Gustavs pojke - en polisprofessors utmärkta memoarbok

(Publicerad i bl a Vasabladet 26/10, Arbetarbladet 24/10 m fl)

Observerat om en mångsidig polisprofessors utmärkta memoarbok:

Leif GW Persson är en snart pensionerad professor vid Polishögskolan i Solna, framgångsrik författare och en därtill uppskattad tevepersonlighet. Trots att han uppträder både buttert, okammad i håret och verkar ha snusprillan under läppen, går hans kommentarer om goda och mindre goda polisinsatser rakt genom tv-rutan. Så folkkär har han blivit i Sverige, Gustavs pojke. Hans pappa – om han levat; dog 88 år gammal – hade nog varit stolt över sin pojke “Lejfen”; hans som skulle “kostas på” och få utbildning som pappan ofta sa i Leif GW:s ungdom.

I sin memoarboken "Gustavs grabb" (Bonniers) berättar han om sitt liv, om den långa klassresan. Gustav är alltså pappan, byggnads- och tunnelbanearbetare i det expansiva Stockholm och den som står Leif allra närmast. Boken är en lång kärleksförklaring till pappan. I en kedja runt halsen har Leif pappans klackring; den är för stor för Leifs fingrar. Men klacka in den så att den passar sonens mindre fingrar än pappans vill han inte göra. Så då får den hänga i en kedja runt halsen i stället.

Leif har lätt för att lära, har lärt sig läsa själv redan i 5-årsåldern och blir för det mobbad även av sin lärarinna när han börjar i en skola, där i stort sett alla utom han kommer från bättre situerade hem. Och hans klasskompisar mobbar också honom och kallar honom för wingmuttern, med anspelning på hans mellannamn Willy och hans utstående öron. Men Leifs begåvning kan ingen ta ifrån honom, så han avverkar raskt och med toppbetyg olika utbildningsinstitutioner. Han börjar arbeta vid Rikspolisstyrelsen. I samband med den så kallade Geijeraffären – då det visade sig att justitieministern Lennart Geijer var återkommande besökare hos prostituerade –, blev Leif G W Persson “skandaliserad” och uthängd för att vara journalisternas källa i den affären. Av det blev han så deprimerad att han hade han gjort förberedelser för att skjuta sig men i sista stund kom han på andra tankar och skriver sedan den bestsäljande romanen “Grisfesten”.

Efter Socialdemokraternas återkomst – efter de borgerliga regeringsåren 1976 - 1982 –till makten hösten 1982 blev Leif GW Persson sakkunnig i justitiedepartementet i regeringskansliet. Allt sedan dess – och även innan dess - är Leif GW en skoningslöst avslöjande kritiker av taffligt skött svenskt polisarbete men också en uppslagsrik analytiker av svårlösta mordbrott.

Boken är rappt skriven och synnerligen intressant. GW är en god stilist och det är intressant att följa dels hans klassresa, dels hans skildring av samhällsutvecklingen. Av memoarboken framgår också vilken sällsynt mångsidig begåvning Leif G W Persson är.

Och feg är han heller inte. Vågar berätta som han känner och upplevt olika händelser. Som när Persson skriver att den mycket välkända journalisten (som han namnger i boken): Journalisten, skriver han frankt, är en dålig människa. En av de sämsta som brottsforskaren mött under sin långa karriär. Och det vill inte säga lite eftersom han mött många sådana i sitt innehållsrika yrkes- och författarliv. Så sett i det ljuset är det en rejäl salva han avlossar här!

Livet igenom har Leif GW Persson haft ångest och missbrukat alkohol (varit nykter ett halvår och sedan nära nog supit skallen av sig periodvis under andra halvåret). I boken drar han sig inte för att berätta om det mest privata, om sina många äktenskap och annat.

Leif GW har – trots sin ångest och sina problem - till det yttre varit synnerligen framgångsrik. Möjligen kan det någon gång vara lite tröttsamt med alla dessa redovisningar av succéer, liksom de återkommande avsnitten av hans aktieaffärer (pengar från boksuccéerna) och hans utmärkta finansiella situationen. Där finns ett drag av revanschism från klassresenären Leif G W Perssons sida, helt klart.

"Hans professorstitel verkade ingen i den akademiska världen ta på allvar och i rättsväsendet framstod han mera som en kul kille", skriver den möjligen lite avundsjuke advokaten och ex-justitieministern Thomas Bodström om Leif GW i sin senaste bok. Okej, kan man måhända förstå när man läser igenom Leif GW:s minst sagt digra meritlista.

Men en fråga hänger lite i luften efter läsningen. Hur kunde arbetargrabben från Stockholm, idémässigt nära kopplad till socialdemokratin, stödja den värdekonservativa KD-ledaren Alf Svensson i det senaste valet till Europaparlamentet? Hans som alltid annars varit socialdemokrat, betalat miljoner i skatt utan knot på sina synnerligen goda inkomster, försvarat välfärdssamhället, uppskattat att också arbetarklassens pojkar och flickor ska ges samma chans som alla andra från bättre situerade hem att kunna utbilda sig och kunna förverkliga sina drömmar. På det ges inget svar i boken men sannolikt beror det på en viss besvikelse över svensk socialdemokratis utveckling under de senaste fem – tio åren. Och trots att han i olika sammanhang visat sig uppskatta den tidigare finans- och statsministern Göran Persson, numera boende också han på en lantgård bara någon mil ifrån Leif GWs i Stockholmsnära sörmländsk glesbygd.

Skulle däremot inte alls bli förvånad över om Leif GW gillar en s-politiker som Håkan Juholt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Känslokyla - Reinfeldts och moderaternas stora svaghet

Publicerad i bl a Gotlands tidningar 25 oktober 2011 m fl)

Noterar hur Reinfeldt inför hans nu fem år som statsminister blivit föremål för jubileumsintervjuer i DN och Svenskan. Den i Svenska dagbladet igår var särskilt devot och underdånig.

