Tuesday, December 04, 2018

Socialdemokraterna får ökat stöd och alliansen fallet på eget grepp

Nästan tre månader utan ny regering efter senaste svenska riksdagsvalet så är det tydligt att Moderaterna, M, men även Kristdemokraterna, KD, och Liberalerna, L, straffas av väljarna för spelet i riksdagen och gapet mellan de rödgröna och den borgerliga alliansen ökar med ungefär 5 procent till 5,4 proc till de rödgrönas fördel, visar Statistiska centralbyrån, SCBs, stora partisympatimätning. Skulle det bli nyval/extraval – som många bedömare tror är 50/50-risk för nu – så skulle både Liberalerna, L, och Miljöpartierna, MP, riskerar att falla ur riksdagen vid ett extra val/nyval. Liberalerna, Miljöpartiet och Kristdemokraterna backar i SCB:s partisympatiundersökning. Socialdemokraterna däremot har gått starkt framåt och ökat med 2,2 procent till nu 30,5 procent i stöd. Liberalerna är det parti som tappat mest i stöd sedan valet. Partiet får 4,3 procent i SCB:s novembermätning, vilket är en statistiskt säkerställd nedgång med 1,2 procentenheter jämfört med valet. Stödet i nuläget för L är låga 4,3 procent, knappt över riksdagsspärren på 4 procent av angivna röster. Centerpartiet tycks däremot klara sig helskinnat trots den senaste tidens turbulens i regeringsfrågan. Partiet får 8,6 procent i novembermätningen, vilket är samma som valresultatet. Men Centern och ledaren Lööf har inget vunnit heller på sitt ultimativa kravspel för att släppa fram S-ledaren Stefan Löfven som statsminister i en minoritetsregering. Men kanske blir han det ändå till slut om en vecka eller så. Kristdemokraterna, vars kaxiga partiledare Ebba Busch Thor personligen ökat i förtroende på sistone, men partiet tappar nu ändå 0,9 procentenheter, en statistiskt säkerställd nedgång sedan valet. KD har nuläget 5,4 procent i stöd. Socialdemokraterna ökar med 2,2 procentenheter jämfört med valet, en säkerställd uppgång. Moderaterna tappar något, med 0,6 procentenheter, vilket inte är statistiskt säkerställt. M har i nuläget ett stöd på 19,2 procent i stöd. Knappt större än högerpopulistiska SD. Sverigedemokraterna, SD, ökar med 0,8 procentenheter till 18,3 procent, en säkerställd uppgång. Miljöpartiet tappar 0,4 procentenheter och ligger nu på 4 procent, vilket är en säkerställd nedgång. Vänsterpartiet noterar en liten uppgång på 0,4 procentenheter, men den ligger inom felmarginalen. V har i nuläget ett stöd 8,4 procent i stöd. Det här visar tämligen tydligt – nu när gapet vuxit mellan de rödgröna och alliansen ökat 5,4 proc – att den borgerliga alliansen är förlorare hittills och fallit på eget grepp. Alliansen har rasat som ett korthus medan S-ledaren Stefan Löfven varit den enda “vuxna i rummet” och hållit en låg, icke ultimativ profil. Och det har uppenbarligen betalat sig under de gångna tre månaderna sedan riksdagsvalet i september. Ett sonderings- och politiskt spel som pågått i nästan tre månader och ännu finns ingen ny regering i sikte så Löfven sitter kvar som övergångsregeringens ledare tills vidare. Som läget nu ser ut i opinionen har den borgerliga alliansen inget att vinna på att driva vidare det pågående spelet ända fram till ett möjligt nyval våren 2019. Socialdemokraterna och Stefan Löfven behöver däremot inte alls vara rädd för ett nyval om de två borgerliga mittenpartierna L och C inte heller till mitten av december gett klartecken för en S-ledd minoritetsregering och där L och C också lovar sig stödja regeringens budget och inte rösta för en M-budgetmotion som har stöd av KD och SD. Men om kanske några dagar eller senast i början av nästa vecka vet vi hur det går. Blir det slutförhandlingar med ett givande och tagande mellan S och L och C som leder till en uppgörelse med Löfven som statsminister? Eller rycker vi allt närmare ett nyval om blott några månader? Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 5/12 - http://www.ostrasmaland.se/debatt/s-okar-alliansen-faller-pa-eget-grepp/ - ,Arbetarbladet 5/12 m fl https://demokraatti.fi/robert-bjorkenwall-socialdemokraterna-i-sverige-far-okat-stod-och-alliansen-faller-pa-eget-grepp/, Nyfiken Grå 8/12: http://www.nyfikengra.se/scb-har-matt-konsekvenserna-av-vem-tar-vem-spelet/

