Sluta blunda för verkligheten i industri-Sverige

Sluta blunda för den gradvisa utförsäljningen av Sverige som industrination. Volkswagens bud på Scania och den risk det innebär för att ytterligare ett stort svenskt företag ska hamna i händerna på intressen utanför Sverige visar att vi på ett helt annat vis måste kunna aktivera svenskt inhemskt kapital för att behålla våra viktigaste företag inom landet. Noteras här – apropå Södertälje och diskussionen nu om Volkswagen och Scania – ska också att Life sciencebranschen i Sverige (sysselsätter 13 000 personer i Sverige) inte återhämtat sig efter Astra-Zenecas neddragningar i bl a Södertälje, enligt en färsk Vinnova-studie. En realitet som inte så lätt låter sig bortdiskuteras. Men det är ju bra att Astra Zeneca nyligen i media sagt att Sverige är viktigt för bolaget. Återstår sedan att se vilka konsekvenser investerings- och verksamhetsmässigt detta sedan får – också i praktiken. Men notera att i mitten av 00-talet hade Astra Zeneca 14.000 anställda i Sverige. Med den nedbantningstakt som nu pågår kommer 5.000 personer att arbeta inom företagets verksamhet i Sverige i mitten av 2010-talet. Det innebär att arbetsstyrkan kommer att ha bantats med över 50 procent på en tioårsperiod. Efter nedläggningarna kommer Astra Zeneca enbart ha forskningsverksamhet kvar i anläggningen i Mölndal. När det nationella kapital som löntagarfonderna hade kunnat erbjuda inte finns bör reglerna för pensionsfondernas placeringar ändras så att företagsflykten kan stoppas och det inhemska ägandet säkras. Sedan avskaffandet av valutakontrollen har mängder av avancerade svenska företag och med det många jobb hamnat utanför Sverige. Industrinationen Sverige finns knappast längre. I samma takt som stora och för landet viktiga svenska företag sålts till utlandet eller slagits samman med utländska företag har såväl kontrollen över bolagen som tillverkningen flyttats bort från Sverige. Listan på företag som försvunnit till utländska ägare kan göras lång. Många av de bolag som under årtionden räknades som nationella kronjuveler har försvunnit från landet. Volvo, Asea, Kockums, Astra, Pharmacia, Bofors, Stora – för att nämna några. För Sverige som nation har det inte bara betytt att den ekonomiska kontrollen över företagen, huvudkontoren och jobben på fabriker och hos underentreprenörer försvunnit utan också det för framtiden viktiga forsknings- och utvecklingsarbetet. Trots löften om motsatsen har verkligheten visat att det nationella kapital som tar över också styr var verksamheten hamnar. Enfald och övertro på internationaliseringens positiva effekter har på tjugo år förvandlat Sverige från ett avancerat och forskningsintensivt industriland till en råvaru- och möjligen tjänsteproducerande utkant av Europa. Det Volvo som en gång dominerade ekonomin i hela Västsverige och som gjorde Sverige och svensk bilsäkerhetsforskning världsledande hamnade i USA och sedan Kina. Asea som i samverkan med statliga Vattenfall blev världsledande på elöverföring och turbiner ligger inte längre i Västerås. Huvudkontoret är numera i Schweiz – sammanslaget med Brown Boveri - under namnet ABB. Astra med sin topprankade medicinska forskning, utveckling och produktion i Södertälje försvann från Sverige i händerna på det nya bolaget Astra Zeneca. Kockums med sin bitvis unika och för framtiden allt intressantare teknologi för u-båtar och undervattensarbete ägs av tyska intressen och är i dag i hög grad flyttat till Tyskland. Bofors med sin avancerade och internationellt erkända vapenteknologi kontrolleras av brittiska intressenter. Också utvecklad svensk livsmedelsindustri som Arla, Abba, Findus och Wasa har tagits över av utländskt kapital. Ytterligare ett område där utländskt kapital är på väg in och där svenskt kapital och nationellt ägande borde vara en självklarhet är gruvor och naturtillgångar. Den svenska skogsindustri n med Stora i spetsen finns redan i Finland. De svenska villkoren för utländska gruvprospekterare och mineralsökare är internationellt sett extremt frikostiga. Höj mineralavgiften rejält. Lär av Australien. Även den gamle statsministern Göran Persson har med rätta nyligen uttryckt sin oro över utvecklingen för den svenska basindustrin. Att allt detta påverkar såväl jobb som utveckling av svenskt ingenjörskunnande är tveklöst. Det påverkar också hela den svenska skattebasen och möjligheten att få fram mer resurser till viktiga gemensamma välfärdssatsningar – allt från vård, skola och omsorg till grundläggande infrastruktur. Att företags- och bankvärlden kan mena att utförsäljningen av de stora svenska företagen är positivt är begripligt. Företagsfusioner kan driva upp aktiekurser och försäljningar ge bra avkastning till gamla ägare. Obegripligt är däremot den passivitet som LO och andra fackliga organisationer visat. Med ökat utländskt ägande försvåras inte bara fackligt löntagarinflytande över företagen utan också makten över lönerna och fördelningen av företagsvinsterna mellan lön och kapital. Att värna svenskt företagande och därmed jobb och kompetens i Sverige borde vara ett för arbetarrörelsen centralt politiskt mål. Vi ser också gärna att vi får bort våra pensionspengar – 2 400 miljarder (premiepensionsdelen) – från börsens kasinorally. Låna i stället med ränta ut dem till hållbara, produktiva investeringar i den nerslitna infrastrukturen och miljonprogrammets lägenheter. Bygg nytt för att minska bostadsbristen. Det skapar jobb i Sverige. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson (Publicerad i bl a NSD 4 mars 2014, Östra Småland 10/3, Dala-Demokraten 11/3 m fl)