Det är typiskt att Reinfeldt i den väl underdåniga intervjun i Svenskan inte med ett ord nämner arbetslösheten vid namn. Detta trots att den samlade förvärvsfrekvensen - andelen vuxna i arbetskraften - är oförändrade 67 procent samt långtids- och ungdomsarbetslösheten nu är högre än när han trädde till hösten 2006.

Sverige är inget gott samhälle när man förpassa en ungdomsgeneration till så hög sysslolöshet. Det är inget gott samhälle när man tvingar cancersjuka ut att söka jobb på hela arbetsmarknaden. Det är inget gott samhälle som på ett år kastar ut hela 54 000 långtidssjuka från Försäkringskassan och utförsäkrar dem.

Det är heller inget gott samhälle när bara fyra procent av de som tvingas gå till a-kassan för sin försörjning får 80 procent av inkomstbortfallet i ersättning. Vad säger Reinfeldt då? Jo, det kallar en känslokall Reinfeldt för att ”strama upp systemet”.

”Människor får hitta andra grunder för sin försörjning om det inte blir genom a-kassan”, förklarar statsministern i SvD-intervjun och säger rått: ”Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor”. Läs det en gång till!

Inför statsministerns svar tar man sig för pannan och undrar: vilken känslokall och cynisk människosyn. I sitt sinne undrar man om han ens vet hur Sverige ser ut och fungerar. Detta trots att han reser som en skottspole för att möta människor, men träffar han annat än välartade medborgare som redan har sitt på det torra?

Vet han vad det innebär att tvingas gå till kommunens socialbyrå och vända ut och in på hela sitt liv för att få ett magert försörjningsstöd, men först sedan man tvingats att göra sig av med allt man äger?

Det är det som är Reinfeldts ”trygghetssystem” som finns att tillgå när socialförsäkringarna nu allt mera krackelerar och blir ett i bästa fall magert grundtrygghetsnät, inte mer.

Reinfeldts Sverige håller på allt mer att utvecklas till ett rätt naket, egoistiskt samhälle som inte längre har så många inslag av solidaritet och gemenskap med de gamla och sköra - och som i sina konsekvenser misslyckats med det som M-retoriken säger sig ha haft som syfte med alla sina förändringar av välfärds- och arbetsmarknadspolitiken.

Ändå står Reinfeldt på M-stämman i Örebro den 20 oktober och tar ord som solidaritet och rättvisa som moderata mål i sin mun. När ska den mannen och hans retorik på allvar börja prövas mot den allt mera råbrutala och egoistiska verklighet han som statsminister är på väg att omstöpa Sverige till med alla sina jobbskatteavdrag och valfrihetsmotiverade privatiseringar av välfärdstjänsterna och våra socialförsäkringar!? När ska det gå upp för folk att just känslokylan är Reinfelds och moderaternas avgörande stora svaghet i sin omstöpning till det "nya arbetarpartiet"?

Och när förmår S på allvar att bjuda rejält motstånd och ett tydligt alternativ till det känslokalla som Reinfeldt i den här intervjun i Svenskan rätt naket visade upp!?
Förmår bjuda Reinfeldt och Borg stången så att fler i svenska väljarkåren på allvar ser och förstår vad som är på väg att ske med det en gång så goda välfärdssamhället Sverige – med dess utveckling mot ett allt kallare, mera cyniskt och råbrutalt samhälle och där bara lite ytlig solidaritetsfernissa kvarstår när retorikens Potemkin-kulisser har plockats bort.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Nyhetsfattig och visionslös M-stämma i Örebro men en självsäker Reinfeldt

Observerat: Fredrik Reinfeldt gav moderatstämma i Örebro en nertonad och visionslös start – men valet 2014 vill han vinna

Torsdagen den 20 oktober inledde Sverige helt dominerande regeringsparti – moderaterna - sin partistämma i Örebro. Men särskilt stor uppmärksamhet har det dock inte fått i förhandspubliciteten. Inte alls på samma sätt som när det stora oppositionspartiet socialdemokraterna har kongress. Det brukar uppmärksammas stort veckor i förväg i svenska medier.

Moderaterna under ledning av en allt mera självsäker Fredrik Reinfeldt dominerar en borgerlig fyrklöverregering mer än något annat borgerligt parti någonsin gjort i Sverige. Visserligen saknar regeringen två mandat för att nå majoritet. Men av de 173den förfogar över har stämmohållande Moderata Samlingspartiet 107, eller hela 62 procent av mandaten för regeringens underlag i Sveriges riksdag. Går vi så till statsråden så är 13 av 24 M-märkta, 54 procent. Men ännu viktigare är att M-ministrar sitter på nästan alla tunga poster, som stats-, finans-, utrikes-, justitie- och försvars-. Bara budgetmässigt stora socialdepartementet leds av ett statsråd som inte är M-märkt, nämligen den allt mera ifrågasatte KD-ledaren Göran Hägglund. M-ministrar leder således de departement som har hand om en majoritet av statsbudgeten. Den journalistiska granskningen – jämfört med t ex det omotiverat stora mediedrevet kring s-ledaren Juholt – av regeringens och de olika statsrådens maktutövning uppvisar dock en del övrigt att önska. Orsaken till detta kan man fundera över.

För egen del tror jag att en viktig förklaring nog är att de nya moderaterna agerar ideologi- och profilsvagt och helst framställer sig som anti- och opolitiska administratörer och experter (bäst i den grenen är finansminister Anders Borg!). Såväl Anders Borg som statsminister Reinfeldt tillåts eller har av media tilldelats – välj vilket som passar bäst – en roll som “kommentatorer” av skeendet i landet och inom EU etc. Detta ger dem en “sval”, lite expertmässig profil i väljarnas ögon och stärker dessa tvås helt dominerande roll i regeringen. Inte så underligt då att de också har höga förtroendesiffror i olika gallupmätningar.

