Till slut ett s-budgetalternativ men processen kunde skötts bättre
(Publicerad i Dagbladet 6 oktober 2010 m fl)
Observerat och värderat:en till slut hygglig budgetmotion från S
Efter en något – milt uttryckt – klantig beredningsprocess i den socialdemokratiska riksdagsgruppen och dess kansli är nu så Juholts och Waidelichs första riktiga budgetmotion klar och har till slut vunnit även s-riksdagsgruppens och beslutande partiorgans godkännande.
Bra så. Men för partiledning och kansli finns nog en och annan lärdom att dra av en process som kunde skötts bättre. Framför allt när det gäller tydligheten om kongressbeslut är inga “rundningsmärken” utan ska respekteras. Ingen tvekan får i processandet tillåtas råda på den punkten. Så har tyvärr inte riktigt varit fallet exempelvis när det gäller a-kassan, en central del i partiets generella välfärdspolitik och när det gäller att bygga broar mellan olika jobbanställningar. Här har partiets högsta ledning uppträtt lite svajigt innan man till slut landade rätt efter stundtals rätt hårda diskussioner i riksdagsgruppen.
Men ett parti som under de senaste fyra – fem åren uppvisat ett sviktande självförtroende – som S gjort – har inte sällan en tendens att bli för ängsligt och våga för lite i avgörande, skarpa lägen. Till exempel när linjedragningarna ska göras i partiets alternativa ekonomiska motion till en sittande regerings. Velas det då för mycket också kring tidigare gjorda och fram till nästa kongress gällande kongressbeslut, så sprider sig snabbt en osäkerhet om “vad partiet vill” också i andra frågor. Då krävs en och annan “ordningsman” – partisekreterare och andra – som kliver in och klargör: Visst kan ni göra så här, tubba på ett och annat kongressbeslut. Men då ska ni vara medvetna om att då har ni inte partiet med er. Precis som S meste partisekreterare Sten Andersson kunde göra. Det är en nödvändighet för att värna och vårda den interna partidemokratin och respekten för fattade kongressbeslut.
Somliga tycker måhända att det inte är “modernt” och inte hör hemma i de snabba förändringarnas och PR-nissarnas värld. Men ett politiskt parti är inget företag, utan en folklig sammanslutning av likasinnade på samma idégrund och förutsätter respekt för interndemokratiska processer och beslut. Den som hyser förakt för sådant och inte förstår att bara extraordinärt goda argument någon enstaka gång kan tillåta avsteg från fattade kongressbeslut borde nog syssla med annat än politik. Det gäller såväl politiskt förtroendevalda som tjänstemän anställda i partiers riksdagskanslier etc. Politik är en förtroendebransch, och förtroende tar tid att bygga upp och går rasande fort att rasera.
Gott så kan då tyckas att socialdemokraterna nu till slut ändå klargör att kongressbeslutet om t ex a-kassan ligger fast och att steg nu tas mot a-kassans (nu bland de sämsta i Europa) restaurering (höjt tak till 910 kr i högsta dagpenning) i partiets budgetmotion. Samma sak med förverkligandet av löftet att straffbeskattningen på pensioner – är uppskjuten lön – nu ska börja plockas bort i ett första steg med någon hundralapp mer månad och till en totalkostnad på drygt 2 miljarder kr. Också på den punkten fanns i beredningsprocessen länge oklarheter och väl snåla testballonger.
Nu har detta dock rättats till. Bra – tillräckligt?, kan diskuteras – är också att det i budgetförslaget (s) finns en satsning på 8 700 fler platser på högskolorna, liksom på fler platser på komvux, folkhögskolor och gymnasiet; totalt totalt 57 400 sådana platser. Kommunerna ska också ska tvingas satsa mer på skolor i områden med sociala problem. Det är bra. Rejäla satsningar på utbildning och kompetenslyft ligger väl i linje med Juholts credo i hans tal om “värdeburen tillväxt”, precis samma sak gäller de mersatsningar som görs på byggande och underhåll av vår allt mera nedgångna transportinfrastruktur. Detsamma gäller IT-området där vi nu på senare börjat tappa lite av det försprång vi tidigare haft. Klimatinvesteringarna måste också bli större än regeringens alltför magra sådana.
Det är också fördelningspolitiskt och ekonomiskt rationellt att som S nu gör att vilja halvera det som man får dra av för rot (byggreparationer etc) och rut (hushållsnära tjänster). Detta till maximalt 25 000 kronor per person och år.
Samma tak för Rut-städavdraget och att det ska begränsas till att gälla bara barnfamiljer och pensionärer. Rutavdraget har visat sig användas av främst välbeställda personer med 75 procent av alla normala användare bara har högst 5 000 kr per person och år i avdrag. Så 25 000 kr som tak är väl högt satt. De välbeställda storanvändarna borde klara av att betala för sådana sysslor utan att staten subventionerar dem genom avdrag på skatten.
