Läs- och tänkvärd bok om euron och hotet mot demokratin

EU-projektet har i stort sett under hela sin existens brottas med samma grundproblem, nämligen det demokratiska underskottet. Och gradvis har det snarare blivit större, än tvärtom. Minns t ex hur det var när ett land som Irland råkade rösta “fel” om EUs Lissabonfördrag häromåret? "Om vi menar allvar med demokrati måste vi förstå varför irländarna sade nej." Detta sades i en BBC-intervju i programmet Newsnight strax efter att Irland i en folkomröstning hade röstat nej till Lissabonfördraget. Där försökte programledaren fåfängt få EU-kommissionär Margot Wallström, då vice boss och “kommunikationsansvarig” i EU-kommissionen,att berätta hur de irländska väljarna skulle göra för att få slippa fördraget. Hon lyckas undvika att svara på frågan i fem minuter. Ett var då – och i andra “felaktiga” folkomröstningar inom EU – kristallklart: EU-fördrag och dess olika projekt skulle och ska drivas vidare och att irländarna (och andra triskande folk) bara först måste förmås att till slut rösta som EU ville i en ny omröstning. Det här är bara ett av många exempel på vad som brukar kallas för EU:s demokratiska underskott, och det illustrerar tämligen väl vad man menar med just detta. Folk gör inte alltid som eliten där i toppen vill och förväntar sig att folket ska göra. Författaren och journalistveteranen Björn Elmbrant tar i sin nya, läsvärda och EU-kritiska bok “Det skulle bli så bra. Euron och hotet mot demokratin” (Atlas förlag) många olika exempel på det gapande stora hålet mellan folket och EU-etablissemanget i europrojektet men just det här exemplet med Irland och ex-kommissionären Wallströms icke-kommentar kring fördragsomröstningen och demokratiunderskottet. Visst finns det en hel del av aningslöshet runt det i begynnelsen rätt idealistiskt utformade fredsprojektet Kol- och stålunionen som sedan blev först EG och sedan Europeiska unionen och det – anser numera rätt många – illa planlagda och sjösatta europrojektet med ett stort antal EU-länder som knappast var ens i närheten av ett optimalt valutaområde. Det var liksom dömt att hamna i en svår kris så fort “vackert väder”-väderleken skulle övergå i svår kuling och storm. Men vi gjorde det ju för freden, så varför kunde det då gå så illa?. Sanningen är dock att det fanns varnande röster som inte vann gehör och även sådana ledande personer som dåvarande EU-kommissionens ordförande, Romano Prodi, var uppenbarligen på det klara med de gapande hålen i europrojektet. Prodi – inte alltid så glasklar i sina medieintervjuer - talade emellanåt rätt öppet om den kris som sannolikt skulle komma och som skulle göra medborgarna medgörliga nog att ge EU-institutionerna de maktverktyg (läs en fiskal union med kontroll över också skattepolitiken etc) som krävdes för att euron skulle fungera. Och det särskilt så i allvarliga krislägen. Just där är Europa mitt i just nu – och gör så sedan en tid tillbaka. Och nu kämpar euroblockets 17 länders finansministrar och andra vidare - mot bankunioner, gemensam finanspolitik, EU-beskattningsrätt och annat överstatligt som går under beteckningen fiskal union. Men folket är motsträvigt, känner sig inte riktigt övertygade om den där överstatlighet verkligen är så bra. I krisländer som Grekland, Italien m fl avsätter EU (med trojkan EU, ECB och IMF) trilskande regeringar och ersätter dem med expertregeringar uppifrån godkända men med begränsad eller just inget folkligt mandat. Men svenska folket – liksom även många ekonomer så tidigare var starka euroförespråkare – är mer än nöjda att Sverige nu står utanför euron. Och något folkligt stöd finns inte heller för att i en ny folkomröstning rösta för ett svenskt eurointräde. Ett grundläggande problem är ju annars ofta med staten att den tenderar att kidnappas av de redan mäktiga. I EU – en hybrid av såväl mellan- som överstatligt samarbete – är den risken och möjligheten ännu större, och med stor potentiell nytta för den som lyckas. Och just därför är lobby- och påverkanskulturen där så mycket mera utbredd och avancerad än som är fallet nationellt i våra nordiska länder. Det märks tydligt i tidigare och nuvarande bank- och finanskriser. Den allvarliga internationella finanskrisen (2008-2009) och kanske än mera så i den nu pågående eurokrisen har hanterats betydligt mer med bankernas bästa för ögonen än medborgarnas. Delvis sker det här i former som inte möjliggör att förstå det som händer enbart utifrån en höger-vänsterskala. Björn Elmbrant beskriver det bra, kontrasten mellan det desperata växande europeiska “prekariatet” (folk utanför etablissemanget) och de ständigt fler miljarder som pumpas in i banksystemet utan större motkrav, undantaget då att stödpengarna, efter avdrag för avgifter, senare ska slussas tillbaka in i staterna via statsobligationer. (Men prekariat – sociologiskt begrepp – avses den grupp i samhället som under längre tid är och känner sig utanför den etablerade.) Vad den här modellen innebär i praktiken är en “socialisering” (förstatligande) av krisbankernas förluster utan några större motprestationer – så här långt har det varit så. Den svenska modellen från finanskrisen här i början av 1990-talet använde ju då bankstödsmodellen att nationalisera/förstatliga krisbankerna i en statlig räddningsaktion och där staten senare kunde sälja de sanerade bankerna och få igen stödpengarna. Men den modellen avvisas, enligt olika rapporter och off record-uttalanden, av euroländernas finansministrar med argumentet att “vi är inga socialister, som Sverige”. Trots att den modellen ju visade sig vara framgångsrik. Den “ickesocialistiska” modell som nu används i euroländernas krisbekämpning innebär i praktiken att man använder skattepengar för att stötta krisande banker utan motprestation. Den som läser Björn Elmbrants läsvärda bok “Det skulle bli så bra.Euron och hotet mot demokratin” förstår bättre ännu bättre vad den normala, mera snuttmässig nyhetsmässiga eurokrisrapporteringen vad som sker eller inte sker när statsministrar, finansministrar, ECB-bankbossen Dragi i Frankfurt, IMF-chefen Lagarde, f d fransk finansminister, och andra har sina toppmöten och/eller uttalar sig inför media i olika sammanhang. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com