Kraftfullt State of the Uniontal av Obama - plattform inför höstens val

Observerat och värderat om Obama och USA-valet:

Samtidigt med att krisande svenska socialdemokrater – efter partiledaren Håkan Juholts plötsliga avgång 21 januari – brottas med frågan om vem som ska bli tillfällig, ny partiledare (sannolikt IF Metall-ordf. Stefan Löfvén blir den som utses som tillfällig ledare) sitter jag och lyssnar på president Barack Hussein Obamas offensiva, kampanjartade State of the Uniontal. Ett tal som kanske såg uppåt femtio miljoner amerikaner på TV. Retoriskt lysande. Och sannolikt var det timslånga anförandet startskottet även för Obamas omvalskampanj inför stundande kraftmätning mot republikanernas Mitt Romney, eller om det nu blir sluggern Newt Gingrich som blir Obamas motståndare i presidentvalet i november i USA.

I detta timslånga anförande på bästa sändningstid hade Obama sin chans att väcka liv i de egna kärnväljare som han är beroende av för en lyckosam kampanj, och han vet att dessa kärnväljare är hårt prövade av stor arbetslöshet och kärva ekonomiska tider, och därför inte sällan rätt frustrerade.

Mycket litet av den förändringsanda – change - som han vann presidentposten på finns nu kvar. Mycket beroende på att Obama – efter att han knappt fem i tolv lyckades backa igenom sin kompromissade sjukvårdsreform (= ger 35 milj. fler amerikaner en sjukvårdsförsäkring) – sedan senhösten 2011 nödgats anpassa sig till en dagordning satt av såväl den högerradikala Tea Partyrörelsen som vann många nya mandat i 2011 års kongressval. Ovan på detta har så Obama haft stora bekymmer med växande arbetslöshet och kraftigt uppbromsad ekonomisk tillväxt som följt i spåren av bank- och finanskrisen, och som näran nog omöjliggjort det mesta av Obamas ambitioner på den ekonomiska politikens och skattepolitikens område.

Men därmed inte sagt att det skulle vara kört för demokraten Obamas chanser att bli omvald i november. Den senaste tiden har en ny opinion vuxit fram i amerikansk politik och samhällsdebatt. Den har burits fram av en ilsken och ungdomligt frimodig Occupy Wall Streetrörelse, som verkligen fått genomslag.

Social rättvisa, protester mot finanskapitalet och mot de rika (som republikanen Romney, god för 1,2 miljarder kr) som betalar mindre i skatt än deras egna sekreterare i näringslivet. Det här har – fått även miljardärer som Buffet, Sorovs och andra att kräva att de ska betala mer i skatt och – därtill har slagit an en gammal folklig ton av rättvisa och folkligt bred arbetarpopulism som alltid funnits – ibland under ytan, ibland öppet och tydligt - i det amerikanska samhället.

President Obama knöt an till just detta i sitt State of the Uniontal. Han talade med kraft och passion om behovet av att beskatta de rikaste miljonärerna och miljardärerna mer. Han illustrerade detta med tydliga exempel som att miljardären Warren Buffett betalar mindre i skatt än sin egen sekreterare.

Obamas tal var i praktiken också ett rakt och hårt slag i magen på den republikanska valrörelsen, där ex-riskkapitalisten och ex-guvernören Mitt Romney nu kritiseras just för att han betalar så litet skatt (futtiga 14 proc. - och som till helt nyligen också vägrat redovisa sina inkomstdeklarationer).

Givetvis fanns sedan också sådant som för skandinaviska öron, men inte amerikanska, känns mera främmande – såsom de patriotiska och militära “framgångarna”, t ex apostroferandet av den SEAL-grupp av commandosoldater som avrättade Al Qaida-ledaren bin Ladin i våras i Pakistan. Den amerikanska president finns inte som låter bli att också lyfta fram sådant i sina tal till nationen. Så är det i USA – oavsett om presidenten är en reforminriktad demokrat eller en mera högerradikal republikan.

Också det här är “normal rekvisita” i den amerikanska politiska kulturen. Men ändå: för världen i stort och för medelamerikanen som kämpar med sina bolån, en skakig arbetsmarknad och låg ekonomisk tillväxt lägger nog ändå sitt hopp till en ny seger i november för Obama. Får han chansen att vrida politiken bara ett snäpp åt det mer progressiva håller så påverkar det också hela världspolitiken. Världen blir då lite mindre otrygg och hoppet ökar något om att den globala ekonomin trots allt ska utvecklas i lite mera gynnsam riktning de kommande åren.

