Skakande skildring av förnedring och pennalism

I Laestadius roman "Straff" varvas kapitlen om det grymma livet i skolan med berättelser om hur dessa tidiga barnaskolår kom att påverka och prägla dem som vuxna. Trots den mörka grundtonen finns i romanens filmiska slut ändå några scener av hopp och kraft. Lite ljus i mörkret vill författaren ändå förmedla. I andra delen av Ann-Helén Laestadius hyllade Sàpmitrilogi, ”Straff” (den första var ”Stöld” från 2021) följer vi en grupp barn, som i mitten av 1950-talet gick i en så kallad nomadskola. Särskilt skapad för just samiska barn. Det var en allt annat än en behaglig tillvaro. A-H Laestadius – själv med samiska rötter – ger i sin roman en skakande skildring av den förnedring, våld och pennalism som förekom i nomadskolan. Och denna öppna rasism mot barn till ett ursprungsfolk i Sverige som de flesta inte alls hade några kunskaper om var ju inte alls för så länge sedan. De samiska barnen tvingades gå i särskilda internatskolor (nomadskolor) redan från sju års ålder – och långt från sina renskötarfamiljer. De fick bara komma hem till jul och under sommarlovet. I nomadskolan togs de ifrån sitt eget samiska språk, sin kultur, ja till och med namnen kunde ibland ändras. I ett avsnitt i romanen kan vi läsa hur ett av barnen, Jon-Ante, i samband med en myndighetsinspektion reagerar på detta: ”Nomadskolinspektören skulle komma och det var inte bara barnen som var nervösa för att svara fel under förhören. Minst lika spända verkade lärarna, husmor och biträdena vara. Det var nu de skulle granskas och visa upp att de följde statens önskemål om att barnen som var lappar skulle förbli lappar” (som samerna kallades då). Det var budskapet från läraren. Men Jon-Ante kunde inte riktigt få ihop det där. De skulle både vara lappar men ändå fick de inte tala samiska i skolan. Och de fick också lära sig i nomadskolan att jojken var syndig men ändå skulle de samtidigt ha på sig koltar när det kom besök av t ex myndighetspersoner på inspektion till skolan. I Laestadius av många kritikerrosade roman – liksom hennes förra Stöld - varvas kapitlen om det grymma livet i skolan med berättelser om hur dessa tidiga barnaskolår kom att påverka och prägla dem som vuxna, trettio år senare. Somliga skäms och försöker dölja sitt ursprung, åter andra lever vidare med trauman som förmörkar livet också sent upp i åren. Trots den mörka grundtonen finns i romanens filmiska slut ändå några scener av hopp och kraft. Lite ljus i mörkret vill författaren ändå förmedla. Romanen är en fristående uppföljare till Stöld som utkom 2021. Den förra handlade om tjuvjakten på samernas renar och myndigheternas högst måttliga eller direkta ointresse för att utreda och lagföra dessa hatbrott. Berättelsen i Stöld kretsar kring flickan Elsa som på en skidtur ser sin egen, älskade ren ligga död i snön. Hon möter också mördaren som genom att dra sin hand över halsen hotar henne med döden om hon så mycket som knystar om för andra vad hon sett. De här två romanerna går utmärkt bra att läsas fristående från varandra. Eller ihop i ett svep. De är båda god läsning om något som de stora flertalet i Sverige nog har högst rudimentära eller just inga kunskaper alls om. De är båda välskrivna, har ett fint språk och är synnerligen angelägna och dramatiska. Berättelserna i de båda romanerna fångar läsaren tämligen omgående, sedan läser man bara vidare och vill veta hur det går. En tredje del av trilogin ur också utlovad. Och redan 2024 kommer den första romanen Stöld som spelfilm. Robert Björkenwall (Publicerad i bl Arbetarbladet 15/5, Sydöstran 29/5, Folkbladet 11/6 m fl)