Bara mera sällan visar de humör och lite passion. Som när finansminister Borg upprördes häromdagen i Sveriges Television av att privata riskkapitalbolag som nu rätt ofta äger och driver välfärdstjänster inom skola och vård med skattefinansiering kan plocka ut vinster i så kallade skatteparadis och då undgå att betala skatt. Denna vinstöverföring vill han nu sätta stopp för. Men vad tycker Borg i sakfrågan, nämligen att skattebekostad vård och skola allt mera blivit en kommersiell marknad är mera oklart. Om den utvecklingen är bra eller dålig framgår inte när han kommenterar den här marknadsutvecklingen.

Statsminister Reinfeldt kör ungefär samma “svala” still som Anders Borg när han t ex uttalar sig om finansmarknaden på EU-nivå. Talar aldrig i klartext vad han tycker om den i stort sett oreglerade finansmarknadens sätt att fungera i EU-Europa och vilket ansvar bank- och finanssektorn har för den kris som euroländerna nu befinner sig i. Däremot “läxar” han gärna – precis som Anders Borg – upp greker och andra för att de vanskött sin offentliga ekonomi och föreläser om hur Sverige löste sin kris i början av 90-talet.

I sitt inledande stämmotal i Örebro sade Reinfeldt självsäkert att moderaterna har för avsikt att vinna inte bara 2014 års val utan även valet 2018. Vidare så konstaterade han: “ Sedan 2002 års val har vi fått en miljon fler väljare. De är nyfikna på oss och ställer krav på oss. Vi ska vara ett modernt parti i rörelse som alltid har människan som utgångspunkt”. I ett på nyheter fattigt tal inför de 200 ombuden på stämman beskrev han moderaterna som ett samhällsbärande parti . Ett parti som måste ledas av fyra viktiga punkter:

Ett politiskt parti måste lyssna. Ett parti måste ha respekt för starka, oberoende institutioner och ett parti måste ha människan som utgångspunkt. Den fjärde punkten som Reinfeldt nämnde var sammanhållningen i ett samhälle. Knappast något som sticker ut eller som inte vem som helst skulle kunna hålla med om.

– Det finns de som säger att det behövs visioner. Jag vill varna för det. De menar ofta att vi ska göra det som var förr, när Domus var Domus. Eller andra som ropar på stora visioner, men egentligen säger att: Låt oss göra Sverige till något annat. Och, konstaterade han, det vill inte svenska folket ha.

- Våra värderingar kommer från människan. Friheten är vårt viktigaste mål. Frihet, ansvar, trygghet och att sätta människan först, mer retoriskt djärv och publikfångande än så här blev Reinfeldt inte i sitt öppningstal till M-stämman i Örebro.

Den här “svala”, kommentatorstonen och administrativt skötta politiska strategin med nertonat budskap om vad man på sikt egentligen avser att göra tror Reinfeldt och finansminister Borg räcker för att också ta hem nästa riksdagsval hösten 2014 och sedan också valet därpå hösten 2018.

Om övriga M-statsråd sedan på sina respektive områden kommer att försöka sticka ut är väl mer än oklart. I vart fall så länge moderaterna ligger kvar på sina 29-30 procent i opinionsstöd, så lär ingen på allvar bland dessa vilja utmana Reinfeldts och Borgs strategilinje. Inte Catharina Elmsäter-Svärd på infrastrukturen (där järnvägen nu i färska rapporter visar sig vara sämst underhållet i Europa), inte Hillevi Engström om arbetslösheten (där långtids- och ungdomsarbetslösheten nu är högre än när M fick makten till hösten 2006), inte Ulf Kristerson om sjukförsäkringen (vars försäkring av försäkringsskyddet får växande hård kritik från forskare och andra för att inte längre ge ett rimligt bra försäkringsskydd vid sjukdom eller arbetsskada;dessutom för tuff tillämpning av F-kassan mot allvarligt sjuka,visar förvaltningsdomstolen),inte Beatrice Ask om polisen, lagar och domstolar (och där färska rapporter visar att svensk polis blivit allt sämre på att klara upp vardagsbrott trots att antalet poliser är fler än någonsin), eller en allt hårdare trängd utrikesminister Carl Bildt för sin roll som ex-styrelseledamot i Lundin Oil-bolagets affärer i bl a inbördeskrigets Ogadenprovins i Etiopien och vad han gör för att få loss i Etiopien fängslade svenska journalister som velat granska det här på plats.

För en aktiv opposition som vill och har förmågan finns onekligen många områden där attacker mot den sittande Reinfeldt-ledda regeringen skulle kunna sättas in med sannolikt inte obetydlig framgång. Och därmed göra matchen mellan regering och opposition mera jämn – bara man vill och vågar.

I väntan på att detta möjligen kommer att ske i någorlunda närtid fortsätter svensk inrikespolitik att vara lite småtråkig, “stilla flyter Don”-tillstånd varvat möjligen med ett och annat mediedrev (välgrundat eller mer eller mindre kraftigt överskjutande den reella substansen, t ex Juholt-drevet). Och statsminister Fredrik Reinfeldt – som han avslutande sa i sitt öppningstal på M-stämman i Örebro – att fortsätta beskriva sitt Sverige som “ett föregångsland och bra grund”, och att moderaterna är ett parti med “fyra egenskaper och ett genuint samhällsbärande parti”.

