Så här hade det också kunnat vara - om det blivit annorlunda i valet 2006
Så här hade det också kunnat vara
Om Göran Persson och socialdemokraterna inte "slarvat bort" utan vunnit istället för förlorat valet i september 2006, hade vissa ting varit annorlunda i kungariket Sverige. Då hade man börjat genomföra de blygsamma men viktiga och finansierade vallöften man ställt ut.
De arbetslösa hade kunnat räkna med en höjning av a-kasseersättningen till över 900 kronor per dag i stället för den sänkning till 680 som nu alliansregeringen genomför i mars 2007.
De långtidsarbetslösa, som nu starkt oroar sig för att få ihop familjeekonomin, skulle inte ha behövt se med fruktan och oro på framtiden.
De deltidsanställda, som nu ställs utanför a-kassan beroende på de nya, skärpta kvalifikationsreglerna, hade känt en trygghet istället för oro inför en osäkrare tillvaro.
Den lag som den tidigare s-regeringen lagt på riksdagens bord om en skärpning av anställningstryggheten för de säsongsanställda, hade genomförts och gett de säsongsanställda laglig förtur nästa gång arbetsgivaren behövt anställa.
Plusjobben i kommuner och landsting hade varit kvar och tiotusentals arbetslösa hade inte behövt lämna sin arbetsmarknadsutbildning och träda ut i öppen arbetslöshet. Sjukskrivna och föräldralediga för vård av sjuka barn hade haft högre ersättning.
Någon form av skattesänkning med en rimlig fördelningsmässig profil hade det nog också blivit med den superstarka svenska statsbudgeten som tillåter en viss påspädning av köpkraften.Men det hade funnits en betydande skillnad mot vad som nu gäller. Pensionärerna hade inte blivit särbehandlade. De hade inte ställts utanför som nu. Drygt en miljard extra i månaden sliter nu den alliansstyrda staten av pensionärerna som kollektiv.
Mot den bakgrunden framstår inte kristdemokratministrarnas utfästelser om 1,5 miljarder kronor till de äldre som särskilt överväldigande. Pensionärerna får betala förbättringen av äldrevården flera gånger om.
Ingenting talar heller för att socialdemokraterna hade skjutit upp den utlovade tandvårdsreformen, som nu blivit fallet med alliansens motsvarande vallöfte. Det sker i ett läge när överskottet är större i statens finanser än det var då löftet gavs och inga tillförlitliga prognoser pekar heller på att de skulle försämras.
Det kan finnas skäl att påminna om detta - nu när vi närmar oss den nya regeringens kommande vårbudget. Mycket - om inte allt - hade kunnat se lite annorlunda ut, om väljarna den 17 september 2006 reagerat som de nu gör i den senaste tidens opinionsmätningar. Då hade dessa s-vallöften varit på väg att förverkligas i stället för den politik som nu blivit eller blir verklighet.
Robert Björkenwall
Om Göran Persson och socialdemokraterna inte "slarvat bort" utan vunnit istället för förlorat valet i september 2006, hade vissa ting varit annorlunda i kungariket Sverige. Då hade man börjat genomföra de blygsamma men viktiga och finansierade vallöften man ställt ut.
De arbetslösa hade kunnat räkna med en höjning av a-kasseersättningen till över 900 kronor per dag i stället för den sänkning till 680 som nu alliansregeringen genomför i mars 2007.
De långtidsarbetslösa, som nu starkt oroar sig för att få ihop familjeekonomin, skulle inte ha behövt se med fruktan och oro på framtiden.
De deltidsanställda, som nu ställs utanför a-kassan beroende på de nya, skärpta kvalifikationsreglerna, hade känt en trygghet istället för oro inför en osäkrare tillvaro.
Den lag som den tidigare s-regeringen lagt på riksdagens bord om en skärpning av anställningstryggheten för de säsongsanställda, hade genomförts och gett de säsongsanställda laglig förtur nästa gång arbetsgivaren behövt anställa.
Plusjobben i kommuner och landsting hade varit kvar och tiotusentals arbetslösa hade inte behövt lämna sin arbetsmarknadsutbildning och träda ut i öppen arbetslöshet. Sjukskrivna och föräldralediga för vård av sjuka barn hade haft högre ersättning.
Någon form av skattesänkning med en rimlig fördelningsmässig profil hade det nog också blivit med den superstarka svenska statsbudgeten som tillåter en viss påspädning av köpkraften.Men det hade funnits en betydande skillnad mot vad som nu gäller. Pensionärerna hade inte blivit särbehandlade. De hade inte ställts utanför som nu. Drygt en miljard extra i månaden sliter nu den alliansstyrda staten av pensionärerna som kollektiv.
Mot den bakgrunden framstår inte kristdemokratministrarnas utfästelser om 1,5 miljarder kronor till de äldre som särskilt överväldigande. Pensionärerna får betala förbättringen av äldrevården flera gånger om.
Ingenting talar heller för att socialdemokraterna hade skjutit upp den utlovade tandvårdsreformen, som nu blivit fallet med alliansens motsvarande vallöfte. Det sker i ett läge när överskottet är större i statens finanser än det var då löftet gavs och inga tillförlitliga prognoser pekar heller på att de skulle försämras.
Det kan finnas skäl att påminna om detta - nu när vi närmar oss den nya regeringens kommande vårbudget. Mycket - om inte allt - hade kunnat se lite annorlunda ut, om väljarna den 17 september 2006 reagerat som de nu gör i den senaste tidens opinionsmätningar. Då hade dessa s-vallöften varit på väg att förverkligas i stället för den politik som nu blivit eller blir verklighet.
Robert Björkenwall
posted by rbjorkenwall at 3:51 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home