Fackliga rättigheter kränks inom nya EU-länder
Ledarkrönika i Piteå-tidningen 2 oktober 2007
Fackliga rättigheter kränks inom EU
I retoriken från olika talarstolar låter det ofta fint om det sociala Europa. Men bakom detta döljs en mörkare verklighet när det gäller de fackliga rättigheterna.
I IFS-rapporten redovisas omfattande kränkningar i bland annat de baltiska staterna Estland och Litauen, i Tjeckien, Polen och Bulgarien, men inte heller Storbritannien går fri från kritik.
Juridiskt finns visserligen skydd både för de fackliga rättigheterna och för strejkrätten, även om just konflikträtten ofta är kraftigt beskuren. Men det allvarliga är att lagarna inte efterlevs och att sanktioner sällan utdöms.
De fackliga organisationerna rapporterar om att fackligt aktiva avskedas eller omplaceras. Vidare så belönar företagen löntagare som inte går med i facket. (Metoder som även här i Sverige har förespråkare bland till exempel nyliberala Stureplanscenterpartister och vissa näringslivslobbyister på högerkanten.)
Enligt IFS finns ett mönster där uppkomsten av fria och demokratiska fackföreningar förhindras av regeringarna och av arbetsgivarna. Och även om möjligheter till kollektivavtal finns förekommer sådana sällan i flertalet central- och östeuropeiska länder.
Fackliga organisatörer får sparken eller placeras om. Arbetare lockas med förmåner om de inte går med i facket. Fasta jobb görs om till temporära - utan fackliga rättigheter.
Även om rätten till kollektivförhandlingar finns så är dessa sällsynta i praktiken. Strejkrätten är kraftigt begränsad. Den amerikanske ekonomiprofessorn Bruce Kauffman från Georgia har i ett av septembernumren (21/9) av LO-tidningen träffande konstaterat följande:
"Kapitalismen går i cykler och just nu är man tillbaka där man var för hundra år sedan då man betraktade människans allvarliga brott mot de fackliga rättigheterna sker i flera EU-länder. Det slår Internationella fackliga samorganisationen, IFS, fast i sin årliga rapport.
I Central- och Östeuropa finns ett tydligt mönster där regeringar och arbetsgivare med hot och trakasserier förhindrar uppkomsten av fria och demokratiska fackföreningar, enligt IFS om en vara som vilken som helst, som olja eller kol".
Helt i enlighet med denna utveckling har det därför blivit allt vanligare - också i delar av Europa - att de internationella storföretagen kräver att få vara "fackföreningsfria" för att etablera sig i landet. Svaga eller ideologiskt nyliberala regeringar ser mellan fingrarna i frågor som rör löntagarnas fackliga fri- och rättigheter.
Estlands nyliberala justitieminister kallar fackföreningar för ett "påhitt". I det tysta och av media sällan eller
aldrig redovisade sidorna av "det nya Europa" pågår en kamp som i mångt och mycket liknar den som fick föras i fackföreningsrörelsens barndom i Sverige i slutet av 1800- och början av 1900-talet.
Joe Hills och andras protestsånger kanske börjar få en renässans i spåren av den här utvecklingen.
Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko
Fackliga rättigheter kränks inom EU
I retoriken från olika talarstolar låter det ofta fint om det sociala Europa. Men bakom detta döljs en mörkare verklighet när det gäller de fackliga rättigheterna.
I IFS-rapporten redovisas omfattande kränkningar i bland annat de baltiska staterna Estland och Litauen, i Tjeckien, Polen och Bulgarien, men inte heller Storbritannien går fri från kritik.
Juridiskt finns visserligen skydd både för de fackliga rättigheterna och för strejkrätten, även om just konflikträtten ofta är kraftigt beskuren. Men det allvarliga är att lagarna inte efterlevs och att sanktioner sällan utdöms.
De fackliga organisationerna rapporterar om att fackligt aktiva avskedas eller omplaceras. Vidare så belönar företagen löntagare som inte går med i facket. (Metoder som även här i Sverige har förespråkare bland till exempel nyliberala Stureplanscenterpartister och vissa näringslivslobbyister på högerkanten.)
Enligt IFS finns ett mönster där uppkomsten av fria och demokratiska fackföreningar förhindras av regeringarna och av arbetsgivarna. Och även om möjligheter till kollektivavtal finns förekommer sådana sällan i flertalet central- och östeuropeiska länder.
Fackliga organisatörer får sparken eller placeras om. Arbetare lockas med förmåner om de inte går med i facket. Fasta jobb görs om till temporära - utan fackliga rättigheter.
Även om rätten till kollektivförhandlingar finns så är dessa sällsynta i praktiken. Strejkrätten är kraftigt begränsad. Den amerikanske ekonomiprofessorn Bruce Kauffman från Georgia har i ett av septembernumren (21/9) av LO-tidningen träffande konstaterat följande:
"Kapitalismen går i cykler och just nu är man tillbaka där man var för hundra år sedan då man betraktade människans allvarliga brott mot de fackliga rättigheterna sker i flera EU-länder. Det slår Internationella fackliga samorganisationen, IFS, fast i sin årliga rapport.
I Central- och Östeuropa finns ett tydligt mönster där regeringar och arbetsgivare med hot och trakasserier förhindrar uppkomsten av fria och demokratiska fackföreningar, enligt IFS om en vara som vilken som helst, som olja eller kol".
Helt i enlighet med denna utveckling har det därför blivit allt vanligare - också i delar av Europa - att de internationella storföretagen kräver att få vara "fackföreningsfria" för att etablera sig i landet. Svaga eller ideologiskt nyliberala regeringar ser mellan fingrarna i frågor som rör löntagarnas fackliga fri- och rättigheter.
Estlands nyliberala justitieminister kallar fackföreningar för ett "påhitt". I det tysta och av media sällan eller
aldrig redovisade sidorna av "det nya Europa" pågår en kamp som i mångt och mycket liknar den som fick föras i fackföreningsrörelsens barndom i Sverige i slutet av 1800- och början av 1900-talet.
Joe Hills och andras protestsånger kanske börjar få en renässans i spåren av den här utvecklingen.
Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko
posted by rbjorkenwall at 12:37 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home