Noterar avslutningsvis: Medelinkomsten i moderaternas föreslagna partistyrelse:
1 061 213 kronor/år eller 88 434 kr/mån (2010). Säger också det en del om att teori och politisk praktik ingalunda är samma sak.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 20/10 m fl)

Mediedrevet kring Juholt bortom alla rimliga proportioner

Vi är nog rätt många nu som sedan en tid tillbaka börjat tycka att mediedrevet kring Håkan Juholt är bortom alla rimliga proportioner. Källkritiken i rapporteringen lämnar rätt mycket övrigt att önska och lite för ofta publiceras mer eller mindre ogrundade rykten som om de vore sanningar,när de inte sällan är ens halvsanna.

Jag skulle för egen del alls icke blir förvånad om åklagaren – när han nu snart kommer med sitt besked – kommer att säga att utredningen om Juholt läggs ner. Det går inte att styrka något uppsåt med Håkans för stora bobidrag från Riksdagsförvaltningen. Varför? Jo, faktum är att 1)det inte finns någon skriven regel alls om att bara “halva hyran betalas vid samboskap” för riksdagsledamots övernattningsboende i lägenhet. Först den 10 oktober – när “Juholt-drevet” i media pågått ett tag dök det upp på riksdagens hemsida om att praxis – men fortfarande ingen skriven regel – är att vid samboskap i bostad så ska bara halva hyran betalas ut. 2)På den blankett – media har felaktigt påstått motsatsen (men inte brytt sig om att kolla) – som riksdagsledamöterna fyller i finns ingen ruta eller fråga alls om ensamstående respektive sambo att fylla i! Bara att man ska fylla i “aktuella hyreskostnader”.

Juholt har fyllt i detta och därtill bifogat en kopia av hyresavin där båda namnen står på avin för bostadshyran. Vem har då gjort fel? Juholt eller Riksdagsförvaltningen? Mest den senare, givetvis.

Att också andra – borgerliga riksdagsledamöter – visat sig även de ha fått full hyra betald för bostäder där sambo också bor visar att R-förvaltningen knappast agerat proffsigt här!

Så juridiskt sett har inte Juholt gjort något åtalbart fel. Men en helt annan sak är att han moraliskt kan klandras, liksom många andra i liknande situationer, för att han (och andra) borde förstått och ansett det rimligt att i den här situationen med sambo bara få ut halva hyran. Rimligt, visst.

Men som sagt:den blankett som riksdagsförvaltningen hittills haft – och de hemsidesuppgifter som vunnits på nätet – har faktiskt inte varit så utformade att detta varit klart vad som gäller och hur man ska göra.

Allt mer verkar peka på att hade inte några inifrån Juholts egen riksdagsgrupp och kansli - sannolikt personer som aldrig gillade att Juholt blev vald som ny S-ledare -läckt här till media (och då påstått saker som inte precis alltid stämmer när det kollas mot t ex R-förvaltningens egna rutiner, hemsida och blanketter) så hade det här aldrig blivit ett mediedrev.

Att det sedan blir så att man – för att hitta annat – kollar "allt" en massa år bakåt i tiden och då alltid kan hitta nåt fel bland kanske tusentals reseräkningar är inte så helt förvånande. Men sådana fel – säger de som har många reseräkningar – brukar “slå åt båda hållen”. Någon gång kan man minnas fel, fyllt i fel, blandat ihop flera olika resor etc. Men ibland händer väl också att man inte fyller i någon sådan alls för att man glömt bort just den resan. För de allra flesta brukar det där jämna ut sig. Undantaget då nån som systematiskt ägnar sig åt fusk. Sånt ska beivras!

Jag tror inte Juholt är nån fuskare men slarvar ibland som väl de flesta gör som har mycket sånt här och har uppåt 200 resdagar om året.

Men summa summarum: motiverar det här detta jättelika mediedrev? Alls icke. Men Juholts inre fiender - få blir valda till ledare utan att ha några sådana - har tagit chansen att elda på här för att om möjligt få bort honom som partiledare. På den punkten har han varit aningslös och inte riktigt förstått att han också har fiender - och i några fall sannolikt har dem även i sin omedelbara närhet. Han skulle tidigare förstått att vissa gärna hugger honom i ryggen – och drar sig inte heller för att sprida felaktiga uppgifter till media – vid minsta chans. Men redan i Machiavellis "Fursten" lärde vi oss att "fursten är dödlig" och att ingen furste överlever i längden utan en bra stab där också "sanningsägare" tillåts ingå.

Samtidigt är det sorgligt att se hur detta en gång så fina och breda folkrörelseparti nu tillåtit att dess "infrastruktur" förfallit svårt och att oviljan/oförmågan att "hålla ihop rörelsen" tilltagit på ett oroande stort sätt. Partiets runt 100 000 medlemmar och 2 miljoner väljare förtjänar bättre än så här!

Självklart ska den som gör en tabbe, erkänna det – sedan också rätta till det. Och systematiskt fusk ska beivras. Men mediedrev som lite för mycket kokar soppa på en spik, bygger på usel faktakoll och källkritik borde heller inte få lyckas. Då missbrukar de sin egen roll som seriös granskare av makten.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Det skulle inte bli helt förvånad om S-partiets verkställande utskott-möte med Juholt den 14 oktober visar sig ta en helt annan vändning än vad utanför lokalerna häckande journalister tror. Detta förutsatt då att Juholt själv orkar stå emot mediernas "torktumlare".