En annan sak är sedan att med tanke på Kinas växande, starkare ställning blir det allt svårare att argumentera för det amerikanska, ekonomiska ledarskapet som så många amerikaner ännu tror. Tror på USA:s unika förmåga och ödesbestämda plats i ledningen, även om omvärlden länge har sett en trend att USA gradvis försvagas medan Kina, Indien och Brasilien kommer allt starkare. Något som Obama dock har långt lättare att erkänna än retoriskt mera högstämda republikaner som Romney och Gingrich, som båda fortsätter att förespråka fortsatta avregleringar och mera av renare kapitalism utan statlig (federal) inblandning (trots att en alltför oreglerad finansmarknad redan flera gånger visat sig bli sin egen värsta fiende).

Vem av dessa två republikaner – Romney eller Gingrich – som till slut får möta Obama i en avgörande kraftmätning återstår att se. Närmast stundar republikanska primärval i viktiga Florida och sedan kommer det att rulla på sannolikt till senvåren eller försommaren innan det blir helt klart vem av de två som till slut kommer att utmana Obama om Vita huset i november.

Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com

Juholt fick aldrig en ärlig chans men gjorde också själv vissa misstag

Det var i mångt och mycket medierna som som starkt bidrog till att Håkan Juholt tvingades avgå som S-partiledare den 21 januari. Men det var inte bara medierna som fällde honom, men det är när allt kommer omkring en avgörande förklaring. Visst gjorde han också - p g a orutin och en del småslarv - sina misstag, absolut så. Men de blåstes upp till orimliga proportioner i medierna. Särskilt så när det fanns ett inte obetydligt antal ränksmidare och i medierna anonyma informatörer som löpande "matade" olika journalist med rykten och olika underlag som grund för nya löpsedlar.

Sammantaget gjorde det här att Juholts uppgift att leda partiet blev en hart när omöjlig uppgift. Gradvis växande svårigheter att leda ett parti som i växande grad inför öppen ridå visa upp personträtor och ideologiska sprickor längs höger-vänsterskalan är så starka. Och lördagen den 21 januari 2012 - efter tio månader - tog hans ledarskap slut på en kort pressträff i hans hemkommun Oskarshamn. Därmed hade krypskyttarna i allians med media vunnit - och sextontaggaren var fälld.

Möjligen kommer - men vem vet säkert - Håkan Juholt att bli den siste utpräglade folkrörelsepolitikern i ledningen för det socialdemokratiska partiet. Vem som nu följer efter honom i detta svårt sargade parti - den värsta krisen i s-partiet sedan 1917 - som ny partiledare återstår att se.

Men ska den nya - vem det nu än blir - ha ens skuggan av en chans att överleva i ledarrollen krävs en person med förmåga att samla och ena en just nu svårt krisande organisation. Vem denne någon blir vet ingen i nuläget. Dock borde de som som genom sitt interna krypskytte starkt bidrog till Juholts fall inte tillhöra den kategori som nu kan komma ifråga som ny
S-ledare.

Många kommer dock att sakna Juholts person och retoriska styrka i partiledardebatterna och duellerna med den allt mera självgode och i nu till allt högre tal av arbetslöshet och växande klassklyftor passive och tillbakalutade statsministern Fredrik Reinfeldt.

Juholt fick tyvärr egentligen aldrig någon ärlig chans att visa vad han gick för som S-partiledare. Mediedrevet i kombination med det ihållande krypskyttet internt samt några egna misstag satte stopp för detta. Onekligen lite trist.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Om "reinfeldtare", "juholtare" och svensk socialdemokratis kris

Observerat om “reinfeldtare”, “juholtare” och socialdemokratins krisläge:

Jul- och nyårsledigheten är över i svensk inrikespolitik. Nu i mitten av januari går Sveriges riksdag åter igång med sin vårtermin och den politiska diskussionen börjar så smått att varva upp. Med nya “juholtare” - alltså att först säga en sak och sedan backa – och med nya “reinfeldtare", alltså att säga en sak och sedan i praktiken göra tvärtom när utfallet av regeringens politik mot “utanförskap”, skatter och annat i efterhand analyseras mot hårda fakta.

Knappt hemkommen från en “solbrännaresa” till Mexico över årsskiftet så hamnar S-ledaren Håkan Juholt direkt i hetluften. Har han ljugit om hur partiets budgetmotion blev till i höstas? Var det han eller någon annan som i en preliminär version tog bort A-kassestödets höjning?

Varför är han emot svenskt deltagande i europluspakten när förre S-ledaren Göran Persson är för en medverkan? Stämmer Juholts påståenden på Folk och försvar-konferensen i Säen att regeringen Reinfeldt utformat den nya försvarspolitiken med stöd av Sverigedemokraterna?

