Vad som finns att lära av norska Trondheim

Krönika i Gotlands tidningar 31 oktober 2007

Svensk arbetarrörelse borde lära sig av Trondheim i Norge

För en tid sedan genomfördes kommunal- och fylkesval i Norge. För arbetarrörelsen finns det några saker att studera närmare.

Framförallt skillnaderna mellan Trondheim och resten av Norge. Och vad detta i sin tur också kan lära svensk arbetarrörelse.

Facklig mobilisering
Den första viktiga lärdomen är vikten av facklig mobilisering. På många sätt börjar historien med Arbeiderpartiets framgångssaga i Trondheim med att LO i Trondheim tog initiativet till, att själv aktivt fråga sina medlemmar och sedan också driva deras krav.

LO gick från att passivt stödja Arbeiderpartiet, till att sätta dagordningen för alla partier. Konceptet var enkelt och gick ut på att rådfråga sina medlemmar, vilka frågor som var viktigast. Och sedan fråga samtliga partier hur de ställde sig i dessa frågor. Man litade till sina medlemmar och drev deras krav. Målmedvetet och uthålligt. Och Arbeiderpartiet i Trondheim var inte sena, att ta till sig detta.

Radikal välfärdspolitik
Den andra viktiga lärdomen är, att detta i sin tur öppnade ett stort och växande utrymme för socialdemokratin, att spela på vänsterkanten i politiken.

Arbeiderpartiet i Trondheim har under den senaste mandatperioden och fram till årets kommunval påbörjat en återkommunalisering av tidigare privatiserade verksamheter, samt även genomfört den snabbaste dagisplatsutbyggnaden i hela Norge. (Norge släpar efter här jämfört med Sverige.)

Man har sedan gått till val på och genomfört radikal välfärdspolitik.

Ökade till 44 procent
Det senaste kommunvalet blev en bekräftelse på att Arbeiderpartiet valt rätt väg. Riksgenomsnittet för Arbeiderpartiet blev 30 procent, medan man i Trondheim tog hem storsegern genom att öka till 44 procent. Nivåer Arbeiderpartiet inte legat på sedan 70-talet i kommunvalen.

Så även svensk arbetarrörelse har ett och annat att lära av utvecklingen i norska Trondheim.

Robert Björkenwall

Högre löneandel och lägre vinster - en av globaliseringens utmaningar

I Gotlands tidningar den 26 oktober 2007

Högre löner och lägre vinster

- Lönernas andel i ekonomin behöver höjas och vinsternas andel sänkas, konstaterade den tidigare chefsekonom i TCO, Roland Spånt, på ett frukostseminarium i Atlas/Premiss förlags regi häromdagen.

Han anser, att det borde vara ett bärande inslag i en facklig strategi, att hantera en globalisering, som lett till "kapitalets revansch" (bok av Roland Spånt) och att löntagarna trängts tillbaka makt- och fördelningsmässigt under senare år.

Dessa förslag finns närmare beskrivet i Roland Spånts "Kapitalets revansch - kan löntagarna komma tillbaka?".

Skriftserie för facket
Boken ingår, som en central del i det av fackförbundet Transport initierade bokprojektet om jobben, lönerna-vinsterna, välfärden och globaliseringens vinnare och förlorare.

Andra skrifter i samma serie är bland annat Roland Spånts "En värld i oblans", den tidigare LO-utredaren Ingemar Lindbergs "En ny maktbalans - omvälfärdsstatens överlevnad i globaliseringens tid", Biebler-Lindbergs "Blågult fack och gränslöst kapital - vägval för svenska fackföreningsrörelse".

- De ger inga givna svar på alla frågor, som våra medlemmar ställer sig, men stimulerar till fortsatt diskussion, precis som meningen är, konstaterade Transports vice ordförande Clas Linder på frukostseminariet på Atlas/Premiss förlag häromdagen.

Roland Spånt beskriver i sin skrift Kapitalets revansch, hur ett övergivande av det traditionella, fyrkantiga BNP-begreppet och en övergång till att i stället räkna utifrån ett "löntagarnas BNP" vore bra för att öka fokus på löntagarnas andel av vinsten över tid.

"Löntagarnas BNP" är en sammanvägning av BNP-tillväxt med utvecklingen av löneandelen för löntagare, LBNP.

