Svängdörrar mellan politik och PR - är det nåt problem?

Om svängdörrarna mellan politik och PR – en problematik som är värd en seriös diskussion: Svängdörren mellan politik och PR-branschen har i Sverige redan länge varit vidöppen som en bred ladugårdsdörr. När Socialdemokraterna förlorade valet 2006 försvann många socialdemokrater, däribland näringsminister Björn Rosengren, statsminister Göran Persson, hans presschef och en del andra till PR-branschen. Och samma trend gäller i Reinfeldts alliansregering. Statsråd och olika chefstjänstemän som slutar eller tvingas sluta går dit och den nytillskott som regeringen hämtar in av såväl tjänstemän som statsråd (senast jämställdhetsminister Arnholm) kommer också från PR- branschen. Reinfeldts parti moderaternas färska kommunikationschef kommer också hon, Hanna Bergholm, från den branschen. Men med den skillnaden att Hanna Bergholm är en renodlad marknadsförare och har ingen som helst erfarenhet av organiserat partipolitiskt arbete. det här är tecken så goda som några på att år 2013 mycket väl kan bli det året då PR och politik växte samman och blev en hybrid som aldrig tidigare. En ny maktägarklass där andra som saknar sådana symbiotiska erfarenheter icke göre sig besvär på den politiska arenan bland statsråd och politiska chefstjänstemän av olika slag. Denna nya maktägarklass växlar ledig – utan någon som helst karenstid emellan – mellan politiken och olika lobby- och påverkansuppdrag i PR-branschen, oftast därtill också betalda av hemliga uppdragsgivare. Statsråd – gamla som nytillträdda – har rätt ofta arbetat för olika företag (via sina PR-anställningar), som vi långt ifrån alltid får veta vilka de är. Statsråd som sedan i regeringen är med och fattar beslut om olika slag av avregleringar av offentliga välfärdstjänster och annat liknande, där de privata företagen i sådana branscher kan tjäna miljarder i “säkra” skattefinansierade tjänster och entreprenader av olika slag. Sedan kan dessa statsråd – efter avslutad politikerkarriär – städslas på nytt av dessa välfärdstjänstkoncerner eller centrala branschorganisationers kanslier samt av olika storföretagen som anser sig ha vissa nytta av deras nätverkskontakter etc. (Flera f d statsråd, f d statssekreterare, politiska kanslichefer etc, etc har de senaste åren gjort just denna karriärresa. Vi kan väl alla ge en rad exempel på just detta.) När marknadsförare och PR-nissar av olika slag börjar chefa över också den politiska kommunikationen spelar traditionellt politiskt organisations- och beslutsprocessande en allt mera undanträngd roll. Desto viktigare blir då “riggandet” av och de rapporterade resultaten från fokusgrupper och väljarpaneler av olika slag. olika händer också något annat. I den politiska organisationen mödosamt framdiskuterade frågor och förslag som inte redan accepterats av prioriterade målgrupper får svårt att vinna gehör hos partiernas ledningsgrupper. Regeringskansli och kommunernas kanslier stöps om och stömlinjeformas mer och mer till renodlade kommunikationsavdelningar, som i likhet med som är fallet i näringslivet främst har att förklara vad man faktiskt redan har åstadkommit och allt mindre handlar om visioner. Därest de nu inte inryms i snäva, näringslivsinfluerade “affärsplaner” och snävt utformade marknadsföringsmål. Och följden av detta? Jo, politiken reduceras allt mer till att bli en fråga om förtroende för ledningen och dess vägval – och allt mindre om problematisering och olika sakpolitiska förslag och lösningar. Moderaternas färska komunikationschef har i sina inledande jobbuttalanden beskrivit det just så, alltså att hennes arbete främst handlar om att ”förklara vad det är vi faktiskt åstadkommit, som t ex regeringens olika skattesänkningar med jobbskatteavdraget. Alltså att vinna förtroende för det man redan gjort, påminna om det som gjorts allt bra. Däremot allt mindre om vad man faktiskt skulle vilja göra – om man fick väljarnas förtroende på nytt, i nästa val. Sedan ska detta förklarande budskap finjusteras efter olika målgrupper så att “rätt” målgrupp nås med budskapet utifrån vad den ena eller andra fokusgruppen råkat tycka. I hårt silad form handlar det om att fokusera allt kraft i kommunikationsarbetet på att etablera en bild med hjälp av enkla, okomplexa “fakta” (oftast hårt vinklade). Jobbskatteavdraget har gett dig en extra månadslön i fickan, och sedan inte redovisa alla försämringar som betalas via sämre och dyrare a-kassa, försämrad sjukförsäkring, mindre resurser till komvux och rehab etc etc. Eller att just jobbskatteavdraget är den enskilda skatteförändring som, enligt Riksdagens utredningstjänst, kraftigast ökat inkomstklyftorna mellan kvinnor och män. Fakta här är att sedan 2006 har skillnaderna mellan mäns och kvinnors nettoinkomster ökat 40 procent enligt Riksdagens utredningstjänst. Eller när man trixar bort att sysselsättningsgraden – andelen vuxna i arbete – faktiskt inte ökat alls sedan 2006 när fler nu är i arbete än då men arbetskraften totalt sett ökat ännu mer och att även långtids- och ungdomsarbetslösheten nu är flerdubbelt högre än den var år 2006. Sånt problematiserande av en tämligen komplex verklighet har man inte råd med när ett politiskt parti ska bygga förtroende och etablera sitt varumärke gentemot, olika utvalda målgrupper i väljarkåren. Allt som andas ideologi och viktiga samhällsproblem – massarbetslösheten, klimatfrågan, våra allt sämre skolresultat etc - som är i behov av trovärdiga lösningar kommer då i andra hand. Blir möjligen en fråga om röstmaximering i en valrörelses slutskede. I bästa fall. Hela det här problemkomplexet kokar ner till om vi sist och slutligen ha skäl att börja oroa oss för hur det till slut går med demokratin och om de politiska partierna alls behöver några medlemmar – utöver de som redan har eller hoppas på att få ett “politiskt jobb” (uppdrag börjar snart bli fel ord i det här sammanhanget). Ett uppdrag/jobb som man sedan kan trampolinera sig vidare ifrån till något lönsamt knäck i PR-branschen. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i Gotlands tidningar 19 februari 2013 m fl)