Bostadsbyggandet - ett av de stora misslyckandena de senaste åren

Svenska Dagbladet rapporterade onsdagen den 23 oktober om den sjuka, svenska bostads­marknaden. Bland mycket att så konstateras där att under en tioårsperiod så har priset på en genomsnittlig villa ökat med över 100 procent och kostnaden för att köpa en bostadsrätt har stigit med över 200 procent. Den prisökningen kan, skrivs i SvD, jämföras med att lönerna under samma tioårsperiod “bara” ökat med 33 procent. Vad den här jämförelsen med andra ord visar är att priserna på bostäder – i spåren av den växande bostadsbristen och raset i nybyggnationen - har drivits upp mycket kraftigt; långt mycket mer än löneökningarna under samma period. Det talas – i spåren av denna kostnadsexplosion för boendet – på sina håll om en kommande, möjlig bostadsbubbla. Det spekuleras i vad som händer om och när bubblan spricker, när hushåll står kvar med både stora skulder och fastigheter som faller fritt i värde. Förklaringarna till den här utvecklingen flera. Fastighetsskatten har sedan 2006-2007 sänkts för mång­miljardbelopp. Det gäller främst i områden som redan hade eller var på väg att få närmast sjukt höga bostadspriser. En annan faktor är de historiskt låga räntorna för bolån. Många hushåll, främst i tillväxt- och högtrycksregioner, har fått mer pengar i plånboken, bland annat till följd av de stora skattesänkningar på totalt uppåt 140 miljarder kr sedan år 2006-2007. Detta har ytterligare höjt prisutvecklingen på boendet till nya rekordhöjder. Ombildningen av allmännyttiga hyresbostäder till privata bostadsrätter har heller inte varit till fördel för utvecklingen. Men ingen faktor har betytt så mycket för prisexplosionen som den stora bristen på bostäder som funnits och finns i landets tillväxtregioner. Ett underutbud som inte på långa vägar matchar den efterfrågan som finns i dessa regioner. I ett växande antal orter i landet går det inte längre att hyra en bostad. Där tvingas ungdomar som vill få något eget boende och planera för att bilda familj att låna av mamma och pappa och få deras borgen för att sedan hos bankerna sätta sig i skuld för att klara en av mest grundläggande mänskliga rättigheterna, nämligen ha någonstans att bo. Aldrig så litet men ändå ett eget boende. Allt detta kokar sist och slutligen ner till själva grundproblemet, nämligen att det sedan många år byggs alldeles för lite bostäder i förhållande till behovet. Och vems är ansvaret för detta? Oppositionens? Nä, regeringen Reinfeldts och “glappkäften”, bostadsminister Stefan Affefalk, sannolikt den mest misslyckade pratkvarn till statsråd i hela regeringen. Också om konkurrensen om den titeln ingalunda är helt obetydlig i Reinfeldts regeringskrets. Och följden av detta misslyckande – lika stort som regeringens arbetslöshetsbekämpning – är ett bostadsbyggande på en skandalöst låg nivå. I Sverige bygger vi nämligen bara hälften så mycket som vi långsiktigt skulle behöva. Det lilla som byggts under senare år är – utöver att nivån totalt sett är på tok för låg – därtill så utformat att just inga hyreslägenheter för vanliga inkomsttagare har kommit till. Och just fler hyresrätter behövs om rörligheten på bostadsmarknaden inte ska bromsas upp helt. Utöver då att det även skulle bidra till att ojämlikheten och segregationen skulle öka mindre än som nu har varit fallet under senare tid. Ett otillräckligt byggande av hyresrätter håller tillbaka håller tillväxt och utveckling, och skadar rekryteringen och matchningsprocessen på arbetsmarknaden. Fakta är att politikerna – och särskilt då nu sittande regering - under lång tid i stort sett helt har abdikerat från bostadspolitiken. Desto mera snack luftas om sådant som behovet av lite enklare regelverk här och lite snabbare handläggning av byggplaner och annan byråkratisk jumbo mumbo. Okej, kan visst behövas – också det. Betänk dock i sammanhanget att tyvärr har även kommunerna rustat ner sina stadsplaneresurser till ett absolut minimum. I Kiruna med den omfattande stadsflytten, bekymren med Statens fastighetsverk och försenade processer kring markinlösen m m vet man detta inpå bara skinnet. Här borde ju regeringen för länge sedan infört en särskilt lex Malmfälten-lagstiftning och avsatt det stöd som kommunledningen (och LKAB) så väl behöver nu – och inte om några år! Men åter till den generella nivån: utan större resurser och investeringsstöd till nybyggnation och till renoveringar av miljonprogrammets bostadsbestånd händer på tok för lite. I stället för nuvarande, passiva bostadspolitik skulle det behövas en rejäl ansats för att få mera snurr på bostadsmarknaden. Och med det menas inte någon futtig miljard i stimulans för att bygga ungdomsbostäder. Det krävs mer och rejälare än så för att vända utvecklingen. Förre statsministern och bostadsministern Ingvar Carlsson (S) skrev häromdagen på Brännpunkt i Svenska Dagbladet – tillsammans med SSU:s Gabriel Wikström – att det skulle behövas samma kraftansträngning nu som på 60-talet. En kraftansträngning som innebär motsvarande tiotals miljarder kronor om året i samhälleliga investeringar, framför allt i de delar av landet som befinner sig i stark tillväxt. Resurser finns. De kommunala bostadsbolagen är långt ifrån alltid särskilt fattiga. Staten borde ta ett större ansvar och utforma stimulanser till just byggandet av hyreslägenheter. De pengar som delats ut i kraftigt sänkta fastighetsskatter i storstadsregionerna skulle behövas till investeringar, snarare än att driva upp fastighetspriser och eldar på för kommande, allt mera sannolika och farliga bostadsbubblor. I det så kallade miljonprogrammet som drogs igång på 60-talet och där det då byggdes en miljon bostäder på tio år. Minst hälften av detta nytillskott borde vara möjligt att åstadkomma med en kraftansträngning de närmaste tio åren. Den tidigare stats- och bostadsministern Ingvar Carlsson är värd att lyssna på. Åtminstone för dem som har något som helst intresse av tanken att se bostaden som en social rättighet för alla och inte bara de bäst bemedlade i landet. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com