Ökad löneandel av vinsten
Innebär då krav på en ökad löneandel av vinsten, att fackföreningsrörelsen i Sverige ska driva tuffare lönekrav än man hittills gjort?

- Nja, det är nog svårt, att göra det på egen hand i enbart Sverige, utan det kräver nog en europeisk samordning av ett sådant lönekrav.
Och här ska man notera, att inom EMU-området inom EU har kapitalandelen ökat ännu lite snabbare på löneandelens bekostnad, konstaterar Roland Spånt.

Vad vi på hemmaplan i Sverige, vid sidan av den här önskade europeiska samordningen av fackliga lönekrav, både kan och borde göra, är att se till, att de väldiga vinsterna i finanssektorn (10000 kronor per svensk i banksektorn) kommer ner på en mera rimlig nivå.

Bland annat genom att vi bli mera aktiva och agerar mera samordnat, som konsumenter av olika finansiella tjänster. En lägre vinstandel i vår finanssektor, skulle i sin tur leda till en ökning av löneandelen i vår ekonomi, anser den tidigare chefsekonomen i TCO Roland Spånt.

Globaliseringen har både vinnare och förlorare. En aktivare fackföreningsrörelse, ökad andel fackligt organiserade och en starkare konsumentmakt kan göra mer för att förlorarna ska bli färre. Och att löntagarna får ut en lite större andel än nu av de totala vinsterna i vår ekonomi.

Globaliseringens utmaningar
Det kan sägas vara några bärande teman i den skriftserie om globaliseringens utmaningar, som nu har getts ut med stöd av Transportarbetareförbundet.

Visst vore det också önskvärt, att de får stor spridning och blir brett lästa och diskuterade inom såväl Transport, som andra LO-förbund.

Många är i behov av lite vägledning och stimulans kring hur globaliseringens utmaningar bäst ska hanteras de närmaste åren.

Robert Björkenwall

Tänkvärt från sommaren 2007 om "die dumme Schweden"

Tänkvärt från i sommaren 2007 om den borgerliga alliansens "överklassnära" tjänster

"Men skummast i detta skatteträsk är att våra uppåt hundratusentals mer eller mindre utlandsboende svenska fastighetsägare i Spanien, på Rivieran, i Paris etc nu kommer att kunna dra av för grillkockar, poolskötare, bartenders, butlers och städning på sina strandpartyn."


" Man tar sig för pannan. Och utomlands skålar man nog för "die dumme Schweden". Svenskarnas partyn blir de populäraste och svenskarna blir de som formellt står för kostnaderna när klubbarna har gemensamma fester. Eller rättare sagt, det blir vi svenska skattebetalare och våra äldre som med sämre omsorg betalar för strandfesterna."


Roland Spånt i Aftonbladet den 28 juli 2007.

En känslostyrd politisk lirare

Krönika i Gotlands tidningar 25 oktober 2007

En känslostyrd politisk lirare

Göran Persson, Sveriges statsminister i tio och ett halvt år fram till valförlusten 2006, har skrivit en memoarbok.

Där pekar han ut fastighetsskatten, som den fråga, som fick vågskålen att tippa över till de borgerligas favör vid förra årets val.

Han ångrar öppet, att han inte tog strid med dåvarande finansminister Pär Nuder och redan i sitt tal i gotländska Almedalen sommaren 2006 aviserade en frysning av skatten. Hans förklaring är att han inte orkade eller ville köra över sin finansminister.

Fastighetsskatten
I stället blev det de fyra allianspartierna, som fick strålkastarljuset på sig just i politikerveckans Almedalen i Visby sommaren 2006 genom att nå en överenskommelse om fastighetsskatten.

En annan sak är sedan, att de borgerliga partierna i regeringsställning "fibblat" så med fastighetsskatten, att en kvarts miljon med ordinära hus i stället fått höjd fastighetsavgift.

Medan de välbärgade i Täby, Danderyd, Vellinge och andra höginkomsttagarområden fått stora skattesänkningar. Vilket på kort tid har sänkt deras aktier i väljarkåren. Somliga ser det rent av som ett svek och löftesbrott mot tidigare vallöften.

Visst kan fastighetsskatten ha varit en fråga, som på marginalen påverkade väljarnas preferenser. Men alls inte mer. De som redan bestämt sig för att rösta på något av allianspartierna hade gjort det av andra skäl, jobbfrågan, trötthet över Göran Perssons ledarskap och bara marginellt på grund av fastighetsskatten.

