En ständigt nyfiken 90-åring - Brita Söderberg
Brita Söderberg - en ständigt nyfiken 90-åring
Brita Söderberg, född Bohlin och med släkttrådar till psalmdiktaren Israel Kolmodin och "Den blomstertid nu kommer", föddes 1917 i Övertorneå i Norrbotten, fyller 90 år när augusti övergår till höstmånaden september. Familjen Bohlin flyttade år 1922 till Karesuando där pappan kom att tjänstgöra som kyrkoherde.
Där växte Brita upp med två bröder och två systrar varav nu endast lillasyster Margareta i jämtländska Hammerdal ännu är i livet.
Brita har alltid präglats av en stor nyfikenhet som får henne att se framåt och vilja följa utveckling i stort som smått. Dessvärre var det samma nyfikenhet som ställde till det för henne då hon endast sju år gammal förlorade sitt vänstra öga genom en synnerligen tragisk olycka.
Syskonen lekte indianer och vita i kojor och storebror förmanade alla att lägga sig ner för att han skulle skjuta med pilbågen. Men nyfikna systern Brita kunde ändå inte låta bli att titta fram under filten och pilen kom farande och träffade hennes öga. Det blev hästskjuts 17 mil till Kiruna lasarett som raskt vidarebefordrade henne till Akademiska sjukhuset i Uppsala. "Där gjorde man ett gott arbete, så skickligt att ögonläkare och optiker senare i livet inte kunnat se att det ena ögat var av glas", konstaterar 90-åriga Brita.
I sina yngre år levde nu 90-åriga Brita mycket uppe i fjällvärlden följande sin pappa Einar ut i dess flora och fauna - och ut på vandringar för att besöka avlägsna sameboställen i Karesuando församling.
Många utsocknes reste gärna till exotiska Karesuando och kom att bo hemma hos kyrkoherden. Det gällde bl a dåvarande kronprinsparet (= Gustav VI ), författaren Albert Engström och många andra. "Alla fick ta det som bjöds, inget krusande och fjäskande här inte", ansåg pappa och mamma. Det gällde även en tysk naturforskare som senare visade sig vara spion. Också finska krigsbarn. Man både såg och hörde kriget (slutskedet av Fortsättningskriget 1944) och de omfattande bränderna på nära håll på finska sidan av Torne älven.
Brita gick flickskolan i Luleå med sin äldre syster Anne-Mari endast 13-14 år gamla, bodde ensamma inackorderade och fick komma hem bara till jul- och sommarloven. "Det var tufft för oss småjäntor", minns Brita.
I Norrköping utbildade sig Brita till barnträdgårdslärare (dåtidens dagis) på Fröbelinstitutet. Första tjänsten fick hon sedan i Vänersborgs kommun.
Brita kom sedan mer av en slump till Korpilombolo i nuvarande Pajala kommun 1945-46 och arbetade där på en s k arbetsstuga. Där gav man ungdomar möjlighet att gå i skola trots att de bodde långt utanför skolorten. I "Korpis" träffade också Brita sin blivande man, den nye kantorn i församlingen och tillika läraren - Gustav Söderberg från Boden.
Brita tog körkort i Pajala 1947 och berömdes för ”god körvana” efter att ha övningskört med maken.
Som liten, berättar Brita, bad hon till Gud: ”Låt mig få 1, 2, 3 - nej 10 barn!” Men hon fick två söner och två döttrar, varav tre ännu är i livet. Efter giftermålet blev hon hemmafru men en synnerligen föreningsaktiv sådan. Med körsång, studiecirklar, dessutom bakade, sydde och broderade hon flitigt, gjorde underbara vävar och skötte småhundar. Utöver en hyggligt stor egen familj, som dessutom gjorde en kortare sejour i Holmsund utanför Umeå innan de flyttade tillbaka till "Korpis" och samma lägenhet igen.
Brita är språkkunnig, talar både finska och flytande tyska till glädje för bästa vännerna tandläkarfamiljen Döbereiner, trogna Korpilombolobor.
När Britas barn flyttat söderut, ville Brita och Gustav göra detsamma. De flyttade från mycket mygg i "Korpis" till extremt mycket mygg: i Tärnsjö (ett av Sveriges verkliga mygghål) i Heby kommun, i Västmanland år 1975. Efter ca tio år lockades de att flytta till Upplands Väsby som då ansågs vara en mycket välskött kommun med bra äldreomsorg. Det senare skulle hon snart få bekanta sig närmare med när Gustav kort efter flytten "gick in i dimman" (alzheimer) och inte längre kunde bo kvar hemma. Brita besökte Gustav varje dag på vårdhemmet i "Lövet" i Upplands Väsby fram till hans bortgång.
Brita är levnadsglad. Har alltid haft en positiv livssyn, trots många sorger, brodern och yngsta sonen avled båda i samma åldrar (23 år gamla). Och maken Gustavs sista år i alzheimer "var inte heller alltid så lätta att bära", konstaterar hon.
Men Brita klarar sig ännu helt själv i sin lägenhet. Det är full fart på rullatorn, går så pass fort att att gubbarna på bänken i Upplands Väsby brukar hojta om att "det råder hastighetsbegränsning i stan". Brita ser aldrig bakåt, längtar inte tillbaka men håller kontakten med gamla vänner och har förmågan att hitta nya. Det är många från när och fjärran som kommer och ska fira Brita på hennes 90-årsfest mitt i centrala Stockholm. Mycket sång och skratt lär det nog bli. Precis som hon vill ha det.
