Leif Gustafson - en legendar har gått ur tiden

Leif Gustafson - om en legendar vi minns med värme och saknad: Det är inte så vanligt att någon person ges epitetet "legendarisk" redan under tiden han eller hon är i full verksamhet. Leif Gustafson, gotlandspojken, som under nästan hela sitt vuxna liv haft politiken som sysselsättning, fick dock bära just det omdömet redan som mångårig presschef på den socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm. Efter en tids sjukdom och vård på Karolinska sjukhuset avled Leif den 19 december 2012 fyllda 66 år. Leif kom 1961 från synnerligen knappa förhållanden som 15-åring till Stockholm. Han kom som så många i andra i hans generation för att skaffa sig ett jobb och fick arbete på försäkringsbolaget Folksam. På Folksam startade han – som den idérike och driftige person han var - ganska snart en SSU-klubb. Den blev snabbt Stockholms största vilket i sin tur ledde till att han 1964 blev ombudsman i SSU Stockholms stad. 1972 blev han en av "Palmes pojkar" i statsrådsberedningen. Där följde en dramatisk tid med Norrmalmstorgsdramat och valet 1973 då kung Gustaf VI Adolf dog dagen före valet. Själva valet blev helt jämnt och när den så kallade lotteririksdagen var ett faktum knöts Leif på deltid till partiexpeditionen som redaktör för Socialdemokraten - en sida i Aftonbladet varje söndag. År 1975 tackade han så ja till erbjudandet att bli partiets presschef - en roll där han i sitt umgänge med journalistkåren trivdes som fisken i vattnet och de politiska journalisterna med honom. Leif har också med rätta utpekats som Almedalsveckans fader. När socialdemokratin skulle presentera sitt framtidsprogram år 1979 var programmakarna lämpligt nog utspridda som sommargäster på Gotland. Han iscensatte då ett presseminarium i Visby i stället för i Stockholm. Det blev mycket lyckat ur publicitetssynpunkt - och resten är historia. När socialdemokratin och Olof Palme hösten 1976 förlorade "kärnkraftsvalet" mot Centerns Thorbjörn Fälldin och den samlade borgerligheten var Leif först på plats på partihögkvarteret för att svara i telefonen och möta många både besvikna och revanschsugna väljare. Redan det första samtalet - som kom från en 90-årig kvinna i Malmö som ville gå med i partiet och även ge ett ekonomiskt bidrag - gav Leif idén om en skapa en "stridsfond". Trots tveksamhet från kollegor och partiledning fortsatte Leif att driva sin idé. I dag är Kampfonden en viktig del av partiets finansiering. Leif blev en gång också av högerledaren Gösta Bohman kallad Gunnar Strängs son. Det var i samband med att Leif tog hand om och lotsade vidare alla honoratiores som kom för att uppvakta Sträng på hans högtidsdag. Om detta skojade sedan Sträng själv ofta när han satte sig bredvid Leif i olika partisammanhang. Leif - en ordets mästare - hann med mycket under sitt intensiva men alltför korta liv. Också att ibland hoppa in och spela orgel i Katarina kyrka i Stockholm eller att på gehör plocka fram några egna kompositioner på vännernas fester. Men allra bäst trivdes han på sommarvistet vid sjön Båven. Om hans kräft-och gösfiskeseanser i Båven och festerna i goda vänners lag har det berättats många skrönor. Bäst minns vi Leif som en god och vänsäll kamrat med förmågan att med stor entusiasm samtidigt se med allvar och humor på omvärlden men alltid med känsla för vad rättvisa och anständighet kräver i ett på solidaritet och jämlikhet byggt samhälle. Minnet av Leif kommer att leva kvar länge bland alla oss som haft förmånen att lära känna honom. För vännerna till Leif Robert Björkenwall Jaan Ungerson Roland Spånt (Publicerad i Svenska dagbladet 22/12, Dagens nyheter 24 dec. 2012, Gotlands tidningar 24/12,Folkbladet i Västerbotten 27/12 m fl)

Skrota usla PPM-systemet

Om behovet av att göra om och göra rätt nu när det gäller PPM-pensionssystemet: "Premiepensionssparandet blev en flopp, en dyr flopp", konstaterade förre S-ministern Leif Pagrotsky för lite sedan i en intervju. Han har helt rätt. Hur man än mäter så är premiepensionssystemet (PPM) en riktig flopp. Som bekant var ju avsikten att vi själva skulle placera en del av vårt pensionssparande i det allmänna pensionssystemet. 2,5 procentenheter av avgiften avsattes till PPM-systemet. Men blev det som tänkt? Nä, bara 2 av 100 nytillkomna pensionssparare gör ett aktivt val av PPM-placering. De flesta – nära nog alla - kan inte ens överblicka de 800 fonder som finns att välja på. PPM är ett jättedyrt system, som dessutom levererat sämre avkastning än t ex traditionella försäkringar. En annan orsak till att PPM misslyckats är att det slår så orättvist. Två personer med samma inkomst kan få helt olika pensioner beroende på hur pengarna placerats. Men också beroende på vid vilken tidpunkt pensionen betalas ut. Skillnaderna kan handla om så mycket som tusentals kronor per månad när systemet är fullt utbyggt. Då, om inte förr, kommer den stora missnöjesvågen att välla in över de politiker som en gång bestämde att i en fyrpartiuppgörelse sjösätta detta usla system. Att vi överhuvudtaget fick ett premiepensionssystem kan vi "tacka" de borgerliga partierna för , och där särskilt FP-politikern Bo Könberg var starkt pådrivande. Det var de som krävde en individuell del i den pensionsöverenskommelse som slöts för 20 år sedan. Bakom överenskommelsen stod en bred parlamentarisk majoritet. Avsikten är att förändringar bara ska göras om alla är med på det. I sann kedjefångestil med andra ord. I teorin kanske tanken var god. Bred enighet om något så grundläggande och långsiktigt som pensioner är ju alltid värdefullt. Men förutsatt då att konstruktionen är klokt utformad. Borgerliga opinionsbildare har den senaste tiden kritiserat ärlige och kloke Leif Pagrotsky och Tomas Eneroth (S-förhandlaren i pensionsgruppen), för att de med rätta sagt att premiepensionssystemet behöver förändras. Socialdemokraterna anklagas för att bryta enigheten. Visst, men när nu verkligheten och kalla fakta förutsätter och kräver att något görs nu snart för att återupprätta det förtroende som krävs för ett långsiktigt fungerande pensionssystem. Då borde även borgerliga politiker som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, M, och andra begripa att uppriktighet är en bättre grund för förändring än motsatsen. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har t ex själv pekat på både det bristande intresset hos pensionsspararna och mängden av fonder som problem i PPM-systemet. Även skillnaderna i faktiskt pensionsutfall för samma inkomst har han själv berört. Så varför inte då ändra och skrota PPM? Och just dessa kritikpunkter är kärnan i PPM-systemet. Meningen var ju att bankerna och fondbolagen skulle tjäna på systemet och vanligt folk själva få möjligheten att bland 800-talet fonder få välja själva och därmed påverka sin pension. Det olika utfallen i faktisk pension vid samma inkomst blir då en direkt konsekvens av systemets konstruktion. Om Ulf Kristersson verkligen vill avskaffa orättvisa skillnader borde han se till att hela PPM-systemet avskaffas och de 2,5 procentenheter som avsätts för PPM i stället går till att stärka det allmänna, generella pensionssystemet. Hade det varit så redan nu, hade aldrig den så kallade bromsen (sänkningen) i vårt pensionssystem behövt ske som kommer att ske under 2013, och som redan skett en gång tidigare. Sannolikt kommer dock inte de borgerliga ännu på ett tag att överge sin ideologiska baby, men måste ändå bita i det sura äpplet och nödgas godta åtminstone en del förändringar i PPM-systemet (=banta det avsevärt). Men bäst vore om PPM skrotades helt! Ju förr man inser att ett system som helt enkelt blev en flopp, och sedan är beredda att ändra och göra om, desto bättre. Gör om och gör rätt nu när det gäller PPM-pensionssystemet! Robert Björkenwall; robert.bjorken@elia.com

