Clarence Clemons, Bruce Springsteen och drömmarna om ett mera hoppfullt USA

Observerat apropå saxofonisten Clemons död, Springsteen och USAs utveckling i närtid:

Häromdagen kom så nyheten att saxofonisten Clarence Clemons är död, död i sviterna av en stroke som han nyligen drabbades av. Radion spelar det vackra saxofonpartiet i Jungleland, från Bruce Springsteens suveräna “Born to Run” och man hör tonerna som varit med och format miljoner människors sätt att se på världen. Ett suveränt stycke nutidsmusik - och vilket fint soloparti där av Clemons!

I Springsteens E Street band var Clemons tenorsax en av hörnstenarna. Denne väldige man - som en gång var på väg att bli fotbollsspelare av amerikansk modell - var kanske inte någon virtuos på sitt instrument. Men han hade feeling, var en känslornas mästare, och en suverän medskaparen av ett sound som Bruce Springsteens E Street-band inte kunde vara utan. Clarence Clemons har berättat hur de två möttes i början av 70-talet en regnig och blåsig natt. Han skulle kliva in på spelstället i slitna New Jersey där Springsteen just spelade - och blåsten sög tag i dörren och lät den virvla bort längs gatan. Kvar var The Big Man´s mäktiga silhuett i dörröppningen. Och ingen kunde säga nej till hans medverkan i bandet...

Ur det långvariga samspelet mellan de två i bandet föddes och överlever bl a Clemons saxriff i “Born to Run” och i “Tenth Avenue Freeze-out, liksom i det lite vemodiga och sorgsna i “Independence Day”.

Nu när Clemons inte längre finns bland de levandes skara går det inte att komma ifrån att just Springsteen och Clemons på många sätt ihop är två musikersymboler för ett hoppfullare Amerika. Nu är saxofonisten borta. Men soundet och känslorna är kvar i våra minnen. Och silhuetten kan anas där i diset i ett Amerika som just nu förefaller gå en dyster tid (ekonomiskt-politiskt) till mötes de närmaste åren.

Återstår att se hur Springsteens E Street-band överlever utan Clarence Clemons. Och om Obama fortfarande är landets president efter nästa presidentvalscirkus om knappt ett par år. Eller om då Vita huset befolkas av en republikan med en föga optimistisk och inkrökt politisk agenda.

Robert Björkenwall:robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com