Kommentar: Fredag eftermiddag (14/10): Juholt sitter kvar,har VUs fortsatta förtroende. Överåklagaren lägger ner sin utredning om Juholts boersättning. Blir inget åtal mot Juholt för brott bl a p g a att det faktiskt inte finns reglerat i Riksdagsförvaltningens riktlinjer om vad som gäller för sambos boende i en riksdagsledamots övernattningslägenhet och uppsåt därför heller inte går att styrka. Förvånad, någon? Nä, och mediedrevet fick fel och visade sig ha gjort dålig research och usel källkontroll.
/Robert Bj

Partiledardebatten den 12 oktober - Juholt gjorde en stark insats

Observerat och värderat:

Men tanke på den press som Juholt är utsatt för så var han mycket bra i partiledardebatten i riksdagen den 12 oktober. Reinfeldt var ur balans, han blir uppenbarligen klart störd när han utmanas hårt!

Bra gjort av Juholt att han orkade vara så offensiv i detta läge. Särskilt med tanke på att han i detta sitt så utsatta läge nog inte haft så mycket stöd och hjälp av ett just nu rätt vilset fungerande kansli och sannolikt nödgats sköta sina förberedelser inför debatten praktiskt taget helt själv. Starkt gjort att då orka samla ihop sig som Håkan Juholt gjorde!

En starkt insats i debatten var därtill rimligen hans enda chans – ihop med ett för honom positivt besked rörande åklagarens utredning om hans boersättnings-tabbe – att överleva som s-partiledare. (Åklagarens utredning om det här är väl klar först om några veckor?)

Verkligheten där ute för vanligt folk inför den här partiledardebatten är ju att Reinfeldts politik varken gjort att arbetslöshet eller utanförskap har minskat. I stället har antalet unga som förtidspensioneras ökat med 37 procent och Fas 3 är i dag en större arbetsgivare än Volvo

Möjligen borde Juholt på den här punkten ha kunnat köra ännu lite hårdare med massarbetslösheten (8% öppen arbetslöshet). Kunnat jaga Reinfeldt mer för med siffrorna om den växande långtidsarbetslösheten, att sysselsättningsgraden faktiskt inte ökat alls mellan 2006och 2011. Alltså att andelen vuxna svenskar i arbetskraften - förvärvsfrekvensen - är fortsatt låga 67 procent, nu som år 2006. Lite av detta kom upp först i Juholts replikväxling med utbildningsministern och fp-ledaren Jan Björklund i den andra fiolroll han kom att spela i den här partiledardebatten.

Men som helhet en imponerande stark insats av den i media så hårt trängde Håkan Juholt.

Men för framtiden – oavsett om Juholt eller möjligen någon annan är S-ledare då – så måste en valvinnande s-opposition kunna ge ett trovärdigt svar på följande tre jobbfrågor inför valet 2014:

Varför ska det vara omöjligt att låta 50 000 långtidsarbetslösa få ett jobb inom kommuner, landsting och ideella organisationer (social arbetsmarknad) under villkor som fack och arbetsgivare kommer överens om?

Varför ska det vara omöjligt att garantera varje ung människa under 26 år rätt till ett jobb, en aktiv åtgärd eller en utbildning, inom en månad efter att ha anmält sig arbetslös?

Varför skulle det vara omöjligt att - på några års sikt - pressa tillbaka den öppna arbetslösheten ner under tre procent?

Saknade det här i partiledardebatten den 12 oktober. Klarar inte S att trovärdigt börja svara på de här tre frågorna, så förtjänar, menar jag, S inte att vinna nästa val hösten 2014! Men just nu måste - i ärlighetens namn - konstateras att socialdemokraterna som parti är för "svajigt" och brister i självförtroende och program för att kunna sägas vara helt regeringsfäigt. Det måste man se till att bli senast till våren 2013 (jfr partikongress i april 2013) för att en reell chans att vinna valet i september 2014. Annars blir det inte åtta utan tolv år med Reinfeldt!

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blog.spot.com

Kommentarer om Juholt och förundersökningen om bobidraget

Hur märkligt det än kan synas tycker jag att Håkan Juholt har all anledning att välkomna den förundersökning som nu inleds mot honom om misstänkt bedrägeri. Lika bra att det klargörs av en åklagare i en utredning!

Jag tror faktiskt inte Juholt är en någon medveten fifflare. Vore han det, skulle han väl inte vara så dum att han öppet i media berättar om sitt samboförhållande med Åsa i Västertorp samtidigt som han medvetet fuskar med ersättningen för dubbelt boende. Jag tror bara han tagit ut det han tidigare kunde och hade rätt att ta ut för sitt dubbla boende via riksdagsförvaltningen men nu i det nya läget inte tänkt på att när han flyttar ihop med sin sambo inte längre har rätt till hel utan bara halv ersättning för sitt vardagsboende under riksdagssessionerna i Stockholm i lyan Västertorp.

Riksdagsförvaltningen har - vad jag förstått - själv medgett att det där inte är klart skrivet i regelverket utan bara är underförstått att det i sådana fall bara ska betalas ut halv, inte hel ersättning för dubbelt boende. Ok, jag tycker han borde förstått det ändå men nu är det som det är. Förundersökningen får klargöra läget en gång för alla.

Resultatet av förundersökningen – och Juholt är inte precis den första eller den sista politiker som blir föremål för en sådan - nu ställer saken på sin spets och lägger ett bra underlag för om schabblet med riksdagsersättningen för hans bostad i Stockholm är straffbart eller inte, vilket vore välgörande.

Lösa, ibland insinuanta och svårbemötta påståenden om att Juholt har gjort en medveten kriminell handling blir efter en grundlig undersökning och en möjlig nedlagd utredning då rimligen svårare att sprida. En annan sak är sedan att det alls icke är givet att rubrikerna vid en nedlagd undersökning skulle bli ens hälften så stora och så många färre som de nu varit de senaste dagarna.

