Ett år med Reinfeldt - bokslut och perspektiv för framtiden
Analyserat och värderat
Ett år med Reinfeldt och hans alliansregering blev inte riktigt så lyckat som vissa trodde eller hoppades
Det första året med den borgerliga alliansregeringen Fredrik Reinfeldt (m) och hans fyrklöver i Sverige inleddes med att två m-ministrar avgick nästan genast. Orsaken var svarta affärer . Men det första året vid makten slutade också med en ministeravgång (försvarsministern) och att den tillträdande ministern (utrikeshandelsministern) presenterades som en person som i sitt förflutna sysslat med svarta affärer och ännu har en pågående rättslig tvist om ett omfattande svartbygge. Givetvis har detta sin betydelse för den tämligen dåliga start och första år vid makten som statsminister Fredrik Reinfeldt nu har fått. Särskilt som alla dessa statsrådsproblem drabbat hans eget och regeringens dominerande parti - moderata samlingspartiet. I svenska riksmedia har det också på sina håll raljerats över detta och den ironiska frågan har då ställts: Måste (m)-ministrar alltid ha en bakgrund där anlitande av svart arbetskraft ingår som en del i kvalifikationerna?
Opinionsinstitutet Sifos septembermätning ger bekräftar så här på 1-årsdagen efter maktskiftet den 18 september 2006 det skakiga läget för regeringen Reinfeldt. I september-sifon får socialdemokraterna 42,7 procent (mot knappa 35 % i valet). Det är mer än de 41,9 procent som de fyra borgerliga regeringspartierna får tillsammans. Moderaterna har sedan valdagen backat från 26,2 till 23 procent, centerpartiet från 7,9 till 6,3 och kristdemokraterna från 6,6 till 4,8 procent. Endast folkpartiet, fp har ökat; från 7,5 till 7,8 (effekt kanske av valet av ny partiledare? - från Lars Leijonborg till Jan Björklund). Det starka stödet för socialdemokraterna ger förstås s-ledaren Mona Sahlin extra råg i ryggen denna höst. Så här inför öppnandet av det nya riksdagsåret, regeringen Reinfeldts nya budget och att tempot kan förväntas bli lite högre nu när oppositionen hunnit slicka såren efter valförlusten och regeringen Reinfeldt kan behöva skärpa sig rejält - om man alls ska ha en chans i nästa riksdagsval hösten 2010.
Under det år som gått har Fredrik Reinfeldts ledarskap uppfattats som anonymt. Leder han verkligen en regering? Eller är han ett offer för omständigheterna är den fråga som allt ofta ställs. Ett tydligt drag som blivit allt starkare är irritationen över väljarnas ”otacksamhet”. När det väl tricket från valrörelsen om de "nya" moderaterna - det "nya arbetarepartiet" - avslöjats som en bluff så slog väljarnas dom i opinionsmätningarna hårt. Ingen regering i vårt land har på så kort tid gjort sig så impopulär. Raser i opinionsmätningarna sedan tidigt våren 2007 bekräftar detta. Och så fortsätter det uppenbarligen också nu i höst.
Senaste Sifon visar de sämsta siffrorna sedan valet för moderaterna medan socialdemokraterna ökar. Då kommenterar Fredrik Reinfeldt läget med bland annat följande uttalande: ”Nästan alla våra vallöften, 90 procent, är på väg att infrias.”
Kanske, säger somliga, är det just därför stödet för regeringen i opinionen rasar. Statsministern och m-ledaren Fredrik Reinfeldt förklarar det usla stödet i opinionen med ”Folk tror inte att de fått sänkt skatt, bara att vi har höjt a-kasseavgifterna och att de går back”.
Är det så enkelt? Statsminister Reinfeldts reaktion ger intrycket att han verkar tycka att väljarna bara är otacksamma och inte förstår hur bra regeringen egentligen är. Åter andra hävdar att det snarare är så att det inte ha gått upp för Reinfeldt & co att det alltför ensidiga gynnandet av de förmögna och höginkomsttagarna inte har förankring. När cirka 50 procent av satsningarna i budgeten, enligt riksdagens utredningstjänst, tillfaller de tio procent som är högst avlönade så är det självklart att människor reagerar. Bokslutet för det första regeringsåret kan sammanfattas: Klyftorna och orättvisorna har ökat. Visst, jobben har blivit fler. Men mest och huvudsakligen beror det, enligt bland annat statliga konjunkturinstitutet, på den extremt goda konjunkturen. Så inte heller detta har, så här långt, gett regeringen Reinfeldt något mätbart positivt genomslag i väljaropinionen.
