Ingvar Carlssons "Lärdomar" i ny memoarbok

Så har då den tidigare s-partiledaren, nordisten och f d statsministern Ingvar Carlsson kommit ut med ytterligare en memoarbok, den mest personliga och just därför också den kanske mest läs- och tänkvärda. Lärdomar Personliga och politiska heter den därför också helt följdriktigt. Med titeln har han också fått in de tre viktiga ledord, där just lärdomar från Ingvar Carlssons nu 80-åriga liv är de mest centrala och tyngsta. Ett innehållsrikt liv på så centrala poster som statsministerns och partiledare för det största och viktigaste svenska politiska partiet ger också självklart kunskaper som – om skribenten förmår berätta – är väl värda att förmedla till en bredare krets. Och det tycker jag också Ingvar Carlsson i det stora även förmår att göra. De båda kvällstidningarna i Stockholm - Aftonbladet och Expressen – är tämligen enstämmiga om vad som är viktigast med boken, nämligen budskapet att Ingvar Carlsson vill byta Sverige nuvarande proportionella valsystem till ett majoritetsvalsystem med starkare regeringar. En tanke som Ingvar Carlsson för övrigt länge har drivit. Hur sannolikt är det då att Sverige skulle kunna få ett sådant, Storbritannien-snarlikt system? Mindre troligt – åtminstone i närmast överblickbar närtid. Och visst går det också att förstå att just kvällspressen gärna hänger upp sin rapportering om Carlssons memoarbok på just den för kvällspressen så tydliga vinkeln. Andra läsarter finns givetvis också av denna personliga nutidshistoriska memoarbok. En bok där det redan av personregistret och litteraturlistan framgår hur svensk närtidshistoria – från den gamängaktigt charmige men inte precis hellyckade moderatledaren Ulf Adelsohn (som Olof Palme “mosade” rätt rejält i systemskiftesvalrörelsen 1985) till Carlssons egen privatsekreterare i parti- och regeringskansli, Christina Örvi – passerar revy. Se det gärna som lite av ett komplementärt raster till det Ingvar Carlssons personliga och politiska liv – från när han som ung grabb i Borås hittade sin pappa död i kafferosteriet, hans starka mamma som i mycket kom att prägla honom och hans syn på kvinnor, jobbet som ung politisk medarbetare vid sidan av Olof Palme hos den av statministerämbetet så totalt oförstörde Tage Erlander, jobbet som partiets andreman under Olof Palmes partiledar- och statsministerår och sedan hans egen både fack- och stadsministertid med alla mer eller mindre snabbt förbiflygande detaljer. Och hur besviken han blev på sin tidigare finansminister Kjell Olof Felt som efter sin avgång och snabbt ihopskrivna memoarbok (“alla dessa dagar”) kom att förstöra Ingvar Carlssons valrörelse och ge m-ledaren Carl Bildt så mycket valargument att han vann valet 1991 och förpassade Ingvar Carlsson i kortvarig opposition (1991-94). Innan pliktmänniskan Ingvar Carlsson åter kunde avsluta sin gärning med ytterligare några år som statsminister innan finansminister Göran Persson tog över år 1996 och hans tio år som regeringschef och S-ledare. Annat viktigt och intressant? Den läsande och reflekterande Ingvar Carlsson gillar starkt den för sin tid mycket moderne 1800-talsförfattaren Carl Jonas Love Almqvist och hans kamp för kvinnans rättigheter i förhållande till yrkesliv och män, liksom Ludvig van Beethoven och Benny Goodman där musikens förtrollade värld var memoarskrivaren Ingvar Carlsson till hjälp och tröst i många besvärliga situationer. Annat som han lyfter fram är Nelson Mandela och hans och ANCs ihärdig kamp mot apartheid och för alla människors lika värde och Svenska Filminstitutets chef och Palmes tennispartner Harry Schein, i memoarboken inte utan rätt kallad för en ”kulturpolitisk gigant”. Som framgår av detta så är Ingvar Carlsson – f.ö en operaälskare och stor fan av sitt gamla fotbollslag Elfsborg i Borås - en inte bara starkt politiskt-ideologiskt engagerad person utan också en person med starka och breda kulturella intressen. Knappast till nackdel för den som vill göra “rätt för sig” och vara en folkets tjänare på tunga statsråds- och statsministeruppdrag. Inte sällan blir man då snarare en bättre skickad person att fungera även på tunga och viktiga uppdrag i politikens så snabbt föränderliga värld. Särskilt som man därtill råkar vara en personligt anspråkslös och av makt så okorrumperad person som Ingvar Carlsson varit, och med just Tage Erlander som gott och efterföljansvärt exempel. I den mån kan kan rikta någon kritik mot Ingvar Carlssons politiska gärning så är det möjligen den att han, liksom vissa andra, ibland varit nordiskt naiv i relationerna med EU-Europa och t ex i samband med det svenska anslutningsfördraget med EU icke förstod fullt ut att t ex den svenska alkoholpolitiken och den svenska kollektivavtalsmodellen (utan lagstadgade minimilöner som i EU-Europa) inte i längden skulle klara sig mot EUs regelverk och EU-domstolsbedömningar utan borde från början ha skyddats bättre i Sveriges anslutningsfördrag med EU. Enbart handslag av nordisk modell räcker inte här i mötet med den råare, marknadsfirihetsöverordnade verklighet som EU är och allt mera blir – också på det sociala området. Den naiviteten har den svenska arbetsmarknadsmodellen med kollektivavtal – kontra för lågt satta EU-direktiv för utstationerad arbetskraft från andra EU-länder – och t ex den svenska alkoholpolitiken tagit mycket stryk för nu under 2000-talet. Det faktum att de nordiska fackliga organisationerna, liksom de socialdemokratiska partierna, driver kravet om att införa ett så kallat socialt protokoll och få det infogat i EU-författningen ska ses i det här perspektivets dyrköpta erfarenheter. I baksidestexten till memoarboken betonas att med rätta att den – jämfört med hans tidigare memoarböcker - innehåller mera personliga texter och det kan jag verkligen hålla med om. Just denna lite större tonvikt vid det personliga, lärdomar och livsstil och att en politiker måste leva för att kunna uppfattas som trovärdig gör den mera intressant och läsbar för också en lite bredare krets än vad som kanske annars lockas av memoarskrivna politikerböcker. Så titeln ”Lärdomar” speglar på det hela taget väl vad Ingvar Carlssons färska och välskrivna memoarbok handlar om. I bästa fall kan den därtill också fungera som en god vägledning för yngre och åtminstone i somliga fall även självreflekterande politiker som ännu inte hunnit bli så snävt karriärsugna, PR-självbespeglande och maktsugna att de i sina egna bubblor inkapslade inte riktigt förstår hur vanligt folk lever och vad de förväntar sig att dagens och morgondagens förtroendevalda makthavare åtminstone borde anstränga sig för att leverera i någorlunda överblickbar närtid. Där finns ett och annat att lära av anspråkslösa Ingvar Carlssons och hans politiska gärning i folkets tjänst. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 12/3-14 m fl)