Aftonbladet har t ex i flera dagar stött sig mot anonyma källor som hävdar att Juholt var utsatt för någon slags intern revision i det egna partiet och i samband med denna uppmärksammades på att det bostadsbidrag som kvitterats ut var felaktigt.
Men alla som, enligt tidningen, utpekats för att de skulle ha påpekat detta för Juholt har, liksom Juholt själv, förnekat saken. Kategoriskt, entydigt. Innan tidningen förmår presentera mer trovärdiga bevis för sina braskande rubriker får det i denna del betraktas som ett soppkokande på en spik.

Håkan Juholt är, som sagt, inte heller varken den förste eller siste politiker som blir föremål för en sådan här utredning.

Det här betyder inte alls, som jag ser det, att Juholt är fri från varken en felaktig handling eller ansvar. Den socialdemokratiske partiledaren har gjort en uppenbar tabbe och det finns många som är besvikna.

Det finns många som undrar hur det har kunnat gå så här snett. Men när det nu träder fram fler riksdagsledamöter (med sambos) som säger sig ha gjort samma fel som Juholt och fått för mycket ersättning, så kan nog tydligheten i de regler som ska följas och blanketter som ska fyllas i diskuteras.

Det kan möjligen vara en förklaring, men är ändå inte mycket till försvar. Blir Juholt föremål för åtal och fälld är han mycket illa ute. Då måste han avgå. Nu blöder han och det finns många – bland journalister och andra (hans motståndare inte minst!)- som nu känner vittringen av ännu mera blod.

Dock får vi nu avvakta förundersökningen och sansa oss lite innan vi alltför kategoriskt pratar om kriminalitet och så. Och kanske inse också att inte precis allt som skrivs i kvällspressen med nödvändighet är den enda källklara sanningen.

Däremot går det inte komma ifrån – hur det än går med frågan om eventuellt åtal eller nedlagt sådant – det nu skedda har skadat partiledarens och socialdemokraternas trovärdighet. Sett i vanliga medborgares ögon. Och det i sin tur kommer säkert att märkas i förtroendesiffrorna i olika mätningar den närmaste tiden.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

PS. De som känner Juholt säger att han inte är girig, utan är en person som brukar vilja göra rätt för sig. Därför tror de inte heller han heller nu med något uppsåt – uppsåt är den springande punkten här vid förundersökningen – skulle velat sko sig. Ändå: en tabbe har han gjort. Hur svår återstår att juridiskt värdera men moraliskt har han gjort fel. Oavsett sedan om nu regelverket kring det här varit suddigt och han slarvat med att ta reda på hur det “suddiga” ska tolkas så att man “gör rätt för sig”. Sannolikt har han inte heller haft rådgivare som hjälpt honom är medan tid var, och kanske inte brytt sig nog mycket heller att skaffa sig sådana. Glömt regeln att varje "furste" (Macchiavelli) behöver en eller flera slavar på triumfvagen som säger att "fursten är dödlig", Alla ledare behöver sina "kärleksfulla kritiker" som har modet att även säga de obehagliga sanningarna.

Juholt och läget för svensk socialdemokrati

Observerat och värderat:

Man kan ha många funderingar om de senaste veckornas händelser – om den svaga budgetprocessen innan svenska socialdemokratiska partiet ändå fick fram en anständig men ingalunda någon lysande budgetmotion och om partiledaren Håkan Juholt “dribblande” med boersättningen från riksdagen för sitt dubbelboende och att S inte deltog i Agendas partiledardebatt söndagen den 9 oktober.

Den är inte utan att man kommer att tänka på ett klassiskt citat från 1600-talets gamle kanslern Axel Oxenstierna: "Min son om du visste med hur lite visdom världen styrs”. Allt oftare nödgas man tänka på detta faktum. Det gäller Håkan Juholt, skuggfinansminister Tommy Waidelich och många, många andra. I än högre grad – efter som de regerar landet - också om en regering Reinfeldt som administrerar en massarbetslöshet men invaggat folk i att tro – också på grund av en för svag opposition – att detta går det inte att göra så mycket åt. Och som nu, i spåren av den senaste veckans politiska händelser i Sverige, oförtjänt men ändå kan få chansen hösten 2014 att regera fyra år till. Inte för att regeringens prestationer bedöms som bra utan för att oppositionen inte inger tillräckligt förtroende för att väljarna ska tycka att nu borde socialdemokraterna få ta över.

I stället för att vara ett starkt oppositionsalternativ, i en tid som formligen skriker efter något mer än kvartalskapitalistisk förvaltning, lyckas socialdemokraterna – trots hård intern kritik - inte riktigt att åstadkomma en skuggbudget med särskilt mycket av andra färdriktningar än regeringen Reinfeldts. OK, lite bättre är oppositionens alternativ men alls icke så bra som man kunde ha förväntat sig – och som vore mera i linje med vad massarbetslöshetens svåra läge och trohet mot fattade s-kongressbeslut kräver.

Håkan Juholt har de senaste dagarna löpt gatlopp i särskilt kvällspressen och fått utstå hård kritik för att under flera år ha låtit medborgarna betala också hans ”kulbos” (sambos) hyra. Trots att regelverket är klart att bor en sambo i riksdagsledamotens Stockholms-bostad så betalas bara halva hyreskostnaden av riksdagen för den bostad som är knuten till uppdraget i Stockholm. Må sedan vara att det nu visar sig att även andra riksdagsledamöter i andra partier även tagit ut helt och inte halvt bostadsbidrag från riksdagen i liknanden fall. Fel är fel, lika fullt. Det här exploderade i kvällspressen bara dagarna efter att s-riksdagsgruppen efter många prövningar och en beredningsprocess som lämnade en hel del övrigt att önska kring den till slut möjligen nöjaktiga men ingalunda lysande god skuggbudgetmotion. Tyvärr blev det inte bättre av den ekonomisk-politiske talespersonen Tommy Waidelich valhänta och med bristande självförtroende genomförda framträdande i radio-ekots lördagsintervju den 8 oktober om socialdemokraternas skuggbudget till regeringen.