Högeralliansen har dock lyckats i ett tydligt avseende. Den här gången ska det bli värderings- och systemskifte i Sverige. Stegvis men ändå mätbart - sett på något års sikt.
Fredrik Reinfeldts politiska framtidsvision för moderaterna - och därmed för regeringen som helhet - innehåller två begrepp: systemskifte och perspektivskifte. Det vill säga dels ett avståndstagande från den svenska, socialdemokratiska välfärdsmodellen, om än under namnet nya moderaterna, dels fram för ett mera tydligt individuellt - somliga säger mera egoistiskt - perspektiv i olika socialförsäkrings-, skatte- och välfärdstjänstsektorer i det svenska samhället. Och att para detta med att skatterna måste sänkas. Det sistnämnda har alltid varit en gammal moderat profilfråga, vare sig det handlar om klassiska moderater eller "nya" moderater i Sverige.
Den som har en taxerad förmögenhet på fem miljoner kronor får i år 75 000 kronor mer i plånboken när förmögenhetsskatten sänks. Och en 10-miljonersvilla i Danderyd eller Reinfeldts Täby får samma avgift som ett 70-talshus i glesbygdens Valdemarsvik eller Vilhelmina. Långtifrån alla är nöjda med detta att alla - oavsett en villas storlek och värde - ska betala samma fasta statskommunala fastighetsavgift på 4 500 kr per år. Riktigt så uppfattade många väljare inte att det skulle bli när vallöftet om borttagen fastighetsskatt blev alliansens politik i valrörelsen 2006. Nu har det kommit surt efter också i detta fråga - för regeringens del.
Lägg så till detta att finansieringen av den "borttagna" (helt borta blir den ju inte) fastighetsskatten har varit föremål för en långbänk och ännu inte är helt klar. Bland annat som en följd av detta och annat har regeringen Reinfeldt presenterat ett underskott i budgeten för 2007 med 8 miljarder och för 2008 med 13 miljarder. Mönstret från tidigare borgerliga regeringar med för "släpphänt" ekonomisk politik börjar kännas igen, har kritikerna hävdat. Följden av detta och annat blir nu en stegvis allt högre ränta och som i sin tur leder till bl a högre boendekostnader och sämre investeringsklimat. Något som också så kallade oberoende bedömare inte varit sena att påpeka.
En annan svar och mycket kritikerutsatt punkt för Reinfeldt-regeringens första år vid makten har varit förändringarna på arbetsmarknadspolitikens område. Främst då höjd a-kassa och höjda fackavgifter (och borttagen skattereduktion för avgiften) som regeringen har tvingat fram sedan början av 2007. Samtidigt så har nivån på a-kassan - dagpenningen vid arbetslöshet - försämrats. Detta har lett till att över 320 000 människor nu lämnar a-kassan och i praktiken står utan skydd om de blir arbetslösa.
I ett läge när de största vinnarna är människor med höga inkomster, stora förmögenheter och dyra hus och förlorarna är de arbetslösa, långtidssjuka och andra mindre bemedlade grupper så är det inte kanske så förvånande att väljaropinionen nu straffar den ett år gamla Reinfeldt-regeringen med fortsatt usla opinionssiffror. Kanske inte så underligt då att till och med en något omskakad svensk statsminister och m-partiledare som Fredrik Reinfeldt inför media lite betänksamt konstaterar: ”Folk tror inte att de fått sänkt skatt, bara att vi har höjt a-kasseavgifterna och att de går back”.
Visst kunde det första året för Fredrik Reinfeldt och hans alliansregering ha börjat bättre. Sällan - aldrig i svensk inrikespolitik under efterkrigstiden - har en nyvald regering tappat så mycket på så kort tid som fallet varit för den alliansregering som nu firat ett år vid makten den 18 september 2007.
Men sannolikt kommer Reinfeldt och hans regeringskollegor i de fyra borgerliga allianspartierna att göra vad de kan för att senast ett till två år före nästa val år 2010 göra vad de kan för att lägga om kursen så pass mycket att de ändå har en viss, liten chans att bli omvalda. Med nuvarande politiska kurs lär det däremot inte gå. Ty det har redan svenska folket tydligt visat i de senaste tre kvarts årets olika opinionsmätningar. Det kommer sannolikt inte att bli lätt att hämta in nuvarande rekordstora opinionsunderläge på stadiga 10-11 procent. Särskilt inte som regeringar nästan alltid har en tendens att förlora och tappa i väljarstöd när deras fortsatta mandat ska prövas i allmänna val.
Ett är dock klart redan nu: skatterna och välfärden kommer att bli centrala valfrågor i 2010 års svenska riksdagsval.
