlar. Den som inte kan bruka swish, kort eller betala genom mobiltelefon hamnar utanför. För bankerna borde det till bankoktrojen - tillståndet att överhuvudtaget få bedriva bankverksamhet i Sverige - vara ett lagstadgat tvång att alltid hantera kontanter. Likaså borde det för all handel och annan verksamhet vara tvingande att alltid acceptera betalning med mynt och sedlar. Samtidigt som den ekonomiska serviceklyftan mellan den som har tillgång till dator, smart mobil och internet och den som står utan vidgas minskar även möjligheten för den som står utan att ta del av såväl politisk som annan viktig samhällsinformation. All den debatt som förs på sociala medier och den information som sprids över internet förblir otillgänglig. För att till exempel få fördjupade kunskaper från program och reportage i radio och TV krävs tillgång till internet. Hänvisningar till nätet blir allt vanligare. För den utan internet ligger materialet begravt i onåbara poddar och appar. Även för information från statliga och kommunala myndigheter hänvisas allt oftare till internet och hemsidor. I ett samhälle där allt från styrning av infrastruktur till olika former av information, ekonomiska transaktioner, kommunikationer med allt från brev och meddelanden till den enskildes möjlighet att köpa biljetter förutsätter en smart mobil och internet. Medborgarnas möjlighet att ha tillgång till tekniken måste bli en central politisk fråga. Det blir i längden orimligt att kräva att alla enskilda medborgare för att kunna vara delaktiga i samhället ska tvingas lägga tusentals kronor på abonnemang och ny teknisk utrustning. Utvecklingen av datorsamhället ställer krav på det offentliga att hitta lösningar så att ingen av ställs utanför. Hur den lösningen ska se ut måste bli en fråga för nästa regering. Med den hastighet som digitaliseringen fortskrider hastar det att få fram en lösning där ingen medborgare lämnas utanför. Krafttag krävs nu mot det digitala utanförskapet. Robert Björkenwall och Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Östra Småland 19/11, Borås tidning 26/11, Gefle Dagblad 21/12;https://www.gd.se/artikel/debatt/den-del-av-befolkningen-som-inte-har-tillgang-till-den-nya-tekniken-har-forvandlats-till-en-bortsopad-restpost) m fl

USA-valet - både framgång och motgång för demokraterna

Den amerikanska mellanårsvalet till kongressens representanthus och en tredjedel av överhuset senaten den 6 november gav ett blandat utfall. Men det faktum att demokraterna nu återtog majoriteten (235 mot 200; plus 40 vunna för demokraterna) i representanthuset – tack varre många kvinnliga och unga väljares röster – gör att president Donald Trump nu måste förbereda sig på en helt annan vardag i Vita huset i Washington. Efter total republikansk kontroll av hela kongressens båda hus i två år kommer nu demokraten Nancy Pelosi, Kalifornien, att ta över talmansklubban i representanthuset och sätta demokraternas ledamöter som ordförandestolarna i utskotten där. De lovade redan på valnatten att presidentmakten ska granskas och ett första steg lär bli att begära att Trumps inkomstdeklarationer nu ska lämnas ut, något som Trump mot all vedertagen praxis hittills vägrat göra. Specialåklagaren Robert Mueller kan också andas ut. Trump och nyckelrepublikaner i utskotten har försökt att underminera Muellers Rysslandsutredning, nu kommer demokraterna att ge honom arbetsro. Men i senaten befäster däremot republikanerna sin hittills smala majoritet med ytterligare tre vunna senatsplatser. Dessutom vann republikanerna med mycket smal marginal guvernörsvalet i Florida, där Trumps kampanjande de senaste veckorna visar att han fortfarande kan mobilisera sina kärnväljare. Det här betyder att valresultatet i USA nu i praktiken kom att gå åt flera håll och göra båda sidor till lite av vinnare – och förlorare. Att demokraterna inte skulle klara att återta majoriteten i senaten var väntat eftersom flera senatsplatser (North Dakota och Missouri främst) var skakigt osäkra och gav republikanerna fördelar – och nu gjorde att de kunde ta ytterligare tre senatsplatser och därmed stärka sin majoritet där. Men demokraterna återtog sju guvernörsposter, bl a i Pennsylvania, Wisconsin (två delstater som fällde avgörandet när Trump vann över