Av den framtidstro och optimism som strålade över socialdemokratiska partiet efter Juholts kongressval-tal och senare i vår och sommar från folktalaren Håkan Juholt är åtminstone för stunden nära nog helt bortspelat. Återstår att se om det förlorade förtroendet går att återvinna för hans och partiets del.

Inte blev det heller bättre när socialdemokraterna – ihop med vänsterpartiet – bestämde sig för att inte ställa upp i söndagen den 9 oktobers partiledardebatt i SVTs Agenda, med hänvisning till att man vägrar dela sida i studion med högerpopulistiska Sverigedemokraterna, SD och partiets ledare Jimmie Åkesson. Genom att utebli där, så lämnade man fältet fritt för regeringens fyra partier ihop med miljöpartiet och SD i stället för att ta debatten i studion. Ett taktiskt sett diskutabelt beslut. Milt uttryck.

Summerat innebär det här att en bild tonar fram av ett parti – fortfarande kanske störst i opinionen (?), osäkert – som lider av dåligt självförtroende och inte riktigt verkar veta hur man för en konsekvent och bland väljare och medborgare förtroendeskapande politisk linje. Den fristående kolumnisten och författaren – skriver ofta klokt - Lena Andersson krönika i Dagens Nyheter lördagen den 8 oktober hade sina klara poänger när hon beskrev socialdemokraterna som ett parti utan självförtroende som nu mest uppträder som ett släpankare som på sin höjd orkar bromsa regeringens politik men själv inte förmår, vill och orkar driva en klar, egen linje och tydligt alternativ till den borgerliga alliansregeringens politik.

En som agerar så, tenderar att aldrig vinna några matcher utan mest vara nöjd med att komma ut som god tvåa. Och det duger inte för den som vill vinna politiska val.

Okej för att Håkan Juholt nu till vissa delar är offer för det allt hårdare svenska personfixerade medieklimatet och socialdemokratiska partiet för medialiseringen av hela vårt politiska klimat. Men Håkan Juholt som tidigare mångårig journalist borde förstå detta – och vad som händer när media tycker sig ha fått korn på ett byte.

Nu mals Håkan Juholt ner inför våra ögon i media. OK, Juholt har visserligen chanser ännu att överleva. Men frågan är om han och partiet överlever i sina egna väljares ögon? Det är en nog lite mera öppen fråga! I nuläget.

Senast till kongressen i april 2013 måste rätt många frågetecken och tveksamheter om partiets ledning och politik ha retts ut och förtroendet ha återskapats. Om inte, så räcker en aldrig så lysande valspurt inte särskilt långt. Då blir det fyra år till med Reinfeldt, trots att många annars börjat bli hjärtligt trötta på en regering som mest bara administrerar och struntar i att massarbetslösheten nu biter sig fast och klassklyftorna växer i vårt en gång så fina folkhem. I normalfallet borde däremot chansen vara något mer än 50 procentig för ett maktskifte hösten 2014. Men vem vet nu?

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Nobelpriset till Tomas Tranströmer - äntligen!

Synnerligen välförtjänt får svensken Tomas Tranströmer – en av världens bästa lyriker – nu nobelpriset i litteratur. Det var på tiden!

Jag har läst en hel del av honom och gillar honom skarpt som lyriker; har ett lysande språk och så. Han är känd bland litteraturkännare – också i USA och i andra delar av världen. Redan den tidigare ryske författaren Josef Brodsky hyllade – när han fick nobelpriset i litteratur – Tranströmer som en mästare och föredöme. Så det var på tiden att han fick det nu! Borde fått den före Brodsky, karibien-övärldens fina poet D. Walcott, Seamys Heaney och en del andra som hyllat Tranströmer.

Här ett par bra Tranströmare:
"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta
som bara kan hittas av den som gått vilse."

Hur hans dikt Schubertiana hämtar jag följande strof:

"Människohjärnans ändlösa vidder är hopskynklade till en knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan på just
den laga i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvarton,flyger under sex veckor
över två kontinenter, styr mot denna försvinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska
vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien av vännerna kallad
"Svampen",som med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse."


Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Till slut ett s-budgetalternativ men processen kunde skötts bättre

(Publicerad i Dagbladet 6 oktober 2010 m fl)

Observerat och värderat:en till slut hygglig budgetmotion från S

Efter en något – milt uttryckt – klantig beredningsprocess i den socialdemokratiska riksdagsgruppen och dess kansli är nu så Juholts och Waidelichs första riktiga budgetmotion klar och har till slut vunnit även s-riksdagsgruppens och beslutande partiorgans godkännande.

Bra så. Men för partiledning och kansli finns nog en och annan lärdom att dra av en process som kunde skötts bättre. Framför allt när det gäller tydligheten om kongressbeslut är inga “rundningsmärken” utan ska respekteras. Ingen tvekan får i processandet tillåtas råda på den punkten. Så har tyvärr inte riktigt varit fallet exempelvis när det gäller a-kassan, en central del i partiets generella välfärdspolitik och när det gäller att bygga broar mellan olika jobbanställningar. Här har partiets högsta ledning uppträtt lite svajigt innan man till slut landade rätt efter stundtals rätt hårda diskussioner i riksdagsgruppen.

Men ett parti som under de senaste fyra – fem åren uppvisat ett sviktande självförtroende – som S gjort – har inte sällan en tendens att bli för ängsligt och våga för lite i avgörande, skarpa lägen. Till exempel när linjedragningarna ska göras i partiets alternativa ekonomiska motion till en sittande regerings. Velas det då för mycket också kring tidigare gjorda och fram till nästa kongress gällande kongressbeslut, så sprider sig snabbt en osäkerhet om “vad partiet vill” också i andra frågor. Då krävs en och annan “ordningsman” – partisekreterare och andra – som kliver in och klargör: Visst kan ni göra så här, tubba på ett och annat kongressbeslut. Men då ska ni vara medvetna om att då har ni inte partiet med er. Precis som S meste partisekreterare Sten Andersson kunde göra. Det är en nödvändighet för att värna och vårda den interna partidemokratin och respekten för fattade kongressbeslut.

