Kölhalade barnorganisationer, journalistisk populism och ett problem värt att diskutera seriöst

Om kölhalade barnorganisationer men “barnfattigdom” finns och är ett problem värt att ta på allvar: Trist med barnorganisationerna som kölhalades av Janne Josefsson i hans UG-reportage i SVT1 den 16 januari. Såg det inte själv då men har kollat lite efteråt. Det finns inget försvar för att använda dålig statistik. Jag tycker det är bra om de här barnorganisationerna vässar sina system för att mäta barnfattigdom, den relativa barnfattigdomen. Inte blåser upp siffrorna. Att vara fattig i ett rikt land är något helt annat än att vara fattig i ett fattigt land. Tapio Salonen, professor i socialt arbete, är en av dem som återkommande forskar om detta. Han har tagit fram uppgifter som visar att år 2010 levde 242 000 barn i ekonomiskt utsatta hushåll, och såvitt jag kan bedöma har Salonen rejält på fötterna. Professor Salonen har laborerat med vad som kallas fasta fattigdomsbegrepp. Han har utgått dels från andelen familjer med försörjningsstöd, dels från vad som kallas låg inkomststandard. Det senare är ett inkomstmått utifrån vad som kan betraktas som existensminimum i ett samhälle. SCB däremot utgår till stor del ifrån vad som kallas relativ fattigdom. Det är en norm som tagits fram inom EU. Enligt den riskerar alla som har inkomster lägre än 60 procent av medianinkomsten i ett land att vara ekonomiskt utsatta. Enligt Statistiska centralbyrån var 280 000 barn i Sverige ekonomiskt utsatta år 2008. Någonstans där i spannet 280 000 – 242 000 barn finns en problematik värd att diskutera. Seriöst. Och som barn bär med sig in i vuxenlivet som ett “socioeonomiskt arv”. Minns ännu ett och annat kort av min läsning av Skå-Gustavs böcker om Det sociala arvet och annat liknande från de sociologiska studierna. Men det var nog lite magert med sådana basfakta i Josefssons UG-granskning om barnorganisationerna – om jag förstått det hela rätt. Här skulle man med rätta ha önskat sig lite mer, mer av problematisering kring ett faktiskt problem och lite mindre av förenklad journalistisk populism. /Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com/