De växande inkomstklyftorna blir en viktig valfrågan

Sveriges Television, SvT har ägnat en hel del programtid i maj månad åt att granska de växande inkomstskillnaderna i Sverige. Liksom Vetenskapens värld i SR-radion gjort åt de växande stor hälso- och livslängdsskillnaderna som finns mellan de boende i välbärgade områden kontra sämre situerade. Det är sannerligen ingen uppmuntrande information som tittarna och radiolyssnarna då har fått del av. Och särskilt förvånande är det inte heller, som påpekades häromdagen på ett ABF-seminarium i Stockholm när den kunskapsrika och läsvärda boken “Reinfeldtkoden” presenterades av de de författarna. Ny forskning visar, exempelvis, att Reinfeldts Sverige nu är tillbaka till år 1947 vad gäller inkomstfördelningen. Nu år 2014, liksom då år 1947, tar den hundradel av befolkningen som tjänar bäst in närmare tio procent av alla inkomster i landet. Och samtidigt med detta växer också gapet i ohälsa och olika livslängd mellan olika grupper i vårt Sverige. Vad SvT tydligt visar – liksom författarna till boken Reinfeldtkoden (om alliansens alla skattesänkningar) – är att Sverige rask håller på att utvecklas till ett skatteparadis för de mest välbeställda. Detta genom att de avskaffat gåvo-, arvs-, förmögenhets- och statliga fastighetsskatten har väldiga förmåner de senaste åren tydligt kommit att gynna samhällets höginkomsttagare. Ovanpå detta kan man lägga sänkta inkomstskatter (140 tusen milj. kr eller motsvarande halva årskostnaden för vårt lands sjukvård). Bland de 15 så kallade kärnländerna i EU har Sverige – från att tidigare varit en av de mest jämlika länderna i hela industrivärlden – nu minst skatteskillnad mellan låg- och höginkomsttagare. Detta att man ska betala skatt efter bärkraft – progressiviteten i skattesystemet – har urholkats kraftigt på 2000-talet, och särskilt tydligt så sedan 2006 och framåt. Bland jämförda länder är Sverige det land som nu via skattesystemet omfördelar minst från hög- till låginkomsttagare. De senaste 14-15 åren har alltså mycket stora förändringar skett i fråga om inkomstskillnaderna. En del av kritiken för detta faller också på tidigare S-regeringar (år 2000 till hösten 2006) men skillnaderna har vuxit ännu mycket mer under de åtta åren med borgerliga regeringar. En annan sak är sedan att dessa förändringar inte utgör några problem utan är snarare önskade för den som råkar ha borgerliga värderingar och synsätt. För dem är det så att säga en önskad utveckling att skillnaderna i inkomst och standard ska växa. Däremot icke så – borde inte vara det – med socialdemokratiskt och utjämningssträvande synsätt. Som bekant – läs gärna Reinfeldtkoden – är det dock inte bara så att skillnaderna i skatteuttag, mellan å ena sidan löntagare och å andra sidan pensionärer, sjuka och arbetslösa, som har ökat. I flera fall har också olika ersättningar – försämrad sjukförsäkring och en a-kassa som numera är sämst i Europa - till de sämst ställda skurits ner kraftig. Detta har varit en viktig delfinansieringskälla för de olika så kallade jobbskatteavdragen (totalt 140 miljarder kr) ihop med olika frysta anslag till våra olika välfärdstjänster (som därtill blivit marknadsutsatta och delprivatiserade). Men på en avgörande punkt har den här politiken icke fungerat alls som tänkt var. Arbetslösheten – långtids-, ungdoms- och den generella – har vuxit och är nu större än hösten 2006. Ja, jobbtillväxten har inte ens kunnat hålla jämna steg med hur arbetskraften vuxit. Mellan december 2006 och december 2013 blev vi 412 400 fler men antalet sysselsatta ökade bara med 235 400, vilket gjorde att sysselsättningsgraden sjönk från 66,1 proc. (dec. 2006) till 65,7 proc. (dec. 2013) samtidigt som den öppna arbetslösheten steg från 6,1 proc. (2006) till 8,0 proc. i december 2013. Andelen relativt fattiga – med en inkomst under 60 proc. av landets medianinkomst – har samtidigt ökat kraftigt är nu så stor som 12,4 procent av befolkningen. Hälften av landets studenter lever numera på samma låga fattigdomsnivå. Allt mer tyder på – Göteborgs univ. SOM-mätningar och annat – att allt fler svenska väljare nu känner av den växande otryggheten och även fått nog av skattesänkarpolitikens effekter. Och för socialdemokratin måste den här utvecklingen nu tas på största allvar. Partiet måste - mer kraftfullt än man hittills vågat visa - verka för skatter som fördelar om mellan rik och fattig, och som bättre och mer solidariskt kan finansiera skolan, vården och äldreomsorgen samt att rusta upp våra gemensamma socialförsäkringar så att de ger en rimligt fullgod ersättning vid sjukdom etc.. Socialdemokraterna behöver inte vara så nervösa över att gå fram med tydligare krav på skatt efter bärkraft – både vad gäller inkomster, förmögenheter och fastighetsinnehav. Därvidlag kan de t ex luta sig emot hur olika opinionsmätningar – såsom en färsk Sifo, senaste SOM-mätningen och annat – allt tydligare visar att svenska folket vill minska inkomstskillnaderna. Hela sju av tio vill minska de inkomstklyftor som på senare tid tillåtits växa alldeles för mycket. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com