Valnederlaget 2010 var grunden för det s-ledarval som gjordes

Om "En marsch mot avgrunden" och vad som egentligen lade grunden till det ledarval som sedan gjordes inom socialdemokraterna år 2011: SVT:s politiska kommentator i Aktuellt Margit Silberstein och statsvetarprofessorn Tommy Möller har skrivit boken "En marsch mot avgrunden", om Socialdemokraternas skakiga resa via Håkan Juholt och fram till valet av Stefan Löfvén. I olika intervjuer av författarna och i annan medierapportering – bl a i SVT:s Agenda söndagen den 10 mars – drar man hårt på tesen att det var simpel hämnd och ränkspel från Pär Nuder som gjorde att Håkan Juholt valdes till S-partiledare år 2011. Sannolikt? Nä, det är bara alltför spekulativt för att bära sannolikhetens prägel. Men enligt de båda författarna Silberstein och Möller var det besvikelse från Pär Nuders sida över att ha petats som ekonomisk talesman av den tidigare S-partiledaren Mona Sahlin som gjorde att han först – efter valförlusten 2010 – var med och avsatte Sahlin och sedan trixande och fjärrstyrde valberedningen så att hennes efterträdare blev den otippade Håkan Juholt från småländska Oskarshamn. Nuder ska – enligt bokens författare – har styrt och ställt i kulisserna och lyft fram Håkan Juholt för att stoppa chanserna för den Sahlin närstående Thomas Östros (ekonomisk talesperson efter Nuder) eller skolpolitiske talespersonen Mikael Damberg från att bli ny S-ledare. Tesen i boken är alltså att det är Nuders revanschlusta - efter att ha sparkats av Sahlin som ekonomisk-politisk talesman - som får honom att agera så gentemot valberedningen att i stället Håkan Juholt ska bli efterträdaren till Sahlin. Troligen? Knappast. Hela det här revanschspåret bär inte sannolikhetens prägel och är bara för simpel som förklaringsgrund till att det blev Juholt och inte Östros, Damberg eller Sven-Erik Österberg (också kandidat hos vissa, nu landshövding i Norrbotten). Var det verkligen revansch Nuder var ute efter så borde han väl själv – med det inte alls obetydliga stöd som fanns för hans person – i stället eftersträvat att själv bli vald som ny partiledare. Då hade ordet revansch verkligen varit på sin plats. Men Nuder gjorde det inte. Och kanske trodde han också att Håkan Juholt – som ju började bra med sitt med entusiasm mottagna installationstal när han blev vald – var den bästa eller i vart fall minst dåliga kompromisskandidaten i det läge som Socialdemokraterna befann sig i efter det svåra valnederlaget hösten 2010. För min del ger jag inte särskilt många korvören för Silbersteins och Möllers revanschtes och historieskrivning kring varför det blev Juholt efter Mona Sahlin. Fakta är – och det borde åtminstone en statsvetarprofessor som Möller egentligen förstår – att det efter det svåra valnederlaget i september 2010 fanns en stor besvikelse över såväl valresultatet som S-ledningens agerande inför och under valrörelsen 2010. I denna besvikelse fanns också en stark insikt om att nederlaget berodde på det uppenbara misstaget med den i förtid lanserade rödgröna koalitionen och, minst lika mycket, på partiledningens i många s-väljares ögon för starka vridningen av partiets politik mot en väl gråsuddig mittenlinje med alltför små skillnader gentemot Reinfeldts borgerliga allianslinje. Och för detta bar partiledaren Mona Sahlin ett särskilt ansvar ihop med just den ekonomiska talespersonen Thomas Östros. Efter valförlusten fanns också ett starkt krav och förväntan ute i s-leden ute på fälten att hela partiledningen skulle ställa sina platser till förfogande för att sedan få förtroendet prövat på nytt. Men ingen ledande socialdemokrat och inga partidistrikt krävde öppet S-ledaren Sahlins avgång. Men inför kravet på en extra partikongress i början av 2011 valde Sahlin självmant att kliva av som partiledare. På Socialdemokraternas förtroenderåds – högsta beslutande organ mellan kongresserna – sammankomst i Riksdagens