Vad kan södra Sverige lära av Norrbotten? Våga tänka stort!

Vad södra Sverige kan lära av Norrbotten är att våga tänka stort. Norrbotten sticker ut i Sverige – här råder rekordlåg arbetslöshet, kompetensbrist och en investeringsboom, samtidigt som södra Sverige brottas med hög arbetslöshet och stagnerande tillväxt. Vad är det som gör att Norrbotten lyckas, och vilka lärdomar kan dras för landets södra delar? För det första visar Norrbotten att långsiktiga industrisatsningar och samarbete mellan näringsliv och samhälle skapar jobb och framtidstro. Gruvindustrin, med LKAB i spetsen, har varit motorn i regionen och genererat miljardvinster till staten. Men tillväxten har också ställt krav på samhället: det behövs bostäder, infrastruktur och utbildning för att möta efterfrågan på arbetskraft. Här har Norrbotten varit snabb med att identifiera kompetensbehov och efterfråga riktade utbildningsinsatser – något som södra Sverige, med sina många arbetslösa, borde ta fasta på. Att satsa på yrkesutbildningar och samarbeta med industrin är avgörande för att minska arbetslösheten. Den andra lärdomen är vikten av att våga tänka stort och långsiktigt. I Norrbotten flyttas hela städer för att möjliggöra fortsatt gruvdrift. I Kiruna motsvarar det proportionellt lika mycket som flytt av en kvart miljon stockholmare på kort tid. Och det görs för att möjliggöra fortsatt och mycket lönsam gruvdrift; för åren 2005-2025 var den samlade vinsten 150 miljarder kr. Det som nu sker är en unik samhällsomvandling . En omvandling som kräver mod, samarbete och statligt ansvarstagande. Södra Sverige, där många kommuner kämpar med avfolkning och brist på framtidsvisioner, kan inspireras av Norrbottens förmåga att mobilisera kring gemensamma mål och våga satsa på stora projekt. Samtidigt visar Norrbotten att tillväxt också innebär utmaningar: bostadsbrist, höga byggkostnader och behov av sociala investeringar. Här finns en viktig påminnelse till södra Sverige om att tillväxt måste gå hand i hand med social hållbarhet. Att bygga ut välfärden, se till att även äldre och låginkomsttagare har råd att bo kvar, och att investera i infrastruktur är avgörande för att hela samhället ska kunna ta del av utvecklingen. Kiruna med 22 450 invånare flyttar inte sin stad för att man vill bygga nytt. Det sker av nödvändighet för att LKAB och Sverige behöver den högvärdiga järnmalm som finns under staden. Och där finns 3,5 gånger mer än som tagits upp under 100 år. Men kostnaden för flytten måste staten ta. Inte Kirunas skattebetalare. Norrbottens erfarenheter visar klart att staten måste ta ett större ansvar för omställning och investeringar i samhällsservice. När gruvexpansionen tvingar fram stadsflytt i Kiruna och Gällivare, är det inte rimligt att lokala skattebetalare ensamma ska bära kostnaderna. Södra Sverige, med sina egna omställningsutmaningar, kan lära av Norrbottens krav på statlig medfinansiering och långsiktiga stöd. Slutligen visar Norrbotten vikten av att attrahera och behålla arbetskraft. Medan många i söder går arbetslösa, skriker norr efter folk. Här finns en möjlighet för södra Sverige att inspireras av Norrbottens aktiva rekryteringsarbete, satsningar på utbildning och vilja att välkomna nya invånare – oavsett om de kommer från andra delar av landet eller från utlandet. Ska Sverige som helhet lyckas vända arbetslöshet (nu rekordhöga 500 000) till framtidstro krävs att vi lär av de regioner som går före. Norrbotten visar att det går – men också att det kräver samarbete, mod och investeringar. Södra Sverige har mycket att vinna på att ta till sig av dessa erfarenheter. Och även, när så krävs, stötta malmfälten i sin just nu omfattande stadsomvandling. Men som Lundbohm-historikern Curt Persson sade till mig i Luleå, så skulle nog förståelsen för vad malmfälten nu går igenom kunna vara ännu större. Om åtminstone några av dem som ingår i LKABs ledningsgrupp och styrelse själva bodde i malmfälten. Något som faktiskt var ett krav från Kirunas grundare och LKABs förste disponent (1900-1920) på hans tid. Jag tror han har rätt där. Robert Björkenwall (Publicerad i Sydöstran 7/6,Kiruna-tidningen, NSD etc)

Norrbotten - roadtrip i sex kommuner.

