Reinfeldtkoden - en guldgruva för väljarna inför höstens val

Låt det bli sagt med en gång: Det är en alldeles utmärkt och klargörande bok som Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen skrivit om “Reinfeldtkoden” (Ordfront förlag) om “den ädla konsten att rasera den svenska modellen”. Det är den tredje boken i serien om hur moderaterna – med m-ledaren Reinfeldt, finansminister Borg och PR-gurun Schlingmann vid regipulpeten – sedan 2004 stegvis och metodiskt med olika nyspråkliga finter och trix låtsas att de vill bevara den svenska arbetsmarknads- och välfärdsmodellen. Retoriskt smart för att sedan dölja att de i verkligheten sedan första valvinsten hösten 2006 dock är – precis som gammelmoderaterna (före Reinfeldt-eran; inledd hösten 2003) – ute efter att stegvis ändå montera ner och rasera den och rejält öka klass- och standardskillnaderna i det svenska samhället. Redan före valet 2006 utkom ekonomerna Stefan Carlén, Christer Persson och Katalys-tankesmedjans chef Daniel Suhonen utkom dessa tre m-granskare med sin första bok ”Åtta år med Reinfeldt” och inför 2010 års val med uppföljaren ”Bokslut Reinfeldt”. Budskapet var i stort sett detsamma i de båda böckerna. Med den skillnaden i den första boken fanns ett budskap som rätt många – också inom socialdemokraternas partiledning – inte trodde skulle förverkligas i regeringsställning. I “Bokslut Reinfeldt” framgick däremot att de genomfört just vad som låg i tangentens riktning – i de olika m-stämmobesluten och annat – och förutskickades komma att ske redan i “Åtta år med Reinfeldt”. Men utan att S och övriga oppositionen riktigt förmådde göra tillräckligt trovärdigt skulle fortsätta att ske om Reinfeldt-alliansen blev omvald hösten 2010, vilket ju också om än knappt också skedde i valet. Om det reptricket att dupera en majoritet av svenska väljarkåren – nu när massarbetslösheten ser ut att ha parkerat på runt 8 procent av arbetskraften och den gemensamt finansierade välfärden urholkats – också i höstens riksdagsval är däremot mindre sannolikt. Något som den nya boken “Reinfeldtkoden” kan komma att bidra till att förhindra. Därest socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet denna gång förmår utmana på ett tydligare sätt än i valen 2006 och 2010. Särskilt som man nu så tydligt att ett klart opinionsövertag så här fyra och en halv månad före valdagen i september. Nu våren 2014 är verkligheten mera tydligt emot och avslöjande vad gäller moderaternas språkliga finter att också de vill bevara den svenska arbetsmarknads- och generella, standardtrygghetsskyddande välfärdsmodellen. Något som ännu i valet 2010 inte var tillräckligt uppenbar för tillräckligt många och därför gjorde att tillräckligt många ville ge Reinfeldt och Borg ännu en chans att fortsätta i regeringsställning. Sedan dess har också en nu rätt klar majoritet i opinionen kommit i kapp de tre Reinfeldtkod-författarnas varningsord. Faktum är att de inför den i slutet av april nu publicerade tredje boken i serien, Reinfeldtkoden, ligger alliansen i färska opinionsmätningar 15 procent efter oppositionen. Bekräftas detta också i Statistiska centralbyråns rekordstora mätning (över 9 000 tillfrågade) i juni månad, så lär Reinfeldt och hans borgerliga allians få synnerligen svårt att klara ett andra omval. Opinionen ser just nu helt klart ut som om många väljare – också borgerliga – sist och slutligen insett att gigantiska skattesänkningar på 130-140 miljarder kr och privatiseringar och vinstutsättningar av vård, skola och omsorg faktiskt har raserat mycket av den välfärd som en klar majoritet av svenska folket trots allt ändå vill ha kvar och helst också bli lite bättre än den just nu är. Och för det är man också – visar Göteborgs universitets pålitliga SOM-mätningar – beredd att betala skatt. Det som kanske är allra bäst med den här tredje Reinfeldt-boken är att den ännu mer pedagogiskt och klargörande tydligt förmår visa att ekonomi och politik hänger ihop, vilket de trista sifferduellerna mellan s-ledaren Löfven och m-ledaren Reinfeldt i TV och andra medier däremot lyckas klart sämre med. Därför är den här boken en guldgruva. Här finns också de olika utländska och svenska forskarrapporter som på olika sätt motbevisat att moderaternas systemskiftande politikomläggning inte förmått infria vad de i sin retorik (Reinfeldt och Borg) påstått att den ska och har levererat. Kort sagt: deras regeringspolitik har inte hållit streck utan byggt på rent statistiskdribbel och glädjekalkyler. Frågan är nu bara: när ska de olika politiska reportrarna och analytikerna i dagspress samt radio och TV förmå sig att ställa samma grundläggande kontrollfrågor och faktapresentationer som finns i “Reinfeldtkoden”!? Reinfeldtkoden ger sammantaget en bedövande bild av hur det moderata systemskiftet präglar nästan allt i samhället. Tydligast och bäst är i dock bokens kapitel om skattepolitiken, ”Konsten att undergräva välfärdens långsiktiga finansiering”, en läsning som varje väljare med intresse för samhällsfrågor borde ta del av. I bokens slutord frågar sig författarna: Vilket samhälle vill vi ha? Något mera tydligt svar på den frågan ges dock inte. Däremot anges att det tarvas skattehöjningar, att nuvarande överskottsmål i de offentliga finanserna slopas och att ett stort lånefinansierat investeringsprogram för bostäder, infrastruktur och klimat är helt nödvändigt. Det sistnämnda har ju även ledande nationalekonomer som professor Lars Calmfors, Assar Lindbeck och andra – liksom arbetarrörelsens egen forskningskommission – också lyft fram som en nödvändighet. I mera försiktiga ordalag utfärdar författarna också en lite inlindad varning till en ny, Stefan Löfven-ledd regering: ”Att inte tydligt byta inriktning är att fortsätta systemskiftet”. Dock förtjänar att här påpekas: också om vi – rätt sannolikt – får en ny s-ledd regering i höst är det nära nog ofrånkomligt att den riskerar att skapa besvikelse. Detta eftersom förväntningarna på en förändring – i frågor som arbetslöshetens bekämpande, skolans kris, omsorgens och sjukvårdens brister, den otillräckliga ersättningsnivån i a-kassan, den orättvisa pensionärsskatten (i relation till vanliga löntagare), bostadsbristen, bristerna inom väg och järnväg och mycket annat – kan förväntas vara stora samtidigt som återskapandet ens av de mest centrala och bärande pelarna i den svenska arbetsmarknads- och välfärdsmodellen kommer att ta många år att genomföra. Blir förändringstempot tillräckligt för att väljarna ska ge den nya regeringen chansen att fortsätta fyra år till efter valet 2018? Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 5 maj 2014 m fl)