Nya skolskjutningar i USA

Precis hemkommen från en givande resa till Helsingfors – där snöröjningen funkar bättre än i M-styrda Stockholm – försöker jag ta till mig de ytterst obehagliga bilder från Connecticut i USA som har rullat in i våra vardagsrum. Dödsskjutningarna vid Sandy Hook Elementary school, i den numera före detta småstadsidyllen Newtown i USAs kanske rikaste delstat Connecticut, har skakat om oss alla. Tjugoårige Adam Lanza började sin morgon med att först skjuta sin mamma, lågstadielärarinnan som lärde Adam skjuta. Därefter tog han bl a ett av hennes halvautomatiska vapen och begav sig till hennes skolarbetsplats med hennes bil. Med två pistoler och ett attackgevär (halvautomatisk Bushmaster-gevär)avlossade han en mängd skott. När han var färdig med sitt vettvilliga dåd var 28 döda. Merparten var barn mellan sex och sju år. Fy sjutton! Men överraskande? Tyvärr inte. USA har den tredje advent varit ett land i sorg. President Obama har tårögd talat känslofyllt till nationen. Rimligen bör detta nu inträffade sätta fart på debatten om de synnerligen liberala vapenlagarna i USA. Men blir det nåt av skärpningen? Tveksamt. Det vore i så fall inte första gången. Denna skolmassaker är nämligen inte den första av sitt slag i detta, enligt egen utsago, frihetens förlovade land på jorden. Åtminstone somliga av oss minns skjutningarna på Columbine high school i Colorado år 1999 (Michael Moore gjorde en bra film om detta!). Två unga grabbar gick under fyra timmar bärsärkagång med pistoler, gevär och sprängämnen. Tolv elever och en lärare dödades och 26 personer skadades. År 2007 hade vi händelserna vid Virginia Tech i Virginia. 2007. En person sköt ihjäl 32 personer och skadade ytterligare 26. Attacken var resultatet av att en psykiskt sjuk människa kunnat köpa vapen. Vi minns också hur en tidigare student gick in i aulan på Northers Illinois University i De Kelb år 2007 och avlossade 54 skott från scenen. Totalt dödades fem personer och 21 skadades innan också denna gärningsman tog sitt liv. Men vi har också i minnet flera allvarliga skolskjutningar i Finland de senaste åren, där ett antal personer sköts av unga män i vansinnesdåd med handeldvapen. Också i Finland har regleringen av vapen varit rätt “liberal”. Och med viss regelbundenhet inkommer ständigt nya rapporter om dödsskjutningar på biografer och restauranger i USA. Varje gång dåd av detta slag inträffar så utbryter debatt i USA om vapenlagarna. Och blåser över lika snabbt. I detta land, där var och en med författningsstöd anses ha rätt att bära vapen, och det i stort sett är möjligt för vem som helst att när som helst köpa också automatvapen, finns det många som inte ser sambandet mellan tillgången till vapen och antalet vansinnesdåd. Vapenlobbyn NRA är stark. Ofta viker sig makthavarna i delstaterna och federalt i Capitolium i Wash. DC ner sig när det blir dags att driva krav på allvar och fatta beslut. Men fakta talar sitt tydliga språk. I Sverige brukar det vara runt 20 personer (i regel i kriminella uppgörelser) som dödas av ett handeldvapen. I den visserligen mycket större nationen USA var år 2011 den siffran 10 278 personer. Givetvis borde detta leda till en bättre reglering av vapeninnehavet, liksom att även legala vapeninnehav hos t ex jägare måste åläggas ett tydligt ansvar vad gäller såväl förvaring som användning av vapnet. Men inte ens en förhållandevis fredlig nation som Sverige kan slå oss till ro. Också här cirkulerar i kriminella kretsar många illegala vapen i vårt land. Några försäkringar finns aldrig mot framtida vansinnesdåd. Trots att händelser som det nu inträffade i USA är långt långt mindre i Sverige. Men tyvärr talar mycket för att det inte heller denna gång – trots ny debatt – blir något av kraven på skärpta vapenlagar i USA. Så det är nog riskfritt att förutskicka nya framtida skolskjutningar från unga män som fått skjutträning av sina föräldrar. Dystert nog frestas man att tillägga. Men möjligen inte. Obama - visar det sig nu - ställer sig bakom skärpta vapenlagar i USA. Förhoppningsvis är det början på det mod vi hoppas kommer att prägla honom under hans andra mandatperiod! /Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i Arbetarbladet 17/12, Dagbladet 20/12-12, Vasabladet 19/12-12 m fl)

40 år sedan Whitlam blev Labors första premiärminister i Australien på 23 år

Om Gough Whitlam lade grunden för ett reformerat och regeringsfäigt Labor i Australien: Det är nu den 5 december 2012 exakt 40 år sedan som australiska Labor och Gough Whitlam vann valet över William McMahons konservativa regering efter 23 år i opposition. Tack vare att Gough Whitlam från Melbourne tog över styret som premiärminister i huvudstaden Canberra Det var tack vare Gough som Australien äntligen fick en fungerande och god sjukvårdsförsäkring (Medicare), fri universitetsutbildning, diplomatiska relationer med Kina, aussie-trupperna togs hem från Vietnam-kriget och Gough ställde upp på Olof Palmes linje i att fördöma de amerikanska terrorbombningarna julen 1972 samt den inrikespolitiska reformpolitiken i Australien ledde till att löneklyftan mellan män och kvinnor minskade rejält samt att ursprungsbefolkningen aboriginerna fick ett bättre erkänande för årtionden av massiv diskriminering och ett erkännande av deras markrättigheter (landrights). Bara för att nu nämna lite av vad som Gough Whitlams Labor-regering (1972-1975) lyckades åstadkomma under hans år vid makten i den federala regeringen i Canberra. Gough Whitlam, 96 år fyllda år 2012, var för övrigt en stor beundrare av Olof Palme och svensk socialdemokrati – och gillade den svenska välfärdsmodellen. Något som bland annat framgick av ett via satellit länkad TV-samtal mellan Palme och Whitlam. Genom hans framgångsriks regeringsperiod fick Labour rykte som regeringsfäigt – inte bara på delstatlig utan också - på federal nivå. Detta med Labour-efterföljare på premiärministerstolen som fackföreningsekonomen Bob Hawke – premiärminister 1983-1991 –,Hawkes finansminister Paul Keating (premiärminister 1991-96), Kevin Rudd (premiärminister 2006 – 2010) och nu sittande Labor-politikern, premiärminister Julia Gillard (hon som i parlamentet i Canberra i ett på youtube välspritt tal läste lusen av oppositionsledaren Tony Abbott så han inte var vatten värd för sin nedlåtande syn på kvinnor). Gillard och Labor har sedan dess haft lite bättre opinionssiffror men står sannolikt ändå inför ett lite osäkert, möjligt omval någon gång under 2013, beroende på när regeringen väljer att utlysa nästa parlamentsval. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com