Efter tio år med Göran Persson som statsminister fanns bland medborgarna en växande önskan om förändring och förnyelse. Och en trötthet med Göran Perssons ledarskap.

Den hade socialdemokratin själv kunnat befria sig ifrån, om inte Anna Lindh hade kommit i vägen för en mördare. Då hade det varit hon, som lett socialdemokratin i valrörelsen 2006.

Trött socialdemokrati
Bilden av en trött socialdemokratisk regering med en partiledare på väg bort från den politiska scenen, förstärktes när den borgerliga alliansen etablerade sig sensommaren 2004 och blev ett tydligt alternativ.

Socialdemokratins usla valresultat på 35 procent grundlades i själva verket långt innan valrörelsen 2006 drog igång. Själva valrörelsen förmådde inte förändra detta, snarare förvärra det.

Som positiv sammanfattande insats finns Perssons hållbara, gröna samhälle. På en presskonferens hos förlagshuset Bonnier byggde Persson på detta ytterligare något.

Symboliserat också av hans framgångsrika tid som EU-ordförande 2001. Han medverkade till att göra miljön till Europas huvuduppgift, tillsammans med EU:s östutvidgning och arbete.

Perssons och hustrun Anitra Steens investering i bondgården Torp i Sörmland påverkade valutgången 2006 i Sverige. Men det tonas ner i Persson-boken. Måhända mänskligt när man vill försöka försvara den privata sfären. För Göran Persson och hans hustru Anitra är herrgårdsbygget Torp i Sörmland deras gemensamma livsprojekt.

Men sett ur det socialdemokratiska partiets perspektiv, är det inte precis ointressant vad s-sympatisörerna inför valet 2006 ansåg, om att deras partiordförande valde ett för flertalet socialdemokratiska väljare alltför utmanande boende.

Göran Perssons eftermäle
I sin memoarbok tycker Göran Persson, att det faktum att medier och politiska motståndare beskrivit gården, som ett gods är ett uttryck för illvilja: "Man vill skada oss, och kanske har man också lyckats i sitt uppsåt." Förvisso.

Men de som tog största skadan var inte statsminister Göran Persson och hustrun Anitra Steen, utan det socialdemokratiska partiet och deras väljarunderlag i valet 2006.

Hans memoarbok är alltför lite problematiserande och på djupet för lite reflekterande för att på allvar locka till läsning och stimulans över ledargärning, som nu är över i svensk politik.

Men en politisk lirare har han varit, starkt känslostyrd, föga ideologisk och i stort behov att få rätt. Också när han inte har det.
Hade han däremot avgått 2004, möjligen tidigt 2005, så hade hans eftermäle nog blivit ett antal snäpp bättre.

Nu kommer han aldrig att räknas till någon av de riktigt stora ledarna och statsministrarna i Sverige politiska historia.

Robert Björkenwall

Den stora pensionsstriden

Krönika i Piteå-tidningen 22 oktober 2007
Den stora pensionsstriden

Den 13 oktober i år var det 50 år sedan efterkrigstidens största politiska strid i Sverige nådde sin kulmen med folkomröstningen i tjänstepensionsfrågan, ATP. Striden - förtjänstfullt beskriven i Tage Erlanders dagbok, åttonde bandet om år 1957 (Gidlunds förlag) - är värd att ihågkommas.
Den handlade om en grundläggande skillnad i synen på välfärdssamhället mellan högern och vänstern, som kom att prägla den svenska samhällsdebatten i decennier och fortfarande gör det.

Då, hösten 1957, var stridsfrågan om alla medborgare, oavsett social ställning, skulle ha rätt till en värdebeständig tilläggspension som "påsulning" till folkpensionen eller om det skulle vara en frivillig avtalsreglerad tilläggspension.

Socialdemokraterna och Landsorganisationen, LO, ville ha en lagfäst pension och backades upp av LO-förbunden vars privatanställda medlemmar inte hade några tilläggspensioner, medan de privatanställda tjänstemännen och de statsanställda hade sin ålderdom tryggad genom avtalspensioner ovanpå folkpensionen.

Högern (dagens moderater) och folkpartiet stod för frivilliga avtal och bondeförbundet (dagens centerparti) för att staten skulle sörja för en på individuell anslutning byggd tilläggspension.

