Italien - utsökt kök men ineffektiv som nation
I Arbetarbladet den 7 juni 2007
Arma Italien - god mat och dryck men ack som ineffektiv som nation
Italien har ett i mitt och många andras tycke bättre kök än det franska. Och vinet - det speciellt från "klacken"-regionen men också från Toscana - med Primitivo-vinerna som klart mera plånboksvänliga men ändå utmärkta alternativ till de något för överdyra Brunello-vinerna i Montalchino i Toscana som goda drycker att skölja ner den delikata italienska maten med. Gärna med en liten grappa och någon av de otaliga varianter av italiensk kaffe som avrundning på en god måltid i trevligt sällskap på någon trivsam florentinsk eller romansk piazza. Sånt ger trivsel och mervärde i tillvaron när man råkar sitta på en servering i Trestevere i Rom eller sagolikt vackra Piazza del Campo i Siena, lite söder om Florens i Toscana.
Men vad ska man säga om den italienska politiken och den svarta ekonomin? I dessa avseenden fortsätter tyvärr landets sönderfall. Hur många - också flitiga besökare - i detta matens, vinets och fotbollens land vet t ex attdet notoriskt usla italienska politiska systemet kostar flis av oanade mått? De folkvalda i Italien kostar sammantaget 37 miljarder per år. Det är lika mycket som de samlade utgifterna för de folkvalda i fyra jämförbara EU-länder tillsammans, nämligen Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Spanien. Sanslöst dyrt - och ineffektivt.
Enbart för den i huvudsak cermonielle italienska presidenten ligger omkostnaderna hela fyra gånger högre än för det rätt dyrbara brittiska kungahuset.
Och just ingen - oavsett färg på den regering som råkar ha makten i Italien - förefaller orka reformera och förändra detta rekordkostnadsdrivande och ineffektiva italienska politiska system.
Politikers rädsla sägs tämligen allmänt vara det avgörande hindret för den italienska nationens framtid och välfärd. Med en föråldrad familjepolitik, för få födda barn, en allt mera åldrande befolkning och växande problem med en för låg produktivitet och bristande konkurrensförmåga i en allt tuffare globaliserad konkurrensvärld.
Den svarta ekonomin - notoriskt stor sedan länge - omfattar en tredjedel av hela Italiens bruttonationalprodukt, BNP. Skattesystemet läker också som ett såll och ger för små allmänna inkomster för nödvändiga reformer exempelvis av den obsoleta familjepolitiken. Redan nu har Italiens befolkning den högsta medelåldern och samtidigt den lägsta faktiska pensionsåldern inom EU. Om ett antal år börjar Italiens befolkning att krympa, bli gradvis allt mindre.
Kanske inte att undra på då att Italien redan nu och sedan en tid tillbaka bara har en tredjedel så stora utländska investeringar i landet som går till det mera högteknologiska men också arbetsmarknadsoroliga och klassuppdelade Frankrike.
I Italien går var och en sin egen väg - regioner, yrkesgrupper, branscher, familjer och individer. Envar går egoistiskt vidare på sin upptrampade stig medan landet faller sönder allt mera. Något ledarskap som förmår skapa sammanhållning och gemensamma tag finns inte.
Så här kan det inte fortsätta om nationen snart ska falla sönder helt. Vad hjälper det då om maten och viner är delikat, solen lyser skönt och fotbollen ibland glimtar till med lysande konstnummer i den högre skolan?
Någon tillfällighet är det hur som helst inte att just en sådan nation fått och haft politiska ledare som den fubbande och fifflande megamiljardären och Milan-ägaren Silvio Berlusconi som mångårig premiärminister och ledare för sin fan club-organisation, Forca Italia, som länge styrt och ställt i Italien med hjälp av alla sina tv-kanaler, tidningar och tidskrifter och sitt fotbollslag.
Och med ett valsystem som i praktiken skräddarsytts för Berlusconi och hans gäng - och som sällan eller aldrig förmår ge Italien några stabila och reformdugliga regeringar. Inte undra på att den i grunden så sympatiska Bologna-professorn och nuvarande premiärministern Romano Prodi ofta suckande säger:
- Jag kan inte göra mycket. Jag varken äger tidningar eller tv-stationer. Och min koalitionsregering hotar ständigt att falla sönder.
Samtidigt "vet alla" att så här kan det inte fortsätta om Italien ska kunna vända trenden - medan tid är.
