Vi glömmer aldrig skotten mot arbetare i Ådalen 1931

Följden av dödsskotten mot värnlösa demonstrerande arbetare (och flickan Eira som dog av en rikoschett) i Ådalen 14 maj 1931 blev starten för ett nytt Sverige där demokratin steg för steg vann nya segrar. Arbetsmarknaden reglerades. De privata arbetsförmedlingar som levererat strejkbrytare till arbetsgivarna förbjöds. Möjligheten att kalla in militär för att stoppa lokala oroligheter avskaffades. Från de diskussioner som nu förs stiger dock frågan: Är vi på väg tillbaks till en samhällsordning mer lik den som rådde i Sverige före Ådalen? I dag är privatiseringen av arbetsförmedlingen åter ett från borgerligt håll rest och delvis även genomfört politiskt krav. Genomfört fullt ut skulle det åter ge så kallat oberoende aktörer ett fritt spelfält. Arbetsförmedlingen fullt privatiserad skulle förvandlas från en samlad samhällstjänst till ett kluster av privata förmedlarkonsulter och privat geschäft. Det som drev arbetarna i Ådalen till strejk 1931 och till demonstrationen som slutade med fem av militären mördade personer var både de usla lönerna och arbetsgivarnas bruk av strejkbrytare. Sedan dess har såväl löner som arbetsvillkor steg för steg förbättrats. Fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna har genom kollektivavtal, skattepolitik och sociala reformer drivit på för att minska klyftorna i samhället. Sverige blev världens mest jämlika välfärdsland. Men sedan slutet av 1990-talet har klyftorna i Sverige åter blir klart större. De förmögna har blivit allt rikare och de fattiga fått det allt svårare att få livet att gå ihop. En slopad fastighets- och förmögenhetskatt, den borttagna värnskatten där den med höga inkomster fick bidra med mer till välfärden. Lägg därtill generösare rot- och rutavdrag (nyttjas mest av högavlönade) har också bidragit till att splittra och skapa ökade klyftor i Sverige. Samtidigt har villkoren för den som blir sjuk eller arbetslös stramats åt. Allt fler pensionärer har upplevt hur deras pensioner inte följt med löneutvecklingen och relativt setts urholkats. Bristen på en progressiv och av rättvisa präglad bostadspolitik ökar på segregationen och bidrar till att splittra landet i ett vi och ett dom. Maskorna i det sociala skyddsnätet har glesnat. Fler har förlorat på det. För Socialdemokraterna måste det nu bli en huvuduppgift att mera kraftfullt försvara den demokratiskt styrda välfärden, skala bort orättvisorna och åter öka jämlikheten. Det privata initiativet och entreprenörskapet ska självklart ha sin plats, men det duger inte alls till att skapa en bra och för alla likvärdig kunskapsskola utan betygsinflation, bra behovsstyrd sjukvård över hela landet, väl fungerande läkemedelsförsörjning, bra utbyggda tågförbindelser eller lika tillgång till moderna tjänster som bredband och stabil elförsörjning till rimliga taxor. Det privata initiativet har även visat sig duga rätt illa till myndighetsutövning som bilprovning till rimliga taxor över hela landet. Det auktoritära systemskifte som nu sker i Sverige med Tidögänget och SD: s dagordningssättande måste oppositionen nu på allvar kraftsamla emot. Detta inte minst för att rädda och utveckla välfärden och visa att en annan och bättre fördelningspolitik är möjlig. Här finns lärdomar att dra från Hjalmar Branting och Ernst Wigforss och deras långsiktiga programarbete och stegvisa reformpolitik. Och det är samtidigt det bästa sättet att visa att händelserna och skotten i Ådalen 1931 glömmer vi aldrig. Robert Björkenwall, Publicerad i Arbetarbladet 15/5, Folkbladet 4/6 m fl)