På våren 1958 lade minoritetsregeringen Erlander (s) en proposition på riksdagens bord om en lagfäst tilläggspension, men den borgerliga majoriteten röstade ned förslaget. Det blev riksdagsupplösning och nyval för första och hittills enda gången.

Folkpartiet under Bertil Ohlins ledning gjorde ett katastrofval och tappade var femte väljare. Mest rasade man i storstäderna. Socialdemokraterna vann en del, men inte tillräckligt mandat.

Det behövdes att en avhoppad folkpartist, varvsarbetaren Thure Königsson, lade ner sin röst för att ATP skulle gå igenom. Han hade lovat sina jobbarkompisar på Götaverken i Göteborg att om folkpartiets förslag röstades bort skulle han inte rösta emot socialdemokraternas. Han höll sitt löfte. Men folkpartiet förlät honom aldrig för detta och han fick senare lämna sitt riksdagsuppdrag.

När sedan ATP på grund av Sveriges försämrade ekonomi under 70- och 80-talen inte längre kunde upprätthållas och ett nytt och urholkat pensionssystem utarbetades i en bred blocköverskridande uppgörelse på 90-talet var den avgörande stridsfrågan om obligatorium och frivillighet fullständigt begravd.

För att tillförsäkra sig en tryggad ålderdom ska man dessutom spara i både kollektiva avtalsförsäkringar och i privata pensionsförsäkringar, via det så kallade PPM-systemet. Det senare var en socialdemokratisk eftergift till och villkor för att de borgerliga partierna skulle ställa upp i en bred, blocköverskridande uppgörelse om de framtida pensionerna i Sverige.

Så man kan säga att ATP-striden i ett lite längre perspektiv slutade oavgjort. Socialdemokraterna vann striden 1957-58 men tvingades sedan, i början av 1990-talets ekonomiska krisår, sluta en ny uppgörelse om pensionsystemet. Denna gång med ett visst inslag av privata pensionsförsäkringar och med något lägre faktiska pensioner än vad det tidigare, mera förmånliga ATP-systemet gav.

Robert Björkenwall, frilandsjournalist, f d mångårig presschef i Seko m m

Slitna Lissabon - platsen för några viktiga EU-avgöranden i oktober

Krönika i Gotlands tidningar 17 oktober 2007

Viktiga EU-avgöranden i Lissabon

Fackliga ledare från hela Europa möts i Lissabon i anslutning till toppmötet med EU:s stats- och regeringschefer.

Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin och den brittiska generalsekreteraren John Monks deltar även på det så kallade sociala toppmötet, som hålls mellan EU:s ledning och arbetsmarknadens parter den 18 oktober.

Flexibilitet och trygghet
På dagordningen för Europafackets styrelsemöte i Lissabon i Portugal den 17-18 oktober finns bland annat det nya EU-fördraget, diskussionen om flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden, samt den senaste tidens finansiella oro på olika håll i Europa och USA.

Eftersom styrelsemötet hålls dagarna före stats- och regeringschefernas EU-toppmöte, är det naturligt att det nya, omstylade EU-fördraget blir en viktig diskussionsfråga.

I bästa fall kan det vara en åtminstone halvhyfsad chans, att påverka och slå ett slag för ett mera socialt Europa, så här i sista minuten .

Visserligen är det sant, att Europafacket i stort är positiv och välkomnar det nya fördraget. Men kritik finns på flera punkter. Framför allt så försöker man driva på från Europafackets sida, så att medborgarstadgan (rättighetsstadgan) i nya fördraget ska bli rättsligt bindande för alla medlemsländer, utan undantagsmöjligheter för Polen och Storbritannien. Och att de sociala parternas roll ska få en framträdande plats i fördraget.

Redan fått undantag
Men som bekant har Storbritannien redan lovats undantag från stadgan och kommer därmed inte att bli bunden av reglerna.

Även Polen vill stå utanför, men inte på grund av arbetsmarknadspolitiken, utan därför att man anser att stadgan är för liberal i moraliska (läs abortfrågan) frågor.

Det europafackliga styrelsemötet, där fackliga representanter från över trettio länder deltar, kommer även att anta ett uttalande om så kallad flexicurity.

Den i hela Europa just nu så heta frågan om balansen mellan trygghet och flexibilitet på arbetsmarknaden.

Europafacket kommer också att diskutera EU-kommissionens så kallade meddelande, om hur arbetsliv och familjeliv ska kunna förenas bättre på den europeiska arbetsmarknaden.