ROBERT BJÖRKENWALL
Arma Italien - god mat och dryck men ack som ineffektiv som nation
Italien har ett i mitt och många andras tycke bättre kök än det franska. Och vinet - det speciellt från "klacken"-regionen men också från Toscana - med Primitivo-vinerna som klart mera plånboksvänliga men ändå utmärkta alternativ till de något för överdyra Brunello-vinerna i Montalchino i Toscana som goda drycker att skölja ner den delikata italienska maten med. Gärna med en liten grappa och någon av de otaliga varianter av italiensk kaffe som avrundning på en god måltid i trevligt sällskap på någon trivsam florentinsk eller romansk piazza. Sånt ger trivsel och mervärde i tillvaron när man råkar sitta på en servering i Trestevere i Rom eller sagolikt vackra Piazza del Campo i Siena, lite söder om Florens i Toscana.
Men vad ska man säga om den italienska politiken och den svarta ekonomin? I dessa avseenden fortsätter tyvärr landets sönderfall. Hur många - också flitiga besökare - i detta matens, vinets och fotbollens land vet t ex attdet notoriskt usla italienska politiska systemet kostar flis av oanade mått? De folkvalda i Italien kostar sammantaget 37 miljarder per år. Det är lika mycket som de samlade utgifterna för de folkvalda i fyra jämförbara EU-länder tillsammans, nämligen Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Spanien. Sanslöst dyrt - och ineffektivt.
Enbart för den i huvudsak cermonielle italienska presidenten ligger omkostnaderna hela fyra gånger högre än för det rätt dyrbara brittiska kungahuset.
Och just ingen - oavsett färg på den regering som råkar ha makten i Italien - förefaller orka reformera och förändra detta rekordkostnadsdrivande och ineffektiva italienska politiska system.
Politikers rädsla sägs tämligen allmänt vara det avgörande hindret för den italienska nationens framtid och välfärd. Med en föråldrad familjepolitik, för få födda barn, en allt mera åldrande befolkning och växande problem med en för låg produktivitet och bristande konkurrensförmåga i en allt tuffare globaliserad konkurrensvärld.
Den svarta ekonomin - notoriskt stor sedan länge - omfattar en tredjedel av hela Italiens bruttonationalprodukt, BNP. Skattesystemet läker också som ett såll och ger för små allmänna inkomster för nödvändiga reformer exempelvis av den obsoleta familjepolitiken. Redan nu har Italiens befolkning den högsta medelåldern och samtidigt den lägsta faktiska pensionsåldern inom EU. Om ett antal år börjar Italiens befolkning att krympa, bli gradvis allt mindre.
Kanske inte att undra på då att Italien redan nu och sedan en tid tillbaka bara har en tredjedel så stora utländska investeringar i landet som går till det mera högteknologiska men också arbetsmarknadsoroliga och klassuppdelade Frankrike.
I Italien går var och en sin egen väg - regioner, yrkesgrupper, branscher, familjer och individer. Envar går egoistiskt vidare på sin upptrampade stig medan landet faller sönder allt mera. Något ledarskap som förmår skapa sammanhållning och gemensamma tag finns inte.
Så här kan det inte fortsätta om nationen snart ska falla sönder helt. Vad hjälper det då om maten och viner är delikat, solen lyser skönt och fotbollen ibland glimtar till med lysande konstnummer i den högre skolan?
Någon tillfällighet är det hur som helst inte att just en sådan nation fått och haft politiska ledare som den fubbande och fifflande megamiljardären och Milan-ägaren Silvio Berlusconi som mångårig premiärminister och ledare för sin fan club-organisation, Forca Italia, som länge styrt och ställt i Italien med hjälp av alla sina tv-kanaler, tidningar och tidskrifter och sitt fotbollslag.
Och med ett valsystem som i praktiken skräddarsytts för Berlusconi och hans gäng - och som sällan eller aldrig förmår ge Italien några stabila och reformdugliga regeringar. Inte undra på att den i grunden så sympatiska Bologna-professorn och nuvarande premiärministern Romano Prodi ofta suckande säger:
- Jag kan inte göra mycket. Jag varken äger tidningar eller tv-stationer. Och min koalitionsregering hotar ständigt att falla sönder.
Samtidigt "vet alla" att så här kan det inte fortsätta om Italien ska kunna vända trenden - medan tid är.
ROBERT BJÖRKENWALL
posted by rbjorkenwall at 1:08 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home