Hillary Clinton). Noteras ska också det nu finns fler kvinnliga guvernörer i USAs olika delstater än någonsin och det hade kunnat vara ytterligare några till om t ex vassa, afroamerikanska Abrams (knappt förlöst) vunnit i Georgia. Hon är en av många bra framtidsnamn för demokraterna och kan ta den posten i sitt nästa försök. Precis som nya stjärnskottet Bob O`Rourke från El Paso som nästan lyckades välta rutinerade republikanska senatorn Ted Cruz från hans nästan givna senatsstol. Båda är starka framtidsnamn för demokraterna och det faktum att de unga väljarna till 66 procent valde demokraterna och nu verkligen gick ut och röstade inger hopp för demokraterna i kommande val. Samma sak gäller också det faktum att 52 procent av de angivna 47 miljonerna röster var kvinnor bidrog starkt till att det nu finns ett 100-tal nya kvinnor kommer i representanthuset i Washington DC, ett par så unga som 29 år. Några med rötter i ursprungsbefolkningen blev också invalda, liksom ett par med muslimsk tro och somalisk bakgrund. Det var med andra ord ett antal viktiga segrar för enskilda demokratiska kandidater som representerar olika minoriteter och kvinnor, där särskilt Alexandria Ocasio-Cortez i Brooklyn, New York sticker ut som en ny vältalig stjärna. Framgångar som nu ger dem en plattform och möjligheter att rikta fokus på nya politiska frågor – med ännu starkare tryck på vardagsfrågor som sjukvård (redan nu en vinnarfråga för demokraterna) etc. De blir också förebilder för unga, kvinnor, minoriteter etc under kommande år och kan därmed bidra till att attrahera väljargrupper som vanligtvis inte går och röstar. Just de röster och valskolkare som demokraterna så väl kommer behöva inför valen 2020, då bl a Trumps omval står på spel. Och vem demokraterna då kommer att ställa upp med för att ha en chans att omöjliggöra Trumps omval. Tråkigt i sammanhanget var dock att karismatiska framtidsmannen Gillum – borgmästare i Tallahasse i Florida – ytterst knappt förlorade guvernörracet i Florida. Men också han är ett viktigt framtidsman för demokraterna, liksom den framgångsrikt och smart kampanjande Bob O'Rourke från El Paso i Texas. Var det då en blå våg (demokraternas färg) som sköljde över USA? Nja, inte riktigt men demokraterna lyckades nu ändå locka till sig både sina egna och många oberoende väljare och gick därför fram i Mellanvästern (Kansas etc), liksom fick viktiga framgångar i centrala rostbältesdelstater som Pennsylvania (som Trump tog i presidentvalet), Wisconsin m fl. Samtidigt förmådde republikanerna dock behålla och något öka sin majoritet i senaten. Men Nancy Pelosi blir nu, en andra gång, den mäktigaste kvinnan i USA. Ingen stor men ändå nödvändig vändning för demokraterna som vid en förlust i representanthuset hade riskerat tappa alla chanser i kommande president- och kongressval om två år. Nu visar man ändå att partiet kan få väljare till valurnorna och att det finns en väljarbas att fokusera på och entusiasmera inför 2020 års viktiga presidentval. Men faktum kvarstår att demokraterna ännu inte har någon riktigt – kanske O`Rourke, kanske senator Harris,kanske senator Waarren? – valvinnande frontfigur inför racet 2020 mot Trump. Partiet leder fortsatt också av att ännu vara lite för splittrade i olika falanger om hur Trump och republikanerna bäst ska bemötas. Så länge det kvarstår, förblir det en klar nackdel inför ett nytt race mot Trump i valet 2020. Men det faktum att det t ex ändå vägde så jämnt i senatsvalet i Texas (traditionellt starkt republikanskt) visar att möjligheterna finns där. Även denna starka republikanska delstat – i takt med demografiska förändringar, allt fler latinoväljare, unga och kvinnor som röstar demokratiskt så kan även delstater som Texas kanske förvandlats till en swingstat som Florida m fl - och det är ju något demokraterna drömt om i åratal. Med starka namn av den typ som O´Rourke, Gillum i Florida, Abrams i Georgia m fl så finns det hopp om nya framgångar i kommande val, kanske redan 2020. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 9/11, Arbetarbladet 8/11,Nyfiken grå 8/11..http://nyfikengra.se/bade-framgang-och motgang-for-demokraterna-i-USA-valet; https://demokraatti.fi/bjorkenwall-bade-framgang-och-motgang-for-demokraterna... m fl)