Saturday, December 01, 2018

Klassklyftan i digitalsamhället

Banker och butiker som vägrar hantera kontanter, internetbanker och betalning med Swish, krav på e-legitimation och myndigheter som för sina tjänster hänvisar medborgarna till internet och hemsidor lämnar i dag omkring en miljon svenskar utanför. För många är internetabonnemangen och köp av avancerade telefoner ekonomiskt oöverstigligt. Följden av datoriseringen är en ny växande klassklyfta och ett betydligt mer sårbart Sverige. För ett samhälle som gör anspråk på att stå för demokrati och öppenhet och för alla människors lika värde måste allas möjlighet att ha enkel tillgång till grundläggande service vara en av grundbultarna. Möjligheten att också utan avancerade tekniska apparatar lätt kunna nå allt från kommunala och statliga myndigheter till vård och viktig samhällsinformation borde vara garanterad. Så är inte längre fallet. I samma takt som servicen blivit allt mer internetbaserad har kontorsnäten glesnat. Den del av befolkningen som av olika skäl står utan tillgång till nya tekniken med skogen av poddar, appar samt elektroniska betalmedel har steg för steg förvandlats till en bortsopad restpost i samhället. I många delar av Sverige är det i dag förenat med rejäla svårigheter för den som inte kan sköta sina ärenden över nätet utan antingen vill eller måste göra personliga besök. En service som till exempel bankerna har inte bara glesat ut sina kontorsnät utan dessutom på flertal ställen slutat hantera kontanter. Kunden hänvisas till internetbanken, kontokort och uttagsautomater. Trots att de av Riksbanken utgivna sedlarna och mynten är det enda lagstadgade och giltiga betalningsmedlet i Sverige vägrar inte bara banker utan också allt fler affärer och utförare av tjänster som till exempel kollektivtrafik att befatta sig med landets mynt och sedlar. Den som inte kan bruka swish, kort eller betala genom mobiltelefon hamnar utanför. För bankerna borde det till bankoktrojen - tillståndet att överhuvudtaget få bedriva bankverksamhet i Sverige - vara ett lagstadgat tvång att alltid hantera kontanter. Likaså borde det för all handel och annan verksamhet vara tvingande att alltid acceptera betalning med mynt och sedlar. Samtidigt som den ekonomiska serviceklyftan mellan den som har tillgång till dator, smart mobil och internet och den som står utan vidgas minskar även möjligheten för den som står utan att ta del av såväl politisk som annan viktig samhällsinformation. All den debatt som förs på sociala medier och den information som sprids över internet förblir otillgänglig. För att till exempel få fördjupade kunskaper från program och reportage i radio och TV krävs tillgång till internet. Hänvisningar till nätet blir allt vanligare. För den utan internet ligger materialet begravt i onåbara poddar och appar. Även för information från statliga och kommunala myndigheter hänvisas allt oftare till internet och hemsidor. I ett samhälle där allt från styrning av infrastruktur till olika former av information, ekonomiska transaktioner, kommunikationer med allt från brev och meddelanden till den enskildes möjlighet att köpa biljetter förutsätter en smart mobil och internet. Medborgarnas möjlighet att ha tillgång till tekniken måste bli en central politisk fråga. Det blir i längden orimligt att kräva att alla enskilda medborgare för att kunna vara delaktiga i samhället ska tvingas lägga tusentals kronor på abonnemang och ny teknisk utrustning. Utvecklingen av datorsamhället ställer krav på det offentliga att hitta lösningar så att ingen av ställs utanför. Hur den lösningen ska se ut måste bli en fråga för nästa regering. Med den hastighet som digitaliseringen fortskrider hastar det att få fram en lösning där ingen medborgare lämnas utanför. Krafttag krävs nu mot det digitala utanförskapet. Robert Björkenwall och Jaan Ungerson (Publicerad i bl a Östra Småland 19/11, Borås tidning 26/11 m fl)