De sparade pengarna som även S lägger på rut, om än i mindre grad än borgarna, skulle göra bättre nytta inom vården och äldreomsorgen. Visserligen har rut gjort att en del äldre fått hjälp. Men många av dem skulle ha nytta av en mer omfattande och kvalitativt höjd kommunal hemtjänst.
Rotavdrag är i mångt och mycket en metod för att parera konjunkturer. Rot kan trappas ned när konjunkturen sedan blir bättre. Men också hyreshusbeståndet borde omfattas av rotavdraget och då även gälla för energi- och klimatförbättringar.
Så till slut hamnade s-budgetalternativet ändå hyggligt rätt, trots en del felgrepp på vägen dit. Men S och Håkan Juholt har inte råd att slarva bort sin profil som ett parti som vill bekämpa nuvarande massarbetslöshet och som socialt ansvarstagande genom bra trygghetssystem som är finansierade med skatter på minst dagens och på lite sikt något högre nivå.
S ska inte överdrivet ängsligt bara snegla på finansminister Anders Borg och för långt anamma deras politik. För gör man det för mycket, så framstår S – vid en jämförelse med Borg och Reinfeldt - då bara som en gradskillnad, inte en artskillnad. Och med en sådan ängslig linje blir man sannolikt bara tvåa också i nästa riksdagsval. Då ökar risken för att det kan bli fyra år till med Reinfeldt och Borg vid rodret.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. I en del avseenden är den här s-budgetmotionen sämre än partiets valårsbudget från 2010. Det gäller t ex det höjda a-kassetaket (kravet då var höjt tak till 950 kr, men är nu "bara" 910 kr i högsta dagpenning. Men även för förbättringen av sjukpenningen var höjningen större i valbudgeten 2010 än den är nu i budgetmotionen. Så i dessa avseenden är budgetmotionen nu sämre än den var 2010 inför valet.
Och med tanke på att förslaget nu om Rut är ett brott mot kongressbeslutet – och även är problematisk i förhållande till verkligheten – så blev begränsningen av Rut till 25 tusen per person och år väl högt satt. Hade räckt med kanske 10 000 kr/pers. eller max 25 000 per hushåll och år. Betänk att 75 procent av användarna bara drar max upp till 5 000 kr per person och år. Så varför göda storanvändarna så mycket då, utöver att det bryter mot kongressbeslutet? Respekten mot fattade kongressbeslut kräver att man har synnerligen goda argument om avsteg ska göras innan ett nytt kongressbeslut är taget.
Observerat och värderat:en till slut hygglig budgetmotion från S
Efter en något – milt uttryckt – klantig beredningsprocess i den socialdemokratiska riksdagsgruppen och dess kansli är nu så Juholts och Waidelichs första riktiga budgetmotion klar och har till slut vunnit även s-riksdagsgruppens och beslutande partiorgans godkännande.
Bra så. Men för partiledning och kansli finns nog en och annan lärdom att dra av en process som kunde skötts bättre. Framför allt när det gäller tydligheten om kongressbeslut är inga “rundningsmärken” utan ska respekteras. Ingen tvekan får i processandet tillåtas råda på den punkten. Så har tyvärr inte riktigt varit fallet exempelvis när det gäller a-kassan, en central del i partiets generella välfärdspolitik och när det gäller att bygga broar mellan olika jobbanställningar. Här har partiets högsta ledning uppträtt lite svajigt innan man till slut landade rätt efter stundtals rätt hårda diskussioner i riksdagsgruppen.
Men ett parti som under de senaste fyra – fem åren uppvisat ett sviktande självförtroende – som S gjort – har inte sällan en tendens att bli för ängsligt och våga för lite i avgörande, skarpa lägen. Till exempel när linjedragningarna ska göras i partiets alternativa ekonomiska motion till en sittande regerings. Velas det då för mycket också kring tidigare gjorda och fram till nästa kongress gällande kongressbeslut, så sprider sig snabbt en osäkerhet om “vad partiet vill” också i andra frågor. Då krävs en och annan “ordningsman” – partisekreterare och andra – som kliver in och klargör: Visst kan ni göra så här, tubba på ett och annat kongressbeslut. Men då ska ni vara medvetna om att då har ni inte partiet med er. Precis som S meste partisekreterare Sten Andersson kunde göra. Det är en nödvändighet för att värna och vårda den interna partidemokratin och respekten för fattade kongressbeslut.
Somliga tycker måhända att det inte är “modernt” och inte hör hemma i de snabba förändringarnas och PR-nissarnas värld. Men ett politiskt parti är inget företag, utan en folklig sammanslutning av likasinnade på samma idégrund och förutsätter respekt för interndemokratiska processer och beslut. Den som hyser förakt för sådant och inte förstår att bara extraordinärt goda argument någon enstaka gång kan tillåta avsteg från fattade kongressbeslut borde nog syssla med annat än politik. Det gäller såväl politiskt förtroendevalda som tjänstemän anställda i partiers riksdagskanslier etc. Politik är en förtroendebransch, och förtroende tar tid att bygga upp och går rasande fort att rasera.
