LO på 1900-talet och i ett nytt millenium

Om en ny tuff tid som stundar för svenska LO: I en ny bok om svenska “LO 1900-talet och ett nytt millenium” (Atlas förlag) av ekonomihistorikerna Anders L. Johansson och prof. Lars Magnusson redovisas debatten inom LO under efterkrigsperioden. Det gäller kanske särskilt då tiden efter nyliberalismens intåg i svensk politik under 1980-talet. Perioden innan dess är sedan tidigare väl beskriven i samband med LO:s hundraårsfirande, varför den här bokens första del måhända kunde ha gjorts betydlig mera översiktlig. Den riktigt intressanta delen i boken börjar, enligt min mening, med kapitlet om 90-talskrisen. Dessförinnan hade ”den svenska modellen” med full sysselsättning och ett förmånligt ”omställningssystem” på arbetsmarknaden som bärande grundpelare, varken utsatts för stora problem eller på allvar ifrågasatts. Emellanåt är boken lite snårig att följa, men de viktiga temana finns med: det fackliga kärnområdet avtalsrörelser, globaliseringen av ekonomin, den interna organisationen, relationer till andra aktörer på arbetsmarknaden och samarbetet med socialdemokraterna. Vad gäller avtalsrörelserna, så har diskussionerna inom LO och dess fackförbund främst gällt löneutrymmet (dess andel har ju krympt i relation till kapitalandelen på senare tid),samordningen på arbetsmarknaden, LO:s roll som samordnare av fackförbundens agerande och vad gäller arbetsgivarsidans högst varierande vilja att kompromissa i viktiga frågor. När det gäller reallöneutvecklingen i stort (undantaget enstaka år), får man väl säga att LO och dess förbund lyckats rätt väl. Detta trots att andra löntagarorganisationer (tjänstemännen och akademikerna) växt i styrka och arbetsgivarna har uppvisat en ökande ovilja att diskutera annat än rena avtalsfrågor. Andra viktiga frågor av annan karaktär har då hamnat i bakgrunden, frågor som rör avtal om försäkringar, arbetsmiljö och arbetstider. Inte minst från arbetsgivarhåll har också krav återkommande ställts på regering och riksdag att man ska ändra lagstiftningen om anställningsskyddet och annat. Det underliggande motivet för dessa krav på ändrad lagstiftning har varit - och är – att löntagarna och deras fackliga organisationer anses ha fått för stor makt. En outtalad oro från fackliga sidan finns för att när arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv ”satt sig på åskådarplats” utrymmet för löneökningar (löneandelen av produktionsresultatet) i framtiden kommer att krympa. Ett svenskt – och väl också ett nordiskt - kännemärke har ju varit att genom att bejaka socialt acceptabel strukturomvandlingar i näringslivet, och därmed upprätthålla en god internationell konkurrenskraft. Ett behov som inte precis har minskat. Svensk exports andel av BNP har ju ökat kraftigt från 30 till 50 procent efter inträdet i EU och annat (läs den ökade globaliseringen). Globaliseringen har inom LO och svensk fackföreningsrörelse i stort varit ett hett debattämne sedan den inte i alla avseenden precis helt välskötta avregleringen av kreditmarknaden i mitten av 1980-talet. Frågan om medlemskapet i EU och EMU har stötts och blötts i många heta debatter genom åren. Som bekant har svenska folket – i rådgivande folkomröstningar – köpt EU-medlemskapet men däremot inte inträdet i valutaunionen EMU. Detta i motsats till Finland som – utan folkomröstningar – gått hela vägen och köpt hela paketet. Utanförskapet från euron har så här långt gagnat Sverige väl och sannolikt räddat kanske uppåt 50 000 jobb genom att den svenska valutan inte varit bunden till euron. Och något starkt opinionsmässigt stöd för att nu gå in i euron finns ju inte heller i Sverige. Eftersom LO är en paraplyorganisation för dess olika fackförbund, så har alltid formerna för