Reflektioner om livets olika faser

Det är nu mera naturligt för mig som 72 år, rätt snart 73 år, att blicka lite bakåt. Och då kan man ju i detta skede med större överblick konstatera att livet består av fyra faser: De första 20 åren går ut på att ta reda på vem man är och förhoppningsvis växer man då också. Mellan 20 och 40 undersöker man sedan på olika sätt och även testar vad som är möjligt att göra och arbetar i flertalet fall intensivt där man verkar och/eller söker nya arbetsuppgifter och utmaningar. Och så bra det går att även rådda det ihop med familj och det tidspusslet. Inte alltid så lätt att förena allt det på bästa sätt. Den tredje fasen är sedan mellan 40 och 60 år och kan man kalla för konsolideringsfasen. Den tid som man samlat på sig många olika erfarenheter och då vet rätt bra vad man kan, liksom även i någon mån vad man inte kan. Den fjärde och sista fasen - och där är jag nu - är "slutfasen" och då väljer man mera noga vad man vill göra respektive inte vill göra. I den fasen ingår då att även ge tillbaka sånt man kan och vet och göra sånt utan att kräva någon ersättning tillbaka. I den här fasen behöver man inte längre bevisa nåt, inte jaga prestige eller ständigt vara på tårna. Och det finns en tillfredsställelse i just det, i detta att kunna "vila i nuet". Att vara lite glad åt livet bara; umgås med vänner, göra sånt man inte tidigare hade tid med p g a alla "måsten". Men också insikten att det är sista fasen i livet och att livet är nu och går inte i repris. Då, om inte förr, inser man också att vissa strider ska man undvika och ta. De som är värda strid är då ytterst få, nästan inga. Och rätt ofta visar det sig också - om man är hyfsat frisk - att just den fasen kan bli och blir det riktigt goda åren i ens liv. Njuter lite mer, reflekterar och uppskattar också de goda ögonblicken; ett leende, en vacker ros, fågelsång, en vacker fjäril, en spegelblank sjö eller daggdroppar på ett grässtrå. Också det kan då vara att uppleva sina "bästa stämningars längtan". Det är livet - och livets gång. Från arla morgonrodnad till en blodröd solnedgång. Och då är det också livets gång att både nära vänner och släktingar ibland avlider innan man själv når samma livets slutpunkt. Ty sorgen och minnena är också en del av livets slutfas. Lite tidigare för somliga och lite senare för andra. Döden är också en del av livet. /Robert Björkenvall