Om regeringen Reinfeldt, S och om politiken i stort
Observerat om regeringen Reinfeldt, om S och om politiken i stort just nu i Sverige:
Med regeringen Reinfeldts besked att det på grund av oron i världsekonomin inte blir några stora skattesänkningar eller utgiftsökningar, ställs denna S-märkta inställning inför sitt avgörande. Plötsligt försvinner nämligen ett på förhand bedömt reformutrymme för firma Juholt & Waidelich när regeringen väljer att inte lägga fram ett nytt jobbskatteavdrag. De 12-15 miljarder som detta skulle kosta kan alltså inte användas till andra, betydligt mer angelägna reformer. Det finns ju inte längre något att säga nej till.
Socialdemokraterna ställs med andra ord inför vägvalet att göra som regeringen, dvs hålla igen på egna reformer, uppvisa försiktighet och godta de ramar som Moderaterna ställt upp. Eller så försöker S på allvar nu att lägga fast en egen politik utifrån egna ideologiska och ekonomiska ramar.
Det vägvalet borde inte vara jättesvårt. Men men – vågar man. För min del råder ingen tvekan om att Socialdemokraterna bör våga gå sin egen väg. Det gäller särskilt i ett läge där arbetslösheten tycks bita sig fast, ungdomsarbetslösheten är rekordhög och stora investeringar för framtiden krävs.
En realitet är att Konjunkturinstitutet bedömt att det finns ett utrymme på cirka 30 miljarder kr att genomföra reformer för under nästa år utan att den offentliga sektorn behöver låna till utgifterna.
Därtill finns det ingen anledning att i ett läge där stora behov finns, fortsätta med stora överskott i de offentliga finanserna och betala av på en statsskuld (rekordlåg, internationellt sett) som redan sjunker snabbt.
För det tredje skulle både S och politiken må väl av om inte de två stora regeringsalternativen försökte följa i varandras fotspår av rädsla för att “trampa snett”. S-partiet äventyrar därför varken ekonomi eller förtroende om man nu vågar distanserar sig lite tydligare från regeringen.
En gång kallades förre statsministern Göran Persson för HSB, Han Som Bestämmer. Fredrik Reinfeldt kan också han kallas för HSB, men då i betydelsen Han Som Backar. Efter att Moderaterna nu å regeringens vägnar har fimpat jobbskatteavdraget vore det rimligt och lämpligt om också idén med en momssänkning på hotell och restauranger lades på is. När näringsministern och c-ledaren (än så länge) Maud Olofsson kallade till presskonferens två timmar efter Moderaternas pressmöte för att berätta om Centerpartiets prioriteringar inför regeringens budgetarbete, var intresset inte riktigt längre på topp – och då har man uttryckt sig tämligen försiktigt.
Det är för övrigt ett tidens tecken att Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy kräver en internationell skatt på finanstransaktioner. Intressant är också att en av USA:s rikaste personer – Warren Buffet – i New York Times nyligen uppmanat USA:s politiker att låta de rikaste betala mer i skatt (“beskatta mig hårdare”, W. Buffett).
Visst vore det nu på flera sätt önskvärt om Håkan Juholt och den – så här långt - lite ängslige ekonomiske talesmannen Tommy Waidelich i höst orkar lägga fram ett S-budgetalternativ som är betydligt djärvare och mer kraftfullt än den minimalistiska produkt som levererades i våras.
Rejäla reformer för att pressa tillbaka arbetslösheten och kicka igång ett nytt, stort kunskapslyft bör stå på dagordningen. A-kassan och sjukförsäkringen måste börja repareras. Krafttag krävs också för att vinna trovärdighet åt ambitionen att avskaffa barnfattigdomen.
Stora resurser kommer vidare att behövas för att investera i sådant som vägar och järnvägar, forskning och miljöteknik, industriella branschprogram och högre utbildning, bostadsbyggande och välfärdens olika verksamheter.
Bara för att regeringen nu väljer att sitta still i båten, får inte oppositionen dra slutsatsen att det att också är dags att sluta ro och bara sitta still och vänta i båten. Vänta - på vaddå?
Dessutom skulle en sådan tövan och överförsiktig S-strategi knappast uppskattas av de väljare som partiet säger sig vilja vinna tillbaka. Nu gäller det att opposionen –främst S - slipar argumentationen och reder ut vad sunda statsfinanser innebär och vad reformutrymmet egentligen betyder.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Regeringen driver nu på för att sälja ut statens ägarandel i Bilprovningen. Med tanke på hur tidigare privatiseringar (Apoteken etc) av gemensam egendom har gått, finns goda skäl att ge icke godkänt på denna idé, kräva reparation och sedan se fram emot ombesiktning inom en månad.
