Regeringen Löfvens jobbudget förväntad rekordsatsningen men med en del skönhetsfel

I svenska Löfven-regeringens nya 105 miljarder kr ”mildra coronan-effektsatsning” är en rekordbudget på lånade pengar (som längre fram måste betalas tillbaka) har många fått sitt. Detta såsom läget ser ut i riksdagen med januariavtalet (samarbetsavtalet med C och L) i ryggen. Vissa har därför fått sina älsklingar till krav genomförda, exempelvis Centern, C, sin sänkning av arbetsgivaravgiften för unga och Liberalerna, L, sina skattesänkningar samt försvaret sitt önskade resurstillskott och pensionärer med måttliga pensioner ett tillägg på upp till som bäst 600 kr i månaden. Och Miljöpartiet, MP (ingår i regeringen Löfven) fått sin gröna skattesatsning med bl a avdrag för investeringar i solceller och laddstolpar för elfordon. Men inga besked i regeringens budget om en önskad, bättre sjukförsäkring (180 dagars regeln), bara om a-kassans fortsatt höjda tak i två år till. Men centern skulle ju ha 9 miljarder till en helt bortkastad, sänkt arbetsgivaravgift för unga. Och 30 miljarder totalt i skattesänkningar - mycket är bortkastat och feltajmat i tid - borde kommit tidigare i tid och ha haft en bättre fördelningsprofil och t ex att pensionärsskatten slutborttagning kommit tidigare än först i januari 2023. Som det nu ser ut är det tyvärr fel hushållen som redan är överlastade med cash (köpkraft) som kommer bäst ut men ändå inte använder den köpkraften till att höja den inhemska konsumtionen utan sparar. De redan välmående hushållens mycket goda tillgång på köpkraft de inte nyttjar illustreras väl av färsk SCB-statistik för andra kvartalet 2020. Där framgår att hushållens samlade finansiella sparande nu är rekordhöga 160 miljarder kr, högsta siffran någonsin och det mitt under värsta coronakris-perioden. De håller igen, sparar och konsumerar inte. Detta i motsats till vad som är fallet med bland annat de nya arbetslösa (effekt av coronan) som - i likhet med barnfamiljer och fattigpensionärer - som mer än gärna konsumerar - om de bara har pengar! Regeringen tror att budgeten kommer att ge 75 000 nya jobb fler än som utan den annars inte kommit till. Kanske så men de kunde sannolikt blivit ännu fler med en bättre profil på satsningarna och om t ex satsningen på pensionärsgruppen kommit tidigare. Och den bortkastade sänkningen - visar tidigare utvärderingar - av arbetsgivaravgiften för unga i ställer gått till ökade bredbandssatsningar och andra investeringar. Inte minst i välfärden som har stora behov av ett resurstillskott. Då hade den här "satsningen-på-jobbet"-budgeten nu sannolikt gett ett ännu lite bättre utfall för 2021. Eller om kommunsektorn fått lite större statsbidrag än som nu blir fallet i regerings höstbudget. En kommentar om regeringens höstbudget som rätt väl speglar hur man på fackligt håll ser på regeringens och de två samarbetspartiernas budget är denna från IF Metall: ”Trots stora skattesänkningar innehåller den välkomna och nödvändiga satsningar för att lindra konsekvenserna av coronakrisen, som en fortsatt förstärkt a-kassa. Men en viktig del saknas: Resurser till att laga revorna i sjukförsäkringen”, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson. En kommentar som väl speglar hur man på det fackliga fältet ser på regeringens nya statsbudget. Robert Björkenvall (070-578 7 95)

