En av oss - Åasa Seierstads lysande berättelse om Norge

Det är en på alla sätt kanonbra bok som Åsne Seierstad skrivit om den som låg bakom det största attentatet på Norge i modern tid. Och redan från första sidan vet vi vem som är mördaren. Ändå är boken en riktig bladvändare. Det finns till och med en bild av honom, tagen snett bakifrån, på bokens omslag. Och ganska snart förstår vi vilka som är offren i det attentat som begicks av en ung man från Oslo den 22 juli 2011. Det var Viljar från Spetsbergen, Bano från Nesodden, hennes syster Lara, Simon från Salangen och många, många andra som glatt sig så åt att vara AUFs sommarläger på Utøya. Åsne Seierstad, som slog igenom med världssuccén ”Bokhandlaren i Kabul”, har i ”En av oss” (Bonniers förlag) skildrat Anders Behring Breiviks fega attack mot det norska regeringshögkvarteret och mot de unga socialdemokraternas sommarläger på Utøya. Ämnet i sig är så dramatiskt. Här behöver man inte specialeffekter eller konstlade knep för att få läsaren att fortsätta och vända ständigt nya blad tills boken är slut efter så där 530-talet sidor. Ursprungligen hade Seierstad bara tänkt skriva en artikel för Newsweek, sedan enbart en liten bok om själva 22-julirättegången men till slut blev det en helt bok med över 530 sidor om Simon, Bano, Lara, Viljar och om Anders Behring Breivik och hur han blev som han blev – en terrorist, trots att han från början av “en av oss”. Många av sidorna i boken ägnas av naturliga skäl åt att på djupet förstå hur Anders Behring Breivik blev en terrrorist. Uppvuxen i en familj som snarast kan kallas dysfunktionell. Pappan är kall som en fisk och finns långt borta i fjärran hav. Anders blev inte en elittaggare (grafitti) i Oslonatten men han försökte slå sig in bland de stora. Han gick med i högerextrema Fremskrittspartiet (numera i regeringen med flera tunga statsrådsposter), delvis ett systerparti till Sverigedemokraterna, men lyckades inte göra politisk karriär. Ingenstans där han försökte blev han riktigt insläppt. Ansågs för udda och apart. Vid datorn sög han åt sig budskap från fascister som signaturen Fjordman och från islamofobiska hemsidor. Och där någonstans, mellan de mycket långa stunderna vid krigsspelen på skärmen, formades beslutet. Han som inte kunde bli bäst, som grafittitaggers eller i politiken, kunde i varje fall bli den värste. Och så såg han till att också bli just det. Småfifflaren Anders som sålde falska examensbevis skulle den 22 juli 2011 gå till kriminalhistorien för något helt annat, långt mer fruktansvärt. Hur kunde ordensbrodern med partipolitiska ambitioner utvecklas till en simpel barna- och tonårsmördare? Ja, psykiatrikerna kan inte ge något entydigt besked och det kan inte den lysande skribenten Åsne Seierstad heller. Men ihåligheten i Breiviks hela analys av kulturmarxismen och islamiseringen av Europa är uppenbar. Anders Breivik lånade friskt, lippte och klistrade via datorn av Fjordman och andra (och ransonerade desto sparsammare med källhänvisningar). Resultatet blev en tämligen osorterad, osmält rappakalja men där allmänt högerextremt tankegods utgör basen i hans manifest. Inslag i Breiviks idévärld är närmast absurda, som detta med att han sade sig vara kommendör i den antikommunistiska och norska motståndsrörelsen mot islamisering av Europa och Norge. För att ytterligare manifestera och bekräfta detta styrde han ut sig i en Buttericksliknande uniform, liksom för att ge galenskapen en egen uniformsskrud. Till yttermera visso så ville – men nekade, självfallet - han även bära den egenkomponerade uniformen i rätten, där hans terrorgärningar blev föremål för en juridisk prövning och senare dom. Seierstads beskrivning av massakern på Utøya är mycket smärtsam. Breivik uppträdde med samma oempatiska grymhet som vilken lägervakt som helst i Auschwitz. Och precis som vakterna där ansåg Breivik att hans gärning var ett viktigt inslag i det som kallas kampen. På AUFs sommarläger på Utøya jagades vettskrämda tonårsbarn runt av en till polis utklädd gärningsman och fegt lurade Breivik in de unga i sina fällor. Men hur smärtsamt det än är att läsa, så är det ändå ingenting mot hur de anhöriga drabbades - och där kan man tala om ett lidande som aldrig lär gå över. Det var många som den 22 juli 2011 fick stifta bekantskap med ondskan en fredag eftermiddag på en ö i Oslofjorden. Och han som då representerade ondskan var “en av oss” – och ingen utifrån kommande terrorist. Tveklöst kommer Åse Seierstads lysande bra skrivna bok att bli ett ofta åberopat standardverk när det gäller att beskriva det ofattbara som skedde på Utøya och i regeringskvarteret i Oslo. En annan sak är sedan att också efter läsningen av hennes bok så blir många frågor ändå blir hängande i luften, exempelvis vad som kunde ha hänt om socialtjänsten i Oslo varit mer framgångsrik i arbetet med att tidigt fånga upp problemfamiljer som den dysfunktionellt fungerande där Anders Behring Breivik växte upp och formades till den han sedan blev. Ett sympatiskt drag med Åsne Seierstads bok är att alla royaltys för den i rekordupplagor sålda norska utgåvan oavkortat går till en stiftelse som styrs av de efterlevandes familjer från Utøya-massakern. Och behöver det sägas mer än att ”En av oss” är en av 2013 års allra viktigaste böcker. Så ge gärna bort den till någon som du tycker mycket om och som också gillar att läsa goda, tänkvärda böcker. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 12/12-13 m fl)