Wednesday, November 07, 2018

USA-valet - både framgång och motgång för demokraterna

Den amerikanska mellanårsvalet till kongressens representanthus och en tredjedel av överhuset senaten den 6 november gav ett blandat utfall. Men det faktum att demokraterna nu återtog majoriteten (235 mot 200; plus 40 vunna för demokraterna) i representanthuset – tack varre många kvinnliga och unga väljares röster – gör att president Donald Trump nu måste förbereda sig på en helt annan vardag i Vita huset i Washington. Efter total republikansk kontroll av hela kongressens båda hus i två år kommer nu demokraten Nancy Pelosi, Kalifornien, att ta över talmansklubban i representanthuset och sätta demokraternas ledamöter som ordförandestolarna i utskotten där. De lovade redan på valnatten att presidentmakten ska granskas och ett första steg lär bli att begära att Trumps inkomstdeklarationer nu ska lämnas ut, något som Trump mot all vedertagen praxis hittills vägrat göra. Specialåklagaren Robert Mueller kan också andas ut. Trump och nyckelrepublikaner i utskotten har försökt att underminera Muellers Rysslandsutredning, nu kommer demokraterna att ge honom arbetsro. Men i senaten befäster däremot republikanerna sin hittills smala majoritet med ytterligare tre vunna senatsplatser. Dessutom vann republikanerna med mycket smal marginal guvernörsvalet i Florida, där Trumps kampanjande de senaste veckorna visar att han fortfarande kan mobilisera sina kärnväljare. Det här betyder att valresultatet i USA nu i praktiken kom att gå åt flera håll och göra båda sidor till lite av vinnare – och förlorare. Att demokraterna inte skulle klara att återta majoriteten i senaten var väntat eftersom flera senatsplatser (North Dakota och Missouri främst) var skakigt osäkra och gav republikanerna fördelar – och nu gjorde att de kunde ta ytterligare tre senatsplatser och därmed stärka sin majoritet där. Men demokraterna återtog sju guvernörsposter, bl a i Pennsylvania, Wisconsin (två delstater som fällde avgörandet när Trump vann över Hillary Clinton). Noteras ska också det nu finns fler kvinnliga guvernörer i USAs olika delstater än någonsin och det hade kunnat vara ytterligare några till om t ex vassa, afroamerikanska Abrams (knappt förlöst) vunnit i Georgia. Hon är en av många bra framtidsnamn för demokraterna och kan ta den posten i sitt nästa försök. Precis som nya stjärnskottet Bob O`Rourke från El Paso som nästan lyckades välta rutinerade republikanska senatorn Ted Cruz från hans nästan givna senatsstol. Båda är starka framtidsnamn för demokraterna och det faktum att de unga väljarna till 66 procent valde demokraterna och nu verkligen gick ut och röstade inger hopp för demokraterna i kommande val. Samma sak gäller också det faktum att 52 procent av de angivna 47 miljonerna röster var kvinnor bidrog starkt till att det nu finns ett 100-tal nya kvinnor kommer i representanthuset i Washington DC, ett par så unga som 29 år. Några med rötter i ursprungsbefolkningen blev också invalda, liksom ett par med muslimsk tro och somalisk bakgrund. Det var med andra ord ett antal viktiga segrar för enskilda demokratiska kandidater som