Dra lärdomar av coronan - stärk beredskapen till nästa kris

Coronaepidemin nu i Sverige blottar på ett brutalt vis bristerna i det svenska samhället. Rätt utvärderad kan den ge oss värdefulla kunskaper om vad som kunde gjorts ännu bättre. Vi kan utvärdera vad omläggningen från att ha egna beredskapslager till en satsning på att allt går att köpa den dag krisen kommer inneburit. En kommission där Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) tillsammans med politiker, försvaret, vården och representanter för näringslivet borde redan nu börja följa och analysera krisen och dra lärdomar för att för framtiden kunna bygga upp fungerande beredskapsplaner. Ta äldreomsorgen som exempel. Märta Szebehely, prof i socialt arbete Sthlm univ, har i olika sammanhang visat hur arbetsbelastningen inom hemtjänsten har tredubblats sedan 1980-talets mitt och fram till nu. 2015 mötte en heltidsanställd 12 hjälptagare per arbetspass mot 6-7 år 2000 och 4 per heltidsanställd vid 80-talets mitt. Och inte har det blivit bättre precis sedan 2015. Och det sveket är ännu värre när vi nu ovanpå allt annat har en Coronasmitta att hantera inom äldreomsorgen! Att smittan sprider sig och att fler äldre-äldre nu dör i covid-19 förvånar inte när därtill skyddsutrustning och nödvändiga utbildningsinsatser i för hög grad sakna för hemtjänstpersonalen. Något som i sin tur ökat dödligheten bland dessa mest sköra i covid-19 (coronasmittans) spår. De problemen med brist på utrustning och vårdplatser vi sett är i hög grad politiskt självförvållat. I takt med att det ekonomiska tänkandet med marknadslösningar tagit över även i den gemensamma sektorn har beredskapen för oväntade händelser och kriser monterats ner. Med förändringarna av det svenska försvaret och den av regeringen Reinfeldt slopade värnplikten kom också ett djupgående skifte i den svenska krisberedskapen. Inte bara det militära utan även det civila försvaret monterades ner. Allt från skyddsrum till de lager av olja, livsmedel och sjukvårdsutrustning som väntade på att komma till bruk vid en allvarlig kris som krig eller en stor pandemi skrotades eller såldes ut. Vår civila beredskap marknadsanpassade. Materiel och utrustning skulle köpas in när krisen kom. Man förlitade sig till att tillverkare, ofta med fabriker utanför Sverige, skulle förse oss med det vi behövde. Att den organisation för krishantering som kom till i spåren efter de stora neddragningarna inte hållit måttet utan haltat betänkligt är uppenbart. Hos regionerna – de gamla landstingen – som förväntades ansvara för en i hela landet även vid en pandemi fungerande vård har planeringen brustit. Allt från skydd som visir, munskydd och skyddskläder till platser för intensivvård har saknats och fått jagas fram. Inte heller försvaret som tidigare hade ett antal fältsjukhus har kunnat bidra med mer än cirka femtio platser. De fältsjukhus som tidigare fanns och som nu snabbt hade kunnat sättas upp har avvecklats eller sålts. Men det är inte bara platser för intensivvård, respiratorer och sängplatser som blivit en bristvara. Även viktiga läkemedel har saknats. I och med avregleringen, privatiseringen och utförsäljningen av apoteken under alliansåren slutade den tidigare välordnade försörjningen av läkemedel att fungerar. Medan det gamla statliga Apoteksbolaget hade till uppgift att se till att även vid en kris eller en internationell brist på livsviktiga mediciner fanns tillräckliga i lager i Sverige har de nu på en apoteksmarknad vinstdrivna och konkurrerande bolagen ingen skyldighet att hålla några extra kris- eller beredskapslager. Medan det svenska militära försvaret stag för steg åter börjat byggas upp ligger det civila försvaret fortfarande efter. Bristerna där gör Sverige sårbart. De gamla, ibland till och med kärnvapensäkra bergrum, som en gång fanns för att lagra allt från olja till livsmedel är avvecklade och sålda. I det uppdraget den kommission som krävs borde den ha som uppgift att utvärdera pandemin och följderna av coronakrisen samt också ingå att inte bara granska bristerna i vården utan även att lägga upp en ny plan för hur vår framtida folkförsörjning kan säkras och det civila samhället funktioner skyddas vid allt från krig till pandemi, bränder och stora olyckor. Det borde ske i närtid och inte dras i långbänk. Robert Björkenwall, (robert.bjorken@telia.com) tillsammans med Jaan Ungerson PS. I ett inslag i Ekot i Sveriges radio 16 april 2020 om statistik över dödsfall i Covid-19. I Sverige redovisas exempelvis dödsfall på äldreboenden, vilket inte görs i Storbritannien, Nederländerna, Italien och Spanien. I USA räknas dödsfall på äldreboenden med i statistiken, men enligt medieuppgifter är redovisningen i många delstater bristfällig. Att jämföra nivån på dödsfall i Covid-19 mellan olika länder blir därför lite som att jämföra äpplen och päron. Precis som chefsepidemologen AndersTegnell, Folkhälsomyndigheten, flera gånger sagt när han fått reporterfrågor om sådana jämförelser.. (Publicerad också i bl a Västerbottens Folkblad 3/4, Nerikes Allehanda 9/4, Värmlands Folkblad 16/4, Arbetarbladet 17/4, Gävle Dagblad m fl)

