S-kongressen ambitiösa jobbmål men oklart om hur det ska förverkligas

Om S-kongressens jobbmål – djärvt men hur ska det förverkligas: När den svenska socialdemokratiska kongressen öppnades den 3 april i Göteborg ställde partiledaren Stefan Löfven redan direkt i sin inledning ett krav på sig själv och partiet – efter ett möjligt maktskifte hösten 2014. Det kravet är ett jobbmål att Sverige fram till 2020 ska öka antalet sysselsatta personer så att Sverige får lägst arbetslöshet i EU. Om det ska lyckas måste arbetslösheten minska från dagens 8,2 procent till 4,7 procent av arbetskraften. Ungefär en halvering alltså av nuvarande arbetslöshet. Därmed så gjorde Stefan Löfven en Göran Persson,. På Socialdemokratiska kongressen år 1996 satte nämligen den då tillträdande partiledaren Persson upp målet att den öppna arbetslösheten skulle halveras till sekelskiftet (= år 2 000). Ett förverkligande som sedan också starkt kom att bidra till att Socialdemokraterna vann valet övertygande år 2002. Det här Stefan Löfven-uppställda målet nu om en “österrikisk” arbetslöshet på 4,7 procent av arbetskraften är också ett ambitiöst mål. Rätt så att våga vara djärv och styra politiken mot några få men tydliga mål. Detta för att ange en riktning för en kommande S-politiken om den blir regeringspolitik efter valet 2014. Men som brev på posten kommer alltid vid sådant måluppställande alltid följdfrågan från journalister och politiska motståndare: hur ska detta förverkligas? Utan tydliga svar här kan mål som dessa snabbt leda till problem. Sant är att nuvarande massarbetslöshet på över 8 procent, en rekordhög ungdoms- och långtidsarbetslöshet behöver åtgärdas. Och stora behov finns att fylla i den offentliga sektorn, särskilt inom äldreomsorgen, i infrastrukturen där inte tågen går som de ska och där skolans kvalitet har blivit allt sämre samt att sjukvården i stort och särskilt förlossningsvården har resursbrist och har växande problem att leverera vård efter behov. Bostadsbyggandet är också ett par procentenheter av BNP för lågt i förhållande till behoven och borde ligga på runt 4 proc. av BNP och inte på nu låga 2 proc. av BNP som det gjort under alltför många år. Ropen om kris på många samhällsområden är många och allt mera högljudda. Och alltför få unga vill t ex gå de gymnasieprogram som leder till säkra men ofta slitiga jobb i äldreomsorgen med en hög arbetsbelastning. En viktig verksamhet där behoven av fler händer och fötter behövs men inte kan förverkligas utan ett tillskott av nya och utökade ekonomiska och personella resurser. Och dessa ökade resurser måste komma från staten. Men där vill S inte höja nästan några skatter, och då känns det högst osäkert hur detta ska kunna genomföras. Undantaget då att Socialdemokraterna vill ta bort den halverade krogmomsen (motsvarar 5,4 miljarder kr) och några procentenheter högre bolagsskatt än regeringen Reinfeldts regering är två av få höjda skatter som S föreslår. Så var ska resurserna tas till fler jobb i den omsorgssektor där fler personer behövs? Och hur ska det övergripande, långsiktiga målet om en i stort sett halverad öppen arbetslöshet till år 2020? Hur så många jobb som ett par hundra tusen på sex år ska åstadkommas är och förblir oklart. Visst, inget fel i ett tydligt och djärvt mål. Men hur-frågan måste då också kunna besvaras på ett trovärdigt sätt. Men visst, det är ett bra mål som stärker S som det främsta partiet för fler jobb. Den nu i Göteborg kongressvalda S-ledaren Stefan Löfvens ambition att vilja göra en Göran Persson och sätta jobben främst inför valet 2014 kräver svar, tydligt svar, även på hur detta ska förverkligas. Särskilt som S-kongressen slagit fast att hittillsvarande finanspolitiska regelverk – där har ekonomska talespersonen Magdalena Andersson varit tydlig – ska ligga fast. Så hur ska jobbmålet förverkligas? Som jag – och många med mig – ser det finns då bara tre vägar att nå målet: En väg är att via strukturreformer – sänkt a-kassa och lägre lägstlöner etc - öka antalet låglönejobb, vilket knappast flertalet vill ha på svensk arbetsmarknad. Den andra vägen är att föra en penningpolitik som via en mer expansiv politik tillåter en högre inhemsk efterfrågan och en lägre arbetslöshet, vilket förutsätter en mer varierande inflation än som hittills varit fallet med Riksbankens penningpolitik. Detta verkar dock inte S-talespersonen Magdalena Andersson vilja medverka till – av hennes uttalanden på S-kongressen i Göteborg, liksom heller inte att vilja “tumma på” den hårda låsningen vid nuvarande finanspolitiska regelverk och överskottsmålen. Den tredje vägen att nå jobbmålet – och det kräver också att man tummar lite på det finanspolitiska regelverket – är att öka de offentliga investeringar (med cirka 3 proc. av BNP eller motsvarande drygt 100 miljarder kr). Nuvarande investeringskvot på 18 proc. av BNP måste höjas till runt 21 proc. av BNP för att hålla samhällskapitalet och produktionsförmågan intakt. Och som en del i denna ökning av investeringarna behöver Sveriges bostadsinvesteringar öka från runt 2 till runt 4 proc. av BNP – också för att avskaffa nuvarande bostadsbrist i särskilt de växande regionerna i landet. Men det förutsätter att den undantagsbestämmelse rörande samhällsnytta investeringar i nuvarande finanspolitiska regelverk också används. På S-kongressen har det mest pratats om behovet av ökade trafikinvesteringar men det är helt otillräckligt för att förverkliga nu fastlagda S-jobbmål. Här ska noteras att också i de nya skrivningarna i S-framtidskontraktet på partikongressen så ligger den hårda låsningen till det finanspolitiska ramverket fast. Så hur ska jobbmålet kunna förverkligas kommer att bli kärnkritiken mot Socialdemokraterna, var så säker! Finansminister Anders Borg, M, har förresten redan börjat på en pressträff den 4 april i svenska riksdagshuset... Så hur ska förverkligandet av jobbmålet gå till måste S-ledningen tämligen snart kunna ge ett trovärdigt svar på. Enbart fastställandet av jobbmålet som sådant är ett bra första steg men nästa steg om hur är ännu viktigare att ge svar på tämligen snart. Själv tycker jag det på goda grunder även kan diskuteras om det inte varit klokare att formulera sysselsättningsmålet helt till nationella förhållanden, inte till det mera “suddiga” om lägst arbetslöshet bland EU-länder till år 2020. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i Arbetarbladet 4/4, Länstidningen i Jämtland 5/4 m fl)