representerar olika minoriteter och kvinnor, där särskilt Alexandria Ocasio-Cortez i Brooklyn, New York sticker ut som en ny vältalig stjärna. Framgångar som nu ger dem en plattform och möjligheter att rikta fokus på nya politiska frågor – med ännu starkare tryck på vardagsfrågor som sjukvård (redan nu en vinnarfråga för demokraterna) etc. De blir också förebilder för unga, kvinnor, minoriteter etc under kommande år och kan därmed bidra till att attrahera väljargrupper som vanligtvis inte går och röstar. Just de röster och valskolkare som demokraterna så väl kommer behöva inför valen 2020, då bl a Trumps omval står på spel. Och vem demokraterna då kommer att ställa upp med för att ha en chans att omöjliggöra Trumps omval. Tråkigt i sammanhanget var dock att karismatiska framtidsmannen Gillum – borgmästare i Tallahasse i Florida – ytterst knappt förlorade guvernörracet i Florida. Men också han är ett viktigt framtidsman för demokraterna, liksom den framgångsrikt och smart kampanjande Bob O'Rourke från El Paso i Texas. Var det då en blå våg (demokraternas färg) som sköljde över USA? Nja, inte riktigt men demokraterna lyckades nu ändå locka till sig både sina egna och många oberoende väljare och gick därför fram i Mellanvästern (Kansas etc), liksom fick viktiga framgångar i centrala rostbältesdelstater som Pennsylvania (som Trump tog i presidentvalet), Wisconsin m fl. Samtidigt förmådde republikanerna dock behålla och något öka sin majoritet i senaten. Men Nancy Pelosi blir nu, en andra gång, den mäktigaste kvinnan i USA. Ingen stor men ändå nödvändig vändning för demokraterna som vid en förlust i representanthuset hade riskerat tappa alla chanser i kommande president- och kongressval om två år. Nu visar man ändå att partiet kan få väljare till valurnorna och att det finns en väljarbas att fokusera på och entusiasmera inför 2020 års viktiga presidentval. Men faktum kvarstår att demokraterna ännu inte har någon riktigt – kanske O`Rourke, kanske senator Harris,kanske senator Waarren? – valvinnande frontfigur inför racet 2020 mot Trump. Partiet leder fortsatt också av att ännu vara lite för splittrade i olika falanger om hur Trump och republikanerna bäst ska bemötas. Så länge det kvarstår, förblir det en klar nackdel inför ett nytt race mot Trump i valet 2020. Men det faktum att det t ex ändå vägde så jämnt i senatsvalet i Texas (traditionellt starkt republikanskt) visar att möjligheterna finns där. Även denna starka republikanska delstat – i takt med demografiska förändringar, allt fler latinoväljare, unga och kvinnor som röstar demokratiskt så kan även delstater som Texas kanske förvandlats till en swingstat som Florida m fl - och det är ju något demokraterna drömt om i åratal. Med starka namn av den typ som O´Rourke, Gillum i Florida, Abrams i Georgia m fl så finns det hopp om nya framgångar i kommande val, kanske redan 2020. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 9/11, Arbetarbladet 8/11,Nyfiken grå 8/11..http://nyfikengra.se/bade-framgang-och motgang-for-demokraterna-i-USA-valet; https://demokraatti.fi/bjorkenwall-bade-framgang-och-motgang-for-demokraterna... m fl)