Robert och Anna-Brita Björkenwall
Brita Söderberg, född Bohlin och med släkttrådar till psalmdiktaren Israel Kolmodin och "Den blomstertid nu kommer", föddes 1917 i Övertorneå i Norrbotten, fyller 90 år när augusti övergår till höstmånaden september. Familjen Bohlin flyttade år 1922 till Karesuando där pappan kom att tjänstgöra som kyrkoherde.
Där växte Brita upp med två bröder och två systrar varav nu endast lillasyster Margareta i jämtländska Hammerdal ännu är i livet.
Brita har alltid präglats av en stor nyfikenhet som får henne att se framåt och vilja följa utveckling i stort som smått. Dessvärre var det samma nyfikenhet som ställde till det för henne då hon endast sju år gammal förlorade sitt vänstra öga genom en synnerligen tragisk olycka.
Syskonen lekte indianer och vita i kojor och storebror förmanade alla att lägga sig ner för att han skulle skjuta med pilbågen. Men nyfikna systern Brita kunde ändå inte låta bli att titta fram under filten och pilen kom farande och träffade hennes öga. Det blev hästskjuts 17 mil till Kiruna lasarett som raskt vidarebefordrade henne till Akademiska sjukhuset i Uppsala. "Där gjorde man ett gott arbete, så skickligt att ögonläkare och optiker senare i livet inte kunnat se att det ena ögat var av glas", konstaterar 90-åriga Brita.
I sina yngre år levde nu 90-åriga Brita mycket uppe i fjällvärlden följande sin pappa Einar ut i dess flora och fauna - och ut på vandringar för att besöka avlägsna sameboställen i Karesuando församling.
Många utsocknes reste gärna till exotiska Karesuando och kom att bo hemma hos kyrkoherden. Det gällde bl a dåvarande kronprinsparet (= Gustav VI ), författaren Albert Engström och många andra. "Alla fick ta det som bjöds, inget krusande och fjäskande här inte", ansåg pappa och mamma. Det gällde även en tysk naturforskare som senare visade sig vara spion. Också finska krigsbarn. Man både såg och hörde kriget (slutskedet av Fortsättningskriget 1944) och de omfattande bränderna på nära håll på finska sidan av Torne älven.
Brita gick flickskolan i Luleå med sin äldre syster Anne-Mari endast 13-14 år gamla, bodde ensamma inackorderade och fick komma hem bara till jul- och sommarloven. "Det var tufft för oss småjäntor", minns Brita.
I Norrköping utbildade sig Brita till barnträdgårdslärare (dåtidens dagis) på Fröbelinstitutet. Första tjänsten fick hon sedan i Vänersborgs kommun.
Brita kom sedan mer av en slump till Korpilombolo i nuvarande Pajala kommun 1945-46 och arbetade där på en s k arbetsstuga. Där gav man ungdomar möjlighet att gå i skola trots att de bodde långt utanför skolorten. I "Korpis" träffade också Brita sin blivande man, den nye kantorn i församlingen och tillika läraren - Gustav Söderberg från Boden.
Brita tog körkort i Pajala 1947 och berömdes för ”god körvana” efter att ha övningskört med maken.
Som liten, berättar Brita, bad hon till Gud: ”Låt mig få 1, 2, 3 - nej 10 barn!” Men hon fick två söner och två döttrar, varav tre ännu är i livet. Efter giftermålet blev hon hemmafru men en synnerligen föreningsaktiv sådan. Med körsång, studiecirklar, dessutom bakade, sydde och broderade hon flitigt, gjorde underbara vävar och skötte småhundar. Utöver en hyggligt stor egen familj, som dessutom gjorde en kortare sejour i Holmsund utanför Umeå innan de flyttade tillbaka till "Korpis" och samma lägenhet igen.
Brita är språkkunnig, talar både finska och flytande tyska till glädje för bästa vännerna tandläkarfamiljen Döbereiner, trogna Korpilombolobor.
När Britas barn flyttat söderut, ville Brita och Gustav göra detsamma. De flyttade från mycket mygg i "Korpis" till extremt mycket mygg: i Tärnsjö (ett av Sveriges verkliga mygghål) i Heby kommun, i Västmanland år 1975. Efter ca tio år lockades de att flytta till Upplands Väsby som då ansågs vara en mycket välskött kommun med bra äldreomsorg. Det senare skulle hon snart få bekanta sig närmare med när Gustav kort efter flytten "gick in i dimman" (alzheimer) och inte längre kunde bo kvar hemma. Brita besökte Gustav varje dag på vårdhemmet i "Lövet" i Upplands Väsby fram till hans bortgång.
Brita är levnadsglad. Har alltid haft en positiv livssyn, trots många sorger, brodern och yngsta sonen avled båda i samma åldrar (23 år gamla). Och maken Gustavs sista år i alzheimer "var inte heller alltid så lätta att bära", konstaterar hon.
Men Brita klarar sig ännu helt själv i sin lägenhet. Det är full fart på rullatorn, går så pass fort att att gubbarna på bänken i Upplands Väsby brukar hojta om att "det råder hastighetsbegränsning i stan". Brita ser aldrig bakåt, längtar inte tillbaka men håller kontakten med gamla vänner och har förmågan att hitta nya. Det är många från när och fjärran som kommer och ska fira Brita på hennes 90-årsfest mitt i centrala Stockholm. Mycket sång och skratt lär det nog bli. Precis som hon vill ha det.
Robert och Anna-Brita Björkenwall
posted by rbjorkenwall at 4:12 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home