Coronaskyddet måste stärkas för de äldre

Tjugo år av hårda besparingar har drabbat Sveriges äldreomsorg hårt. Och resultatet ser vi särskilt nu i hanteringen av landets äldre i spåren av covid-19 (coronasmittan) och det är skamligt.Vårdbolagen måste tvingas sluta ha timanställda springvikarier i hemtjänsten. Rapporter talar om hur äldre har mer än tiotalet olika personer från hemtjänsten och det är alarmerande. Att vi fått in smittan på äldreboenden och geriatriska kliniker är inte bara en olycka utan lika mycket en följd av nonchalans och oförmåga att i tid agera för att förhindra katastrofen. Äldreomsorgen svarar för över en tredjedel av alla dödsfall i corona i Sverige. Oacceptabelt mycket. De analyser som gjorts för att reda ut hur smittan kommit in på våra äldreboenden och i hemtjänsten vittnar samfällt om allvarliga brister. Den utrustning i form av munskydd, handskar och förkläden som hade behövts för att skydda såväl de äldre som vårdens personal har saknats. Trots beslut från Arbetsmiljöverket att minst munskydd är ett krav har det i kommun efter kommun brutits mot det. De i många fall privata bolag som fått ansvaret för vården har fortsatt låta personal i såväl äldreboenden som i hemtjänsten gå oskyddad mellan smittade och friska. I Stockholm, som drabbats hårdast av höga dödstal och där äldreomsorgen är utlagd på många privata utförare, har äldreborgarrådet Erik Slottner (KD) försvarat bristerna med att det är omöjligt att säkerställa att alla följer rutinerna. Den tragiska utvecklingen av dödsfall inom äldreomsorgen kan också förklaras av en kombination av besparingar inom äldreomsorgen, utförsäljning till privata vårdbolag och en eftersatt personalpolitik med begränsade möjligheter för äldrevårdens anställda till kompetensutveckling och nytt lärande. Inom hemtjänsten har arbetstempot skruvats upp från en gång beräknade stöd åt fyra äldre per dag till nu på många håll tolv äldre per personal. Mer än hälften av äldrevårdens personal arbetar deltid, personalomsättningen är extremt hög, timanställda och tillfälligt anställda utgör en ansenlig del av personalstyrkan. Att äldrevården dessutom i hög grad bärs upp av invandrarkvinnor leder inte sällan också till språkproblem. Att de många timanställningarna riskerar att bli förödande i arbetet mot smittspridning borde stått klart för ansvariga. Medan den fast anställda personalen är ekonomiskt skyddad om den stannar hemma för att den känner sig lite krasslig förlorar den timanställde hela sin lön. Att en timanställd i behov av sina pengar riskerar att bli smittspridare genom att gå till arbetet trots lite snuva eller förkylning är förväntat. Fackförbundet Kommunal har krävt att det ekonomiska skyddet för timanställda måste stärkas. Ett krav på utförarna att i stället för timanställningar hålla en fast anställd vikariepool skulle minska såväl risken för smittspridning som osäkerheten för många av vårdens personal. Ansvaret för att äldrevården ska fungera och vara säker ligger enligt lag på utförarna. Kommunallagen är glasklar. Den säger att utförarna bär ansvar för att verksamheten har tillräcklig bemanning och en god personalkontinuitet. Tjugo år av besparingar har drabbat de äldre hårt. Omsorgen om våra äldre har nu mera än 20 miljarder mindre årligen jämfört med år 2002 framgår av SKRs egen databas Kolada. Också därför har nu åtskilliga kommuner och vårdbolag en rejält förbättringspotential. Särskilt nu i coronasmittans tid märks det alldeles särskilt vad gäller bristen på skyddsutrustning till vårdens personal. Där ligger misstankar om brott mot arbetsmiljölagen nära till hands. Kommunal har ställt kravet att personalen ska ha tillgång minst skyddsmask – om inte så hotar skyddsstopp. Se till att lösa detta så att inte ännu fler drabbas! Särskilt om coronan skulle komma tillbaka i en andra våg i höst som många tror. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com tillsammans med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 23/4-20, Värmlands Folkblad, Västerbottens Folkblad m fl)