Tuesday, October 30, 2018

Finsk socialdemokrati i medvind har hopp om ett bra valresultat i april 2019

Precis hemkommen från en resa med några vänner i vårt östra grannland Finland finns en del positivt att rapportera. Svackan för finska socialdemokraterna, SDP, är över och partiet har gradvis lyft och är just nu det klart största partiet så här ett halvår före nästa riksdagsval. SDP-ordföranden Antti Rinne – hans svenska blir gradvis allt bättre – känner uppenbarligen hur det bär allt bättre för SDP med i nuläget opinionssiffror på runt 22 procent medan Samlingspartiet och Centern (med nyliberala Sipilä som statsminister) båda tappar i opinionen och runt 18,5 eller 17,5 procent i stöd så här ett halvår före nästa finska riksdagsval. Även SDP-mannen Ulf Sundqvist och den tidigare SDP-ledaren Eero Heinäluoma – kandiderar till EU-parlamentet i maj – tror båda att runt 21 procent och platsen som största parti och kommande regeringsbildare är möjligt att nå för SDP i valet i april 2019 - i ett just nu av fackliga proteststrejker mot Sipilä-regeringens förslag om försämring av anställningsskyddet i små- och medelstora företagen plus även hård motvind i regeringens regionala sjukvårdreform med ökade marknadsinslag som möter växande motstånd och kanske inte alls går igenom i Finlands riksdag i november som tänkt var. Också Vänsterförbundet och De gröna (med partiledarskifte nära förestående) har i nuläget goda opinionssiffror på med runt 10 respektive 11,5 procent i opinionsstöd medan det nu spruckna SannFin partiet samlar runt 9 procent och utrikesminister Timo Soinis falang Blå framtid bara har runt en procent i stöd och inte kommer att finnas representerat i Finlands riksdag efter valet i september. Möjligen bara Soini själv som stark personlig röstmagnet – om han nu väljer att ställa upp som oberoende kandidat. Som opinionsläget är i Finland just nu har SDP goda chanser att bli största parti i nya riksdagen i april 2019. Det skulle kunna innebära att partiet landar på 21-22 procent i väljarstöd, men att det däremot bland högerpartierna och De gröna sker förändringar som skulle kunna leda till att Samlingspartiet skulle kunna gå om SDP i valspurtens slutfas. De gröna – nu på runt 11,5 procent i stöd – står inför ett partiledarbyte i början av november och om då den tidigare populära Ville Niinistö återkommer så kan De gröna mycket väl växa till till på SDPs bekostnad. Väljer däremot De gröna en annan och mer okänd person som ny partiledare kan De gröna däremot riskera att tappa lite, och då sannolikt till Samlingspartiet. Och Samlingspartiet även ta väljare från pyttelilla utbrytargrupperingen (Blå framtid) ur populistiska SannFin som lär bli helt utan representation i nya riksdagen. Men även ett visst väljareflöde kan Samlingspartiet kanske även få från populistiska Sannfinländarna och eventuellt även av just nu lite krisande statsminister Sipiläs Centern. Förutom att SDPs ledare gradvis blivit allt säkrare i sin ledarroll och tar för sig mer i debatterna så har SDPs systematiska och långsiktiga programarbete nu börjat bära frukt och gett partiet ett lyft i opinionen på senare tid. En del av äran för detta sägs vara partisekreterare Antton Rönnholms, som stegvis och med säker hand lotsat SDP-skutan med olika initiativ som vunnit genklang och stöd ute bland medlemmar och sympatisörer. SDP har också varit tydlig – inte minst partiledare Rinne i en färsk HBL-intervju - med att partiet inte kommer att byta linje i exempelvis migrationsfrågan. I tidningsintervjun i HBL tog Rinne också klart avstånd från de danska socialdemokraternas hårda asylmodell och menade att “den är fel”. De arbetskonflikter – riktade mot Sipilä-regeringens försämringsförslag om anställningsskyddet – som nu pågår i Finland stärker också SDP just nu. Men Den tids nog kommer någon form av lösning på den tvistefrågan. Men intrycket i samtal med partifolk i Helsingfors är att SDP har allt att vinna på att bara köra på stabilt och målmedvetet som man gjort nu i höst. Då är ett stöd på runt 21 procent i valet i vår ett troligt utfall. Det kan räcka för att bli Finlands största parti. Dock lite beroende på hur Samlingspartiet – mera pragmatiska än svenska moderater – kan dock få allt mellan 18 och till några och 20 procent i väljarstöd, lite beroende på hur Centern, De gröna och SannFin klarar sig det närmaste halvåret fram till valet. Vilken sorts regering detta sedan kan ge Finland är i nuläget oklart, men står sig opinionssiffrorna också fram i vår lär SDP återkomma och SDPs ledare Antti Rinne få uppdraget att bilda ny regering och där då sannolikt’ antingen Samlingspartiet eller Centern ingå och troligen också någon av eller både De gröna och Västerförbundet. Och då med ett program som skrotar Sipilä-regeringens lagförslag om försämrat anställningsskydd och delvis även gör om den kritiserade regionala sjukvårdsreformen och med ökade satsningar på utbildning (nu nedskurna anslag på alla nivåer av Sipilä-regeringen) och insatser för fler i arbete och två miljarder euro i ökade årliga satsningar på innovationer. Och inom finska socialdemokratin ser man då helst också att Löfven och S sitter kvar i regeringsställning som en för finska SDP viktig samarbetspartner inom Norden och inom EU (efter Brexit och andra problem) som tarvar goda, konstruktiva lösningar i en på många sätt mycket osäker omvärld. Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com (Publicerad också i några regiontidningar, bl a Gotlands tidningar 31/10, Värmlands folkblad 12/11, Östra Småland 12/11 m fl; https://www.vf.se/2018/11/11/socialdemokrati-i-medvind/,http://www.ostrasmaland.se/debatt/socialdemokratisk-medvind-i-finland/ )

