Höjda egenavgifter till a-kassan - ett av flera ideologiska vägval mot ett mera individualiserat samhälle
Analys
Höjda egenavgifter till a-kassan och andra ideologiska förändringar - steg mot en ökad individualisering av samhället
Häromdagen fick jag min räkning från journalistförbundet för a- kassa och medlemsavgift. I stället för tidigare cirka 350-talet kronor ska jag nu skicka in ungefär det dubbla i månaden. (Jag har dessutom sedan ett tidigare mångårigt presschefsjobb i ett LO-förbund också medlemskap i ett LO-förbund och får nu en liknande höjning av den månatliga medlemsavgiftetntt också där.) Så här är det för de flesta andra fackligt anslutna - efter maktskiftet till den nya alliansregeringen.
Höjningen av a-kasseavgiften (orsaken till fackavgiftshöjningen) har karaktären av ideologisk skattehöjning. Höjningarna är bara ytterst marginellt kopplade till arbetslöshetsriskerna i skilda yrken.
Baktanken med alliansregeringens framtvingade avgiftshöjning till a-kassan är att när vi nu ska stå för mer av vårt försäkringsskydd själva så måste vi också ha mer pengar att styra över själva. Det är så de i regeringen ledande moderaterna har lagt upp det. Små men ändå tydliga steg mot större privat ansvar, lägre skatter och en något mindre offentlig sektor och kollektivt ansvarstagande.
Det är samhällsförändrande reformer som moderaterna - med hjälp av småpartierna - nu sjösätter. Vårt sätt att tänka och perspektivet på individ och samhälle vill de förändra gradvis genom att förskjuta betalnings- och ansvarsförhållandena mer till individen och mindre till det kollektivt gemensamma. Får processerna sedan löpa på under några år i de här banorna kommer det att skapa en ny politisk miljö i Sverige. Det är tanken och det bakomliggande strategiska upplägget. Såväl med den framtvingade egenavgiftshöjningen till a-kassan som t ex med omvandlingen i moderat- och alliansstyrda kommuner av den den kommunala, allmännyttans hyresbostäder till privata bostadsrätten.
På område efter område finns samma bakomliggande ideologiska motiv bakom politikomläggningen. Mera av privat och marknads- och plånboksstyrt och mindre av solidariskt finansierat och gemensamma lösningar.
Socialdemokratins och arbetarrörelsens bärande idé är däremot mer av gemensamma lösningar - starka och samhällskloka, förändringsbenägna fackliga organisationer och en hyfsat stor och solidariskt finansierad offentlig sektor som komplement och balanserande faktor till det mera kortsiktiga marknadssamhället, ett Sverige som av tradition är en av västvärldens öppnaste marknadsekonomier. Och kan så förbli så länge det finns en stark och samhällsklok fackföreningsrörelse och en hyggligt stor och balanserande offentlig, gemensam sektor. Men den dag de balanserande gemensamma motkrafterna mot de snöda marknadskrafterna blir för tunna och svaga förändras i grunden också det folkhems-Sverige som en klar majoritet av svenska folket fram till nu har visat sig vilja ha.
Gradvisa steg mot en förändrad svensk samhällsmodell
Därför gäller det också att med stor uppmärksamhet slå ner på förslag och lösningar som har som långsiktigt syfte att förändra den svenska samhällsmodellen på sätt som inte är önskvärt. Också när det sker i många och små steg. Men med det bakomliggande strategiska syftet att gradvis nagga och gröpa ur det gemensamma och offentliga - flytta pengar och ansvar från det allmänna och ut till varje enskild individ. Vad blir det socialdemokratiska svaret nu i opposition på den här utvecklingen? Strida om varje punkt och sakområde? Utveckla nya starka offentligheter som på sikt kan ersätta det som nu förändras? Ta tillbaka - återställa - gjorda försämringar/förändringar när man får makten igen? Ideologierna är ingalunda döda. Tvärtom. De bärande och grundläggande klass- och intressekonflikterna finns kvar där som förut.
I den meningen - trots att samhället utvecklats och nya faror som klimathotet etc tillkommit - består samma grundläggande idémässiga skiljelinjer också i 2000-talets Sverige som på t ex Per Albins och Tage Erlandets tid. Då, som nu, gäller det att hitta en bra och fungerande balans mellan det kortsiktiga marknadstänkandet och det mera långsiktigt uthålliga och gemensamma bästa. Om vi vill skapa en värld och morgondag som kan bli ännu lite bättre - och inte sämre - att leva i för oss och våra barn och barnbarn.