Svensk industri går i täten för mer klimatsmart produktion

SSAB:s stålverk är en välkänd industriell symbol och ett landmärke för Norrbottens residensstad Luleå i norra Sverige. Mitt första besök där ute bland masugnens rostiga rör ute på Svartön, där Luleälven mynnar i Bottenviken, gjorde jag i mitten av 1970-talet. Det var en kall vinterdag då röken steg från skorstenarna som maffiga pelare upp mot himlen. Och stålverkets strålkastare lyser upp polarnatten. Här tillverkas stål, gjuts ut och kapas i långa stålämnen. Så där dryga sju miljoner ton varje dag. Stål som sedan använts för att bygga broar, ingått som grundfundament i skyskrapor och bostäder eller som valsat tunnplåt i SSABs anläggning i Borlänge används i bilar. Och med den lappländska järnmalmen från Kiruna och Malmberget som basråvara smälts och gjutits till stålämnen av bästa kvalitet. Men nu är det här stålverket på väg in i 2020-talets mera klimatsmarta och koldioxidfria, nya era. Tanken är nu att stålverket i Luleå om några år ska bli en ny symbol för hur en av världens mest fossilberoende industrier kan bli klimatsmart anpassat och fritt från koldioxidutsläpp. SSAB ihop med statligt ägda Vattenfall och järnmalmsproducenten LKAB i Malmfälten i samverkan i projektet Hybrit ska utveckla en fossilfri stålproduktion. Vid FN:s stora klimatmöte i september 2019 i New York och några månader senare också i klimattoppmötet i Madrid var HYBRIT-intressenterna inbjudna som en av fyra innovationsprojekt från hela världen som vid båda dessa toppmöten fick presentera sitt innovationsprojekt med god respons och medietäckning. Vi hade också med en presentation av Hybrit och LKABs innovationsarbete med att ta fram fossilfri jänrmalmspellets på Kiruna- och malmfälten-seminariet i ABF-huset i Stockholm den 30 november. Industrin både kan och ska bidra till en klimatsmartare värld. Ungefär sju procent av de globala koldioxidutsläppen kommer från ståltillverkningen. I stållandet Sverige svarar ståltillverkningen för en tiondel av alla utsläpp. Det beror inte enbart att kol används för att hetta upp och smälta järnmalmen, utan också på att kol används för att få bort syret ur järnmalmen. I järnet finns syret kvar, och kan därför oxideras eller rosta. Stål kan göras rostfritt genom att järnmalmen hettas upp tills syret binds till kolet: två syreatomer (O) förenas med en kolatom (C) till CO2– koldioxid. Det går åt massor av kol (import från Australien) – och för varje ton flytande råjärn som tappas ur masugnen i Luleå släpper man ut drygt ett ton koldioxid. I produktionen av kolfritt stål – Hybrit-processen – använder man i stället vätgas (H) för att reducera bort syret ur järnet. Två väteatomer förenar sig med en syreatom till H2O, dvs vanligt vatten. Tekniken finns redan, men den har inte testats i industriell skala. Förrän nu i Hybrit-projektet. När SSAB om förhoppningsvis ett antal år kan övergå till att producera kolfritt stål – om Hybrit håller för produktion i full industriell skala. Då är det inget mindre än en industriell, klimatsmart revolution och ett verksamt bidrag till den nödvändiga utsläppsminskningen. Då tar svensk industri – om några år – ett avgörande viktigt klimatanpassat kliv. I Hybrit satsar de tre bolagen SSAB, Vattenfall och LKAB 830 miljoner kr och Energimyndigheten investerar 528 miljoner kr i pilotfasen av Hybrit. Men redan nu finns intressenter globalt som uttalat att de vill vara med och teckna de första orderna på sådan kolfritt stål, som framgick av vad som rapporterades från de lyckade presentationerna av Hybrit i New York och Madrid. Så visst finns det intresse och möjlighet att även göra goda affärer av industriprodukter som tar avgörande kliv in i en mera klimatanpassad värld av smarta industriprodukter. Den som satsar nu får ett försteg i att ge Sverige och världen mera klimatsmarta produkter som kommer att behövas de kommande årtiondena. Skogsindustrin och dess produktionsprocesser och produkter är minst lika långt framme att göra samma klimatsmarta resa med virke, papper, biogas, pellets och på sikt också kläder av träfibrer. Den svenska industrin har ett dubbelt uppdrag. Dels att själva utveckla allt mera utsläppsneutrala produktionsprocesser och produkter, dels också att producera den teknik som andra behöver för att de också ska kunna klimatanpassa sin tillverkning. Båda delarna är avgörande för industrins internationella konkurrenskraft. Att investera i framtidens klimatsmarta industri i Sverige är ett avgörande viktigt bidrag till att ta vårt globala ansvar för en mera klimatsmart värld. Robert Björkenwall (070-5786195); robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 15 jan 2020 - https://demokraatti.fi/svenska-industrier-gar-i-taten-for-mer-klimatsmart-produktion -, Gotlands tidningar, Värmlands Folkblad m fl)

