Ingen partiledardebatt i Agenda som precis går till historien

Observerat om partiledardebatten i svenska Televisionens Agenda: Söndagens rikssvenska partiledardebatt i SVT:s Agenda hade under första halvan av sändningstiden mest karaktären av ett seminarium om hur verkligheten egentligen ser ut i Sverige. Där alliansens företrädare menade att deras stora skattesänkningar gett positiv effekt på arbetslösheten, kunde Stefan Löfven (S) med rätta konstatera att arbetslösheten nu är högre än när regeringen tillträdde på hösten år 2006. Det är ett faktum att förvärvsfrekvensen – andelen vuxna i sysselsättning – nu är lägre än den var hösten 2006. Och just det är det enda rimliga måttet – inte antalet personer i ett läge när befolkningen totalt sett samtidigt växer – att mäta om politiken lyckats eller misslyckats när det gäller att få fler i arbete och minska arbetslösheten. På den punkten borde Löfven – hänvisat till sysselsättningsgradens utveckling – tydligare i sin kritik av Fredrik Reinfeldt, när han slängde siffror omkring sig (att han skapat 200 000 fler jobb men inte nämnde att andelen sysselsatta gått ner och arbetslösheten upp). Tyckte han också i övrigt var påtagligt blek. Överraskande nog verkade inte statsministern riktigt förberedd. Möjligen ville han bara ge sina i opinionen plågade partiledarkollegor – dvärgpartierna Lööfs centern och Hägglunds KD - utrymme? Men Centerpartiets Annie Lööf tog aldrig den chansen. Sitter hon ens kvar efter valet 2014? Redan tidigt i Agenda-debatten körde hon huvudet i väggen och framhöll sin regerings förträfflighet, men lyckades inte förklara sitt genanta misslyckande vad gäller ungdoms- och långtidsarbetslösheten. Och KD-Hägglund var inte bättre än Lööf, han heller. Stefan Löfven var dock inte på hugget som han borde men kunde ändå – om än inte tydligt nog - visa regeringens tillkortakommanden om jobben. Han konstaterade det enda rimliga: stora breda skattesänkningar leder inte till framgångar i det avseendet. Hellre tillfälligt sänkt arbetsgivareavgift för företag som anställer en ung arbetslös, än permanent låg arbetsgivaravgift för företag som redan har unga människor anställda (McDonalds m fl). Jan Björklund (FP) trampade i klaveret redan efter några minuter när han kritiserade socialdemokraterna för att vilja höja bidragen till de som inte jobbar. Vad han menade var de höjda tak i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen som även hans eget fp-parti föreslog i somras, men som det inte längre(?) tycks stå för. Efter att debatten om läget på arbetsmarknaden böljat fram och tillbaka under den första halvtimmen, blev till slut det samlade intrycket att alliansregeringen var på defensiven. Vilket inte är särskilt konstigt, med tanke på att regeringens fyra partiledare försökte beskriva en verklighet på arbetsmarknaden och resultat av den förda regeringspolitiken som inte finns. Debatten rullade sedan vidare med en diskussion om invandringen där inte minst Stefan Löfven gjorde en fin insats och med stark retorik klädde han av Jimmie Åkesson (SD). Under debattens första timme kom också miljöfrågorna upp. Självfallet blev det Åsa Romson (MP) som här fick breda ut sig och regeringen i form av Annie Lööf imponerade inte i duellerna mot henne. Lööf menade att hon inte hade några problem med ”ekonomiska styrmedel”, men vände sig emot tempot i hur snabbt MP vill införa dem (kilometerskatt för långtradare etc). Även Jonas Sjöstedt (V) var stark när det kom till miljöfrågorna. Han var också tydlig om de privata vinsterna i välfärdstjänsterna. Det trista med hela Agenda-debatten var dock frånvaron av ideologiska resonemang och skiljelinjer. Tyvärr blev inte heller debatten om de privata vinsterna i olika offentligfinansierade välfärdstjänster särskilt klargörande. Sannolikt vore det långt bättre om statsministerkandidaterna Reinfeldt och Löfven kunde mötas i en egen duell, i en debatt arrangerad av partierna själva. Gärna ute i den så kallade verkligheten; den som regeringen tycks ha så förtvivlat svårt med. Slutintrycket var dock att statsminister Reinfeldt själv ger ett alltmer trött och slitet intryck, uppträder allt oftare arrogant och varnar för visioner. Någon ny Tage Erlander, som regerar Sverige i flera decennier, lär heller Reinfeldt aldrig bli. Trots att han drömmer om just detta. Löfven klarade sig rätt bra och verkar gradvis bli lite varmare i kläderna. Men ännu återstår en del innan det håller “toppklass” hela vägen “ända in i kaklet”. Nä, inte går söndagens partiledardebatt (7/10) till historien till någon av de bättre. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com