Norrbotten – rekordlåg arbetslöshet, kompetensbrist men rekordhög arbetslöshet i södra Sverige Sverige nordligaste län, Norrbotten, är av tradition ett mycket starkt socialdemokratiskt och rödgrönt röstande län. I en färsk mätning framgår att runt 63 procent nu stöder de rödgröna.Den sittande Tidöregeringen backar från 41 procent (valet 2022) till nu knappa 37 procent. Norrbotten är nu ännu starkare för att kasta ut Ulf Kristerssons misslyckade regering och ersätta den med en Magdalena Andersson-lett rödgrönt styre i höst. Större skillnad här i norr än jämfört med riket i stort, där färska SCB-mätningen visar att oppositionens överläge nu är 12,6 procent över regeringsidan. Här har jag rest runt på en del fina, förstärkta vägar med återkommande möten av tunga Kaunis Iron-lastbilar fulla med järnmalm från Pajala. Men också åkt på mindre bra eller där vägarna rustas som bäst. Och även mött mycket kritik för att järnvägen fungerar så uselt här i norr, sämre än i Finland. Svåra problem med upphandlingarna av tågtrafik och för svagt underhåll. Också den så viktiga Malmbanan - borde få dubbelspår - rustas nu med ynka 400 miljoner kr mot de 2,3 miljarder kr som krävs för att göra den helt trafiksäker. Varje stopp i trafiken kostar LKAB 100 milj kr dygnet. Totalt blir det besök i sex kommuner, bl a Kiruna, Pajala, Haparanda och Luleå. Och en avstickare till finska Torneå (med dess ädelmetallverk Outokumpu) blir det också. En viktig tvillingsstad till det mindre Haparanda med 9 100 innevånare. I Haparanda/Torneå är man starkt oroad för att man - precis som Helsingborg - blivit en hub för droghandel och lönsam "export" vidare till Finland. Berättar s-riksdagsledamoten Ida Karkiainen bekymrat. I stan finns också en växande trend, där minderåriga unga som blandar alkohol med amfetamin och ADHD medicin. Oroar starkt elevhälsan i stan. Tidiga insatser och fler vuxna behövs där minderåriga barn rör sig. I flera kommuner här i norr kämpar man med både kompetensbrist och rekordlåg eller just ingen arbetslöshet. Många måste bila eller flygas in. Inte bara bygg- och anläggningsarbetare, tekniker utan även restaurang- och hotellpersonal. Det i klar kontrast till den rekordhöga arbetslösheten i t ex sydliga Skåne och de totalt 500 000 arbetslösa i Sverige. Ett av Tidöregeringens stora misslyckanden - och nu kostar i opinionen. Medan man här i norr skriker efter arbetskraft, har investeringsboom men samtidigt också akut brist på bostäder. Särskilt så i gruvkommunerna Kiruna och Gällivare. Där LKABs gruvexpansion gör att gamla bostäder rivs (vissa värdefulla flyttas) samtidigt som de fort måste ersättas av nya men bra mycket dyrare. Från 7 000 kr månaden i det gamla till 12 500 kr i det nya. I riksmedia är det här så underrapporterat att många söderöver har svårt att svårt, se hela bilden. Kiruna (22 450 inv) flyttar inte sin stad för att man vill bygga nytt. Det sker enbart för att LKAB och Sverige behöver den högvärdiga järnmalm som finns under staden. Men kostnaden för det måste staten ta. Inte Kirunas skattebetalare. - Få utanför malmfälten vet. Och förstår inte att det nya Kiruna måste vi nu bygga upp helt på 8-10 år. När LKABs växande gruva "äter upp" det gamla. Det här är proportionellt lika stort som om 250 000 i Stockholm tvingades flytta till snabbt uppförda, nya boenden. Så stor är påverkan i Kiruna, säger kommunalrådet Mats Taaveniku,S, i nya, fina stadshuset Kristallen. Kiruna kommun har i nuläget en låneskuld på 2,9 miljarder kr. Och tidigare stadsflyttpengarna från LKAB är nu slut. Så den andra fasen i omställningen nu för kommande åtta år kan, enligt ekonomichefen och kommunalrådet, tvinga kommunen att ta ett nytt 1,8 miljarders lån. När flyttpengarna för första fasen från LKAB nu är slut, konstaterar Taaveniku bekymrat. Det här nya, andra steget måste staten och det mycket lönsamma gruvbolaget tillsammans också betala för. Fullt ut! Det är orimligt att lägga nya, miljardstora bördor på skattebetalarna i Kiruna, säger kommunalrådet. Så full kompensation och ett riktat investerings- och bostadsstöd för att bygga det nya behövs. Också för att att även äldre på väg in i eller redan pensionärer ska ha råd att bo i