ROBERT BJÖRKENWALL
Ett år med Reinfeldt och hans alliansregering blev inte riktigt så lyckat som vissa trodde eller hoppades
Det första året med den borgerliga alliansregeringen Fredrik Reinfeldt (m) och hans fyrklöver i Sverige inleddes med att två m-ministrar avgick nästan genast. Orsaken var svarta affärer . Men det första året vid makten slutade också med en ministeravgång (försvarsministern) och att den tillträdande ministern (utrikeshandelsministern) presenterades som en person som i sitt förflutna sysslat med svarta affärer och ännu har en pågående rättslig tvist om ett omfattande svartbygge. Givetvis har detta sin betydelse för den tämligen dåliga start och första år vid makten som statsminister Fredrik Reinfeldt nu har fått. Särskilt som alla dessa statsrådsproblem drabbat hans eget och regeringens dominerande parti - moderata samlingspartiet. I svenska riksmedia har det också på sina håll raljerats över detta och den ironiska frågan har då ställts: Måste (m)-ministrar alltid ha en bakgrund där anlitande av svart arbetskraft ingår som en del i kvalifikationerna?
Opinionsinstitutet Sifos septembermätning ger bekräftar så här på 1-årsdagen efter maktskiftet den 18 september 2006 det skakiga läget för regeringen Reinfeldt. I september-sifon får socialdemokraterna 42,7 procent (mot knappa 35 % i valet). Det är mer än de 41,9 procent som de fyra borgerliga regeringspartierna får tillsammans. Moderaterna har sedan valdagen backat från 26,2 till 23 procent, centerpartiet från 7,9 till 6,3 och kristdemokraterna från 6,6 till 4,8 procent. Endast folkpartiet, fp har ökat; från 7,5 till 7,8 (effekt kanske av valet av ny partiledare? - från Lars Leijonborg till Jan Björklund). Det starka stödet för socialdemokraterna ger förstås s-ledaren Mona Sahlin extra råg i ryggen denna höst. Så här inför öppnandet av det nya riksdagsåret, regeringen Reinfeldts nya budget och att tempot kan förväntas bli lite högre nu när oppositionen hunnit slicka såren efter valförlusten och regeringen Reinfeldt kan behöva skärpa sig rejält - om man alls ska ha en chans i nästa riksdagsval hösten 2010.
Under det år som gått har Fredrik Reinfeldts ledarskap uppfattats som anonymt. Leder han verkligen en regering? Eller är han ett offer för omständigheterna är den fråga som allt ofta ställs. Ett tydligt drag som blivit allt starkare är irritationen över väljarnas ”otacksamhet”. När det väl tricket från valrörelsen om de "nya" moderaterna - det "nya arbetarepartiet" - avslöjats som en bluff så slog väljarnas dom i opinionsmätningarna hårt. Ingen regering i vårt land har på så kort tid gjort sig så impopulär. Raser i opinionsmätningarna sedan tidigt våren 2007 bekräftar detta. Och så fortsätter det uppenbarligen också nu i höst.
Senaste Sifon visar de sämsta siffrorna sedan valet för moderaterna medan socialdemokraterna ökar. Då kommenterar Fredrik Reinfeldt läget med bland annat följande uttalande: ”Nästan alla våra vallöften, 90 procent, är på väg att infrias.”
Kanske, säger somliga, är det just därför stödet för regeringen i opinionen rasar. Statsministern och m-ledaren Fredrik Reinfeldt förklarar det usla stödet i opinionen med ”Folk tror inte att de fått sänkt skatt, bara att vi har höjt a-kasseavgifterna och att de går back”.
Är det så enkelt? Statsminister Reinfeldts reaktion ger intrycket att han verkar tycka att väljarna bara är otacksamma och inte förstår hur bra regeringen egentligen är. Åter andra hävdar att det snarare är så att det inte ha gått upp för Reinfeldt & co att det alltför ensidiga gynnandet av de förmögna och höginkomsttagarna inte har förankring. När cirka 50 procent av satsningarna i budgeten, enligt riksdagens utredningstjänst, tillfaller de tio procent som är högst avlönade så är det självklart att människor reagerar. Bokslutet för det första regeringsåret kan sammanfattas: Klyftorna och orättvisorna har ökat. Visst, jobben har blivit fler. Men mest och huvudsakligen beror det, enligt bland annat statliga konjunkturinstitutet, på den extremt goda konjunkturen. Så inte heller detta har, så här långt, gett regeringen Reinfeldt något mätbart positivt genomslag i väljaropinionen.
Högeralliansen har dock lyckats i ett tydligt avseende. Den här gången ska det bli värderings- och systemskifte i Sverige. Stegvis men ändå mätbart - sett på något års sikt.
