Stockholms förorter - vad är uppeldade bilar och stenkastning uttryck för?

Om varför uppeldade bilar och stenkastning sker i Stockholms förorter: Att kasta sten eller sätta eld på bilar är heller ingen lösning, det gör bara allting värre och leder till än starkare demonisering av utsatta förorter och allt sådant ska naturligtvis fördömas. I allmänhet är det inte farligare att leva i en förort än på andra ställen men förorter demoniseras snabbt i medierna. Sociala problem kan bara lösas genom att de sociala problemen bekämpas och de moraliserande tonfallen gör oftast mer skada än nytta. Verkligheten i förortsstadsdelar som Husby och andra är att ungdomar från dessa fattiga områden idag känner mindre hopp in för framtiden än för en generation sedan. Det är där alla problem börjar. Då hjälper det i längden varken med polisinsatser eller moral. Däremot med insatser som gör att de orkar gå i skolan, få en klar gymnasieutbildning, yrkespraktik och hjälp till att skaffa ett jobb. Om den nuvarande regeringen med Reinfeldt och Borg har en sådan agenda för att lösa de problem som nu har exploderat i form av brända bilar och annat i en av Storstockholms norra förorter? Verkar inte så. Inget hittills tyder på något sådant i de sparsmakade uttalanden som statsminister Reinfeldt så här långt har gjort. Det finns, naturligtvis, ingen vettig människa som försvarar uppeldade bilar, attackerade poliser, skadegörelse, stenkastning och upplopp i Stockholmsförorten Husby; oroligheter som nu dessvärre verkar sprida sig. Innan de möjligen sedan – när de tongivande ledarna bakom det här – har fångats in och gripits.För handlingar som dessa finns och ska också utkrävas lagföring och ansvarsutkrävande. Ty det är och förblir oförsvarligt att ge sig på andra människor, deras egendom liksom samhällets institutioner på det sätt som nu sker. Men ingen som närmare reflekterar och analyserar det skedda lite närmare kan rimligen heller tro att någonting sådant här uppstår ur tomma intet eller att lösningen på de problem som dessa upplopp reflekterar enbart och i grunden främst står att finna i närvaro av fler poliser och hårdare straff. I själva verket ska vi i Sverige – med de växande standard- och klassklyftor som nu senast väl dokumenterats i en bra OECD-studie om bl a Sverige - nog vara glada över att vi så länge har sluppit den typ av flammande gatukravaller som då och då rapporteras om från europeiska storstäder som Paris, London och andra. Händelser som de vi nu de senaste dagarna åsett i en av Storstockholms förorter sker nästan alltid i samhällen där människor förlorat hoppet om en bättre framtid; samhällen med stora sociala orättvisor och otrygghet. Nu växer dessa klyftor fram också i Sverige medan samhället och de ansvariga drar sig utan i stället för att kliva fram och erkänna att här finns problem som behöver åtgärdas – här och nu. Inte i morgon eller övermorgon. I upploppens Husby i norra Storstockholm visar det sig att Folktandvården, Vårdcentralen, Posten, Familjecentralen och Barnmorskemottagningen och mycket annat har försvunnit de senaste åren. En skola har lagts ner. Andelen unga som når de mål som krävs i skolan är bara fyra av tio barn. Andel människor som lever med ekonomiskt bistånd är nästan fyra gånger högre än Stockholms genomsnitt och arbetslösheten är skyhög. Och andelen som är sjukskrivna och saknar fullgod försörjning är också många fler. Ungdoms- och långtidsarbetslösheten är också hög. Det är uppenbart att många som lever i Husby inte känner att samhället bryr sig om dem eller ser de problem som de dagligen lever med. Det är i grunden inga annorlunda människor som bor i Husby eller i andra liknande förorter i Stockholm. Utöver att de är fattigare än andra och i många fall lever under helt andra förutsättningar och möjligheter jämfört med andra som nu, med rätta, förfasas av vad de nu får se på TV hemma i vardagssoffan. Vad de nu färska upploppen och bilbränderna nu har tydliggjort är det höga pris vi sist och slutligen alla får och måste betala för det allt hårdare samhälle som vi håller på att få – också i Sverige. En utveckling som därtill i långa stycken är resultatet av en medveten politik med ökade klass- och standardklyftor som följer med försämringarna av våra sociala skyddsnät, nedskurna resurserna till skolan, vuxenutbildningen, arbetsmarknadspolitiken och en skattepolitik som gynnar de mest välbeställda mer än andra grupper i samhället. En utveckling som under de senaste tiotalet år inneburit att den som har jobb och är trygg har fått det mycket bättre medan andra har fått det mycket sämre. En utveckling där det blivit allt tydligare uttalat att var och en ska vara sin egen lyckas smed och den som misslyckas i skolan, blir uppsagd och arbetslös eller råkar bli allvarligt sjuk ska misstänkliggöras som en fuskare. Växande ojämlikhet och ett allt kallare klassamhälle – det är tyvärr vad som allt mera utmärker Sverige år 2013. Just där måste och borde också en ärlig analys ta sin början om man sedan också vill börja att formulera de svar och lösningar som krävs för att minimera riskerna för nya, framtida händelser av det slag som har ägt rum i Husby i norra Storstockholm. Tyvärr har statsminister Fredrik Reinfeldt i sina uttalanden så här långt visat att han just ingenting begriper av detta. Däremot anser han uppenbarligen att lösningen endast finns hos människorna i Husby själva. Inte att det finns något vidare samhällsansvar. Men ett vet vi med stor sannolikhet: Den som har en sådan inställning – som statsminister Reinfeldt – rimligen också får räkna med att det blir en lång och plågsam sommar för människor i förorter som Husby och andra. Och att det inte är sista gången vi får åse hur det kastas stenar och eldas upp bilar av frustrerade unga män i till synes total meningslöshet. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 23/5, Piteå-tidningen 25/5 m fl)