Arbete och kapital
Ledarkrönika i Piteå-tidningen 8 september 2007
Arbete och kapital
Sedan fackföreningsrörelsens tidiga år har främst fyra frågor stått i centrum för den svenska fackföreningsrörelsen. Det handlar, då som nu, om rätten att organisera sig och teckna avtal, lönerna, arbetstiderna och arbetsmiljön.
Sammantaget handlar det om den ständiga konflikten mellan arbete och kapital. Om kapitalets vilja att maximera vinsten och om de anställdas kamp för att få en rimlig del av produktionsresultatet och i övrigt ha drägliga arbetsvillkor. Vägen till någon form av balansförhållande har gått över kollektivavtal men även arbetsrättslig lagstiftning. Arbetsmiljölagstiftningen är ett sådant exempel.
I ett Kina, där nyrika profithungriga kapitalister täljer guld i samklang med statsmaktens ambitioner att så snabbt som möjligt bli en ekonomisk global gigant, finns inga fria fackföreningar som balanserande motkraft.
Löner kan sänkas godtyckligt och betalas ut när det passar, arbetstiderna kan sträckas ut till tolv eller femton timmar om arbetsgivaren tycker det behövs. Arbetsmiljön är heller knappast särskilt mänsklig.
Den som mot förmodan skulle vilja protestera mot den här tingens ordning lär inte ha något arbete att gå till dagen därpå.
Naturligtvis blir det en krock när denna rovdrift på människor - som i det nu pågående kinesiska Fanerdun-projektet i Kalmar, det tidigare kinesbygget i Älvkarleby med flera - möter svensk verklighet där hård facklig kamp under de senaste hundra åren undan för undan flyttat fram löntagarnas positioner.
Men eftersom det är på svensk mark Fanerdun-bygget sker så är det också svenska regler som gäller. Men så är tyvärr långtifrån fallet just nu i Fanerdun-projektet i Kalmar och andra likande utländska exempel.
Men enligt centerledaren, mauderata Olofsson, och nyliberala centerungdomar, lobbyister inom svenskt näringsliv med flera, är det just vad som skulle kunna bli tämligen normalt - det vill säga att utländska företag skulle få tillämpa sina ibland rätt usla regler när kommer och gör jobb i Sverige.
Precis som för övrigt det ursprungliga så kallade Bolkensteinska tjänstedirektivförslaget härom året i EU öppnade för och som inte minst den nordiska och europeiska fackföreningsrörelsen dock lyckades sätta stopp för vintern och våren 2006.
Tyvärr dröjde det ett bra tag innan ens svensk socialdemokrati fullt ut begrep de fulla konsekvenserna av det Bolkensteinska tjänstedirektivets konsekvenser och sedan kom att ställa sig på samma sida som fackföreningsrörelsen, tunga EU-länder som Tyskland och Frankrike med flera i kampen för att få en ny och rimligare utformning av tjänstedirektivet.
Något som tjänstedirektivet i sin nya utformning nu också har.
Tack och lov - nu när det ska träda i kraft om något år. Och förutsatt att den nu liggande versionen också går igenom den slutliga beslutsprocessen inom och i de olika EU-länderna under hösten och vintern.
Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko m m
Arbete och kapital
Sedan fackföreningsrörelsens tidiga år har främst fyra frågor stått i centrum för den svenska fackföreningsrörelsen. Det handlar, då som nu, om rätten att organisera sig och teckna avtal, lönerna, arbetstiderna och arbetsmiljön.
Sammantaget handlar det om den ständiga konflikten mellan arbete och kapital. Om kapitalets vilja att maximera vinsten och om de anställdas kamp för att få en rimlig del av produktionsresultatet och i övrigt ha drägliga arbetsvillkor. Vägen till någon form av balansförhållande har gått över kollektivavtal men även arbetsrättslig lagstiftning. Arbetsmiljölagstiftningen är ett sådant exempel.
I ett Kina, där nyrika profithungriga kapitalister täljer guld i samklang med statsmaktens ambitioner att så snabbt som möjligt bli en ekonomisk global gigant, finns inga fria fackföreningar som balanserande motkraft.
Löner kan sänkas godtyckligt och betalas ut när det passar, arbetstiderna kan sträckas ut till tolv eller femton timmar om arbetsgivaren tycker det behövs. Arbetsmiljön är heller knappast särskilt mänsklig.
Den som mot förmodan skulle vilja protestera mot den här tingens ordning lär inte ha något arbete att gå till dagen därpå.
Naturligtvis blir det en krock när denna rovdrift på människor - som i det nu pågående kinesiska Fanerdun-projektet i Kalmar, det tidigare kinesbygget i Älvkarleby med flera - möter svensk verklighet där hård facklig kamp under de senaste hundra åren undan för undan flyttat fram löntagarnas positioner.
Men eftersom det är på svensk mark Fanerdun-bygget sker så är det också svenska regler som gäller. Men så är tyvärr långtifrån fallet just nu i Fanerdun-projektet i Kalmar och andra likande utländska exempel.
Men enligt centerledaren, mauderata Olofsson, och nyliberala centerungdomar, lobbyister inom svenskt näringsliv med flera, är det just vad som skulle kunna bli tämligen normalt - det vill säga att utländska företag skulle få tillämpa sina ibland rätt usla regler när kommer och gör jobb i Sverige.
Precis som för övrigt det ursprungliga så kallade Bolkensteinska tjänstedirektivförslaget härom året i EU öppnade för och som inte minst den nordiska och europeiska fackföreningsrörelsen dock lyckades sätta stopp för vintern och våren 2006.
Tyvärr dröjde det ett bra tag innan ens svensk socialdemokrati fullt ut begrep de fulla konsekvenserna av det Bolkensteinska tjänstedirektivets konsekvenser och sedan kom att ställa sig på samma sida som fackföreningsrörelsen, tunga EU-länder som Tyskland och Frankrike med flera i kampen för att få en ny och rimligare utformning av tjänstedirektivet.
Något som tjänstedirektivet i sin nya utformning nu också har.
Tack och lov - nu när det ska träda i kraft om något år. Och förutsatt att den nu liggande versionen också går igenom den slutliga beslutsprocessen inom och i de olika EU-länderna under hösten och vintern.
Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko m m
posted by rbjorkenwall at 12:32 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home