Borg-politiken och hur ser S-alternativet ut?

Om 2013 – vilka lärdomar dras av politiker och media av 2012 års många misslyckanden: Så här precis i början av det nya året 2013 kan noteras att amerikanska kongressens stora kammare representanthuset till slut följde senatsmajoritetens beslut på nyårsnatten att höja skatterna för de rika som tjänar 400 000 dollar (ca 2,5 milj. sv kr) eller mer per år samt i övrigt skjuta alla andra avgöranden för att undvika budgetstupet. Efter två års förhandlingar – och republikanska, Grover-lobbyiststyrda representanthusmajoritetens blockeringsaktioner mot alla former av skattehöjningar – så har en i stort sett förlamad politisk beslutsmaskin i kongressen enats om att göra just ingenting, utöver att något höja skatterna för de allra rikaste i landet. Kommer de knappa två månader som nu återstår till nästa deadline den sista februari att användas bättre än de två år som kongressen hittills haft på sig att undvika det finansiella budgetstupet och en sannolik ekonomisk recession som lurar runt hörnet? Känns tyvärr allt annat än säkert att de nu denna gång kommer att använda den tidsrespit som man köpt sig så mycket bättre än man gjorde under det politiskt låsta året 2012. Än mera ekonomisk kris är det ju i EU-Europa, där den sydliga delen (Grekland, Spanien, Portugal, Italien) av eurozonen är inne i en uppenbarligen långvarig ekonomisk kris och växande massarbetslöshet medan euroloket Tyskland och dess väljare – förbundsdagsval stundar i höst - allt mera motspänstigt säger sig icke vilja stå för notan för att lösa åtminstone en betydande del av krisen. Förbundskansler Angela Merkel och hennes koalition av kristdemokrater och liberaler vill – för att rädda ett möjligt omval i höst – skjuta på alla viktiga avgöranden tills tyska förbundsdagsvalet är avklarat. Om oppositionens ledande parti, SDP, med den ibland väl frispråkige och debattskicklige kanslerskandidaten Peer Steinbrück lyckas i sin föresats att med en mera social, jobb- och jämlikhetsinriktad politisk agenda än personligen populära CDU-ledaren Merkel vinna kampen om kanslersposten återstår att se. Kanske – eller så slutar det möjligen i lite av “dödläge” och formerandet av en ny stor CDU-SPD-koalition som ju Tyskland också prövat tidigare. I Sverige finns det också de som menar att den allt mera lågmälda,icke-konfrontatoriska och mot mitten sökande strategin från såväl ledande regeringspartiet moderaterna som socialdemokraterna har just samma långsiktiga mål, alltså en bred koalitionsregering. Också om den strategin fram till nu inte precis hör hemma i den svenska politiska traditionen. Också denna på senare år allt flitigare använda triangulerings-taktik, alltså detta att sno motståndarens värdeord och frågor, kan tolkas i den här riktningen och förklara mycket av den växande otydligheten i svensk politik. Trots att klassklyftorna växer och massarbetslösheten ser ut att fastna på nivåer runt 8-8,5 procent av arbetskraften. En unikt hög nivå för svenska förhållanden. Och en verklighet som snarare borde tala för ett ökat tydliggörande av konflikt- och skiljelinjerna i svensk politik, som t ex statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors vid Göteborgs universitet och andra påpekat i färska debattinlägg. Undrar vilken linje – tydligare konflikt- och skiljelinjer eller fortsatt lågmält sökande mot mitten och icke-konfrontation? – som t ex den socialdemokratiska partikongressens majoritet i början av april månad ställer sig bakom inför den politiska uppladdning som förestår inför riksdagsvalet hösten 2014? Sett i det här perspektivet kan man också fundera en del över den svenska regeringens ledande politiker, finansminister Anders Borg, m, och det oförtjänt goda rykte han har som duktig ekonom. Detta trots att hans ekonomiska politik vinglat fram och tillbaka som en treåring på cykel. Borg har ju, vilket media bara delvis orkat lyfta fram, bland annat haft ett antal misslyckanden på sitt konto. Låt oss kort bara påminna om följande: - Han har misslyckats totalt med sin arbetslinje - löftet om färre arbetslösa bröts och har i själva verket lett till en rejält ökad arbetslösheten stigit. Alla prognoser pekar på att den kommer att vara ett par procentenheter högre valåret 2014 än det var valåret 2006 då M vann och anklagade S-regeringen för massarbetslöshet och växande “utanförskap”. Sysselsättningsgraden, alltså andelen vuxna i arbete, har heller inte stigit utan snarare sjunkit något under regeringsåren. Trots en god ekonomisk tillväxt. - Först höjde Borg a-kasseavgifterna kraftig (mest i branscher med stor arbetslöshet) och har nu förutskickat att han i stället åter kan tänka sig att sänka den igen. Sannolikt kommer också en sådan i hans och regeringens vårbudget i maj 2013. Strategin med kraftigt höjda a-kasseavgifter och sänkta ersättningar har inte fungerat som tänkt var och mött en växande kritik av också ekonomer som professor Lars Calmfors och andra. - Borg avskaffade också fastighetsskatten som en nära nog enad ekonomkår (plus OECD) menar borde varit kvar. Bortskänkta miljarder till krogägarna och kommande miljardstora sänkning av bolagsskatten anses inte heller ha just någon positiv sysselsättningseffekt. Borg har också gjort en rekordgrov prognosmiss (medveten?) i höstbudgeten 2012 - tillväxten överskattade han med hela 145 (!) procent. När kritiken från en nära nog enig ekonomkår tilltog och verkligheten bekräftade detta sista kvartalet 2012, så nödgades finansminister Borg komma med en senkommen, kraftig nedrevidering av tillväxten och uppskrivning av arbetslösheten strax före jul. - Borg har också fått mycket kritik för att han sparat för mycket i ladorna istället för att satsa offensivt på investeringar, utbildningsåtgärder samt riktade konsumtionsstimulanser till barnfamiljer och pensionärer för att i tid börja mota den växande arbetslösheten när konjunkturen nu snabbt försämras. Man kan bara hoppas att de politiska och ekonomiska journalisterna under 2013 vågar syna finansminister Borgs hittills oförtjänt goda rykte som ekonom och att nu bli vassare i sin granskning än man varit de senaste åren. Sedan skulle det heller inte skada precis om socialdemokraterna – s-ledaren Löfven och finanspolitiska talespersonen Magda Andersson – vågar kliva fram mer och frigöra sig från sitt, ibland väl tydligt besvärande Borg-komplex! Alltså att – precis som prof. Hinnfors och andra påpekat – våga tydliggöra de skiljelinjer och olika vägval som faktiskt finns och borde finnas i svensk arbetsmarknads-, skatte- och ekonomisk politik. Ängslas mindre och våga mer. Då skulle sannolikt fler av de i nuläget osäkra och tveksamma rimligen återvända till socialdemokraterna som det tydliga alternativet till Borgs och Reinfeldts passivt administrerande och trötta regeringspolitik. Om man däremot inte vågar bli tydligare från S-ledningens sida – visa att man med en offensiv politik vill sätta människor i arbete, minska klassklyftorna i samhället etc etc – och föra en klassisk socialdemokratisk politik, så är risken inte obetydlig att S också förlorar valet 2014. Robert Björkenwall:robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 3/1-13 m fl)