Confidence man – bluffmakaren Trump som blev president

Författaren och journalisten Maggie Haberman är kanske bättre lämpad än de flesta att skriva om Donald Trump. 2015 värvades hon till New York Times med Vita huset som bevakningsområde och hon har dessutom bott i nästan hela sitt vuxna liv i den stadsdel där Donald Trump och pappa Fred "lärde sig hur politisk makt fungerar". Det har redan skrivits över tusen böcker om högerpopulistiske bluffmakaren och ex-presidenten Dondald Trump. En av de senaste är Maggie Habermans nyligen utgivna biografi på nästan 600 sidor feta Confidence man. Maggie Haberman är en välkänd reporter på New York Times, inte alls Donald Trumps favorittidning. Men hon har även arbetat på tabloider som Trumptrogna New York Post och hon kan miljön som skapade affärsmannen – och han som senare blev USA:s president mot alla odds. En av dem som tidigt såg detta komma var ex-president Richard Nixon. Han såg att ”bondfångaren” Trump kunde bli just det i ett politiskt system som det amerikanska. ”Manegen var krattad” för hans inträde i politiken, skrev Nixon till Trump. Han ”kommer att vinna så fort du bestämmer dig för att kandidera.” (Maggie Haberman, en av USA:s mest profilerade journalister. Hon är belönad med bland annat Pulitzerpriset, för rapporteringen om Trumps kopplingar till Ryssland.) Om just Maggie Haberman har Trump åtskilliga gånger skällt och twittrat nedsättande samtidigt som han också hyser viss respekt för hennes kritiska granskande roll. Trump ställer upp på tre långa intervjuer för boken och vid ett tillfälle vänder han sig till en medarbetare och utbrister ”Jag älskar att vara med henne, hon är liksom min psykolog”. Men Haberman faller inte för sådant smicker. Sanningen är ju att han behandlar alla som sina psykologer - från reportrar till rådgivare, personal, kampanjbesökare och kunder, skriver Haberman. Det är Trumps stil att testa reaktioner, inte minst för att kunna se hur långt han kan gå. Viktigt för att förstå Donald Trump är att man behöver veta varifrån han kommer. Och där är Maggie Haberman bättre lämpad än de flesta. Viktigt för att förstå Donald Trump är att man behöver veta varifrån han kommer. Och där är Maggie Haberman bättre lämpad än de flesta. Detta inte minst därför att hon i nästan hela sitt vuxna liv har bott i den stadsdel, Queens, där fastighetshandlaren, pappan Fred Trump och hans son Donald ”lärde sig hur politisk makt fungerar”. Som reporter var hon med från början. Så de första två hundra sidorna i boken ägnas Donald juniors uppväxt och karriär i New Yorks fastighets- och hotellbransch. Här sitter den grävande journalisten Haberman med utmärkta källor som hon gör det mesta av. Tydligt är dock hur han utvecklar sin affärsstil, som också blir hans politiska kännetecken. Alltså detta att med hot, fräckhet och kumpaner som först sviks och förolämpas, men sedan tas till nåder igen. Och det är inte direkt okänt att det sist och slutligen var med pappa Freds pengar Donald startade och kunde klara sig undan återkommande konkurser och trassla sig ur tvivelaktiga, rent smutsiga affärer. Ändå var det hans rykte som framgångsrik företagare som sedan kom att bana väg för Trump i politiken. Hans böcker om hur man lyckas i affärer blev storsäljare. När hans The Art of the Deal kom ut 1987 blev han hjälteförklarad och fick rykte som ett affärsgeni. Det stora genombrottet kom så i tv-programmet The Apprentice. Där fick de medverkande som bekant tävla om en anställning i Trumps företag. De som ratades fick höra Trump ryta sitt berömda ”You´re fired”. Programmet sändes hela fjorton säsonger och sågs av miljoner tittare. Med den var manegen också krattad för hans inträde i politiken hos det allt mera högerlutande republikanska partiet. Inför presidentvalet 2016 sökte republikanerna desperat efter en vinnare. Fyra år tidigare hade den bleke men anständige Mitt Romney förlorat stort mot Barack Obama. Trump hade redan registrerat en fras som både Ronald Reagan och Bill Clinton använt, Make America great again. Bland de sjutton kandidater som tävlade om nomineringen stack en ut – Donald Trump. Hänsynslöst fräck och med ett budskap och en personlighet som gick hem. Resten är historia. I boken ger Maggie Haberman en skoningslös bild av Donald Trumps tid som president; lynnig, oförskämd, i sakfrågorna djupt okunnig - och monumentalt självupptagen. I boken ger Maggie Haberman en skoningslös bild av Donald Trumps tid som president; lynnig, oförskämd, i sakfrågorna djupt okunnig - och monumentalt självupptagen. Lite samma kan sägas om Trumpkopian och valförloraren Bolsonaro i Brasilien vars anhängare 8 januari gjorde en da capo-stormning av kongressen i Brasilia, (jämför USA-kongressen i jan 2021) . Men som den drivne reporter hon är, låter hon en tidigare medarbetare fälla följande omdöme om sin chef: ”en narcissistisk dramasökare som skylde över sin svaga självkänsla med översittartendenser och som i det här fallet, det vill säga stormningen av Kapitolium, höll på att föra den amerikanska demokratin till avgrundens brant”. Detta kunde – och borde - varit slutet. Men en av Trumps märkligaste egenskaper har varit och är hans förmåga att förmå människor omkring sig att ”klia hans rygg” och bete sig som han själv gör. Frågan är väl ändå om han – efter färska motgångar – ändå inte nu, trots allt, är på väg att tappa kontrollen över sin egen, högerpopulistiska rörelse. Turerna i kongressen kring valet av talman i representanthuset nu i början av januari är ett av flera tecken på just detta. Trumpismen har börjat leva sitt eget liv. Den verkliga faran för den amerikanska demokratin är kanske inte längre Donald Trump utan snarare den fortsatta utvecklingen mot högerextremism inom det republikanska partiet. Men helt säkert vet vi inte ännu. Kanske mer säkert om ett år. Robert Björkenwall, frilansjournalist Titel: Confidence Man - Berättelsen om Donald Trumps uppgång och Amerikas fall Författare: Maggie Haberman Förlag: Albert Bonniers förlag (Publicerad i bl a Arbetarbladet 11/-23, Dala-Demokraten 14/1, Folkbladet 22/1 m fl)

