Allt fler otrygga anställningar och dess konsekvenser för svenska modellen

Allt fler otrygga anställningar och dess konsekvenser på svensk arbetsmarknad. Den svenska arbetsmarknaden har förändrats. Allt färre finns i tillverkningsindustrin och allt fler finns i tjänstebranscherna. Vi är delar i ett alltmer globaliserad ekonomiskt system. Men det innebär inte att det är självklart att det måste bli fler visstidsanställningar och otryggare jobb. Men så har det blivit för allt fler unga – också min ena dotter – och följden av dessa “snuttjobbanställningar”? Osäkerhet och begränsade möjligheter att planera sin ekonomi och sin framtid, inga banklån och därmed svårt att skaffa sig en egen bostad. (Läget blir ju inte precis bättre av att det byggs allt färre hyresrätter.) En arbetsgivares överläge blir stort mycket stor mot den som har en sådan visstids- eller behovsanställning. Sticker man upp det minsta och klagar på nåt som inte funkar så man har rätt att kräva, så adjöss med dig. Det finns andra “där ute” att plocka in i stället. Så ser det ut på många håll i nya tjänstesektorn, t ex stora privata vårdkoncerner som Attendo Care, Carema och många andra. För att nu inte tala om den växande bemanningsbranschen. Det som skett är att den svenska arbetsmarknaden har prekariserats. Ett svårt begrepp –ja, jag vet. Men ändå, rimligt och rätt heltäckande. Prekariatet är numera det begrepp som på senare tid blivit populärt att använda för att beskriva den grupp som har otrygga anställningar och ofta kombinerar perioder av arbete med återkommande perioder av arbetslöshet eller undersysselsättning. Framför allt är det kvinnor och unga som är hårt drabbade av denna nya arbetsgivartrend i anställningarna. Och det är inte bara i traditionella arbetaryrken som detta har blivit vanligare. Också bland TCO:s yngre kvinnliga medlemmar är exempelvis nästan var fjärde visstidsanställd. Men det handlar inte bara om visstidsanställningarna. Det handlar även om den ökande användningen av bemanningsföretag och alla de som mer eller mindre tvingats att skaffa egen firma för att kunna försörja sig på frilansuppdrag. Nån som hörde särskilt många nämnda detta i den senaste partiledardebatten i riksdagen häromdagen? Tror inte det. Det är dessa “löshästar” som är de första som offras i ekonomiska nedgångar. De utgör därmed 2010-talets nya stötdämpare för resten av arbetstagarna. När konjunkturen och efterfrågan i ekonomin åker ner i källaren och varselvågen samt uppsägningarna tilltar. Det märktes inte minst när den ekonomiska krisen (efter Lehman Brothers konkursen i USA) slog till 2008. Efter en ökning under 20 år sjönk då plötsligt andelen visstidsanställda. De fick gå från jobbet. Nu är det – om än i mindre grad – lite samma läge igen. Det måste tyvärr konstateras att fackföreningsrörelsen som helhet har varit dålig på att hantera den här förändringen. Ofta har man nöjt sig med att så långt möjligt värna om de egna medlemmarnas anställningar omfattas av kollektivavtalet. Och de är väl rimligt. Men den här utvecklingen – med arbetsmarknadens ökade prekarisering - är ett direkt hot mot facket och de tillsvidareanställda, egna medlemmarna. Andelen sysselsatta i olika branscher som omfattas av kollektivavtalstäckningen sjunker. Det är en realitet sedan en tid tillbaka att visstidsanställda är medlemmar i facket i mindre utsträckning än de som är tillsvidareanställda. En utveckling med allt fler osäkra anställningar innebär att fackets organisationsgrad – och i förlängningen förmågan att upprätthålla täckningsgraden för kollektivavtalen – försämras. Gradvis – och med den så eroderar också den svenska modellen på vår arbetsmarknad (med hyfsat jämbördiga förhandlingspartners och kollektivavtalens räckvidd). En annan konsekvens av den här utvecklingen – med lägre organisationsgrad, allt fler otrygga anställningar etc - handlar om att fackliga strävanden efter ett tryggt och utvecklande arbetsliv hotas. I en situation där arbetstagare ofta byts ut på arbetsplatserna kommer också arbetsgivarna försöka strömlinjeforma och förenkla arbetsmomenten så att det personliga kunnandet och livslånga lärandet minskar i betydelse. Något som i sin tur också utgör ett växande hot mot arbetstagarnas förhandlingsmöjligheter gentemot en arbetsgivarmotpart. På det sättet är trenden med allt fler osäkra jobb – arbetsmarknadens prekarisering – på sikt också ett hot mot oss alla. Också för dem som idag ännu har “fasta” anställningar. /Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com/