Med regeringen Reinfeldts besked att det på grund av oron i världsekonomin inte blir några stora skattesänkningar eller utgiftsökningar, ställs denna S-märkta inställning inför sitt avgörande. Plötsligt försvinner nämligen ett på förhand bedömt reformutrymme för firma Juholt & Waidelich när regeringen väljer att inte lägga fram ett nytt jobbskatteavdrag. De 12-15 miljarder som detta skulle kosta kan alltså inte användas till andra, betydligt mer angelägna reformer. Det finns ju inte längre något att säga nej till.
Socialdemokraterna ställs med andra ord inför vägvalet att göra som regeringen, dvs hålla igen på egna reformer, uppvisa försiktighet och godta de ramar som Moderaterna ställt upp. Eller så försöker S på allvar nu att lägga fast en egen politik utifrån egna ideologiska och ekonomiska ramar.
Det vägvalet borde inte vara jättesvårt. Men men – vågar man. För min del råder ingen tvekan om att Socialdemokraterna bör våga gå sin egen väg. Det gäller särskilt i ett läge där arbetslösheten tycks bita sig fast, ungdomsarbetslösheten är rekordhög och stora investeringar för framtiden krävs.
En realitet är att Konjunkturinstitutet bedömt att det finns ett utrymme på cirka 30 miljarder kr att genomföra reformer för under nästa år utan att den offentliga sektorn behöver låna till utgifterna.
Därtill finns det ingen anledning att i ett läge där stora behov finns, fortsätta med stora överskott i de offentliga finanserna och betala av på en statsskuld (rekordlåg, internationellt sett) som redan sjunker snabbt.
För det tredje skulle både S och politiken må väl av om inte de två stora regeringsalternativen försökte följa i varandras fotspår av rädsla för att “trampa snett”. S-partiet äventyrar därför varken ekonomi eller förtroende om man nu vågar distanserar sig lite tydligare från regeringen.
En gång kallades förre statsministern Göran Persson för HSB, Han Som Bestämmer. Fredrik Reinfeldt kan också han kallas för HSB, men då i betydelsen Han Som Backar. Efter att Moderaterna nu å regeringens vägnar har fimpat jobbskatteavdraget vore det rimligt och lämpligt om också idén med en momssänkning på hotell och restauranger lades på is. När näringsministern och c-ledaren (än så länge) Maud Olofsson kallade till presskonferens två timmar efter Moderaternas pressmöte för att berätta om Centerpartiets prioriteringar inför regeringens budgetarbete, var intresset inte riktigt längre på topp – och då har man uttryckt sig tämligen försiktigt.
Det är för övrigt ett tidens tecken att Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy kräver en internationell skatt på finanstransaktioner. Intressant är också att en av USA:s rikaste personer – Warren Buffet – i New York Times nyligen uppmanat USA:s politiker att låta de rikaste betala mer i skatt (“beskatta mig hårdare”, W. Buffett).
Visst vore det nu på flera sätt önskvärt om Håkan Juholt och den – så här långt - lite ängslige ekonomiske talesmannen Tommy Waidelich i höst orkar lägga fram ett S-budgetalternativ som är betydligt djärvare och mer kraftfullt än den minimalistiska produkt som levererades i våras.
Rejäla reformer för att pressa tillbaka arbetslösheten och kicka igång ett nytt, stort kunskapslyft bör stå på dagordningen. A-kassan och sjukförsäkringen måste börja repareras. Krafttag krävs också för att vinna trovärdighet åt ambitionen att avskaffa barnfattigdomen.
Stora resurser kommer vidare att behövas för att investera i sådant som vägar och järnvägar, forskning och miljöteknik, industriella branschprogram och högre utbildning, bostadsbyggande och välfärdens olika verksamheter.
Bara för att regeringen nu väljer att sitta still i båten, får inte oppositionen dra slutsatsen att det att också är dags att sluta ro och bara sitta still och vänta i båten. Vänta - på vaddå?
Dessutom skulle en sådan tövan och överförsiktig S-strategi knappast uppskattas av de väljare som partiet säger sig vilja vinna tillbaka. Nu gäller det att opposionen –främst S - slipar argumentationen och reder ut vad sunda statsfinanser innebär och vad reformutrymmet egentligen betyder.
Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
PS. Regeringen driver nu på för att sälja ut statens ägarandel i Bilprovningen. Med tanke på hur tidigare privatiseringar (Apoteken etc) av gemensam egendom har gått, finns goda skäl att ge icke godkänt på denna idé, kräva reparation och sedan se fram emot ombesiktning inom en månad.
posted by rbjorkenwall at 2:44 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home