Om nu svenska försvaret är underfinansierat med sex till åtta miljarder kronor, vad vill S då göra åt det? Och vad har Juholt att säga om nya låga opinionssiffror för S på 23,6 procent som Aftonbladet publicerade häromdagen?

Frågorna hopar sig för S-ledaren. Flera är befogade och en politiker på högsta nivån, som Juholt, ska kunna presentera vad man vill på olika områden och ska kunna vad som är fakta och gäller på området i fråga. Därvidlag har han slirat ibland

Att kräva att Juholt har rätt fakta om försvaret, som var hans huvudområde innan han blev partiledare, är rimligt. Kanske har Juholt varit för snabb, formulerat sig för tillspetsat eller för hårdraget då han säger att nya försvaret är framtaget med stöd av Sverigedemokraterna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har den senaste tiden – utöver att han hållit en mycket låg profil – fått påskrivet (“reinfeldtare”) för att tidigare först själv ha kritiserat andra – också sin egen företrädare Bo Lundgren som m-ledare – för att ge de rikaste de största skattesänkningarna

och sedan själv i regeringsställning göra tvärtom och sänka den ännu mer för de rikaste, som SCB och Riksdagens utredningstjänst visat i sina studier. Samma sak med det av honom visavi Göran Persson kritiserade det “utanförskapet” (= icke arbetande) som nu visat sig vuxit mer under hans regeringsår.

Detta att först kritisera andra och sedan själv göra tvärtom mot vad man tidigare sagt är att göra en “reinfeldtare”. Ett begrepp som framför allt fått betydande spridning i olika sociala medier.

Negativ spiral för S-ledaren Juholt – klarar han att bryta mönstret?

S-ledaren Juholt har dock fått sin tveksamma beteckning “att göra en Juholtare” (= backa från det man tidigare sagt) än mera “etablerad” än Reinfeldts variant. Och det har också satt sina avtryck i opinionsmätningarna. Man kan och ska alltid diskutera trovärdigheten – kvaliteten på dem är högst skiftande - i de olika mätningar som nästan dagligdags publiceras. Men att de har en central betydelse för den offentliga debatten och de stora mediernas nyhetsvärdering behöver nog ingen tveka om.

Det är inte ovanligt att enstaka förändringar för ett parti – även dem som ligger inom felmarginalen - innebär att vissa så kallade analytiker, statsvetare och politiska journalister drar väl förkastade slutsatser och går fullständigt i spinn. Trots att de ibland har klent på fötterna.

Vad gäller Socialdemokraterna i Sverige råder det dock ingen tvekan om att partiet opinionsmässigt just nu befinner sig tydligt under katastrofvalresultatet från år 2010. Partiet kan ha tappat så mycket som sju-åtta, kanske tio procentenheter på ett halvår.

Partiledaren Håkan Juholt har sedan “affären med hans bostadsersättning” (riksdagsersättningen för dubbelt boende) hösten 2010 hamnat i en ond cirkel i olika medier.

Lite förenklat kan det beskrivas så här: Efter en publicerad opinionsmätning med dåliga siffror blir det krisrubriker i medierna. Särskilt markant så i kvällspressen (Aftonbladet och Expressen).

Efter en första krisrubrik passar någon “översmart” socialdemokrat på att anonymt att läcka något ofördelaktigt om partiledaren. Kanske att han skulle ha ljugit (om budgetmotionens innehåll) eller varit föremål för någon slags intern revision (riksdagens boersättning).

Sant i sak eller inte (troligen inte). Men efter att den anonyma läckan har åstadkommit en andra krigsrubrik i kvällspressen kliver det så fram någon ny socialdemokrat, ofta från den tidigare S-ledningen runt Mona Sahlin. Varför kan man fundera mycket över.

Men när så nästa person - mer eller mindre öppet - förkunnar att alla problem egentligen är Juholts fel, ibland i kombination med kritik av den beredningsprocess som fick Juholt vald som S-ledare.

Detta i sin tur genererar en ny krigsrubrik i kvällspressen – och fram hoppar då några kommenterande politiska “förstå-sig-på-are”. Tvärsäkert menar de att det nu råder fullt inbördeskrig i det stora oppositionspartiet samt att “Juholts dagar är räknade” (i Aftonbladet, TV-Akutellt m fl).