andrakammarsal i december 2010 höll så partiledaren Mona Sahlin ett “testamentstal” som kom att tolkas (såväl av rådets ledamöter som media) som något som verkligen sades visa att Sahlin ville slå in på en annan och mera klart mittenorienterad kurs än mera s-traditionellt inriktade personer som Håkan Juholt och andra. Något som ju sedan klart framgick av den på extra partikongressen i början av 2011 valde Håkan Juholts mycket positivt (ja, ovationsartat) emottagna programtal. Hade Möller och Silberstein verkligen bemödat sig om att gräva lite djupare än de nu gjort med in revanschtes så hade de förstått att det snarare var bland annat just Sahlins lika frispråkiga som av många kritiserade förtroenderådstal som inte alls låg i den socialdemokratiska mittfåran som sist och slutligen omöjliggjorde Östros, liksom Dambergs eller Österbergs chanser att bli valda som hennes efterträdare till ordförandeposten. Samtliga dessa tre ansågs – vid tidpunkten för valet av Håkan Juholt – att stå Sahlin och hennes ideologiska linje alltför nära. Därmed så var de också – i detta skede – omöjliga som hennes efterträdare. Apropå att boken vimlar av icke namngivna källor så finns det också annat som man kan undra över: Sade verkligen Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för Anna Lindh genomfördes att "nu står det mellan dig och mig" angående vem som skulle efterträda Göran Persson? Ringde verkligen Pär Nuders fru Ingrid Carlberg till Ylva Johansson och berättade att Pär Nuder satt hemma och stirrade framför sig utan att vilja tala med någon? Är detta och andra liknande uppgifter som framförs i boken verkligen sanna? Utöver att det också känns som i sammanhanget rätt meningslösa uppgifter – oavsett sanningshalten. En journalist och politisk kommentator i public service-tv samt en statsvetarprofessor som båda i stället för seriöst grävande väljer att “grotta ner” sig i simpla motiv om revansch hos en enskild, nu f d politiker, som Pär Nuders påstådda behov att hämnas kan näpperligen få annat än ifrågasättande om inte de haft lite för bråttom och genat för hårt i kurvorna när de skrev och nu stort lanserat sin bok “En marsch mot avgrunden”. Som sagobok eller filmsynposis skulle den måhända duga om syftet därmed är att visa hur en enskild herkulesartad person (Nuder i detta fall) – utanför såväl valberedning, riksdagen som andra beslutande partikorgan – ensam förmår styra, ställa och fjärrdirigera andra så att de förverkligar hans hett åstundade revansch. Den som tror att något sådant är möjligt i Sveriges största politiska parti kan ju dra det där med att Jesus kunde gå på vatten också. Sannolikhetens prägel bär det dock inte. Vad Silberstein-Möllers bok däremot är bara ännu ett exempel på är medias allt större ointresse för politikens sakfrågor och tilltagande fokus på person och det spekulativa spelet mellan dessa. Sådana böcker är också lättare att sälja än böcker som handlar om politikens olika sakfrågor. Och med detta ökade mediefokus på personspelet (gärna hårdraget),så skruvar man samtidigt också ytterligare upp trenden för politikens tilltagande marknadifiering och tilltagande trianguleringen, ett politiskt klimat där snart sagt alla partier i ängslighet och rädsla mot en allt gråare mitten i allt raskare tempo. Så även i det avseendet är boken också ett utslag av samma marknadstänkande. Det genererar inte lika många löpsedlar att skriva böcker om politiska skeenden med just sakfrågorna det lite djupare grävandet av politikens sakfrågor i fokus. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com ---- PS. Vi som var där på partirådet i dec. 2010 och även rörde oss bland journalisterna minns väl hur “valserna gick då”. Undrar vad som är det egentliga motivet bakom att skriva en så här spekulativ bok med så svaga faktiska belägg om det huvudtes som drivs i boken? (Publicerad bl a på kulturen i Dala-Demokraten den 16 mars, Arbetarbladet 13 mars m fl)