Kiruna - järnmalmen, stadsomvandlingen och gruvstrejen

Stadsomvandlingen LKAB och Kiruna kommun måste kunna kommunicera, sa s-ledaren i Kiruna Mats Taaveniku vid ett seminarium i Stockholms ABF-hus 30 november om Kirunas stadsomvandling och om den stora gruvstrejken i Malmfälten för 50 år sedan. Oförmågan att så göra från främst Kiruna c-ledda kommunlednings sida får inte ske så att kommunen onödigtvis fördröjer detaljplaner som LKAB behöver ha på plats för att pressa fram beslut om byggandet av ett nytt sjukhus och centrumnära järnvägsstation i vill ha i anslutning till Kirunas nya, flyttade stadscentrum orsakat av gruvans expansion. LKAB ska betala också detta men det är inte LKAB som äger beslutsansvaret för sjukhuset respektive nya resecentrumet. Det beslutet äger inte gruvbolaget utan Region Norrbottens respektive Trafikverket (indirekt regeringen). Denna surdeg hotar att förgifta en annars hittills bra fungerande stadsomvandling som totalt omfattar närmare 3000 bostäder (motsvarar 300 000 bostäder i Stockholm) och byggande att ett helt nytt stadscentrum, i huvudsak klart om 3-4 år. Totalt lär hela stadsomvandlingen kosta troligen lite drygt 20 miljarder enbart i Kiruna när allt ska summeras mot slutet av 2020-talet. KTH-professorn Göran Cars som kontraktsmässigt varit städslad under dryga tre år för att bistå Kiruna kommun visade på seminariet i Stockholm hur nya Kiruna centrum, öster om det hittillsvarande, kommer att se ut när allt blir klart. Men med tanke på hur komplext – och världsunikt – det är att genomföra en så här stor process som en hel stadsomvandling och flytt på ganska få år så hade det kunnat underlätta om det funnits en statlig samordning för alla myndigheter som nu berörs av stadsomvandlingen för att stötta kommunen och bolaget LKAB i den här allt annat än enkla processen. Staten borde inte lämna de lokala parterna att ensamma lösa allt när också staten ytterst är ansvarig, dels som ägare av LKAB, dels som budget- och regleringsbrevsansvarig för Trafikverket, markägare via Statens fastighetsverk etc. Hjalmar Lundbohm, mineralerna och LKAB Det här är en fråga som återkommande kommer upp på bordet och så även på det välbesökta, utvärderande Kiruna-seminariet i Stockholm härom dagen. På seminariet gav även Kirunabördige, fil dr Curt Persson en initierad skildring av gruv- och Kiruna-pionjären Hjalmar Lundbohms visioner och hur dessa på olika sätt påverkat såväl gruvbolagets som Kiruna under sin 120-åriga historia. Också nuläget för lönsamma LKAB (genererar en årlig vinst på ca 7 miljarder kr), gruvnäringen och mineralernas goda situation samt målet om en allt mera koldioxidfri produktion, helt koldioxidfri pellets och stål (Hybritprojektet) redovisades av LKAB och mineralprofessor Magnus Ericsson, LTU, på seminariet. Målet om koldioxidfritt pellets och stål rönte stort intressen på FNs miljökonferens i New York i oktober 2019, berättade LKABs Bo Krogvig. Gruvstrejken 50 är Seminariet avslutades sedan med en utvärderande genomgång av den stora, olagliga gruvstrejken i Malmfälten som inleddes i Svappavaara 9 december 1969 och sedan raskt spred sig till Kiruna och Malmberget oh totalt kom att omfatta nästa 5 000 gruvarbetare. Gruvarbetarna i norr var på rymmen från fack, parti och den svenska modellen, som författaren Anders Ehnmark skrev i ett reportage om strejken. Missnöjet riktade sig mot ett dåligt ackordslöneavtal (UMS), växande antal allvarliga olyckor och brister arbetsförhållandena samt mot bolagsledningens ovilja att lyssna. Strejken skakade om alla: LKAB, Gruv-fackets ledning, LO och regeringen Palme. Strejken pågick 57 dagar. Professor Maths Isacson, Uppsala universitet konstaterade på seminariet att den var beslutsam, enig (hela 67 % av svenska folket stödde den, enligt en stor SvT-mätning) men också med svåra påfrestningar, inte minst i privatlivet. Vad vann då gruvarbetarna? Jo man fick – 7 månader efter strejkens slut 4 februari 1970 – bort det förhatliga UMS-ackordet, månadslön och höjda löner med 14 procent, sänkt pensionsålder till 60 år för underjordsarbetarna, statliga LKAB lämnade SAF och huvudkontoret flyttade från Stockholm till Luleå samt grad vis en allt bättre arbetsmiljö och respekt hos arbetsgivaren och en fungerande dialog mellan de lokala parterna igen. Och genom strejken kom också rader av reformer på arbetslivets område såsom arbetsmiljölagen, lag om anställningsskydd, LAS, medbestämmandelagen, facklig representation i bolagsstyrelser m m vid mitten av 70-talet. Men det kom att tillämpas i praktiken redan några år innan dess i LKAB och bidrog till nya och förbättrade relationer mellan bolagsledningen och de anställda. Gruvarbetarna fick kort sagt människovärdet tillbaka, de var inga maskiner längre utan respekterad arbetskraft. - Bolaget blev en mänskligare och bättre arbetsgivare som min egen pappa sa när han gick i gruvpension efter nästa 40 år som underjordsarbetare i LKABs Kirunagruva. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (publicerad i bl a Arbetarbladet 4 dec 2019 (https://demokraatti.fi/kiruna-jarnnmalmen-stadsomvandlingen-och-gruvstrejken),decembernumret av Kiruna-tidningen m fl

