Den stora pensionsstriden
Krönika i Piteå-tidningen 22 oktober 2007
Den stora pensionsstriden
Den 13 oktober i år var det 50 år sedan efterkrigstidens största politiska strid i Sverige nådde sin kulmen med folkomröstningen i tjänstepensionsfrågan, ATP. Striden - förtjänstfullt beskriven i Tage Erlanders dagbok, åttonde bandet om år 1957 (Gidlunds förlag) - är värd att ihågkommas.
Den handlade om en grundläggande skillnad i synen på välfärdssamhället mellan högern och vänstern, som kom att prägla den svenska samhällsdebatten i decennier och fortfarande gör det.
Då, hösten 1957, var stridsfrågan om alla medborgare, oavsett social ställning, skulle ha rätt till en värdebeständig tilläggspension som "påsulning" till folkpensionen eller om det skulle vara en frivillig avtalsreglerad tilläggspension.
Socialdemokraterna och Landsorganisationen, LO, ville ha en lagfäst pension och backades upp av LO-förbunden vars privatanställda medlemmar inte hade några tilläggspensioner, medan de privatanställda tjänstemännen och de statsanställda hade sin ålderdom tryggad genom avtalspensioner ovanpå folkpensionen.
Högern (dagens moderater) och folkpartiet stod för frivilliga avtal och bondeförbundet (dagens centerparti) för att staten skulle sörja för en på individuell anslutning byggd tilläggspension.
På våren 1958 lade minoritetsregeringen Erlander (s) en proposition på riksdagens bord om en lagfäst tilläggspension, men den borgerliga majoriteten röstade ned förslaget. Det blev riksdagsupplösning och nyval för första och hittills enda gången.
Folkpartiet under Bertil Ohlins ledning gjorde ett katastrofval och tappade var femte väljare. Mest rasade man i storstäderna. Socialdemokraterna vann en del, men inte tillräckligt mandat.
Det behövdes att en avhoppad folkpartist, varvsarbetaren Thure Königsson, lade ner sin röst för att ATP skulle gå igenom. Han hade lovat sina jobbarkompisar på Götaverken i Göteborg att om folkpartiets förslag röstades bort skulle han inte rösta emot socialdemokraternas. Han höll sitt löfte. Men folkpartiet förlät honom aldrig för detta och han fick senare lämna sitt riksdagsuppdrag.
När sedan ATP på grund av Sveriges försämrade ekonomi under 70- och 80-talen inte längre kunde upprätthållas och ett nytt och urholkat pensionssystem utarbetades i en bred blocköverskridande uppgörelse på 90-talet var den avgörande stridsfrågan om obligatorium och frivillighet fullständigt begravd.
För att tillförsäkra sig en tryggad ålderdom ska man dessutom spara i både kollektiva avtalsförsäkringar och i privata pensionsförsäkringar, via det så kallade PPM-systemet. Det senare var en socialdemokratisk eftergift till och villkor för att de borgerliga partierna skulle ställa upp i en bred, blocköverskridande uppgörelse om de framtida pensionerna i Sverige.
Så man kan säga att ATP-striden i ett lite längre perspektiv slutade oavgjort. Socialdemokraterna vann striden 1957-58 men tvingades sedan, i början av 1990-talets ekonomiska krisår, sluta en ny uppgörelse om pensionsystemet. Denna gång med ett visst inslag av privata pensionsförsäkringar och med något lägre faktiska pensioner än vad det tidigare, mera förmånliga ATP-systemet gav.
Robert Björkenwall, frilandsjournalist, f d mångårig presschef i Seko m m
Den stora pensionsstriden
Den 13 oktober i år var det 50 år sedan efterkrigstidens största politiska strid i Sverige nådde sin kulmen med folkomröstningen i tjänstepensionsfrågan, ATP. Striden - förtjänstfullt beskriven i Tage Erlanders dagbok, åttonde bandet om år 1957 (Gidlunds förlag) - är värd att ihågkommas.
Den handlade om en grundläggande skillnad i synen på välfärdssamhället mellan högern och vänstern, som kom att prägla den svenska samhällsdebatten i decennier och fortfarande gör det.
Då, hösten 1957, var stridsfrågan om alla medborgare, oavsett social ställning, skulle ha rätt till en värdebeständig tilläggspension som "påsulning" till folkpensionen eller om det skulle vara en frivillig avtalsreglerad tilläggspension.
Socialdemokraterna och Landsorganisationen, LO, ville ha en lagfäst pension och backades upp av LO-förbunden vars privatanställda medlemmar inte hade några tilläggspensioner, medan de privatanställda tjänstemännen och de statsanställda hade sin ålderdom tryggad genom avtalspensioner ovanpå folkpensionen.
Högern (dagens moderater) och folkpartiet stod för frivilliga avtal och bondeförbundet (dagens centerparti) för att staten skulle sörja för en på individuell anslutning byggd tilläggspension.
På våren 1958 lade minoritetsregeringen Erlander (s) en proposition på riksdagens bord om en lagfäst tilläggspension, men den borgerliga majoriteten röstade ned förslaget. Det blev riksdagsupplösning och nyval för första och hittills enda gången.
Folkpartiet under Bertil Ohlins ledning gjorde ett katastrofval och tappade var femte väljare. Mest rasade man i storstäderna. Socialdemokraterna vann en del, men inte tillräckligt mandat.
Det behövdes att en avhoppad folkpartist, varvsarbetaren Thure Königsson, lade ner sin röst för att ATP skulle gå igenom. Han hade lovat sina jobbarkompisar på Götaverken i Göteborg att om folkpartiets förslag röstades bort skulle han inte rösta emot socialdemokraternas. Han höll sitt löfte. Men folkpartiet förlät honom aldrig för detta och han fick senare lämna sitt riksdagsuppdrag.
När sedan ATP på grund av Sveriges försämrade ekonomi under 70- och 80-talen inte längre kunde upprätthållas och ett nytt och urholkat pensionssystem utarbetades i en bred blocköverskridande uppgörelse på 90-talet var den avgörande stridsfrågan om obligatorium och frivillighet fullständigt begravd.
För att tillförsäkra sig en tryggad ålderdom ska man dessutom spara i både kollektiva avtalsförsäkringar och i privata pensionsförsäkringar, via det så kallade PPM-systemet. Det senare var en socialdemokratisk eftergift till och villkor för att de borgerliga partierna skulle ställa upp i en bred, blocköverskridande uppgörelse om de framtida pensionerna i Sverige.
Så man kan säga att ATP-striden i ett lite längre perspektiv slutade oavgjort. Socialdemokraterna vann striden 1957-58 men tvingades sedan, i början av 1990-talets ekonomiska krisår, sluta en ny uppgörelse om pensionsystemet. Denna gång med ett visst inslag av privata pensionsförsäkringar och med något lägre faktiska pensioner än vad det tidigare, mera förmånliga ATP-systemet gav.
Robert Björkenwall, frilandsjournalist, f d mångårig presschef i Seko m m
posted by rbjorkenwall at 1:19 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home