På fackets dagordning står även en analys av de framtida utmaningarna på arbetsmarknaden, som Europafacket gjort tillsammans med de europeiska arbetsgivarna.

På stats- och regeringschefernas EU-toppmöte har, utöver fördraget, också föreslagits, att man på toppmötets dagordning också ska ta upp frågan om en "export" ut i världen av EU:s så kallade Lissabon-strategi (från år 2000) för hållbar utveckling och jobb.

Både jobb och bra miljö
Detta som ett sätt, att ge en ökad spridning i världen av de "europeiska värderingarna" med att kombinera hållbar utveckling med social rättvisa, sysselsättning och omsorg om miljön.

Enligt tidningen European Voice har bland andra Indien, Kina och Brasilien visat intresse för EU:s Lissabonstrategin, som presenterades i den portugisiska huvudstaden för drygt sju år sedan.

Så några intressanta och möjligen också hårda förhandlingsdagar i EU-Europa avslutar den andra oktoberveckan i den charmiga, men lite nedslitna portugisiska huvudstaden Lissabon under ordförandeskap av EU-landet Portugal.

Robert Björkenwall

47 miljoner amerikaner utan sjukförsäkring - en viktig valfråga

Gotlands tidningar den 11 oktober 2007
47 miljoner amerikaner saknar full sjukförsäkring

Det har varit svensk biopremiär på den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moores "Sicko". En satirisk granskning av den amerikanska sjukvården, som är allt annat än världsbäst.

Amerikansk hälsa står i fokus i demokratiska kandidaten Hillary Rodham Clintons kampanj och i det pågående amerikanska presidentvalskampanjandet i stort.

Att långtifrån alla inte har rätt till grundläggande hälso- och sjukvård i ett av världens rikaste länder är förstås provocerande. Sjukvården spås med rätta bli en av de stora frågorna i det amerikanska presidentvalet nästa år.

Hillary Clinton försöker igen
Redan när Hillary Rodham Clinton var presidenthustru 1993-2001 var hon starkt engagerad för att skapa en allmän sjukförsäkring. Det blev dock inget av med det reformförsöket.

Motståndet från republikanerna och det privata försäkringskapitalet (tjänar storkovan på nuvarande marknadssystem) blev för stort.

En allmän sjukvårdsreform beskrevs som ett dyrt, socialistiskt och byråkratiskt förslag. "No socialist medicin in US", hette det då och heter också nu från motståndarna på högerkanten i USA.

Nu gör senatorn och presidentkandidaten Hillary Clinton ett nytt försök, att lansera en allmän sjukförsäkring inför det amerikanska presidentvalet nästa år. I ett tal i Iowa nyligen sade Clinton, att hon vill införa ett system som omfattar alla.

Precis som också hennes medtävlare Barack Obama och John Edwards på den demokratiska sidan i presidentvalet.

Det är bara att hoppas att hon och andra demokratiska politiker lyckas bättre den här gången.

Detta med tanke på att runt 47 miljoner amerikaner (därav åtta miljoner barn) är oförsäkrade. Det är en sanslöst stor och bedrövlig siffra för ett av världens rikaste nationer.

Vinsten går först
Men också ett exempel på när marknadskrafterna, försäkringsbolagen och sjukvårdskapitalet, i ensamt majestät tillåts få styra och ställa över folkets tillgång till hälso- och sjukvård.

Trots att vården dessutom är så ineffektiv, att den tar mer än 14 procent av USA:s samlade BNP, mot bara runt 9 procent i Sverige, så hamnar ändå hela 47 miljoner amerikaner helt utanför systemet.

Snacka om systemfel och dubbelfel i en ekonomisk stormakt, där marknaden har blivit överideologin på snart sagt varje samhällsområde.

Clintons förslag nu är alls inte lika långtgående, som det hon försökte vinna stöd för under Bill Clintons presidenttid. Nu handlar det om att förbjuda försäkringsbolag att neka sjukliga personer en anständig sjukförsäkring och om att ge fler barn tillgång till en bra sjukförsäkring.

Ändå väljer, republikaner och högerdebattörer i USA att beskriva också denna variant till reformering av det djupt orättvisa amerikanska sjukförsäkringssystemet som "centralism" och "vänsterextremism".