Med vilka källor då? Jo, de har nyss talat med just den försmådde/ratade som tidigare har läckt uppgiften anonymt. Och så har det rullat på i stort sett ända fram till jul och nyår. Allt medan alla viktiga sakpolitiska frågor hamnat i bakvatten och just ingen medierapportör bryr sig om när vittring finns om att snart kunna fälla en “sextontaggare” (Juholt; har dock visat sig segare än vissa trott). Och så rullar det på.

Precis som tidigare S-ledaren Mona Sahlin har nu även Håkan Juholt fått lära sig hur svårt det är att bryta onda cirklar och tvätta av sig inpräntade förlorarstämplar. Sahlin lyckades aldrig göra det. Blir det så också för Juholt? Återstår att se.

Välkänt är hur Sahlin klev in i sin negativa spiral utan slut i samband med bildandet av det förtida rödgröna samarbetet på senhösten år 2008. Efter att ett och ett halvt år gått hade samarbetet inneburit ett ras på 10- 15 procentenheter för Socialdemokraterna. Och då var hoppet om maktskifte 2010 kört.

Hade inte sjukförsäkringen blivit en stor fråga i valrörelsens slutskede och gett Socialdemokraterna god draghjälp, hade väl S riskerat att få ett valresultat på samma nivå som dagens opinionsmätningar i stället för de 30 procent man fick i september 2010.

S-ledaren Sahlin lyckades aldrig bryta sin onda cirkel och fick lämna partiordförandeskapet våren 2011, då Juholt trädde till på S-kongressen. Men hur länge sitter han kvar? Politik är främst en förtroendebransch, där verkligt förtroende byggs upp stegvis under lång tid men däremot snabbt kan raseras.

En ond cirkel bryts inte av sig själv. Tvärtom kräver det någonting utöver det vanliga. Kräver något som överraskar och väcker intresse för annat, något som förändrar den politiska agendan.

Så ska Juholt alls ha en chans att vända sin trend och bryta sig loss ur sin onda cirkel, så krävs nu sannolikt inte bara ett utan flera rejäla initiativ. Det kräver att han och partiet i konkreta åtgärder visar hur de stora orden och höga ambitionerna i hans ofta så goda tal omsätts i handfast politik.

Exempelvis ett bra program mot arbetslösheten (växer nu och är snart 8 proc.), i skarpa åtgärder mot växande utanförskap och ökande barnfattigdom men troligen också en viss ommöblering i den laguppställning Juholt har i s-riksdagsgruppen där alldeles för få hittills satt några djupare avtryck. Alternativet till det är att det negativa rullar på som nu och Juholts dagar som S-ledare i Sverige kan vara över när vi går in i sommaren 2012. Den risken är inte helt obetydlig.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. för övrigt skulle det inte direkt överraska om Finland snart har sin första icke-socialdemokrat på ett bra tag som landets nästa president. Just nu är det lite för mycket som talar för att SDP lyckas sämre nu än i tidigare presidentval.

Fortsatt missnöjesvåg, eurozonskris och växande osäkerhet om kommande politiska val

Observerat om fortsatt missnöjesvåg och växande osäkerhet i världen om utfallen i kommande politiska val under de närmaste åren:

Två händelser sticker ut år 2012. Det amerikanska presidentvalet i november och de olympiska sommarspelen i London 27 juli till 12 augusti. Men därutöver vet vi just ingenting om vad som verkligen blir 2012 års största och viktigaste händelser, när vi summerar det om ett år.

År 2011 kommer för oss i Norden under sannolikt många år framöver att förknippas med terrormorden på Utöya och i Oslo. Det var händelser som ingen kunde förutse. Istället var det skid-VM i Oslo som skulle bli det stora i grannlandet under 2011. Och mästerskapen blev en succé, för arrangörerna och de norska åkarna. Men framgångarna hamnar i skymundan för det oerhörda som hände i juli 2011. Och i detta ligger en reservation: när man precis vid årsskiftet 2011/2012 skriver om det år som komma skall vet man inte så mycket. Det är på gott och ont men en del av själva livet, dvs oförutsägbart och delvis slumpstyrt.

Ytterligare en observation om alla stora händelser under 2011: från revolutionen i Egypten till Tea party-rörelsen eller ockupanterna på Wall Street (protesten mot börsgirighetskulturen), byggde samtliga på löst sammanhållna nätverk i princip utan­ ledare. Världens politiker stod lite vid sidan­ av. Förvånade över det som skedde­, konstaterar magasinet Foreign Policy som betraktar detta som det verkligt märkliga under året. Politikerna var nära nog helt frånvarande – och i den mån de alls fanns på arenan så agerade de reaktivt, inte proaktivt. Kommer detta att fortsätta också under 2012? Ingen vet. Vi kan bara gissa, möjligen ana.

President Barack Obama (född 1961) försöker bli omvald för en andra period. Det republikanska partiet arbetar med att vaska fram en utmanare till den demokratiske presidenten men det finns ingen given favorit. Mitt Romney, tidigare guvernör i Massachusetts, är den som flest spelar på. Om han vinner över Obama blir det en pensionär i Vita huset. Romney är född 1947. Jag jag tror inte det kommer att ske. Men man ska aldrig underskatta amerikanarnas förmåga att ibland välja fel. Dock tror jag att Barack Obama trots alla problem ändå tar hem segern i november.

Texasguvernören Rick Perry (född 1950) kan räkna med stöd från den radikalkonservativa teapartyrörelsen. Och från anhängare till dödsstraff. Under Perrys tid som guvernör har rekordmånga avrättats i Texas. Perry gjorde en slät figur i en del debatter under slutet av 2011 och det anses ha försämrat hans chanser att vinna. Michele Bachmann (f 1956) med rötterna i svenskbygderna i Minnesota räknas också till teapartyrörelsens kärnfigurer men anses av ännu fler som alltför extrem för att vinna en nominering.

Även representanthusets förre talman Newt Gingrich (f 1943) har seglat upp som en stark kandidat. Han ställde till mycket elände för president Bill Clinton och vill nu sätta punkt för Obamas tid i Vita huset. Nog är det något av ett fattigdomsbevis att den gamle myglaren Gingrich blivit en av huvudfavoriterna.

Då det gäller val av kandidat gäller det att lansera någon som kan locka över tidigare demokrater och oberoende väljare. Kort sagt: att välja den som har störst chans att besegra Obama. De som vill se Obama återvald har nog störst anledning att frukta Romney. Men grundtipset är att den sittande presidenten sitter kvar.Främst därför att republikanerna ändå inte heller denna gång – lika lite som när Obama blev vald första gången – lär lyckas få fram ett riktigt trovärdigt alternativ nog att i ett man mot man-race lyckas göra Obama till en “en-perioders-president”, som republikanerna så hett önskar.

Även Ryssland har presidentval men vänta er inte en spännande valvaka. Det står redan klart att premiärminister Vladimir Putin, tidigare president i två perioder, kommer att vinna. Trots att han som maktspelare har passerat sitt zenit och gradvis är på väg att bli allt mera impopulär vinner han ändå. Ryssland framstår som en bedrövlig halvdemokrati, med starka band till den sovjetiska tiden.

Ett annat viktigt avgörande under 2012 är eurozonens framtid och vad som händer med krislandet framför andra i den valutazonen – Grekland. Blir landet kvar i eurozonen? Ingen vet med säkerhet.Kanske 50-50 hur det går här. Logiskt och strikt ekonomiskt sett borde man kanske lämna men mot talar att eurozonens länder har ställt upp med stora lån till Grekland och vill nog inte ytterligare svärta ner sin egen valuta och göra eurons svagheter i konstruktionen ännu tydligare.Därför så kanske ändå Grekland blir kvar i eurozonen, trots allt. Möjligen blir det så.

Men precis som år 2011 så kommer även 2012 att bli svettigt för många av Europas politiska ledare. Många – Irlands Cowen, Finlands Kiviniemi, Danmarks Rasmussen, Italiens Berlusconi, Greklands Papandreou, Spaniens Zapatero m fl – föll som käglor under missnöjesåret 2011. Och i år lär troligen samma missnöjesvåg – i andra valområgen den 22 april - sopa mot även Frankrikes president Sarkozy. Därmed spricker ena halvan av EU-kärnan Merkozy upp (Tysklands Merkel kvarstår men ersätts då på den franska halvan av kanske franska socialisten Hollande eller möjligen någon annan på den sidan). Frågan är sedan om ens Tysklands förbundskanslier överlever förbundsdagsvalet året därpå, år 2013. Säkert är inte heller det. Till den inte obetydlig del beror det på hur de tyska väljarna värderas Angela Merkels och andra ledande eurozonspolitikers förmåga att hantera den kris som nu löper in i 2012 och den eftervård av denna euro-, arbetslöshets- och ekonomiska kris som lär dominera många kommande EU- och eurozons-toppmöten den närmast överblickbara tiden. Och kanske under ytterligare något eller några år därefter.

Vissa ekonomer, också tongivande och pålitliga sådana, spår att nuvarande kris – för euron, finansmarknaden och ekonomin i stort – kommer att kräva olika insatser under många, många år fram över innan Europa och världen är tillbaka i ett lite bättre läge. Och hur kommer i så fall otåliga och missnöjda väljare att reagera i kommande parlaments- och presidentval inom och utanför eurozonens olika länder? Ingen vet – utom att överraskningarnas tid inte är över.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;

PS. Hur det går för Håkan Juholt som svensk S-ledare? Visst, Håkan Juholt, har gjort en och annan tabbe och har slarvat, men jag ser honom som en man av god vilja. Ja,jag tror han lär sitta kvar också under 2012 och troligen också minst fram till nästa S-kongress våren 2013. Riksdagsvalet hösten 2014 lär åter bli synnerligen jämnt - än en gång.

Socialdemokratin i kris - och slutsatserna av detta inför 2012 och framåt?

Observerat om Socialdemokratins kris och vilka slutsatser vi drar:

Så här inför nya året med förhoppningar om nya tag är det bara att konstatera faktum: Det är haveri i den socialdemokratiska rörelsen. Väljarstödet för partiledaren Håkan Juholt landar på 16 procent i den senaste sifoundersökningen. Det är katastrofala siffror.

Året kunde inte sluta sämre för socialdemokraterna. 44 procent av väljarna har, enligt Aftonbladet och Sifos mätning, inget förtroende för Håkan Juholt. Även förtroendet inom partiet sviktar. Det är negativt för hela arbetarrörelsen.

Visserligen ställer medierna den socialdemokratiska politiken i skuggan av Håkan Juholt, men problemet är större än så: under de här åren av moderatlett styre har inte socialdemokraterna lyckats återskapa det förtroende som partiet en gång förlorat.

"Juholt är en bra talare som delvis står för en annan linje och inte bara anpassar sig till moderaternas politik. Han är kritisk mot de privatiseringar som gjorts inom skola och vård och som inte varit lyckosamma. Tidigare har den socialdemokratiska ledningen haft svårt att hitta ett alternativ till den politiken", säger professor Walter Korpi. Men som han med rätta också konstaterar i en intervju i NSD 29 december:
"Socialdemokraterna borde inte vara rädda att säga att vi måste öka personalen och personaltätheten och att det måste få kosta. Forskningen visar att folk är beredda att betala för bättre välfärd om de ser vad pengarna går till. Det finns en beredskap att acceptera höjda skatter om de går till ändamål som är angelägna för de flesta".

Tyvärr har Socialdemokraterna dock inte förmått utnyttja ens uppenbara “straffsparkslägen” som Carema-skandalen, utbrett folkligt missnöje med avregleringarna av järnvägs-, el- och apotektsverksamheterna, skolan etc samt den växande och allt mera permanenta massarbetslösheten utan istället i alltför hög grad varit tysta som en mussla, samtidigt som välfärden i Sverige raseras och samtidigt som riskkapitalister tjänar storkovan på att äldrevården läggs ut på privata företag som ger undersköterskorna dåliga villkor och de äldre dålig vård.

Ungdomsarbetslösheten är hög och gymnasieskolan har förvandlats till en sorteringsapparat. Socialdemokraterna måste – för att kunna återvinna det folkliga förtroende som nu raserats gradvis – våga sticka ut hakan, men istället tiger eller mumlar partiet lågmält i skägget. Uppträder allmänt ängsligt och med dåligt självförtroende. Det här är inte något som enbart eller ens främst Håkan Juholt ska belastas för, utan hela partiet, både före och efter att Håkan Juholt valdes till ledare.

Under den värsta finanskrisen och lågkonjunkturen för några år – 2008-2009 -sedan hördes inte, trots detta uppenbara “straffsparksläge” många knyst mot den tygellösa finansmarknadens olika excesser och girighetskultur från Socialdemokraternas dåvarande ledning. Förtroenderaset börjar redan där.

Ett av socialdemokraternas stora problem är den växande fegheten och överförsiktiga sneglande gjort partiet allt otydligare och att det – under dess senaste tid vid makten – dragit till sig lie för många människor som mest bara velat göra karriär och som klivit in i politiken för egen vinnings skull. Och nu drar de vidare till annat – PR-branschen etc - när makten inte längre finns inom räckhåll

Det har tyvärr under rätt många år nu funnits ett kraftigt överskott på socialdemokrater som gått från skolbänk till skolbänk, – och från SSU (därtill illa anfrätt under femtontalet år av maktstrider), studentförbund och direkt in i partiet. De lever mest i sin egen lilla bubbla, där alla andas samma syre och oftast inte vet hur det är att gå till ett vanligt jobb med normala inkomster. Sannolikt agerar de också därför lite för ofta så att människor – som av tradition och övertygelse haft S som “sitt parti” - inte känner igen sig i partiets politik.Sådana personer som mest bara tänker på att stå i rampljuset och den egna karriären borde bort från de centrala positionerna och rådgivarstaberna. Makt och position får aldrig tillåtas bli viktigare än viljan och lusten att gemensamt arbeta för ett mera rättvist och jämlikt samhälle med full sysselsättning som mål.