Ungern - ett allt mer auktoritärt styrt land

Det är med lite blandade känslor man besöker Viktor Orbáns Ungern. Å ena sidan är inte minst Budapest en synnerligen vacker och besöksvärd metropol, särskilt i kvällsljus, sedd från ett fartyg i Donau. Och ungrarna är både trevliga och innovativa. Å andra sidan är utvecklingen politiskt synnerligen dyster med ett rättsväsende, medieklimat, hantering av medborgerliga fri- och rättigheter och mycket annat som inte alls lever upp till vad Ungern en gång lovade när de beviljades inträde i EU. Fiffel med valkretsindelningar (gerrymandering) i kombination med utbredd uppgivenhet och politisk apati gör att Orbáns högerpopulistiska Fidesz lyckats tillskansa sig två tredjedels majoritet i ungerska parlamentet trots att de i valen samlar 45 till 49 procent av de angivna rösterna i de senaste två parlamentsvalen 2014 respektive 2018. Hårt Orbanstyrda medier – Orbans Ungern har utvecklats till en autokratiskt styrd kleptokrati, sa en av de desillusionerade journalister vi träffade på ett hotell i Budapest i början av september. Den ena av dessa var en luttrad, numera pensionerad journalist med hela 39 år inom den ungerska public service-radion. Men där kan man inte jobba längre, ty radion – liksom nästan alla andra medier – är sedan länge megafoner för Orbáns regering och hans Fideszparti. Så skedde till exempel med Ungerns största oppositionstidning Népszabadság år 2016. Många goda och ambitiösa journalister har lämnat yrket, och en del av dessa har flyttat utomlands eller försörjer sig på annat sätt. Det finns mest oberoende, udda magasin, webbtidningar etc med få läsare kvar för dem som ännu är i yrket och vill rapportera någorlunda sakligt och opartiskt, berättade den pensionerade journalisten för oss. Nästan alla viktiga medier styrs av Fidesz och är samlade under en stiftelse känd som KESMA som har som syfte att gynna “kristna och nationella värden”. Orbán själv ställer aldrig upp på några pressträffar där oberoende journalister finns med och han svarar inte heller på några reporterfrågor. På regeringen Orbáns officiella webbsidor publiceras mest bara självskryt och fake news. Nuvarande EU-ordförandeland Finland (under 2019) beskrivs där som en odemokratisk nation utan medborgerliga rättigheter. Danmark sägs vara “förlorat” och Sverige befinna sig i ett tillstånd av inbördeskrig med sharialagar och massor av “no go-zoner”. Svenska SD rapporteras det välvilligt och sympatiskt om och SD och SD:are i Budapest en viktig källa för Fidesz och deras styrda medier. Orbánklanen med de nära anknutna, rika underhuggare har sedan länge köpt och fortsätter att systematiskt med utpressande metoder – “skatterazzior” och höga böter om de inte böjer sig och säljer – köpa upp medier (Népszabadság etc), andra viktiga företag inom IT och andra branscher, samt mark. Intäkterna slussas sedan in i Orbánklanens och Fidesz fickor. Viktor Orbán själv är numera landets näst rikaste affärsman. Orbáns fru har på rätt kort tid blivit en av Ungerns största markägare, Orbáns svärson (33 år ung) István Tiborcz har också snabbt blivit superrik på olika riggade fiffel med offentliga upphandlingskontrakt. Det finns klara bevis att EU-fondmedel har missbrukats grovt. EU:s antikorruptionsmyndighet Olaf slog 2017 fast att så skett och krävde att Tiborcz skulle åtalas för detta, men ungerska myndigheter ansåg att inget fel begåtts så svärsonen gick fri. Ty domstolsväsendet är också det styrt av Orbán och Fidesz. Kleptokrati och brain drain Sociologen Bálint Magyar (tidigare utbildningsminister) beskriver Ungern som en “maffiastat”, styrd av lojalitet med Orbánklanen. Grävande journalister som tar fram exempel på detta har just inga folkligt spridda medier att publicera sig i eftersom alla oberoende medier redan har köpts upp av rika Orbánvänner sedan de först drivits till konkursens rand genom strypta intäkter via ingen offentlig annonsering, riggade “skatterazzior” och höga böter etc. Ungern idag är – förutom reellt en enpartistat – också en utpräglad kleptokrati, som den ekonomiutbildade pensionerade journalisten med 39 år i yrket sa till oss i Budapest. En omfattande brain drain med över 800 000 utflyttade, välutbildade och unga som lämnat Ungern på kort tid gör att Ungern krymper befolkningsmässigt och det går knappt ens går att få tag på en elektriker eller “röris” när man behöver det i Budapest m fl städer. Ungerns “Orbánomics” – ekonomisk populism – är en av EU:s mest bidragsberoende medlemmar. Stryps de EU-bidragen i kombination med växande brist på kvalificerad arbetskraft och det starka beroendet av tyska biltillverkare (= 35 procent av Ungerns industriexport) som redan lider av arbetskraftsbrist så kommer Ungern och Orbánstyret snart att få växande problem med att hålla det ungerska folket på gott humör. Orbáns sätt att styra har många likheter med Trump och hans rådgivande dotter och svärson. Orbán har också likt Putin lärt sig hur man även – via generösa villkor till den – kan använda kyrkan som sitt politiska verktyg. Och en lärdom om hur det är möjligt också för andra högerpopulister att stegvis styra ett land bort från allt vad demokrati heter Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.oom (Publicerad i http://www.ostrasmaland.se/debatt/ungern-ett-alltmer-auktoritart-styrt-land/, Östra Småland 18/9, Gotlands tidningar 13/9, Arbetarbladet 12/9,Nyfiken grå 22/9, Vasabladet 22/9 m fl)

Snart får socialdemokraterna bilda regering även i Danmark

Den 14 april blev finska socialdemokraterna, SDP, största parti i riksdagsvalet och kommer nu att bilda regering med, lite överraskande, valets stora förlorare Centern och de två andra valvinnarna De gröna och Vänsterförbundet samt Svenska folkpartiet. Ny statsminister blir då SDP-ledaren Antti Rinne i en så kallad rödmylleregering, och som därmed blir kollega med Stefan Löfven i Sverige. Men snart kan de få ytterligare en S-kollega som statsminister i den nordiska kretsen eftersom danska S-ledaren Mette Fredriksen och hennes parti sedan länge leder klart i alla mätningar inför valet den 5 juni. Fredriksen har sina rötter i den danska arbetarklassen och hon har som ny partiledare lagt om partiets kurs så att danska S åter tar tillbaka arbetarväljare som i tidigare val övergett partiet och proteströstat på andra. En orsak till detta har varit missnöje med en för liberal migrationspolitik. Nu med kursändringen mot en stramare och i arbetarväljarnas ögon mera trovärdig linje med stramare invandringspolitik så har S vuxit i väljaropinionen till att nu åter vara klart största parti. I Danmark vinner det parti som anses ha den mest trovärdiga linjen i migrationspolitiken. Och nu är det S som anses ha det av inte minst arbetarväljarna. Men lika viktigt för den nu förväntade valframgången är att S med Fredriksen vid rodret går till val på bättre pensioner och att kroppsarbetare ska kunna gå i pension tidigare än akademiker samt att lönedumpningen ska bort och välfärden byggas ut inom skola vård och omsorg – utan marknadslösningar. För att detta ska klaras av vill S också höja skatten, och det särskilt vad gäller arvs- och kapitalbeskattningen. Eller med andra ord en tämligen klassisk, nordisk välfärds- och socialpolitik av nordiskt folkhemsbyggande. Och tydligen – om allt står sig fram till valdagen – lär det kunna gå hem i stugorna så bra att danska S ser ut att kunna bli största parti och ihop med några mindre partier kunna bilda en av Fredriksen ledd, ny regering. I så fall kommer Löfven att ha två S-ledare som kollegor i Norden och danska socialdemokraternas år i opposition att vara över. Onekligen en intressant comeback för nordisk socialdemokrati – också med tanke på nu förestående EU-parlamentsval den 26 maj. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 10 maj 2019, Östra Småland 19/5, Värmlands Folkblad 26/5 - https://www.vf.se/2019/05/26/stora-framgangar-i-norden/ - m fl)

SDP och Rinne sitter i förarsätet för att bilda ny regering efter finska valet

Det finska riksdagsvalet 14 april blev något mera ovisst än många förutspått. På plats i Helsingfors några dagar innan valet och utifrån rapporteringen i finska media blev det snabbt klart att finska S, SDP, nog inte skulle göra ett riktigt så bra val som länge galluparna visat. Största parti? – ja, sannolikt men inga 20 procent i väljarstöd utan blygsammare 17,7 procent och 40 mandat (+ 6 mandat). Vissa oklarheter i budskapet jämte en sämre valspurt gjorde att SDP blev en mindre stark valetta än förväntat. Racet blev en match inpå målsnöret mot starkt spurtande högerpopulistiska Sannfin med 8 000 röster färre och en väljarandel på 17,5 procent och 39 mandat. Populistiska partiledaren Halla-Aho valde som taktiskt drag att ställa sig på klimatskeptikernas sida och hävda att vanligt folk får betala för koldioxidskatter m m medan de mera välmående har råd att köra Tesla och andra dyra elbilar. Med det lockade han många väljare från soffan till valurnan. Det bidrog, jämte att valdeltagandet steg något till 72 procent, och därmed gjorde Sannfin till valets näst största parti, med bara 0,2 procent och ett riksdagsmandat mindre än valvinnaren SDP med sina 40 riksdagsmandat. Tredje största parti blev moderata Samlingspartiet med 38 mandat (17 proc av rösterna) medan tidigare statsministerpartiet, Sipiläs Centern tappade 18 mandat och nu får nöja sig med en väljarandel på 13,8 procent och blygsammare 31 mandat. De gröna – störst i huvudstaden Helsingfors - gjorde också ett starkt val och ökade till med 5 mandat till nu 20 mandat (11,5 %),. Även Västerförbundet gjorde ett starkt val (8,2 % i stöd) och ökade med 4 mandat till nu 16 mandat. Dessa två jämte Sv folkpartiet med sina 9 mandat kan förväntas ingå i Rinnes nya regering tillsammans med antingen Samlingspartiet eller något mindre sannolikt Centern. Att det utifrån detta resultat blir en knepig regeringsbildning för SDP-ledaren Antti Rinne är helt klar. Detta mot bakgrund att det krävs minst 101 mandat för en regering att få igenom sina saker i riksdagen. Och ska man bilda en koalition som garanterar det så blir det en hel del förhandlande innan Rinnes regering är på plats. Möjligen inte före utan efter Finland först genomfört sitt EU-val i slutet av maj. Men senast till finska EU-ordförandeskapet 1 juli måste en stark regering vara på plats. Kommer Centern med ett svidande valnederlag och sannolikt partiledarbyte efter Sipilä vilja ingå med sina 31 mandat i en Rinne-ledd regering? Är nog då lite mera sannolikt med Samlingspartiet – 38 mandat – och det skulle räcka mer än väl att formera en stark regering med i så fall 123 av riksdagens 200 mandat bakom sig. Minst sannolikt är nog ändå att näst största partiet Sannfin med den stora värderingsklyftan mellan SDP och Sannfin kommer att erbjudas ingå i en Rinneledd regering. Men som alltid när det gäller finsk politik är dock osvuret bäst att säga. Rinne lär nog ändå inte vilja ha in populisten Halla-Aho i regerandets kramgoda stugvärme. I slutet av maj eller en bit in i juni vet vi mera säkert hur det går. . Noterar dock att det måste vara roligt för de svenskspråkiga i Raseborg/Ekenäs, Karis i Nylands län att den unga och sympatiska Johan Kvarnström, chefredaktör på Arbetarbladet, lyckades “ta över” en tillräckligt stor andel av den allvarligt sjuka, f d vice SDP-ordf Marit Felt-Rantas väljarbas i västra Nyland för att nu bli invald i Finlands riksdag. Starkt gjort av Johan och hans kamrater där! Men generellt måste annars konstateras att S i Finland som på andra håll i Europa en hemläxa att nu göra när det gäller att lyssna och försöka vara mer i fas med partiets inte så sällan lite frustrerade arbetarväljare. En för svag organisation och en del slarv med programarbetet och budskapsutformningen behöver också rättas till inför framtiden. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Värmlands Folkblad 17/4 - https://www.vf.se/2019/04/16/inget-tydligt-regeringsalternativ/ - ,Östra Småland, Haparandabladet 24/4, Gotlands tidningar m fl)