Sjukvård för alla
Detta när det bara handlar om att bygga ett samhälle där sjukvård och andra trygghetssystem omfattar alla människor, inte bara dem som är födda med guldsked i munnen och en tjock plånbok i fickan.

Hillary Clintons utspel visar att det finns ideologiska skillnader inför det amerikanska presidentvalet nästa år.

Det gör skillnad om det blir en republikan av Bush snitt eller en demokrat av Clintons eller Obamas sort, som om ett drygt år får installera sig som president i Vita Huset i Washington.

Inte bara i världen utan också på hemmaplan i amerikansk inrikespolitik.

Robert Björkenwall

Fackliga rättigheter kränks i Estland, Litauen m fl EU-länder

I Gotlands tidningar 9 oktober 2007

Fackliga fri- och rättigheter kränks
i Estland, Litauen och Storbritannien

Allvarliga brott mot de fackliga rättigheterna sker i flera EU-länder. Det slår Internationella fackliga samorganisationen, IFS, fast i sin årliga rapport.

I Central- och Östeuropa finns ett tydligt mönster, där regeringar och arbetsgivare med hot och trakasserier förhindrar uppkomsten av fria och demokratiska fackföreningar, enligt IFS.

I retoriken från olika talarstolar låter det ofta fint om det sociala Europa. Men bakom detta döljs en mörkare verklighet, när det gäller de fackliga rättigheterna. I IFS-rapporten redovisas omfattande kränkningar i bland annat i de baltiska staterna Estland och Litauen, i Tjeckien, Polen och Bulgarien, men inte heller Storbritannien går fri från kritik.

Lagar efterlevs inte
Juridiskt finns visserligen skydd både för de fackliga rättigheterna och för strejkrätten, även om just konflikträtten ofta är kraftigt beskuren. Men det allvarliga är, att lagarna inte efterlevs och att sanktioner sällan utdöms.

De fackliga organisationerna rapporterar om att fackligt aktiva avskedas eller omplaceras. Vidare så belönar företagen löntagare, som inte går med i facket. Metoder som även här i Sverige har förespråkare bland till exempel nyliberala stureplanscenterpartister och vissa näringslivslobbyister på högerkanten.

Enligt IFS finns ett mönster där uppkomsten av fria och demokratiska fackföreningar förhindras av regeringarna och av arbetsgivarna.

Och även om möjligheter till kollektivavtal finns, förekommer sådana sällan i flertalet central- och östeuropeiska länder.

Robert Björkenwall

Mats Odells totala fiasko

Krönika i Gotlands tidningar 4 oktober 2007
Mats Odells totala fiasko

Finansmarknadsminister Mats Odell, kd, har snabbt, mycket snabbt, men föga överraskande, utvecklats till den moderatstyrda regeringens kanske klenaste kort.

Hans "trovärdighet är svårt sargad", skriver Svenska Dagbladets näringslivskrönikör den 2 oktober. Apropå Carnegie-skandalen och om det faktum att han ensam, och ingen annan, bär ansvar för rekryteringarna av Carnegies tidigare VD Karin Forseke, som rådgivare. Och Carnegies boss för regelefterlevnad, Urban Funered, som statssekreterare.

Nedgörande kritik av Odell
Och det bara veckorna innan Finansinspektionen kommer med sin fullständigt nedgörande kritik av finans- och värdepappershandelsbolaget Carnegie.
Svenska Dagbladets näringslivskrönikör konstaterar: "Att anställa Urban Funered som statssekreterare ter sig märkligt. För att inte säga korkat".

För hela den här soppan, med den synnerligen illa och på marknadsfundamentalismens ideologi byggda utförsäljning av statens egendom, bär kd:s viceordförande statsrådet Mats Odell själv ansvaret. I det mer frispråkiga Göteborg har en partivän till Odell vid ett tillfälle konstaterat, att statsrådet Odell är den ende han känner, som kan gå rak i ryggen - utan ryggrad.

Carnegieskandalen
Redan när Finansinspektionen i sista veckan i september kom med sin svidande kritik mot finansföretaget Carnegie, dök dess resultat med 600 miljonerkronor.
Från inspektionen kom också krav på omedelbar avgång för både VD och styrelseordförande, ett vite på högsta möjliga bötesbeloppet, 50 miljoner kronor. Samt ett på håret när indraget tillstånd för värdepappershandel.