Lyft i stället fram med människor som tror på något, människor som växlar mellan vanliga jobb och politiken och människor som är villiga att strida för ett rättvist samhälle. Socialdemokratin måste återigen bli en folkrörelse. Det är mer nödvändigt nu än kanske någonsin tidigare.

Att däremot tro att “öppna processer” och medietävlingar mellan olika presumtiva partiledarpersoner i detta allvarliga läge – och med de förskräckande erfarenheterna från SSUs femtonåriga maktstrider – också vore rätt väg att gå för krisande Socialdemokrater tror jag vore ett allvarligt misstag. Också erfarenheterna från EU- och EMU-kampanjerna med flera stridande linjer förskräcker och lämnar bara svårartade sår efter sig. Hårda strider om både politik och personer har gjort ungdomsförbundet mycket mindre och svagare än det hade behövt vara. Och som vissa nu tycks vilja föra in i också S-partiet.

För egen del tror jag inte heller en sådan så kallat skenbart “öppen” process – däremot säkert älskas av media! – med någon större säkerhet skulle ge den partiledare som sedan utses ett starkare mandat, och då uttolkat som ett mandat att få bestämma mer själv och partiet mindre. Mandatet som partiledare är alls inget som en partiledare får, utan någonting som hon eller han förtjänar gradvis under sin gärning, steg för steg. Och först när ledaren i förtroende samlat ihop den stora koalition som S-partiet de facto är - och fått den att gå åt samma håll och att agera med kraft och tyngd. Det lyckades aldrig riktigt Mona Sahlin med.

Och frågan är om hon ens blivit vald till s-ledare om hon i förväg deklarerat att hon ville gå i koalition med miljöpartiet och innan sitt val sagt det hon sade i sitt sista tal på partiets förtroenderåd i november 2010 innan hon avgick. Det är, tillåter jag mig säga, högst tveksamt

Men som sagt: media skulle nog älska sådana öppna personstrider och olika öppet redovisade linjeval men ett brett parti som S skulle däremot däremot komma ännu mera sargat och försvagat ur en sådan process. Och hamna än mera i händerna på valrörelsenissar och PR-folk. Hårt strömlinjeformat för valrörelser och däremellan vara ett tyst och “dött” parti med folkrörelsemått mätt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Bildt, Schibbye och Persson i Etiopien och journalister som hindras att göra sitt jobb

Observerat om Carl Bildt, fallet Schibbye och Persson och journalister som hotas när de försöker göra sitt jobb:

Antalet journalister som gripits har fördubblats mot föregående år. Enligt människorättsorganisationen Reportrar utan gränser har 66 journalister dödats och över tusen frihetsberövats under år 2011. Rapporten beskriver 2011 som mycket oroligt.

Enligt organisationen var de farligaste platserna under 2011 att arbeta Kairo i Egypten, Misrata i Libyen och Khuztardistriktet i den pakistanska provinsen Baluchistan, där Al Quida anses ha ett av sina starkare basfästen.

Det finns skäl att påminna om detta nu när domen i Etiopien mot de svenska frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson med rätta debatteras flitigt i medierna. Domen är en tragedi för den gränslöst granskande journalistiken, men rimligen så också för den dryge, och tidigare som styrelseledamot i Lundin (verksam i bl a Ogadenprovinsen) för Carl Bildt. Utrikesminister Bildt, m, kan nog inte komma ifrån att den här domen i diktatoriskt styrda Etiopien mot Schibbye och Perssons försök att närmare granska bl a just Lundins/African Oils aktiviteter där i regionen är en katastrof för hans del.

Svenska utrikesdepartementets och Bildts flitigt brukade ”tysta diplomati” har visat sig vara tandlöst oduglig i det passivt agerande försvaret av den svenska pressfriheten. Två journalister sitter följaktligen nu fängslade för att de försökt granska en svensk bolagsgrupp vars affärsmetod är brott mot mänskligheten, en råvarukoncern som Bildt själv varit med och rådgivit och burit styrelseansvar i bara kort innan han blev utnämnd till utrikesminister av Fredrik Reinfeldt.

