Stormaktsgrannars opålitlighet och hot att lära av

Kanada liksom Finland har båda intressanta lärdomar att ge Sverige när en stor granne agerar hotfullt. Såväl Kanadas premiärminister Mark Carney som Finlands president Alexander Stubb vet vad som krävs när man har en lång och svårbevakad gräns med militärt hotfull supermakt med territoriella ambitioner och potentiell annektering. Exempelvis när oberäkneliga och impulsstyrda Donald Trump hotat flera gånger med att göra hela Kanada till en ny amerikansk delstat. Eller när han hotat Danmark med att ta Grönland – ”på det ena eller andra sättet”. Och Finland har två brutalt hårda krigserfarenheter (1939-40 resp. 1941-44) av ryska stormaktsambitioner att sno åt sig finskt territorium. Och därefter då och då återkommande spänningar och hot kring sin långa gräns mot Ryssland, och krav på mer följsam utrikespolitik när Moskva så krävt. Det som periodvis kom att få beteckningen ”finlandisering” för att både bevara sig självständighet men samtidigt undvika att ”reta grannen i öster”. Anpassningar som länge förhindrade Finland att bedriva en mer tydlig, självständig utrikespolitik – och först långt senare (1995) möjliggjorde först medlemskap i EU och så även att gå med i Nato (efter ryska Ukrainakriget, ansöka i maj 2022 och medlem i april 2023). Både Carney i Kanada och Stubb i Finland vet att diplomati visserligen är både viktigt och ett bra verktyg i orostider. Men att fjäska och böja rygg för stormaktsledare som Trump och Putin aldrig lönar sig. Då kommer bara nya krav på nya eftergifter. Sådan mjäkighet är bara kontraproduktivt och ökar aptiten ännu mer hos autokratiska ledare. Något som Kanadas Carney tydligt visade i sitt starka tal mot Trump i det världsekonomiska toppmötet för en tid sedan i Davos. Insikten att inte lyda och böja rygg skapar automatisk trygghet mot nya hot och krav. Något som även Danmarks Mette Fredriksen och Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har förstått. Men däremot inte den mjäkige generalsekreteraren Mark Rutte i Nato. Han som aldrig är sen att smickra ”daddy” Trump. Sådant beteende riskerar bara att leda till nya hot och kravställande ukaser från Trumps sida. Och försvaga europeiska Nato- och EU-sammanhållning visavi Trump – och så stödet till Ukrainas försvar mot den Putin-ryska aggressionen. Eller för den delen försvaga fronten i Europa mot att vägra ställa upp på Trumps sida i deras ännu pågående krig mot Iran i Persiska golfen. Och som Trump trodde snabbt skulle ta slut efter bara några veckor. Ett krig som är ett utslag av Trumps hybris och fixering men som nu hotar att dra hela världen i en ekonomisk depression. Ett krig Trump drog igång utan att ens ha en riktig plan. Det troligen enda som nu kan få Trump att med något svepskäl (”alla mål är uppnådda”) avsluta denna dårskap är om marknaden tydligt reagerar och ett mera rejält börsfall annars hotar. Såväl inhemska ekonomin som hans egen Trump-klans möjligheter att berika sig ännu mer privat. Kanske är vi där snart? Ju förr desto bättre. Robert Björkenwall (Publicerad i bl a Arbetarbladet 5/4-26 m fl)