Dags för S-ledningen att våga släppa sargkanten

Om att det nu börjar bli hög tid för S-ledningen att släppa sargkanten: Det är bara att konstatera faktum: visserligen flera bra saker i budgetmotionen – men oftast otillräckliga i omfattning för att på allvar få ner massarbetslösheten. Fegheten/den överdrivna ängsligheten lyser igenom och partiledningen vågar ännu inte släppa fastklamrandet vid sargen och ge sig ut och pröva om de alls kan åka skridskor. Men det är bara att konstatera att skillnaderna sammantaget är mindre än de brukar och borde vara inför ett valår. Dessutom vet vi ju att när femte jobbskatteavdraget trätt i kraft i januari 2014 så försvinner det mesta av s-budgetmotionens finansiering för dess “mersatsningar”! Bara häromdagen meddelades, exempelvis, att bolagsskattesänkningen om åtta miljarder kronor som Socialdemokraterna tidigare har kritiserat numera är upphöjd till god S-politik. Först på inkomster över 60 000 kronor i månaden tänker Socialdemokraterna höja skatten. När snarare avtrappningen av det femte jobbskatteavdraget borde börjat vid åtminstone 35 tusen eller så. Skillnaden i barnbidrag mellan Socialdemokraterna och regeringen är blott hundra kronor i månaden. Det är också alldeles för lite för att ge någon reell effekt på den inhemska konsumtionen. Samma sak kan sägas om den 50-lapp mer i skattesänkning som pensionärskollektivet erbjuds. En miljard kronor, som S föreslår, lär knappast sätta fart på bostadsbyggandet. Här – liksom när det gäller järnvägssatsningar – krävs att man vågar utnyttja möjligheten att lånefinansiera investeringar när statsskulden börjar pendla runt 30 proc. av BNP mot t ex över 60 procent i Tyskland och Finland. De utbildningsplatser som Socialdemokraterna har presenterat är viktiga, men borde ha varit flera gånger större för att vinna trovärdighet åt partiets mål att Sverige år 2020 ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. Det är till och med så att Social­demokraterna anser sig ha ett ”reformutrymme” som är tre miljarder mindre än regeringen. Sett till hela samhällsekonomin är det mycket blygsamma skillnader mellan höger och vänster. Alltför blygsamma. Fanns det – vilket det inte gör – en samlad kalkyl på de totala sysselsättningseffekterna av de olika förslagen i s-budgetmotionen skulle vi få svart på vitt hur små skillnaderna de facto är. Och följden? Ja, när vi år 2014 går in i valåret kommer det att bli “olidligt spännande” att se hur politikerna gör för att med framgång förmå hävda att de sakpolitiska skillnaderna är så stora att de i väljarkåren uppfattas som så tydliga att det verkligen går att säga: här finns två klara alternativ. Ska så kunna ske förutsätter det nog att vi redan nu kan räkna med att den stora konflikten, den som rör själva nerven i politiken, förmodligen ligger i förslag som ännu inte presenterats men möjligen så kommer att göras senvåren 2014 och i kommande valmanifest. S-ledningen verkar valstrategiskt nu göra bedömningen att den stora striden i valet 2014 kommer att handla om ett möjligt sjätte eller sjunde moderat jobbskatteavdrag. Men att man inte nu vill utmana genom att “ta tillbaka” ens hälften – 6 av de 12 miljarder – av det nya, femte jobbskatteavdraget. Uppenbarligen i tron att de skulle skada utsikterna att vinna storstäderna medelklass – sägs ha vant sig vid ständigt nya jobbskatteavdrag och skattesubventionerad hemtjänstservice – i valet 2014. Men vad då s-ledningen verkar bortse ifrån är att medelklassen för länge sedan börjat få rejält ont i magen för att skolresultaten sjunker, äldreomsorgen för gamla mamma och pappa fungerar allt uslare, pensionärernas standard försämrats och blivit allt mera osäker och att sjukvården rustats ner och ungdomen har allt svårare att få tag på ett eget boende till en rimlig kostnad. Vad har man i det perspektivet för nytta av några hundralappar mer i plånboken (genom nya jobbskatteavdraget)!? Och när ändå dessutom arbetslösheten inte alls – som utlovat – sjunker utan biter sig fast vid massarbetslöshetens nivå på runt 8 procent av arbetskraften. Men den vägvalskonflikten vågar s-ledningen inte riktigt ta nu i sin budgetmotion utan skjuter den framför sig till valrörelsens slutmånader. Då tänker man sig att fokusera på ett fortsatt nej till nya, framtida m-jobbskatteavdrag och ställa fortsatta skattesänkningar mot det allt mera pockande behovet av ökade resurser för att förbättra välfärden samt kraftsamling mot arbetslösheten. Kommer det att fungera? Kanske för att en tillräckligt stor andel av den svenska väljarkåren börjar tröttna på en allt mera tröttkörd och “mera av samma politik”-drivande regering men däremot då i mindre grad på att S vågar driva en egen, tydlig och alternativ vägvalslinje i god tid före valrörelsens slutspurt. En slutspurt som socialdemokraterna sedan flera val tillbaka numera alltid brukar tappa i och därför måste ha en viss opinionsmässigt överläge i för att sedan ha råd att förlora lite i valrörelsens slutveckor. Så frågan kvarstår: när ska s-ledningen våga släppa sargen och pröva sina vingar ute på den öppna isen? Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com