Livsval, drömmar och yrkesbyte som aldrig blev av

Vi har väl alla någon gång ställt den där klassiska frågan om livet när man kommit en bit på väg: Is that all there is? Är det här allt, inget mer? Också jag har umgåtts med tanken på andra jobb än de jag verkligen haft och gjort, och somt har jag väl också testat. Farsans 40-åriga miljö på LKAB med gruvan. Där blev några år sommarjobb, liksom på vaktmästeriet på Kiruna lasarett (med döingar på britsar etc) innan flytten efter avslutad skolgång och lust att i några år bygga Volvos P 1800-bilar, lite sociologi- och internationell politikstudier, en stor arbetsmiljöundersökning på Volvos personvagnsenheter. Det resulterade i en del mediehallå i Göteborg, egna skriverier och lite samarbete med prof Joakim Israel i hans Sociologi 1 och 2-bokprojekt. Men biståndsarbete i Chile hoppade jag av ifrån på några journalisters inrådan inför risken av en förestående militärkupp där, precis som det också blev! I stället flytt till Stockholm och lite mera studier kombinerat med skrivande av studiematerial om arbetsmiljö och annat för Metall, en sommarmånad blev det också jobb på en plastfabrik som en vänsterlutande kibbutz drev nära Natanya (nära Haifa). Sedan förlagsredaktör i sju år med författande och produktion av studiematerial för Metall men också byggförbunden och i stort skola arbetslivprojekt - och sedan även ett ta fram Bättre arbetsmiljö för Internationella Metallfederationen, IMF, i Genève, utbildningsjobb på ILO-skolan i Turin, lite längre biståndsutbildningar på några olika håll i Indien och Östafrika etc. Innan så först Metall och sedan Kommunal och Statsanställdas (Seko nu) rekryterade mig till sina ordförandekanslier. Totalt nästa tjugo år. Stack också emellan med jobb ett par år i 80-talets mitt för Sten Andersson m fl på Sveavägen 68 med utredar- och valbudskapsjobb, sedan även en kortare period som politisk sakkunnig på socialdepartementet. Lärorika erfarenheter och förtrogenhetskunskap som gav lite annat än statsvetenskapliga studier. Riktigt roligt var det också att 2009-2010 vara utredare i riksdagens s-kansli och resa runt med Peter Hultqvist i hela Sverige och samla ihop allt i en fullmatad utredningsrapport med många bra förslag om en bättre fungerande regionalpolitik på många olika politikområden. Tyvärr gjort maktförhållandena att förslagen inte kunde bli verkstad. Däremot valde jag inte att påbörja UDs fina aspiratutbildning, som jag efter att ha pratat med attachéer i Bagdad, Kairo och Där es Saalam på några olika stipendieresor jag gjort. Livet där kändes för mycket som en "instängd bubbla". Att enbart ta utbildningen och sedan hoppa kändes inte som schysst. Arbetat på ambassaden i Helsingfors (lärt mig finska på egen hand) eller London hade jag däremot gärna gjort. Jag har alltid trivts mycket bra med hantverket att skriva. Att gräva och granska och, ibland, reta upp någon läsare. Allt enligt principen följ var pengarna hamnar, publish and be damned. Och journalistförbundet har jag tillhört sedan 1982. I några år även varit både vice och ordförande för Stockholms journalisternas seniorer på 2020-talet. En på många sätt givande och trivsam verksamhet, inte minst socialt och som intellektuell stimulans. Samma gäller ju alla resor som jag gjort på olika håll i världen. Många reportage och en och annan bok (Finland, EU, Metallindustrin i Norden etc) har det också blivit av detta. Men jag har aldrig strävat efter att alltid bli omtyckt som skribent. Tvärtom. Däremot att någon gång få lite rätt, eller "där hade du ändå en point". Men om jag nu skulle kompletterat mitt yrkesliv med något annat? Finns det? Det jobb som jag verkligen skulle ha velat pröva på är att ha varit lokförare på tåg till Norrland. Redan som mycket ung i Kiruna kollade jag malm- och persontågen där, och tjuvåkte även ibland med dressin på järnvägen. Vi åkte mycket tåg i början, våt familj innan farsan fick sin första folkabubbla (VW). Kom att ha flera. Tåg blev det på kolloresor flera gånger från Kiruna till Laholm, en lång tågresa då. Och andra gick till Sundsvall och många tågresor i Sverige samt även till Narvik och så runt om i Finland. Flera nattåg mellan Kiruna och Stockholm. Minns Bastuträsk med varmkorv. Haparandabanan från Boden. Rälsbuss där, liksom på inlandsbanan mellan Gällivare och Östersund och alla stoppen med Ullriksfors (med kaffekorg), Storuman, Jokkmokk m fl. Det annorlunda Sverige, glesa och rofyllda. I de klassiska gula rälsbussarna kunde unga sitta vid en låst förarpanel i vagn två, och leka att man körde tåget. Där och då blev lokförare ett drömyrke för många. Att köra ett stort, långt och många ton tungt malmtåg till Narvik. Eller ett nattåg norrut på vintern var en dröm. Känslan av RC-lokets starka motorkraft i ryggen kombinerat med utsikten över ett vinterklätt Norrland under natten är oslagbar. Det är lite som den på många sätt bästa, folkliga svenska nationalsången - i Monika Thörnells eller Jerry Williams version av En vintersaga: "Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten Gårdarna släcker sina ljus" "Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå Frusna drömmar uti monarkin" "Det är då som det stora vemodet rullar in Och från havet blåser en isande, gråkall vind." Det är ett drömyrke som jag aldrig fick testa. Andra har nog några andra Robert Björkenwall (Publicerad i bl Arbetarbladet 2/10-25; https://demokraatti.fi/drommar-och-yrkesbyten-som-aldrig-blev-av