Tuesday, September 25, 2018

Analys av det komplicerade politiska läget nu och perspektivet framåt

Läget politiskt i Sverige är nu skakligt skakigt efter valen av ny talman och tre vice talmän samt bortröstandet av Stefan Löfven som Sveriges statsminister med de högerpopulistiska Sverigedemokraterna,SD, som utslagsröstgivande röstblock (62 mandat) på de fyra borgerliga allianspartierna. Detta trots att de rödgröna (S, V och Mp) har ett mandat mer än den borgerliga alliansens 143 mandat. Men därmed inte sagt att det därmed är kört för S-ledaren Stefan Löfven och de rödgröna som en möjlig regering efter allt förhandlande som nu tar vid under ett antal veckor. S-riksdagsgruppens ledare Anders Ygeman har skött sig bra som talesperson för S i allt processande så här långt - utom att han inte redan nu ska säga “betydande eftergifter” utan bara eftergifter och kompromisser. Handlar ju om förhandlingar, ge och ta. Mandatmässigt mest logiskt vore att Stefan Löfven återkommer som statsminister men säkert är det inte. Men oavsett hur det hela slutar i Sveriges riksdag med trixandet kring regeringsfrågan och vem av Stefan Löfven, S, eller alternativt moderatledaren Ulf Kristersson blir ny regeringsbildare så har S skäl att även ärligt analysera varför valet gick som det gick. Några ting är då centrala därvidlag. Inte minst detta att socialdemokraternas valrörelses första halvår var mindre väl skött av S-ledningen. Där och under sista regeringsåret (för reformpassiv!) försvann chansen att nå 30 proc men bra sista tre veckor räddade S men 28,26 proc är lika fullt en förlust! Detta måste – oavsett hur regeringsfrågan nu fallet ut - erkännas i S egen valanalys! När det gäller hur och av vem som Sverige kommer att styras så tror jag själv att alternativ ett i nuläget är en M-KD-regering men utan Liberaler, L, och Centern, CP, i regeringen – dvs en halv allians - och med SD-stöd. Men den kommer inte att hålla mer än max ett par år och sedan blir det extra val året efter EU-valet (maj 2019). Men – lite beroende på hur L och CP gör – nästan lika sannolikt är att Löfven återkommer som statsminister med stöd av det rödgröna blockets 144 mandat med hoppande riksdagsmajoritet och föregått av uppgörelser med L och CP i riksdagens utskott. Men de eftergifterna som då krävs lär då inte få bli för stora (särskilt inte så för fackföreningsrörelsen och arbetsmarknadsfrågorna och arbetsrätten tar stryk!). Antag dock – rätt osannolikt - som ett test att i stället modellen med en hel alliansregering med stöd underhand av S skulle bli verklighet. Hur skulle det bli praktiskt? Skulle budget, beslut om försämringar i a-kassan, arbetsrätten etc först underställas förhandlingar med Socialdemokraterna? Vad skulle hända om man då sannolikt inte kommer överens? Ska man i stället då gå till SD-populisterna? Sitter då L och CP kvar i regeringen med det SD-beroendet? Ytterst tveksamt. SD anser dessutom – säger SD-ledaren Åkesson – att alliansen är “dött som regeringsalternativ”. Sannolikt är en samlad allians död som alternativ, säger också radions politikkommentator. Så ovissheten om hur läget nu reds ut förblir ovisst ett bra tag. De två realistiska regeringsalternativen har båda risker - och möjligheter. Som läget nu är återstår nu - efter talmansval och Löfven bortröstad – närmast att se hur lätt Björklund, L, och Lööf, CP (speciellt hon!) har att frigöra sig från tidigare ultimativa uttalanden om Löfven i valrörelsen. Nog lite lättare då att de själva står utanför men släpper fram en Kristersson-ledd M-KD-regering under ett år eller två innan ev extra val. Eller alternativt en Löfven-ledd regering - med hoppande majoritet i riksdagen - om ett antal månader, ett år eller senare. Men kanske först efter ett extra val (nyval). Ett annat alternativ är att S efter en del trixande säger att man går i opposition och använder den tiden till att analysera valet, vässa sin politik och rusta upp sin organisation inför nästa val. Det är en möjlighet, men har den nackdelen att det då blir en förlorad möjlighet att bryta blockpolitiken. Finns också med i potten nu. Det är ett inte helt enkelt strategival. Men tids nog vet vi. Inte nu. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Pubiceras också i några tidningar såsom Arbetarbladet, Östra Småland m fl)