Onda nätters drömmar i vändpunktens november 1942

Låt det bli sagt med en gång: Peter Englund har åstadkommit ett storverk med ”Onda nätters drömmar”i vändpunktens november 1942. I sin bok har han åstadkommit en klok väg att komma trettionio människoöden så nära in på livet att han kunnat följa deras öden och funderingar kring den kamp på liv och död. Något som kan finnas bakom nästa kulle, husknut eller nästa flodkrök. Det är en vändpunkt i andra världskriget som historikern och Sv Akademiledamoten Peter Englund så intresseväckande levandegör i sin nya bok. Där befinner vi oss i flera olika fronter – från Stilla havetön Guadalcanal till finska vinterkriget. Känslan som infinner sig vid läsningen är krypande nära döden. Men kanske det mest spännande och intressanta med Englunds Onda nätters drömmar är nog ändå detta med skildringen av krigets vanvett. Alla dessa människoliv som intet värde har i kriget, vare sig det sedan utkämpas i djungeln på Stilla havetön Guadalcanal, i Nordafrikas ökensand (mot tyske ökenräven Rommels armé) eller bland skrivbordsgeneralerna i de militärstrategiska högkvarteren. I vändpunkten i november 1942 får vi följa italienska soldaters reträtt mot väster. Vi följer den ryske soldaten Mansur Abdulins heroiska kamp mot tyskarna vid Stalingrad. Spännande för mig är också att läsa om den finlandssvenske österbottningen och soldaten Kurt Wests öden i de finska och ryska skogarna. (West kom senare även att delta i de avgörande hårda striderna på karelska näset sommaren 1944, när Röda arméns storoffensiv hejdades. Kurt West avled 2007 och efterlämnade en stor familj i Österbotten.) I Englunds fina bok får vi även följa en rad civilas kamp – bl a antinazisten Sophie Scholl (avrättad jämte sin bror 1943) - för att ordna tillvaron så drägligt som det någonsin går under avgörandets månad i november 1942. Intressant – och för mig okänt – att läsa är hur den ikoniska biofilmen Casablanca (med Ingrid Bergman i ena och Humphrey Bogart i den andra) förändrades löpande med hänsyn till krigsläget. Men Bogarts Rick och den centrala birollsinnehavaren Claude Reins som Renault fick ända behålla sina repliker och det underbara slutet där Reins sade till Bogart: ”This is the beginning of an interesting friendship!” Det här är bara ett litet axplock av de totalt trettionio närstuderade individer som följs stegvis i 360 korta kapitel. De ger sammantaget ett mycket tydligt och perspektivrikt vittnesbörd om krigets vanvett och mänskligt brutala skadeverkningar. Det är alldeles lysande genomfört av Peter Englund. Jag kan heller inte undgå att tänka på Ukraina och det råbrutala ryska invasionskriget där när jag läser g Peter Englunds fina bok. Därför parallelläser jag Englunds bok med den rysk-ukrainske Arkadij Babtjenkos rasande, förtvivlade skildring av Putins Ryssland i hans rasande bok ”Rysslands förlorade seger” (Ersatz förslag). Och särskilt då dagboksdelen Invasionen 24 februari – 9 maj 2022. Det enda den putinska regimen kan är att skryta och att ”skapa fiender av era grannar”, konstaterar Babtjenko. Och till slut kommer Putins Ryssland att förlora och ”kärleken och framtiden ändå att segra…över hatet”. ”Kanske inte snart, men i slutändan”, skriver Babtjenko sist i sin bok. Någon stilist på Peter Englunds nivå är dock inte Babtjenko alls, men hans ärende är också ett helt annat; ett rasande angrepp på Putins brutala sätt att föra expansionistiska men misslyckade anfallskrig på sina grannar. Vändpunkten i Onda nätters drömmar kanske, tids nog, också ger oss en positiv vändpunkt även i Ukraina innan 2023 är över. Varför inte då senast i november 2023? Robert Björkenwall Anm. Peter Englunds Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskriget i 360 korta kapitel, 526 sidor. Förlag Natur och kultur 2022. (Publicerad i bl a Arbetarbladet 31 jan 2023; Folkbladet 19/2 m fl https://demokraatti.fi/recension-om-onda-natters-drommar-i-vandpunktens-november-1942