Gott så kan då tyckas att socialdemokraterna nu till slut ändå klargör att kongressbeslutet om t ex a-kassan ligger fast och att steg nu tas mot a-kassans (nu bland de sämsta i Europa) restaurering (höjt tak till 910 kr i högsta dagpenning) i partiets budgetmotion. Samma sak med förverkligandet av löftet att straffbeskattningen på pensioner – är uppskjuten lön – nu ska börja plockas bort i ett första steg med någon hundralapp mer månad och till en totalkostnad på drygt 2 miljarder kr. Också på den punkten fanns i beredningsprocessen länge oklarheter och väl snåla testballonger.
Nu har detta dock rättats till. Bra – tillräckligt?, kan diskuteras – är också att det i budgetförslaget (s) finns en satsning på 8 700 fler platser på högskolorna, liksom på fler platser på komvux, folkhögskolor och gymnasiet; totalt totalt 57 400 sådana platser. Kommunerna ska också ska tvingas satsa mer på skolor i områden med sociala problem. Det är bra. Rejäla satsningar på utbildning och kompetenslyft ligger väl i linje med Juholts credo i hans tal om “värdeburen tillväxt”, precis samma sak gäller de mersatsningar som görs på byggande och underhåll av vår allt mera nedgångna transportinfrastruktur. Detsamma gäller IT-området där vi nu på senare börjat tappa lite av det försprång vi tidigare haft. Klimatinvesteringarna måste också bli större än regeringens alltför magra sådana.
Det är också fördelningspolitiskt och ekonomiskt rationellt att som S nu gör att vilja halvera det som man får dra av för rot (byggreparationer etc) och rut (hushållsnära tjänster). Detta till maximalt 25 000 kronor per person och år.
Samma tak för Rut-städavdraget och att det ska begränsas till att gälla bara barnfamiljer och pensionärer. Rutavdraget har visat sig användas av främst välbeställda personer med 75 procent av alla normala användare bara har högst 5 000 kr per person och år i avdrag. Så 25 000 kr som tak är väl högt satt. De välbeställda storanvändarna borde klara av att betala för sådana sysslor utan att staten subventionerar dem genom avdrag på skatten.
De sparade pengarna som även S lägger på rut, om än i mindre grad än borgarna, skulle göra bättre nytta inom vården och äldreomsorgen. Visserligen har rut gjort att en del äldre fått hjälp. Men många av dem skulle ha nytta av en mer omfattande och kvalitativt höjd kommunal hemtjänst.
Rotavdrag är i mångt och mycket en metod för att parera konjunkturer. Rot kan trappas ned när konjunkturen sedan blir bättre. Men också hyreshusbeståndet borde omfattas av rotavdraget och då även gälla för energi- och klimatförbättringar.
Så till slut hamnade s-budgetalternativet ändå hyggligt rätt, trots en del felgrepp på vägen dit. Men S och Håkan Juholt har inte råd att slarva bort sin profil som ett parti som vill bekämpa nuvarande massarbetslöshet och som socialt ansvarstagande genom bra trygghetssystem som är finansierade med skatter på minst dagens och på lite sikt något högre nivå.
S ska inte överdrivet ängsligt bara snegla på finansminister Anders Borg och för långt anamma deras politik. För gör man det för mycket, så framstår S – vid en jämförelse med Borg och Reinfeldt - då bara som en gradskillnad, inte en artskillnad. Och med en sådan ängslig linje blir man sannolikt bara tvåa också i nästa riksdagsval. Då ökar risken för att det kan bli fyra år till med Reinfeldt och Borg vid rodret.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. I en del avseenden är den här s-budgetmotionen sämre än partiets valårsbudget från 2010. Det gäller t ex det höjda a-kassetaket (kravet då var höjt tak till 950 kr, men är nu "bara" 910 kr i högsta dagpenning. Men även för förbättringen av sjukpenningen var höjningen större i valbudgeten 2010 än den är nu i budgetmotionen. Så i dessa avseenden är budgetmotionen nu sämre än den var 2010 inför valet.
Och med tanke på att förslaget nu om Rut är ett brott mot kongressbeslutet – och även är problematisk i förhållande till verkligheten – så blev begränsningen av Rut till 25 tusen per person och år väl högt satt. Hade räckt med kanske 10 000 kr/pers. eller max 25 000 per hushåll och år. Betänk att 75 procent av användarna bara drar max upp till 5 000 kr per person och år. Så varför göda storanvändarna så mycket då, utöver att det bryter mot kongressbeslutet? Respekten mot fattade kongressbeslut kräver att man har synnerligen goda argument om avsteg ska göras innan ett nytt kongressbeslut är taget.
posted by rbjorkenwall at 3:01 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home