Också små steg i fel riktning - som höjda egenavgifter till a-kassan, kanske minskad facklig organisationsgrad, och t ex en privatisering av den kommunala, allmännyttiga bostadshyresmarknaden till privata bostadsrätter med mera - spelar roll i det här större sammanhanget. De faller alla in i ett mönster och är ytterligare ett antal små men tydliga steg steg på vägen mot ett samhälle där det enskilda intresset alltmer överflyglar det allmänna och gemensamma bästa.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
Höjda egenavgifter till a-kassan och andra ideologiska förändringar - steg mot en ökad individualisering av samhället
Häromdagen fick jag min räkning från journalistförbundet för a- kassa och medlemsavgift. I stället för tidigare cirka 350-talet kronor ska jag nu skicka in ungefär det dubbla i månaden. (Jag har dessutom sedan ett tidigare mångårigt presschefsjobb i ett LO-förbund också medlemskap i ett LO-förbund och får nu en liknande höjning av den månatliga medlemsavgiftetntt också där.) Så här är det för de flesta andra fackligt anslutna - efter maktskiftet till den nya alliansregeringen.
Höjningen av a-kasseavgiften (orsaken till fackavgiftshöjningen) har karaktären av ideologisk skattehöjning. Höjningarna är bara ytterst marginellt kopplade till arbetslöshetsriskerna i skilda yrken.
Baktanken med alliansregeringens framtvingade avgiftshöjning till a-kassan är att när vi nu ska stå för mer av vårt försäkringsskydd själva så måste vi också ha mer pengar att styra över själva. Det är så de i regeringen ledande moderaterna har lagt upp det. Små men ändå tydliga steg mot större privat ansvar, lägre skatter och en något mindre offentlig sektor och kollektivt ansvarstagande.
Det är samhällsförändrande reformer som moderaterna - med hjälp av småpartierna - nu sjösätter. Vårt sätt att tänka och perspektivet på individ och samhälle vill de förändra gradvis genom att förskjuta betalnings- och ansvarsförhållandena mer till individen och mindre till det kollektivt gemensamma. Får processerna sedan löpa på under några år i de här banorna kommer det att skapa en ny politisk miljö i Sverige. Det är tanken och det bakomliggande strategiska upplägget. Såväl med den framtvingade egenavgiftshöjningen till a-kassan som t ex med omvandlingen i moderat- och alliansstyrda kommuner av den den kommunala, allmännyttans hyresbostäder till privata bostadsrätten.
På område efter område finns samma bakomliggande ideologiska motiv bakom politikomläggningen. Mera av privat och marknads- och plånboksstyrt och mindre av solidariskt finansierat och gemensamma lösningar.
Socialdemokratins och arbetarrörelsens bärande idé är däremot mer av gemensamma lösningar - starka och samhällskloka, förändringsbenägna fackliga organisationer och en hyfsat stor och solidariskt finansierad offentlig sektor som komplement och balanserande faktor till det mera kortsiktiga marknadssamhället, ett Sverige som av tradition är en av västvärldens öppnaste marknadsekonomier. Och kan så förbli så länge det finns en stark och samhällsklok fackföreningsrörelse och en hyggligt stor och balanserande offentlig, gemensam sektor. Men den dag de balanserande gemensamma motkrafterna mot de snöda marknadskrafterna blir för tunna och svaga förändras i grunden också det folkhems-Sverige som en klar majoritet av svenska folket fram till nu har visat sig vilja ha.
Gradvisa steg mot en förändrad svensk samhällsmodell
Därför gäller det också att med stor uppmärksamhet slå ner på förslag och lösningar som har som långsiktigt syfte att förändra den svenska samhällsmodellen på sätt som inte är önskvärt. Också när det sker i många och små steg. Men med det bakomliggande strategiska syftet att gradvis nagga och gröpa ur det gemensamma och offentliga - flytta pengar och ansvar från det allmänna och ut till varje enskild individ. Vad blir det socialdemokratiska svaret nu i opposition på den här utvecklingen? Strida om varje punkt och sakområde? Utveckla nya starka offentligheter som på sikt kan ersätta det som nu förändras? Ta tillbaka - återställa - gjorda försämringar/förändringar när man får makten igen? Ideologierna är ingalunda döda. Tvärtom. De bärande och grundläggande klass- och intressekonflikterna finns kvar där som förut.
I den meningen - trots att samhället utvecklats och nya faror som klimathotet etc tillkommit - består samma grundläggande idémässiga skiljelinjer också i 2000-talets Sverige som på t ex Per Albins och Tage Erlandets tid. Då, som nu, gäller det att hitta en bra och fungerande balans mellan det kortsiktiga marknadstänkandet och det mera långsiktigt uthålliga och gemensamma bästa. Om vi vill skapa en värld och morgondag som kan bli ännu lite bättre - och inte sämre - att leva i för oss och våra barn och barnbarn.
Också små steg i fel riktning - som höjda egenavgifter till a-kassan, kanske minskad facklig organisationsgrad, och t ex en privatisering av den kommunala, allmännyttiga bostadshyresmarknaden till privata bostadsrätter med mera - spelar roll i det här större sammanhanget. De faller alla in i ett mönster och är ytterligare ett antal små men tydliga steg steg på vägen mot ett samhälle där det enskilda intresset alltmer överflyglar det allmänna och gemensamma bästa.
ROBERT BJÖRKENWALL
robert.bjorken@telia.com
posted by rbjorkenwall at 4:40 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home