När kapitalet fick partibok

Om när kapitalet fick partibok: Visserligen har Socialdemokraterna genom ett antal egna missgrepp de senaste åren självförvållat naggat det egna varumärket i kanten, men ändå är partiet fortfarande i mångas ögon det stora maktpartiet i svensk politik. Att påverka detta partis ställnings­taganden anses ofta lika avgörande för samhällsutvecklingen som att uppvakta sittande alliansregering eller svara på remisser på en statlig utredning. Ingångar till detta parti samt kunskap om politiken fungerar är inte sällan guld värt för den som vill lobba och påverka. Så långt är det inte märkligt, egentligen. Närings­livet har sina intressen att försvara. Sverige behöver dessutom många vitala företag och entreprenörer. Det anmärkningsvärda uppstår däremot när man till sig – för mycket goda månadsinkomster – knyter tidigare s- och andra ledande partipolitiska personer och dessa sedan i den offentliga debatten utger sig för att fortsatt tala som socialdemokrater, när de i själva verket tjänar en ny herre och får betalt för detta. En herre som dessutom, många gånger, har helt andra utgångspunkter för sin verksamhet än både den socialdemokratiska idén eller det bredare allmänintresset. Det som Gustav Möller så kärnfullt sade: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Självfallet skapar sådant osäkerhet om vad Socialdemokraterna egentligen står för, och har stått för. Det innebär dessutom att man använder gamla titlar för att armbåga sig fram i medierna för att propagera för sitt nya visitkort; en möjlighet som mycket sällan partiets hårt kämpande gräsrötter har. Socialdemokratin är en bred rörelse, där många idéer ska kunna rymmas och olika röster brytas i diskussionernas debatter. Även den som till äventyrs tycker det är ok att vinster ska kunna dras bort från av skattebetalarna bekostad vård, skola och omsorg för att dela ut till riskkapitalister förtjänar att bli lyssnad på. Men om man som tidigare ledande s-person nu företräder ett särintresse – exempelvis en privat vårdkoncern eller vinstdrivande skolverksamhet – och sjunger dessas lov på tidningarnas debattsidor, på nätet eller i tv-sofforna, så bör man vara tydlig med sin nya uppdragsgivare och dess intresse, och inte försöka låna trovärdighet från det parti man inte längre arbetar för. Tidskriften Tidens oktobernummer ”När kapitalet fick partibok” sätter fingret på någonting som av vissas reaktioner att döma tycks vara mycket sårigt och ömt. Men likafullt är det bra och utomordentligt intressant. Inför kapitalstarka sär­intressen får inte social­demokratin aldrig vara så naiv som man åtminstone delvis på senare tid varit – i relation till debatten om privata vinster i välfärdstjänstföretag och annat liknande. Och heller inte hamna så i händerna på PR-nissar att man förleds att tro att prat om affärsplaner är förtroendeskapande i de egna väljarnas ögon. Tappet i Sifon söndagen den 14 oktober för S kan nog åtminstone delvis tolkas just i den riktningen. Uteslutet är inte heller att den trenden står sig i kommande opinionsmätningar. Sannolikt något också som en effekt av folklig missto mot tanken hos vissa som verkar tro att det räcker med bara lite bokslutsanalyser för att riskkapitalister (de är väl snarare trygghetskapitalister eftersom de vill göra vinsterna på skattebetalarnas välfärdstjänstmedel!) ska hålla sig i skinnet och inte sko sig för mycket på välfärdstjänstsektorn med ohemult stora vinster. Apropå vinsterna i privata välfärdstjänstföretag, så borde någon/några ta sig före och plocka fram – och datera upp – lite hårda basfakta och statistik på vad som riskkapitalbolag m fl betalar så mycket när de köper upp "olönsamma " företag i välfärdssektorn. Dessa uppköpare – eller ibland “dödare” av kommunal verksamhet, se t ex http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/konsten-att-drapa-en-kommunal-skola/ – och deras vinstprognoser skulle nog många vilja se dokumenterade svart på vitt. Nå, folkbildningen får väl sig en renässans nu när alla gamlingar och skolbarn etc ska lära sig företagsekonomi och bokslutsanalyser för att sedan kunna “rösta med fötterna” och lämna privata välfärdsaktörer som inte håller kvalitet. Om man nu får vara lite ironisk. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a tidn. Ångermanland 17/10,Dagbladet 26/10,Gotlands tidningar 30/10 m fl)