Skydda barnen från vräkning

Om behovet av att skydda barnen från vräkning: Medan det i den politiska retoriken talas om barnens rätt och bostaden som grundläggande social rättighet och att barn ska slippa uppleva att bli vräkta från sitt hem talar verkligheten i Sverige ett annat språk. Sju år efter att barn- och ungdomsminister Maria Larsson (KD) lovade införa ett förbud mot vräkning av barn har ingenting förändrats. Hennes utlovade nollvision har stannat vid en på departementet begravd utredning. Fortfarande utsätts årligen över tusen barnfamiljer för hotet att bli vräkta. Kronofogdens statistik för 2012 visar att det bland de 8 800 som det året hotades om vräkning fanns 1 700 barn och att 570 av dem fick uppleva hur deras hem tömdes och dörren låstes efter verkställd vräkning. Bakom flertalet vräkningar ligger hyresskulder. I spåren av den höga arbetslösheten och de av alliansregeringen urholkade arbetslöshets- och sjukförsäkringarna har den svenska fattigdomen ökat. Antalet från försäkringskassan utförsäkrade har ökat och är nu runt 75 000 personer. Enligt professorn i socialt arbete Tapio Salonen har andelen fattiga bland arbetslösa ökat från 8 till 28 procent. I omkring 70 procent av de vräkningar där barn finns med rör det sig om ensamstående föräldrar – i de absolut flesta fall om ensamstående kvinnor. Och ofta rör det sig om förhållandevis små hyresskulder - i flertalet fall om mindre än 20 000 kronor. Den fråga som borde ställas är om konsekvenserna står i rimlig proportion till den eftersläpade betalningen. Och vräkningen kostar ofta mer än skulden. Att få fram ett skydd mot vräkning av barn hänger helt på den politiska viljan. När alliansregeringen av bristande intresse eller oförmåga misslyckats med att få fram en lösning borde Socialdemokraterna med sin tradition av socialt ansvarstagande och skydd av barnens rättigheter driva frågan. Ett minsta steg måste vara kravet att i lag reglera att hyresvärdar alltid och i ett tidigt skede måste tala om för de sociala myndigheterna att en barnfamilj löper risk att bli vräkt. Lagen bör också ge de sociala myndigheterna möjlighet att stoppa vräkning av barn och att till skillnad från i dag åläggas att när barn är inblandade både reglera hyresskulden och ta på sig ett vidare betalningsansvar för hyran. Lagen bör dessutom, i de fall en vräkning ändå måste verkställas, tvinga kommunerna att se till att familjen får en ny bostad - inte bara en placering på hotell, vandrarhem eller i campingstuga. Barn ska heller inte behöva närvara när en vräkning av deras hem verkställs. Enligt den sedan januari i år (2013) gällande socialtjänstlagen ska barns bästa alltid beaktas och vara avgörande. Det gäller dock inte i samband med vräkning. Där säger lagen i stället att: Barnets bästa ska beaktas men inte vara avgörande. En vräkning kan således alltid verkställas. I ett välfärdssamhälle där barnrättsperspektivet lyfts fram och där bostaden betraktas som en grundläggande social rättighet borde också vräkningen av en barnfamilj prövas mot lagtexten: Barnets bästa ska beaktas och vara avgörande. Även barnkonventionen ger stöd för att få fram en skärpt lagstiftning till skydd av barn i samband med hotande vräkning. Såväl konventionens paragraf tre som tjugosex kräver mer än dagens lagstiftning erbjuder. I paragraf tre står att: Barnens bästa ska komma i första rummet vid alla beslut som rör barn. I paragraf tjugosex står att: "Varje barn har rätt till social trygghet". Till de konsekvenser en vräkning får hör också att det blir i praktiken omöjligt för den vräkta familjen att i bostadsbristens Sverige få ett nytt hyreskontrakt. Betänk att antalet kommuner som uppger bostadsbrist har ökat från 45 kommuner år 2000 till 126 kommuner år 2013. Registreringen hos kronofogden kommer att finnas kvar under lång tid. För de familjer som drabbas är talet om bostaden som en grundläggande social rättighet bara ord. Deras och deras barns verklighet heter alltför ofta fortsatt hemlöshet. Robert Björkenwall och Jaan Ungerson (Publicerad i bl a...)