avtalsförhandlingarna diskuterats intensivt. En samordning av avtalsrörelserna, enligt den berömda Saltsjöbads-modellen från år 1938, har efter hand försvårats. Detta dels genom att arbetsgivarmotparterna velat gå fram branschvis och, dels genom att TCO (tjänstemännen) och dess förbund och SACO (akademikerna) blivit gradvis växande, stora medaktörer på arbetsmarknaden – och i spåren av detta det har blivit återkommande, branschvisa förhandlingar och allt mer av individuell lönesättning. Dessutom, och det är viktigt, har LO-motparten Svenskt Näringslivs intresse för partssammansatta diskussioner om det allmänna ekonomiska läget praktiskt taget försvunnit. Den fackliga kritiken av olika svenska regeringars – s-ledda och andra - skattepolitik är av gammalt datum och några gånger också lett till ett ”rosornas krig” mellan S och LO. (Detta och annat liknande finns utförligt beskrivet i Edin-Hägg-Jonssons memoar- och debattbok “Så tänkte vi på LO”, H&H förlag.) Det framgår för övrigt av den här LO-historiken att den solidariska lönepolitiken, under en lång följd av år, och oavsett regering, har motverkats av en skattepolitik som periodvis styrts av helt andra hänsyn än att medborgarna ska betala skatt efter bärkraft. Efter de senaste sex årens regeringspolitik under Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs ledning har tanken om skatt efter bärkraft urholkats än mer genom de 200 miljarder kr stora jobbskatteavdragssänkningarna (mest till dem som tjänar mest), sysselsättningsmässigt missriktade branschstöd som halverad restaurangmoms och annat är det nu än mera uppenbart att behovet av en samlad översyn av hela det svenska skattesystemet är pockande stort. Och den bedömningen görs långt utöver LO och dess olika fackförbund. Behandlingen av skattefrågan i den här boken förstärker det behovet. Boken avslutande del är en från forskningsresultat mera fristående sammanfattning och ett utsaga om att LO i framtiden kommer att sätta sysselsättningen främst. Något som man nog kan säga har fog för sig efter de olika uttalanden som den senaste tiden kommit från nya LO-ledningen – med ett i spåren av den stigande varselvågen inom industrin allt starkare krav på sittande regeringen om behovet av en upprustad arbetsmarknadspolitik, bättre fungerande arbetsförmedling och satsningar på nya kunskapslyft och annat liknande. LO i framtiden? Starkt fokus på att sätta sysselsättningen främst. Akut så nu i spåren av den stigande varselvågen, så växer kraven på den sittande regeringen att rusta upp arbetsmarknadspolitiken, skapa en bättre fungerande arbetsförmedling och satsningar på nya kunskapslyft och investeringspolitik. Den usla a-kassan nu gör också att en industriarbetare som förlorar jobbet förlorar i genomsnitt 9.000 kronor i månaden efter skatt. Det förändrar det ekonomiska läget för en familj radikalt och leder ofta till att man måste göra sig av med hus och bil. Riksbankens räntepolitik anses också försvåra ett förverkligande av en politik för full sysselsättning. Detta i kombination med en alltför rigid tolkning i regeringen av statens budgetregelverk, något som gör Sverige nu riskerar att fastna i en massarbetslöshet på 8 proc., när inte längre en tillräckligt aktiv och investeringsinriktad ekonomisk politik (konjunkturpolitik) längre förs i Sverige. Även ledande ekonomer som Assar Lindbeck, professor Lars Calmfors och andra säger ungefär samma sak i sina debattinlägg den senaste tiden. En kritik som på ett globalt plan – i euro- och USA-krisens spår – är långt sammanfallande med den framförts av sådana kanoner som Paul Krugman och Joseph Stiglitz,båda tidigare utsedda som “nobelpristagare i ekonomi”. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 15 och 16/11, Arbetarbladet 16/11 m fl)