Fredrik Reinfeldts politiska framtidsvision för moderaterna - och därmed för regeringen som helhet - innehåller två begrepp: systemskifte och perspektivskifte. Det vill säga dels ett avståndstagande från den svenska, socialdemokratiska välfärdsmodellen, om än under namnet nya moderaterna, dels fram för ett mera tydligt individuellt - somliga säger mera egoistiskt - perspektiv i olika socialförsäkrings-, skatte- och välfärdstjänstsektorer i det svenska samhället. Och att para detta med att skatterna måste sänkas. Det sistnämnda har alltid varit en gammal moderat profilfråga, vare sig det handlar om klassiska moderater eller "nya" moderater i Sverige.
Den som har en taxerad förmögenhet på fem miljoner kronor får i år 75 000 kronor mer i plånboken när förmögenhetsskatten sänks. Och en 10-miljonersvilla i Danderyd eller Reinfeldts Täby får samma avgift som ett 70-talshus i glesbygdens Valdemarsvik eller Vilhelmina. Långtifrån alla är nöjda med detta att alla - oavsett en villas storlek och värde - ska betala samma fasta statskommunala fastighetsavgift på 4 500 kr per år. Riktigt så uppfattade många väljare inte att det skulle bli när vallöftet om borttagen fastighetsskatt blev alliansens politik i valrörelsen 2006. Nu har det kommit surt efter också i detta fråga - för regeringens del.
Lägg så till detta att finansieringen av den "borttagna" (helt borta blir den ju inte) fastighetsskatten har varit föremål för en långbänk och ännu inte är helt klar. Bland annat som en följd av detta och annat har regeringen Reinfeldt presenterat ett underskott i budgeten för 2007 med 8 miljarder och för 2008 med 13 miljarder. Mönstret från tidigare borgerliga regeringar med för "släpphänt" ekonomisk politik börjar kännas igen, har kritikerna hävdat. Följden av detta och annat blir nu en stegvis allt högre ränta och som i sin tur leder till bl a högre boendekostnader och sämre investeringsklimat. Något som också så kallade oberoende bedömare inte varit sena att påpeka.
En annan svar och mycket kritikerutsatt punkt för Reinfeldt-regeringens första år vid makten har varit förändringarna på arbetsmarknadspolitikens område. Främst då höjd a-kassa och höjda fackavgifter (och borttagen skattereduktion för avgiften) som regeringen har tvingat fram sedan början av 2007. Samtidigt så har nivån på a-kassan - dagpenningen vid arbetslöshet - försämrats. Detta har lett till att över 320 000 människor nu lämnar a-kassan och i praktiken står utan skydd om de blir arbetslösa.
I ett läge när de största vinnarna är människor med höga inkomster, stora förmögenheter och dyra hus och förlorarna är de arbetslösa, långtidssjuka och andra mindre bemedlade grupper så är det inte kanske så förvånande att väljaropinionen nu straffar den ett år gamla Reinfeldt-regeringen med fortsatt usla opinionssiffror. Kanske inte så underligt då att till och med en något omskakad svensk statsminister och m-partiledare som Fredrik Reinfeldt inför media lite betänksamt konstaterar: ”Folk tror inte att de fått sänkt skatt, bara att vi har höjt a-kasseavgifterna och att de går back”.
Visst kunde det första året för Fredrik Reinfeldt och hans alliansregering ha börjat bättre. Sällan - aldrig i svensk inrikespolitik under efterkrigstiden - har en nyvald regering tappat så mycket på så kort tid som fallet varit för den alliansregering som nu firat ett år vid makten den 18 september 2007.
Men sannolikt kommer Reinfeldt och hans regeringskollegor i de fyra borgerliga allianspartierna att göra vad de kan för att senast ett till två år före nästa val år 2010 göra vad de kan för att lägga om kursen så pass mycket att de ändå har en viss, liten chans att bli omvalda. Med nuvarande politiska kurs lär det däremot inte gå. Ty det har redan svenska folket tydligt visat i de senaste tre kvarts årets olika opinionsmätningar. Det kommer sannolikt inte att bli lätt att hämta in nuvarande rekordstora opinionsunderläge på stadiga 10-11 procent. Särskilt inte som regeringar nästan alltid har en tendens att förlora och tappa i väljarstöd när deras fortsatta mandat ska prövas i allmänna val.
Ett är dock klart redan nu: skatterna och välfärden kommer att bli centrala valfrågor i 2010 års svenska riksdagsval.
ROBERT BJÖRKENWALL
posted by rbjorkenwall at 3:29 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home