Tyskland - en rundtur i AfD-land i Sachsen-Anhalt

I supervalårets 2026 i Tyskland har redan två delstats- och två kommunval genomförts genomförts med mycket problematiska utfall för den Merz-ledda CDU-SPD-regeringen. Ytterligare tre delstats- och ett kommunval återstår: Sachsen-Anhalt den 6 och i Berlin och Mecklenburg-Vorpommen den 20 september i östra Tyskland. Därtill ett kommunval i Niedersachsen den 13 september. - Förbundskansler Friedrich Merz, kristdemokrat (CDU), pratar mycket men gör för lite, konstaterade en äldre man som tidigare bott länge i Hamburg men numera i en mindre stad i AfD-land i Sachsen-Anhalt. Den i särklass mest populära politikern är inte Merz utan försvarsminister Boris Pistorius, SDP. Han toppar välförtjänt olika mätningar och håller en rak kommunikation som gillas av vanligt folk. Missnöjet med koalitionsregeringens resultat är fortsatt stort för att det blir för att ekonomin fortsatt går uselt. 2025 växte den tyska ekonomin med bara 0,2 procent och för 2026 har Merz-regeringen precis halverat sin BNP-prognos till bara 0,5 procent och svaga 0,9 procent för 2027. Så för fjärde året i rad stampar Tyskland på nära nog nolltillväxt. Exporten faller med 2,3 procent och den samlade industriproduktionen har fallit för andra månaden i rad. Arbetslösheten är den högsta på 12 år och med över 2,9 miljoner arbetslösa (6,3 %). Något som hittills lett till stora väljarbakslag för de båda regeringspartierna i Baden-Wurtenberg (8 mars) och Rheinland-Pfalz (22 mars) och betydande framgångar för högerpopulistiska AfD. Och än mera så lär göra i östra delstater – forna DDR-land – i särskilt Sachsen-Anhalt med Magdeburg som huvudstad och Halle an der Saale som största stad. Där kan AfD mycket väl ta över rollen från CDU som största parti efter valet den 6 september. Om de fortsätter surfa på nuvarande väljarmissnöje med Merz koalitionsregering i Berlin. Merz säger – som en metod att få fart på skrala ekonomin – att tyskarna måste arbeta mer. Detta om vi ska ha råd att behålla vårt välstånd, enligt Merz. I praktiken – med det säger inte en kristdemokrat – måste särskilt de tyska kvinnorna (17 miljoner deltidsarbetande) arbeta mer. Ty ännu bygger det tyska samhället på att kvinnorna (särskilt i västra Tyskland) tar hand om barnen. I östra Tyskland (f d DDR) är däremot vanligare med förvärvsarbetande kvinnor. Där är också förskolan hälften så dyr som i västra Tyskland. Samtidigt har tyska kvinnor i snitt 16 procent lägre lön än män. I Sverige är motsvarande gap 10 procent. Noteras ska också att bara Nederländerna har lägre faktiskt veckoarbetstid än Tyskland (ca 34 tim) i Europa. Och Tyskland har också den äldsta arbetande befolkningen i EU; en av fyra är 55 år eller äldre. Så visst går det att förstå att Merz börjar bli lite desperat vädjande att få mera fart på den sackande tyska arbetsmarknaden. Men utan att riktigt våga tala klarspråk om vad han exakt menar när han vill att tyskarna ska arbeta mer för att trygga framtida välfärd. I dynamiska och starkt växande östtyska metropoler som Leipzig(630 000 inv) men även tlll Dresden (539 000 inv) och andra i mindre städer finns en flyttrörelse från väst till öst. Allt fler återvänder österut efter tidigare flytt till västra Tyskland. Lite billigare boende, bättre utbyggd och billigare barnomsorg och kvinnor som vill jobba heltid bidrar till denna flyttrörelse. Och bland studenter blir särskilt Leipzig med bra universitet, dynamiskt kulturliv och ett av tyska bundesligans tre bästa fotbollslag (RB Leipzig) allt populärare. Men också Dresden och lite mindre orter som Halle, kulturpärlan Naumburg (filosofen Friedrich Nitzsches stad), Dessau med modernismens Walter Gropius Bauhaus-arkitektur och formgivning (Unesco-skyddat) och andra orter lockar återvändare från västra Tyskland. Livet här blir lite enklare och mer överblickbart hanterligt i Sachsen än det var i västra Tyskland. Är intrycket man får när man reser runt som välkommen svensk i ”Gustav Adolf”-land (fint, litet museum över honom och slaget i Lutzen i Weissenfels. Dit fördes hans kropp först efter slaget i Lutzen 1632. I samma småstad lärde jag mig också på skomuseet där att av en gång 47 000 skoarbetare i DDR, hade de minskat till 7 500 år 1991, något år efter Tysklands enande. Skor började mästersångaren Hans Sachs göra här redan på 1500-talet. Och i Bauhaus-staden Dessau växte tonsättaren Kurt Weil – med Tolvskillingsoperan och Mackie Kniven – upp och hade en far där som var kantor i synagogan där. Men både Kurt Weil och professor Walter Gropius lämnade nassestyrda Tyskland 1935 respektive 1934 för ett fortsatt yrkesliv i USA. Så många intryck och perspektiv får man också på en knapp vecka lång rundtur i Sachsen-Anhalt – i forna DDR-land. Robert _Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 23/4 m fl) https://demokraatti.fi/tyskland-en-roundtrip-i-sachsen-och-sachsen-anhalt

Stormaktsgrannars opålitlighet och hot att lära av

Kanada liksom Finland har båda intressanta lärdomar att ge Sverige när en stor granne agerar hotfullt. Såväl Kanadas premiärminister Mark Carney som Finlands president Alexander Stubb vet vad som krävs när man har en lång och svårbevakad gräns med militärt hotfull supermakt med territoriella ambitioner och potentiell annektering. Exempelvis när oberäkneliga och impulsstyrda Donald Trump hotat flera gånger med att göra hela Kanada till en ny amerikansk delstat. Eller när han hotat Danmark med att ta Grönland – ”på det ena eller andra sättet”. Och Finland har två brutalt hårda krigserfarenheter (1939-40 resp. 1941-44) av ryska stormaktsambitioner att sno åt sig finskt territorium. Och därefter då och då återkommande spänningar och hot kring sin långa gräns mot Ryssland, och krav på mer följsam utrikespolitik när Moskva så krävt. Det som periodvis kom att få beteckningen ”finlandisering” för att både bevara sig självständighet men samtidigt undvika att ”reta grannen i öster”. Anpassningar som länge förhindrade Finland att bedriva en mer tydlig, självständig utrikespolitik – och först långt senare (1995) möjliggjorde först medlemskap i EU och så även att gå med i Nato (efter ryska Ukrainakriget, ansöka i maj 2022 och medlem i april 2023). Både Carney i Kanada och Stubb i Finland vet att diplomati visserligen är både viktigt och ett bra verktyg i orostider. Men att fjäska och böja rygg för stormaktsledare som Trump och Putin aldrig lönar sig. Då kommer bara nya krav på nya eftergifter. Sådan mjäkighet är bara kontraproduktivt och ökar aptiten ännu mer hos autokratiska ledare. Något som Kanadas Carney tydligt visade i sitt starka tal mot Trump i det världsekonomiska toppmötet för en tid sedan i Davos. Insikten att inte lyda och böja rygg skapar automatisk trygghet mot nya hot och krav. Något som även Danmarks Mette Fredriksen och Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har förstått. Men däremot inte den mjäkige generalsekreteraren Mark Rutte i Nato. Han som aldrig är sen att smickra ”daddy” Trump. Sådant beteende riskerar bara att leda till nya hot och kravställande ukaser från Trumps sida. Och försvaga europeiska Nato- och EU-sammanhållning visavi Trump – och så stödet till Ukrainas försvar mot den Putin-ryska aggressionen. Eller för den delen försvaga fronten i Europa mot att vägra ställa upp på Trumps sida i deras ännu pågående krig mot Iran i Persiska golfen. Och som Trump trodde snabbt skulle ta slut efter bara några veckor. Ett krig som är ett utslag av Trumps hybris och fixering men som nu hotar att dra hela världen i en ekonomisk depression. Ett krig Trump drog igång utan att ens ha en riktig plan. Det troligen enda som nu kan få Trump att med något svepskäl (”alla mål är uppnådda”) avsluta denna dårskap är om marknaden tydligt reagerar och ett mera rejält börsfall annars hotar. Såväl inhemska ekonomin som hans egen Trump-klans möjligheter att berika sig ännu mer privat. Kanske är vi där snart? Ju förr desto bättre. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 5/4-26 m fl)