Vi vet att Carl Bildt fortfarande satt i styrelsen när Lundingruppen påbörjade sin etablering i Ogaden. Vi vet att Carl Bildt ljuger när han hävdar sig varande icke vetande om dess aktiviteter där, via Lundin-anknutna Africa Oil.

Oavsett hur man värderar det moraliskt problematiska med att Sveriges utrikesminister heter Carl Bildt, borde blotta misstanken om att han har ett personligt ansvar för det som nu hänt vara en skamligt stor belastning för Fredrik Reinfeldt. Och än mera så om det nu därtill visar sig att Schibbye och Persson riskerar att hamna i långvarigt fängsligt förvar i Addis Abeba i Etiopien innan de möjligen blir benådade och fria i förtid.

Robert Björkenwall

Den amerikanska drömmen förverkligas bäst i Skandinavien

Observerat om den amerikanska drömmen möjliga förverkligande:

Igår var jag hela dagen ute med en amerikansk sociologiprof. David Ashley – faktiskt född i London så han kan även Storbritannien bra – och snackade med honom när vi var runt i stan och på Vaxholmsbåten ut på en tur i en vinterkulen skärgård.

Vi jämförde förhållanden i USA och Sverige för normala inkomsttagare resp. extremt rika (de snuskigt rika sista procenten). Slutsatsen var dock klar: den amerikanska drömmen förverkligar medelklassen och vanliga löntagare bäst i Skandinavien.

I USA har den drömmen sedan länge varit en illusion. Och perspektivet är ännu dystrare, ansåg han (liksom ekon. prof. Paul Krugman och andra). När man lägger ihop vad medelklassen – utöver skatt – även måste betala för sina försäkringar,sina barns collegeutbildningar (kostar aldrig under 35 tusen per termin) etc så är vårt gemensamma skattefinansierade välfärdssystem bättre och samtidigt effektivare (som andel av BNP). Det är, sa han, direkt korkat, om när här i Sverige börjar skicka ut sånt på marknad. “Transaktionskostnaderna” blir högre och slöseriet större, fler ska tjäna på det i flera olika led - och många fler hamnar mellan stolarna och får ingen vård och omsorg alls för att de inte har råd. Och drabbas du av en svårare sjukdom så är din ekonomi körd och du tvingas sälja det hus du köpt och står på bar backe.

Jag minns hur Don Vial på Public Utility Commission i Kalifornien redan vid mitten av 90-talet sa till mig när jag var där: bygg gemensam infrastruktur för bredband, mobiltelefoni, inte en massa parallella nät – och bygg i stället det gemensamma med
full täckning i hela landet. Konkurrens ska ni i stället ha på tjänsterna (trafiken på det gemensamma nätet) – högre upp i värdekedjan. Det blir både billigare och samtidigt effektivare. Men i media – allt mera ytligt fungerande – och olika lobbyister kan däremot få folk att tro nåt annat. Gå inte på sånt, var Don Vials råd då och var ungefär vad prof. Ashley sa till mig igår när vi pratade om olika ting en hel dag i Stockholm och i skärgården. Vem som egentligen pratar i nattmössan kan verkligen diskuteras.

Att lägga ut pensioner och så helt på aktiemarknaden är rena hasarden, sa Askley också igår och drog en rad konkreta exempel på hur folk trott sig få en fin pension på ålderns höst men sedan står där nästan utan tillgångar alls och nödgas sälja sitt hus till underpriser för att klara sig.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Prof. Askley är i samma ålder som jag, gift med en i kinesiska och har rest mycket i världen, bl a Kina och andra delar av Asien och så. Hade just nu ett samarbetsprojekt (internationellt bokprojekt) med bl a en britt och en forskare vid Åbo univ. i Finland (han kom från Åbo till Sthlm när jag mötte honom här för en dag i går söndag). Sociologiprof. Ashley hade svårt att förstå att svenskarna skulle vilja rösta bort sitt nuvarande goda system och ersätta det med marknadslösningar – också på välfärdsområdet. Kan man verkligen “lura” dem till sånt genom olika PR-trix och propaganda???, undrade han när vi skiljdes igår.

Intressant läsning, den där mejlkonversationen mellan författaren Jerker Virdborg och Håkan Juholt som gick över flera sidor på DN kultur igår söndag. Tankeväckande, intressant. Roligt med politiker som hämtar kraft och inspiration från kulturen!

I 2011 års julölsprovning – har vi haft i 17 återkommande år nu – så enades vi 10 som var med i fredags att Jämtlands julöl var bäst i år och Oppigården från Hedemora kom tvåa och Ayinger Winter-Bock från Tyskland kom trea av de tio-talet vi provade!