det nya med 5 500 kr eller mer i ökad månadshyra. En viktig orsak är också att byggkostnaderna i Kiruna är 50-75 procent högre än i landet i stort. Och all mark (99 %) ägs av staten (Statens fastighetsverk, SFV), inte kommunen. Vilket t ex gjort att när kommunens familjeomsorg måste flytta från sina gamla till nya lokaler så ökade lokalkostnaderna för dem med 6 miljoner per år, säger Taaveniku. I grunden handlar allt det här om en tvångsflytt orsakad en järnmalmsgruva som växer och ger många miljarder kr årligen tillbaka till statskassan. För hela perioden 2005 till 2025 blev LKABs samlade resultat 150 miljarder (148,3 miljarder mer exakt). Och fortsatt en bra affär för staten. - Men staten och regeringen måste nu ner från åskådarläktaren och börja göra verkstad av sin välmenande, men föga förpliktande retorik. Nu krävs aktiv stöttande handling. Kiruna och malmfälten har alltför länge behandlats som en råvarukoloni. Dags nu för staten och regeringen att ta ansvar, slår kommunalrådet fast med pondus. Här finns nu 3,5 gånger mer högvärdig malm att utvinna under gamla Kiruna än som LKAB hittills utvunnit under sina första 100 år! Så det stöd från staten som Kiruna nu omgående behöver är i praktiken snart återbetalt genom de mångmiljardvinster som det statliga bolagen årligen levererar till statskassan. Kommunen ska inte behöva skuldsätta sig mer. Nu måste staten ställa upp och skjuta till vad som krävs. Anser man i Kiruna kommunhus. Kommunalrådet efterlyser också en rejäl statligt handtag för att bygga ut Luleå tekniska universitet, LTU, campus och yrkesutbilda bort den kompetensbrist de nu har i malmfälten. Behövs fler lärare, sjuksköterskor, byggnadsarbetare etc för att täcka upp den personalbrist de nu har. Få fler skattebetalare boende i kommunen och minsks andelen fly in och fly out-personer. I stället för att dessa många bara kommer in och jobbar men bor och skattar i kustkommunerna i Norrbotten. Liknande problem har även t ex Gällivare och Boden (där nya stålverket Stegra nu byggs). Både många nya bostäder och mer av yrkesutbildad personal behövs. Små kommuner som Kiruna - 22 450 inv - och andra har normalt själva inte heller en så stor stab av stadsplanerande och upphandlande kompetens som stora omställningar kräver. Vilket kräver extra stöd och tillfällig hjälp med inhyrd kompetens. Och som i Kirunas fall även att förhandla med Statens fastighetsverk om tillgång till ny byggmark att planlägga. Och när mycket ska göras på mycket kort tid. Ska det gå fort, så blir ibland också fel. Som t ex med det redan uppskattade men rekorddyra Midnattssolsbadet (Fick själv en specialvisning av hela badet, så nog är det fint!) Men dyrt! Därför har kommunalrådet - efter en grundlig revision - nu satt till en extern utredning om vad som gick snett i badupphandlingen. Badet upphandlades under förra kommunalrådets tid, och han är inte kvar. Och den tidigare projektledaren redan fått lämna jobbet. Misstagen som då gjordes är kommunens, jämte byggaren Peab, säger Mats Taavenuku. Men det tar på intet sätt bort att det är staten, inte Kirunaborna, som har ansvaret för stadsflytten som den växande gruvan nu orsakar. Så ett på många sätt svårt och extra ordinärt läge har man i malmfälten. Och då behöver mer statligt stöd. När nu den mycket lönsamma gruvan växer och genererar nya miljardvinster på sin export [86 % till EU] och till SSAB i Luleå. Så både logiskt och rimligt att Kiruna nu tycker att mer av vinsterna från malmen - snart även sällsynta jordartmetaller i Geijergruvan - borde stanna i Kiruna (och Gällivare/Malmberget). Enligt samma modell som t ex finns i norska och finska gruv- och råvarukommuner. Liksom i Yukon i Kanada. Lär och "benchmarka" från goda exempel. Som historikern Curt Persson i Luleå berättade så skulle nog även förståelsen öka i LKABs ledningsgrupp och styrelse om flera av dem själva bodde i malmfälten. Något som faktiskt var ett krav från Kirunas grundare och LKABs förste disponent (1900-1920) i hans stab då. Och där tror han har rätt. Robert Björkenwall (Publcerad i bl a Arbetarbladet 9/6, tidn Rörelsen, Onsdagsbladet m fl https://demokraatti.fi/norrbotten-en-roadtrip-i-sex-kommuner-i-norra-sverige)