Somliga tycker måhända att det inte är “modernt” och inte hör hemma i de snabba förändringarnas och PR-nissarnas värld. Men ett politiskt parti är inget företag, utan en folklig sammanslutning av likasinnade på samma idégrund och förutsätter respekt för interndemokratiska processer och beslut. Den som hyser förakt för sådant och inte förstår att bara extraordinärt goda argument någon enstaka gång kan tillåta avsteg från fattade kongressbeslut borde nog syssla med annat än politik. Det gäller såväl politiskt förtroendevalda som tjänstemän anställda i partiers riksdagskanslier etc. Politik är en förtroendebransch, och förtroende tar tid att bygga upp och går rasande fort att rasera.

Gott så kan då tyckas att socialdemokraterna nu till slut ändå klargör att kongressbeslutet om t ex a-kassan ligger fast och att steg nu tas mot a-kassans (nu bland de sämsta i Europa) restaurering (höjt tak till 910 kr i högsta dagpenning) i partiets budgetmotion. Samma sak med förverkligandet av löftet att straffbeskattningen på pensioner – är uppskjuten lön – nu ska börja plockas bort i ett första steg med någon hundralapp mer månad och till en totalkostnad på drygt 2 miljarder kr. Också på den punkten fanns i beredningsprocessen länge oklarheter och väl snåla testballonger.

Nu har detta dock rättats till. Bra – tillräckligt?, kan diskuteras – är också att det i budgetförslaget (s) finns en satsning på 8 700 fler platser på högskolorna, liksom på fler platser på komvux, folkhögskolor och gymnasiet; totalt totalt 57 400 sådana platser. Kommunerna ska också ska tvingas satsa mer på skolor i områden med sociala problem. Det är bra. Rejäla satsningar på utbildning och kompetenslyft ligger väl i linje med Juholts credo i hans tal om “värdeburen tillväxt”, precis samma sak gäller de mersatsningar som görs på byggande och underhåll av vår allt mera nedgångna transportinfrastruktur. Detsamma gäller IT-området där vi nu på senare börjat tappa lite av det försprång vi tidigare haft. Klimatinvesteringarna måste också bli större än regeringens alltför magra sådana.

Det är också fördelningspolitiskt och ekonomiskt rationellt att som S nu gör att vilja halvera det som man får dra av för rot (byggreparationer etc) och rut (hushållsnära tjänster). Detta till maximalt 25 000 kronor per person och år.
Samma tak för Rut-städavdraget och att det ska begränsas till att gälla bara barnfamiljer och pensionärer. Rutavdraget har visat sig användas av främst välbeställda personer med 75 procent av alla normala användare bara har högst 5 000 kr per person och år i avdrag. Så 25 000 kr som tak är väl högt satt. De välbeställda storanvändarna borde klara av att betala för sådana sysslor utan att staten subventionerar dem genom avdrag på skatten.

De sparade pengarna som även S lägger på rut, om än i mindre grad än borgarna, skulle göra bättre nytta inom vården och äldreomsorgen. Visserligen har rut gjort att en del äldre fått hjälp. Men många av dem skulle ha nytta av en mer omfattande och kvalitativt höjd kommunal hemtjänst.

Rotavdrag är i mångt och mycket en metod för att parera konjunkturer. Rot kan trappas ned när konjunkturen sedan blir bättre. Men också hyreshusbeståndet borde omfattas av rotavdraget och då även gälla för energi- och klimatförbättringar.

Så till slut hamnade s-budgetalternativet ändå hyggligt rätt, trots en del felgrepp på vägen dit. Men S och Håkan Juholt har inte råd att slarva bort sin profil som ett parti som vill bekämpa nuvarande massarbetslöshet och som socialt ansvarstagande genom bra trygghetssystem som är finansierade med skatter på minst dagens och på lite sikt något högre nivå.

S ska inte överdrivet ängsligt bara snegla på finansminister Anders Borg och för långt anamma deras politik. För gör man det för mycket, så framstår S – vid en jämförelse med Borg och Reinfeldt - då bara som en gradskillnad, inte en artskillnad. Och med en sådan ängslig linje blir man sannolikt bara tvåa också i nästa riksdagsval. Då ökar risken för att det kan bli fyra år till med Reinfeldt och Borg vid rodret.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. I en del avseenden är den här s-budgetmotionen sämre än partiets valårsbudget från 2010. Det gäller t ex det höjda a-kassetaket (kravet då var höjt tak till 950 kr, men är nu "bara" 910 kr i högsta dagpenning. Men även för förbättringen av sjukpenningen var höjningen större i valbudgeten 2010 än den är nu i budgetmotionen. Så i dessa avseenden är budgetmotionen nu sämre än den var 2010 inför valet.

Och med tanke på att förslaget nu om Rut är ett brott mot kongressbeslutet – och även är problematisk i förhållande till verkligheten – så blev begränsningen av Rut till 25 tusen per person och år väl högt satt. Hade räckt med kanske 10 000 kr/pers. eller max 25 000 per hushåll och år. Betänk att 75 procent av användarna bara drar max upp till 5 000 kr per person och år. Så varför göda storanvändarna så mycket då, utöver att det bryter mot kongressbeslutet? Respekten mot fattade kongressbeslut kräver att man har synnerligen goda argument om avsteg ska göras innan ett nytt kongressbeslut är taget.