Nuon har sänkt regeringens trovärdighet och kan spela roll i valet

Om Nuon har sänkt regerings trovärdighet och skadat riksdagens möjligheter att granska regeringsmakten: Det kom knappast som någon överraskning att Konstitutionsutskottet – även dess borgerliga del – tisdagen den 13 maj valde att rikta kritik mot Maud Olofsson för hanteringen av Vattenfalls fiaskoköp av holländska Nuon för hisnande stora 97 tusen miljoner kr. En förlustaffär av jättelika dimensioner för ytterst hela svenska folket eftersom Vattenfall är helstatligt och hittills motsvarande runt 40 tusen miljoner (= 10 000 kr per svenskt hushåll) redan fått skrivas av som en första delförlust. Och det lär följas av fler nedskrivningar. Ansvarigt statsråd var f d näringsministern och tidigare C-ledaren Maud Olofsson men indirekt även hela regeringen eftersom regeringen alltid är kollektivt ansvarig för alla regeringsbeslut. Också när man underhand OK-ar eller nej-ar olika statliga bolagsledningars beslut av väsentlig vikt och betydelse. Den före detta näringsministern och vice statsministern var – när Vattenfall gjorde sin sämsta affär någonsin - ansvarig för att å regeringens vägnar bereda detta ärende enligt konstens alla regler samt ge det statliga företagets VD Lars Josefsson (en stöddig och självgod typ) rött eller grönt ljus att genomföra affären. Olofsson får i KU över block- och partigränserna, om än med lite olika ordval, välförtjänt KU-kritik för att dokumentation över beredningen saknas samt för att hon vägrade infinna sig för utfrågning inför utskottet. Mindre imponerande, rent av ynkligt, är dock att de borgerliga – med KU-vicen och M-ledamoten Per Bill i spetsen - i utskottet behandlar den som är ytterst ansvarig för regeringens arbete och beslutsfattande, statsminister Fredrik Reinfeldt, med silkesvantar. Hans roll och ansvar i hela denna dystra historia nämns överhuvudtaget inte i allianspartiernas reservation. Men är det val om bara fyra månader så händer sånt här i KU. Endera så är det som Fredrik Reinfeldt har sagt, att han fick information om att affären hade genomförts först via medierna. Men kan man verkligen tro på det i en sådan här jätteaffär!? Ytterst tveksamt. Men hur det nu än är så borde inte bara KU:s majoritet, utan även KUs borgerliga ledamöter, ge honom en reprimand för att beredningsrutinerna i regeringskansliet har brustit. Ingen är sist och slutligen mer ansvarig för dessa brister än den moderate regeringschefen själv. Men här orkade, ville, kunde eller fick inte de borgerliga fullfölja sitt granskande uppdrag. Att det bara är några månader kvar till valet är säkert en förklaring till den närmast generande underdånigheten inför statsministern. Den andra tolkningen är att det är precis som Maud Olofsson tidigare har meddelat (men i TV-Aktuellt den 13 maj inte längre vill bekräfta) via medierna, att hon förankrade sitt gröna ljus till Vattenfall 97-miljardersköp hos både stats- och finansministern. I så fall förtjänar Reinfeldt en rejäl kritik för att ha farit med osanning inför riksdagen och KU. Vilken grävande journalist tar fram hur det egentligen förhöll sig med den här saken? För min del förefaller det fullkomligt osannolikt att Maud Olofsson skulle ge grönt ljus till den största statliga företagsaffären i modern tid utan att först ha förankrat detta beslut hos både stats- och finansministern, samt hos regeringens fyra partiledare i det inre kabinettet. När Konstitutionsutskottets borgerliga ledamöter vägrar lägga minsta ansvar för den bristfälliga beredningen av detta svindyra fiasko på statsministern undergräver de i själva verket också statsministerämbetet. Statsministern är nämligen, enligt grundlagen, ansvarig för sin regering. Nu tycks han plötsligt inte ha något ansvar alls. Noterar också att även Centerpartiet – valtaktiskt motiverat? - i och med KU:s behandling av Nuonaffären lät sina borgerliga kamrater kritisera sin tidigare partiledare, medan man passivt accepterar att det stora regeringspartiets ordförande – Reinfeldt – däremot erbjöds en smitväg från allt ansvar. Men det är väl bara ännu ett exempel på hur Centerpartiet numera accepterar sin självpåtagna och underordnade ställning i alliansens egen makthierarki. Därutöver kan konstateras: nu måste rutinerna för kommunikation inom regeringskansliet stramas upp. I samband med affärer i 100-miljardersklassen måste all kommunikation i beredningsprocessen tydligt dokumenteras. Dessutom måste det via regelskärpningar säkerställas att den minister (inklusive föredettingar) som kallas av KU också kommer till KU när utskottet kallar. Annars är risken stor att vi får en lex Maud Olofsson-praxis i nya framtida “Nuon-affärer”. För övrigt kan jag fuller väl förstå om gruvfacket nu inte vill ha kvar Maud Olofsson i LKABs styrelse. Hennes trovärdighet är förbrukad och gagnar inte LKAB i det läge när stora förändringar med stadsomvandling och annat förestår i Malmfälten och behov finns för goda och täta förbindelser med regering och riksdag som finns under den närmast överblickbara framtiden. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com PS. Kolla DN idag – apropå stadsflytten, se länk: http://www.dn.se/debatt/sa-ska-vi-flytta-och-fornya-kiruna-nar-gruvan-byggs-ut/. Det nu träffade avtalet är ett bra första steg. Men flytten och stadsomvandlingen kommer att kosta långt mer och även kräva att regering och riksdag engagerar sig. (Publicerad i Piteå-tidningen 16/5-14 m fl)