S i Sverige tappade fotfästet och greppet om dagordningen efter mordet på Anna Lindh

Om hur S i Sverige med mordet på Anna Lindh tappade fotfästet och greppet om den politiska dagordningen: Den 11 september 2013 var det tio år sedan dåvarande statsministern Göran Persson kallade till presskonferens för att meddela att utrikesminister Anna Lindh avlidit. En mördares sanslösa knivhugg på varuhuset NK i centrala Stockholm dagen innan hade skadat henne så svårt att hennes liv inte gick att rädda. Sannolikt handlade det om ett politiskt mord utförd av psyksjuk ung man med rötter från Balkan. Med mordet förlorade inte bara en familjs två söner sin mamma och mannen i familjen sin hustru. Socialdemokratiska partiet förlorade också sin sannolikt troliga partiledare och en blivande statsminister. En skicklig svensk utrikesminister hade ryckts bort, bokstavligt talat mitt i steget. Mitt i livet och med sina bästa år ännu framför sig som en av Sveriges ledande politiker. Det råder ingen tvekan om att Anna Lindh var Göran Perssons självskrivna om ännu då icke formellt utkorade efterträdare. Tio år efter mordet på Anna Lindh har socialdemokratin i Sverige fortfarande inte hämtat sig. Efter många års skolning och starka insatser var Anna Lindh tämligen given att ta över uppgiften som socialdemokratisk partiledare och blivande statsminister. Och det redan i god tid före valet 2006. Hon gick med i ungdomsförbundet SSU som mycket ung, blev sedermera både riksdagsledamot och förbundsordförande, miljöminister och utrikesminister. Däremot trivdes hon nog inte så bra som kommunpolitiker och borgarråd i det “stökiga” Stockholms stadshus. Med sin goda förmåga att göra politiken begriplig, sin vinnande, glada personlighet, starka ideologiska vilja parad med en sund pragmatism, fanns det nog ingen tvekan: Anna Lindh hade tillträtt som statsminister och partiledare redan innan valet 2006. Många har påpekat den stora likheten med Olof Palme. Precis som han hade hon talets gåva. Hon hade också ett starkt patos och en ideologisk drive som på många sätt var lik Olof Palme. Och de var bägge rastlösa reformister. Därför var hon svensk socialdemokratis framtid, en framtid som stäcktes i och med att hon mördades innan hon fick chansen att prövas och verka också i partiledarrollen och som statsminister. Precis som Olof Palme – om också i en annan tid och kanske i något mindre grad – gjorde hon Sverige lite större internationellt än vad vårt lands storlek egentligen motiverade. Men till skillnad mot Palme (när han mördades 1986) så hade Anna Lindh vid sin bortgång ännu sina bästa politiska år framför sig. Anna Lindh hade så mycket kvar att göra, så stora förhoppningar inom socialdemokraterna var knutna till just hennes person. Inte utan rätt eftersom hon redan hunnit prövas på flera poster och hade alla förutsättningar att sannolikt bra klara också den tyngsta uppgiften som partiledare och statsminister. Hon var en på många sätt vardagsnära internationalist med hjärtat till vänster. Men med mordet på henne förändrades allt. Hela det stora och starka socialdemokratiska partiet i Sverige förlora på något sätt fotfästet. Inte omedelbart men gradvis och ändå tydligt. Man tappade både riktning och självförtroende och kom sedan också att förlora greppet om den politiska dagordningens agendasättande i Sverige. Ännu tio år efter mordet på Anna Lindh har socialdemokratin i Sverige fortfarande inte riktigt hämtat sig från detta, vilket de två senaste stora valförlusterna år 2006 respektive 2010 (en ännu större katastrof) också utgör bekräftelser på. Först nu börjar socialdemokraterna i små steg – inga jättekliv, precis – så sakterligen att långsamt, långsamt återhämta sig från denna tio-åriga svacka. Om det är tillräckligt mycket för att med den lågmälde och pragmatiske Stefan Löfven som ledare också vinna valet hösten 2014 och då vara regeringsfähig nog att återkomma till den makt som man tidigare så länge nästan prenumererade på. Ja, det återstår att se. Ty svensk socialdemokrati har på senare tid – utöver att man numera sedan länge inte vinner några valspurter – haft en viss förmåga (“skicklighet” skulle gamle s-partisekreteraren Sten Andersson sagt, om han levat nu) att också förlora val som man egentligen borde vinna. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad bl a i Arbetarbladet 12/9, Vasabladet m fl)