Monday, September 10, 2018

Några reflektioner apropå riksdagsvalet och det osäkra läget i regeringsfrågan

Svår och lång regeringsförhandling stundar nu i Sverige efter riksdagsvalet 9 september. Nästan dött lopp mellan blocken – de rödgröna 144 mandat mot borgerliga alliansens 142 mandat - så endera samarbete över blockgränsen eller så att den borgerliga blocket tar stöd av högerpopulistiska Sverigedemokraterna, SD, med sina 63 mandat (=17,6 % i väljarstöd). Helt uteslutet är inte heller att det kan bli en svag “mittenregering” med några få partier. Socialdemokraterna är fortsatt största parti med 28,4 procent i Sveriges nya riksdag. Valdeltagandet 84,4 proc så fortsatt högt. Bra spurt av S men vissa ting kunde gjorts bättre tidigare och fallet från 31 till 28,4 proc beror bl a på att S borde gjort mer 2017 och använt de “onödiga” 30 miljarder kr ifjol till ny amortering av statsskulden (lägst nu sedan 1977!) till välfärdsreformer i stället. Då hade S troligen kunnat nå närmare 30 i stället för 28,4 procent i väljarstöd! Men rätt att S-ledaren, statsminister Löfven håller sig kall i regeringsfrågan och inte låta sig stressas fram av en borgerlig allians som är mindre men ändå kräver att Löfven ska avgå direkt och låta de fyra borgerliga partierna – M, C, KD och L – bilda regering med moderaten Kristersson som statsminister. Trots att de är mindre än det rödgröna också i nya riksdagen! Hur det till slut går med det kan ta flera veckor – och ett extraval/nyval redan nästa år kan heller inte uteslutas. Noterbart apropå S valresultat är att det visserligen var mycket bra kampanjat i valarbetet slutskede. Men motlutet blev onödigt tufft för S-valarbetarna. SD tog många arbetarväljare (=ca 20 % av LO-fackliga arbetare), arbetslösa och "förtidspensionärer". Grupper som alla egentligen är S-väljare men nu tillhör gruppen protestväljare...mera jämlikhetsprofil på S politik hade minskat det väljarflödet till populistiska SD. Nu back för S från 31 % i valet 2014 och nu till 28,4 proc. Om S i regeringen år 2017 gett tusan i den där “onödiga” amorteringen av statsskulden på 30 miljarder kr och i stället investerat den i välfärden – bättre sjukförsäkring, mer satsningar på sjukvården etc - så hade nog tappet i dessa väljargrupper blivit mindre och läget för S och de rödgröna varit ett antal mandat större i den nya riksdagen. Värt att notera – som framgår av Sveriges Televisions stora väljarundersökning, Valu – så rankades inte alls migration/invandring som viktig valfråga av väljarna. Sjukvården var viktigast, enligt SVT:s vallokalsundersökning. 56 procent av väljarna sade att frågan hade mycket stor betydelse för hur de valde. Men alldeles därefter kom skola och utbildning på 54 procent. Därefter kom jämställdheten. Man kanske kan säga att media och politiker nedprioriterad skolan, medan väljarna prioriterade upp frågan om utbildning som viktig för hur de röstade. Det framgår också att om man tittar där det gjordes särskilt stora tapp lokalt så var det ofta just skolfrågor som avgjorde... Än tydligare är diskrepansen mellan media och väljare när det gäller den tredje viktigaste frågan, som var jämställdhet, 48 procent tyckte det var en mycket viktig fråga. Och frågan om social välfärd fick 47 procent i ranking som viktiga valfrågor för väljarna. Frågan om flyktingar/invandring hamnar inte först på åttonde plats. Visserligen har den förmodligen påverkat de andra frågorna, men det är ändå tänkvärt hur långt ner den frågan hamnade jämfört med väljarnas topprankade valfrågor. Valu-materialet kommer att spela en viktig roll när analysarbetet – med lite perspektiv – tar vid för att närmare redan ut varför S tappade i ännu ett val trots goda resultat vad gäller ekonomin, sysselsättningen och olika om än otillräckliga välfärdsförbättringar under Löfvens fyra år som statsminister. Om han får fortsätta också en andra mandatperiod är just nu osäkert. Som framgår av den här SvT-länken - https://www.svt.se/nyheter/val2018/rodgrona-tappar-stort-bland-arbetare - om hur S och de rödgröna tappar arbetarväljare så krävs nu en analys för att fler ska kunna förstå hur det ska vara möjligt att vända denna utveckling och öka stödet hos LO:s grupper. Socialdemokratin håller på att förlora sina grupper av kärnväljare vars stöd behövs om det ska vara möjligt att göra ett bra val framgent. En annan lärdom är att dessa grupper inte på något sätt kan tas för givna för socialdemokratin som vissa s k strateger bara alltför länge tycks tro. Det här är konsekvensen i mångt och mycket av bristande och otillräckligt genomförd fördelnings- och jämlikhetspolitik. Arbetarväljare överger S och röstat SD i protest och missnöje. Förvånar väl inte eftersom S inte brytt sig om och vårdat sina kärnväljare utan tagit dem för givna alltför länge. Valförlusten i stort väljartapp 2014 – men maktskifte då från den borgerliga alliansen – och nu ytterligare ett tapp på nästan tre procentenheter till 28,4 procent visar hur nödvändig det är att inte också denna gång slarva med sin eftervalsanalys. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i några regiontidningar, bl a Östra Småland 11/9 - http://www.ostrasmaland.se/debatt/bra-spurt-men-mer-kunde-gjorts-tidigare/ -, Hälsinglands fyra tidningar 13/9, Gotlands tidningar 19/9, Arbetarbladet 17/9 m fl)

