Manifestation som gav eko i landet
Ledarkrönika i Piteå-tidningen 7 maj 2007
Manifestation som gav eko
Ännu kommer jag ihåg den där dagen en bit in i mörka december månad år 1969 i Kiruna. Det var en tyst och kraftfull manifestation.
Det enda som hördes var den kalla och torra snön som knarrade under våra skor där vi - jag med min strejkande pappa - gick i demonstrationståget. Många med skyltar som "Vi är inga maskiner" .
Gruvarbetarna samlades sedan till öppet strejkmöte i Kirunas vackra stadshus. Den 57 dagar långa gruvstrejken vid LKAB-gruvorna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara för bättre löner och arbetsvillkor hade inletts. I grunden handlade det om de 5 000 strejkande gruvarbetarnas kamp för människovärde och humanare villkor i jobbet.
En av ledamöterna i strejkkommitten, Elof Luspa, manade gruvarbetarna till enighet och kamp med orden:"Kämpa kamrater ty motståndaren är välorganiserad. Enade vi stå - söndrade vi falla".
Luspa tillhörde de hårdföra i strejkkommitten som till slut hamnade bland minoriteten när man den 3 februari 1970 beslutade återgå i arbete och inleda förhandlingar med arbetsgivarsidan inom gruvföretaget LKAB.
Andra röster i samma strejkkommitte jag minns var vpk-aren och den till slut också för återgång i jobb röstande Thure Rantatalo, sedermera ombudsman i klassiska Gruv 12:an, de resonabla socialdemokraterna Harry Holmlund och strejkkommittens presstalesman Hilding "Hilla" Lindström och folkpartisten Atle Lans och några till. Ingen av de nu vid namn nämnda är längre i livet.
Gruvarbetarnas - och andras - kamp på arbetsplatserna ledde inte bara till bättre avtal och höjda löner. I den våg av radikalisering som svepte över hela världen, där många unga och en retoriskt skicklig Olof Palme engagerade sig mot USA:s krig i Vietnam, skapades ett nytt och reformradikalare samhällsklimat.
En rad arbetsrättsliga reformer genomfördes sedan under Olof Palmes tid som statsminister under 1970-talets första hälft. De handlade bland annat om det stärkta lagstadgade skyddet för fackliga förtroendevaldas ställning, lagen om anställningsskydd (LAS), rätten till ökad information, utvidgad förhandlingsrätt och tolkningsföreträde i medbestämmandelagen (MBL), studieledighetslagen, arbetsmiljölagen, lagen om styrelserepresentation för de anställda i bolagsstyrelser med mera.
Gruvstrejken, den första riktigt kraftfulla demonstrationen, fick betydelse i ett vidare sammanhang. Det blev början på en långvarig process på en humanisering av arbetslivets villkor med många och viktiga arbetsmarknadslagar, bättre kollektivavtal och mera jämställda partsrelationer mellan arbetsgivare, löntagare och deras fackliga organisationer. Och visioner om "det goda arbetet" som tyvärr sedan försvann i 1990-talets ekonomiska kris, den växande arbetslöshetens och krissanerande politik.
Sorgligt nog försvann också den så uppskattade delpensionen, stödet till den företagsanknutna företagshälsovården, anpassningsgrupperna (knutet till främjandelagen) och arbetsplatsinriktad rehab och liknande som många nog önskar sig åter, men som knappast finns på högerregeringen Reinfeldts politiska agenda.
Tidsandan 2007 är alls inte lika optimistisk och positiv som den var i skiftet 1969/70, trots att svensk ekonomi går som tåget och de svenska statsfinanserna - innan urgröpningen nu börjat ta fart - är lika goda som under de bästa Gunnar Sträng-åren.
Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko, tidigare sakkunnig i regeirngskansliet m m; robert.bjorken@telia.com
Manifestation som gav eko
Ännu kommer jag ihåg den där dagen en bit in i mörka december månad år 1969 i Kiruna. Det var en tyst och kraftfull manifestation.
Det enda som hördes var den kalla och torra snön som knarrade under våra skor där vi - jag med min strejkande pappa - gick i demonstrationståget. Många med skyltar som "Vi är inga maskiner" .
Gruvarbetarna samlades sedan till öppet strejkmöte i Kirunas vackra stadshus. Den 57 dagar långa gruvstrejken vid LKAB-gruvorna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara för bättre löner och arbetsvillkor hade inletts. I grunden handlade det om de 5 000 strejkande gruvarbetarnas kamp för människovärde och humanare villkor i jobbet.
En av ledamöterna i strejkkommitten, Elof Luspa, manade gruvarbetarna till enighet och kamp med orden:"Kämpa kamrater ty motståndaren är välorganiserad. Enade vi stå - söndrade vi falla".
Luspa tillhörde de hårdföra i strejkkommitten som till slut hamnade bland minoriteten när man den 3 februari 1970 beslutade återgå i arbete och inleda förhandlingar med arbetsgivarsidan inom gruvföretaget LKAB.
Andra röster i samma strejkkommitte jag minns var vpk-aren och den till slut också för återgång i jobb röstande Thure Rantatalo, sedermera ombudsman i klassiska Gruv 12:an, de resonabla socialdemokraterna Harry Holmlund och strejkkommittens presstalesman Hilding "Hilla" Lindström och folkpartisten Atle Lans och några till. Ingen av de nu vid namn nämnda är längre i livet.
Gruvarbetarnas - och andras - kamp på arbetsplatserna ledde inte bara till bättre avtal och höjda löner. I den våg av radikalisering som svepte över hela världen, där många unga och en retoriskt skicklig Olof Palme engagerade sig mot USA:s krig i Vietnam, skapades ett nytt och reformradikalare samhällsklimat.
En rad arbetsrättsliga reformer genomfördes sedan under Olof Palmes tid som statsminister under 1970-talets första hälft. De handlade bland annat om det stärkta lagstadgade skyddet för fackliga förtroendevaldas ställning, lagen om anställningsskydd (LAS), rätten till ökad information, utvidgad förhandlingsrätt och tolkningsföreträde i medbestämmandelagen (MBL), studieledighetslagen, arbetsmiljölagen, lagen om styrelserepresentation för de anställda i bolagsstyrelser med mera.
Gruvstrejken, den första riktigt kraftfulla demonstrationen, fick betydelse i ett vidare sammanhang. Det blev början på en långvarig process på en humanisering av arbetslivets villkor med många och viktiga arbetsmarknadslagar, bättre kollektivavtal och mera jämställda partsrelationer mellan arbetsgivare, löntagare och deras fackliga organisationer. Och visioner om "det goda arbetet" som tyvärr sedan försvann i 1990-talets ekonomiska kris, den växande arbetslöshetens och krissanerande politik.
Sorgligt nog försvann också den så uppskattade delpensionen, stödet till den företagsanknutna företagshälsovården, anpassningsgrupperna (knutet till främjandelagen) och arbetsplatsinriktad rehab och liknande som många nog önskar sig åter, men som knappast finns på högerregeringen Reinfeldts politiska agenda.
Tidsandan 2007 är alls inte lika optimistisk och positiv som den var i skiftet 1969/70, trots att svensk ekonomi går som tåget och de svenska statsfinanserna - innan urgröpningen nu börjat ta fart - är lika goda som under de bästa Gunnar Sträng-åren.
Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko, tidigare sakkunnig i regeirngskansliet m m; robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 12:58 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home