Nyspråket och en intressant riksdagsdebatt om bilbrändernas förorter

Lyssnade på riksdagsdebatten fredagen den 31 maj om bilbränderna och stenkastningen i Husby och andra förorter i Stockholm. Förutom att alla med rätta tog brandmännens och polisens svåra arbete i en miljö med arga, unga mäns stenkastande och bilbrännande så var det sämre bevänt med viljan – särskilt från regeringshåll; förutsätter självkritik - att på allvar ta itu med grundorsakerna till dessa och varför klyftorna växer och den sociala oron ökar i det en gång så välmående och jämlika Sverige. Bäst i det senare ledet – alltså att även prata om upploppens grundorsaker och vad som kan och borde göras för att “reformera bort” sånt som en dåligt fungerande skola, ungdomsarbetslösheten etc – var socialdemokraternas Morgan Johansson och vänsterns Jonas Sjöstedt. De hade både goda förslag på en reformagenda för att lösa de problem som finns. Men utöver detta så fäste jag mig vid en annan sak. Nämligen det återkommande och ständigt upprepade nyspråket från justieminister Beatrice Ask, m, och andra från regeringsalliansen. Samma nyspråk som funnits där ända sedan valsegern 2006 och omvalsvinsten 2010. Nyspråket att kalla olika social- och trygghetsförsäkringsersättningar för bidrag har man länge från regeringshåll använt tämligen opinionsmässigt effektivt för att dölja verkligheten. En PR-snillet Schlingmann-designad m-retorik som har fått lite för många väljare att tro – dock mera så tidigare än nu senvåren 2013 - att de aldrig kan bli arbetslösa eller sjuka, och således därför aldrig heller ska bli tvungna att ”leva på bidrag”. Därför har somliga (tyvärr lite för många) kommit att acceptera kraftfulla försämringar i dessa båda försäkringarna så att de inte längre erbjuder ekonomisk trygghet om olyckan är framme. Lockbetet har då varit skattesänkningarna, de så kallade jobbskatteavdragen (som gett mest åt dem som redan har mest och totalt kostat 100 miljarder i skattebortfall). Och hela tiden alltid upprepa i debatterna att ni står bara för en “bidragslinje” när oppositionen vill ta steg för att minska de växande klass- och standardklyftor som OECD i en färsk rapport väl dokumenterat allt mera dragit isär i stället för att “hålla ihop” Sverige. Så ska den här debatten vinnas över regeringssidan måste oppositionen oftare våga och vilja ta debatten om regeringssidans nyspråk. Avslöja nyspråket och inte själva t ex falla i fällan att kalla försämringar för reformer! Varför inte förtydliga verkligheten och t ex säga så här: Jag har kommit på ett bra sätt för dig att få en tusenlapp mer i plånboken varje månad. Sluta bara att betala din villa/hemförsäkring, din bilförsäkring, barnens olycksfallsförsäkring, fritidsförsäkringen och livförsäkringen så har du mer stålar i plånboken varje månad. (För övrigt: vem kallar sådana försäkringsersättningar för “bidrag”!?) Men hur skulle andra reagera på ett sånt råd? Sannolikt skulle nog de flesta anse att du inte är riktigt klok. Men det är just det som har skett vad gäller den anorektiskt nerskalade A-kassan och den urholkade sjukförsäkringen. Vi betalar – väldokumenterat i olika studier - inte tillräckliga premier för att få ett fullgott skydd från dessa försäkringar. Vi har får jobbskatteavdrag istället (betalda genom olika försämringar i försäkringsskydd m m). Därför har försäkringsskyddet vid sjukdom och arbetslöshet kraftigt försämrats och standardklyftorna har ökat i vårt en gång så trygga och hyfsat jämlika folkhem. Språket ska användas för att beskriva verkligheten – inte att dölja den! Och bäst gjorde justieutskottets ordförande Morgan Johansson och vänstern Jonas Sjöstedt detta i den intressanta och viktiga riksdagsdebatten häromdagen om bilbrändernas och stenkastningens storstadsförorter. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 3/6 m fl)