Thursday, August 30, 2018

Socialdemokraterna, valmanifestet och hur det möjligen går den 9 september

Den 9 september är det riksdagsval i Sverige. Inför detta avgörande har socialdemokraterna nu redovisat sitt valmanifest i förhoppning om att löftena där ska ge Löfven och S ytterligare en mandatperiod att styra Sverige. Väljarna känner rimligen igen socialdemokraterna i det socialdemokratiska valmanifestet som nu har presenterats. Här finns ett tydligt ställningstagande om att välfärden går före den borgerliga alliansens stora mångmiljard stora skattesänkningar. Här finns förslag på investeringar i samhällsbygget och välfärden som har en tydlig socialdemokratins prägel. Valmanifestet redovisar hur S i regeringsställning har styrt Sverige under de senaste fyra åren, och som resulterat i att sysselsättningen har ökat med drygt 300 000 och underskotten i statens finanser har vänts till överskott och statsskulden är den lägsta sedan 1977. Denna ekonomiska styrka vill nu socialdemokraterna använda till investeringar och reformer som ökar tryggheten, välfärden och jämlikheten de kommande åren. Detta genom att det ska bli 100 000 fler utbildningsplatser, kommunsektorn ska få 20 nya välfärdsmiljarder, samt att det satsas 15 friska miljarder kr på vård, skola och omsorg och att det sker en nödvändig fortsatt utbyggnad och upprustning av trafikens infrastruktur. Satsningar som ska ge minst 14 000 fler anställda inom vården (den viktigaste valfrågan för väljarna!) och att det byggs fler äldreboenden. De i manifestet utlovade satsningarna handlar också om fortsatt kamp för att få ner arbetslösheten ytterligare, en trygg arbetsrätt (fler säkra och fasta anställningar), fortsatt stort bostadsbyggande och investeringar i miljö och att motverka den globala uppvärmningen. För det stora och växande pensionärskollektivet utlovas att de orättvisor som ännu finns i beskattningen – arv från de borgerliga regeringsåren 2006-2014) – ska bort och pensionerna höjas med 5 000 kr per år för alla med låga och måttliga pensioner. Det handlar också om att sätta stopp på privat vinstjakt i den skattefinansierade välfärden, öka antalet polisanställda med 10 000 och öka antalet uppklarade brott. Och inte minst viktigt för barnfamiljerna så utlovas nu en extra veckas ledighet per år för respektive i familjer med barn i åldrarna 4-16 år, en “familjevecka” som ska underlätta livspusslet och berör 900 000 svenskar. Kanske en riktig “game changer” i valrörelsens slutspurt? Och oppositionen är sur över detta i olika grad. Kallar det “valfläsk” eller mera försiktigt för “sympatiskt” men tycker givetvis att socialdemokraterna borde satsat de dryga fem miljarder kr som familjereformen kostar på annat angeläget. Men bakom den kritiken kan man spåra en viss oro för att reformen kan visa sig bli väl emottagen av inte minst alla tidsmässigt hårt pressade barnfamiljer. Inte minst då arbetarklassen som ofta har mycket svårt att jobba hemma eller ta barnen till jobbet när de har lediga dagar i skolan. Förslaget kan med tanke på hur pressade och klämda mellan arbete och barn som många småbarnsfamiljer är idag ge minskade sjukskrivningar, ökad produktivitet (man jobbar ikapp). I detalj innebär S-förslaget att det för en familj, bestående av två föräldrar med ett gemensamt barn, tio extra lediga dagar per år i tolv år. Totalt alltså 120 dagar, vilket .kan jämföras med de 480 dagar som en familj har att dela på i dagsläget. Det innebär för enbarnsfamiljen en ökning i antal dagar med 25 procent. För föräldrar med fler barn blir ökningen i procent inte lika stor eftersom de extra lediga dagarna inte gäller per barn. Ekonomiskt ska ersättning beräknas enligt vabb-reglerna (vård av sjukt barn), enligt Försäkringskassan. Taket är knappt 80 procent av en månadslön på omkring 28 400 kronor i månaden. Så rent ekonomiskt gynnar förslaget lägre betalda eftersom de förlorar mindre på att vara hemma. Förslaget har ett tydlig klassperspektiv således. Strikt nationalekonomiskt föreligger inga invändningar mot förslaget eftersom det är ett val man gör hur ska man ta ut en standardstegring. Ska man ta ut den i form av kortare arbetstid eller i form av högre disponibla inkomster. Ur ett nationalekonomiskt perspektiv är det legitimt att göra på båda sätten. Det är ett val som har att göra med värderingar, som professorn i nationalekonomi Lars Calmfors sagt. Kanske lyfter den här reformen – berör 900 000 personer - ihop med övriga välfärdssatsningar på 35 miljarder kr på skolan, vården, äldreomsorgen etc Löfven och Socialdemokraterna mot kanske 26,5-27 procent eller mer i väljarstöd på valdagen den 9 september!? Inga 30 procent men ändå bättre än vad de senaste månadernas opinionssiffror legat på för socialdemokraterna. Och ihop med Vänstern och Miljöpartiet skulle det göra att de rödgröna fortsatt blir klart större än den borgerliga alliansen men med högerpopulistiska SD – med kanske 17 proc i stöd - som vågmästare i nya riksdagen. Vilken sorts regering detta sedan kan ge för Sverige är allt annat än givet om valresultatet skulle bli så. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i Arbetarbladet https://demokraatti.fi/analys-socialdemokraternas-familjevecka-kan-bli-en-game-changer-i-svenska-valet)30/8 m fl)