Redan då borde finansmarknadsminister Mats Odell ha förstått det olämpliga i, att ha kvar sina båda handplockade Carnegie-personer. Han borde också ha förstått, att förtroendet är förbrukat inte bara för Forseke och Funered, utan också för Carnegie, som samarbetspartner för utförsäljningarna. Nu har såväl Karin Forseke (1 oktober), som Urban Funered (3 oktober) gått. Carnegie har självt (kvällen 2 oktober) insett det för Odell olämpliga, att ha kvar dem, som utförsäljningsbutik och därför lämnat uppdraget, att kränga börsbolaget OMX och bolåneinstitutet SBAB.

Nu borde det i normalfallet, men Mats Odell är inget normalfall, även vara dags för Mats Odell själv att fundera över sin roll och sin framtid.

Reinfeldt avgör
Men att så skulle ske, är inte särskilt troligt, i synnerhet inte sedan Reinfeldt själv uttalat sitt förtroende för honom.

Att sedan, som nu sker i hela denna självförvållade soppa, skylla på sina politiska motståndare, är knappast ägnat att inge något förtroende.
Reinfeldt borde inse det. Mats Odell verkar bli den sista att inse det. Och om Reinfeldt låter honom sitta kvar, så lär det nog bli nya misstag och nya självmål från kd-vicen och regeringens kanske klenaste kort.

Robert Björkenwall

Fackliga rättigheter kränks inom nya EU-länder

Ledarkrönika i Piteå-tidningen 2 oktober 2007

Fackliga rättigheter kränks inom EU

I retoriken från olika talarstolar låter det ofta fint om det sociala Europa. Men bakom detta döljs en mörkare verklighet när det gäller de fackliga rättigheterna.
I IFS-rapporten redovisas omfattande kränkningar i bland annat de baltiska staterna Estland och Litauen, i Tjeckien, Polen och Bulgarien, men inte heller Storbritannien går fri från kritik.

Juridiskt finns visserligen skydd både för de fackliga rättigheterna och för strejkrätten, även om just konflikträtten ofta är kraftigt beskuren. Men det allvarliga är att lagarna inte efterlevs och att sanktioner sällan utdöms.

De fackliga organisationerna rapporterar om att fackligt aktiva avskedas eller omplaceras. Vidare så belönar företagen löntagare som inte går med i facket. (Metoder som även här i Sverige har förespråkare bland till exempel nyliberala Stureplanscenterpartister och vissa näringslivslobbyister på högerkanten.)

Enligt IFS finns ett mönster där uppkomsten av fria och demokratiska fackföreningar förhindras av regeringarna och av arbetsgivarna. Och även om möjligheter till kollektivavtal finns förekommer sådana sällan i flertalet central- och östeuropeiska länder.

Fackliga organisatörer får sparken eller placeras om. Arbetare lockas med förmåner om de inte går med i facket. Fasta jobb görs om till temporära - utan fackliga rättigheter.

Även om rätten till kollektivförhandlingar finns så är dessa sällsynta i praktiken. Strejkrätten är kraftigt begränsad. Den amerikanske ekonomiprofessorn Bruce Kauffman från Georgia har i ett av septembernumren (21/9) av LO-tidningen träffande konstaterat följande:

"Kapitalismen går i cykler och just nu är man tillbaka där man var för hundra år sedan då man betraktade människans allvarliga brott mot de fackliga rättigheterna sker i flera EU-länder. Det slår Internationella fackliga samorganisationen, IFS, fast i sin årliga rapport.

I Central- och Östeuropa finns ett tydligt mönster där regeringar och arbetsgivare med hot och trakasserier förhindrar uppkomsten av fria och demokratiska fackföreningar, enligt IFS om en vara som vilken som helst, som olja eller kol".

Helt i enlighet med denna utveckling har det därför blivit allt vanligare - också i delar av Europa - att de internationella storföretagen kräver att få vara "fackföreningsfria" för att etablera sig i landet. Svaga eller ideologiskt nyliberala regeringar ser mellan fingrarna i frågor som rör löntagarnas fackliga fri- och rättigheter.

Estlands nyliberala justitieminister kallar fackföreningar för ett "påhitt". I det tysta och av media sällan eller
aldrig redovisade sidorna av "det nya Europa" pågår en kamp som i mångt och mycket liknar den som fick föras i fackföreningsrörelsens barndom i Sverige i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

Joe Hills och andras protestsånger kanske börjar få en renässans i spåren av den här utvecklingen.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko