En förvaltande, lyssnande statsminister flirtar med TCO-arna
En lidelsefri, förvaltande statsminister flirtar med TCO-kollektivet
Tisdagen den 10 maj i ett sommarvarmt Stockholm talade statsminister Reinfeldt på tjänstemannaorganisationen TCOs kongress. Formell, trygg och scensäker men till innehållet just inget nytt. Han läste högt ur långtidsutredningen, lanserade begreppet ”tjänstemannabeskattningslättnad” (oj vilka ofolkliga ord som kläcks där i regeringskansliet) och berättade givetvis också om sina lyssnande resor i Sverige. Jo, han säger sig ha rest i hela landet, inte bara delar av det. Sedan konstaterade han i sitt visavi TCO-kollektivet designade tal:
”De områden där ni organiserar era medlemmar är där vi har vårt största väljarstöd”. Och just dem siktar han på att behålla som en kärntillgång på vägen att göra moderaterna till Sveriges nya, statsbärande parti efter socialdemokraterna.
Efter en väl utförd hemläxa sedan förra gångens mindre lyckade TCO-kongresstal av statsministern vet han nu att den typiske TCO-aren är en välutbildad person med rötter i arbetarklassen. Han/hon – lite oftare han än hon - bor i en villa i en mellanstor kommun. TCO-aren är i stort nöjd med sitt jobb men stressas allt oftare av att vara tillgänglig via sin iPhone-mobil, av nya jobbmail, av att helst i god tid hämta och lämna barn på dagis och att vara en bra klassförälder också. Välkända livspusselfrågor som TCO-ledningen återkommande lyfter in i debatten. Den typiske TCO-aren vill – ingår i livspusslets lösningar - ha ett starkt social- och trygghetssystem (enligt inkomstbortfallsprincipen), men gillar inte kravlösa “bidrag”. TCO-aren tror också på jämställdhet, vill ha en generös flyktingpolitik men oroar sig över de ökade klyftorna i samhället. Så ser den mytomspunna mitten – något förenklat - ut i svensk politik.
Och just den väljarkåren vill Fredrik Reinfeldt och moderaterna göra till sin permanenta väljarbas, mer så än “rikisarna” som de ju ändå alltid har kvar. Alltså talar en statsminister med m-stämpel mycket om utbildningsfrågor, om kunskapslyft och om arbetsmarknadens olika cirklar – med superarbetskraften i den inre kärnan och sedan olika yttre ringar som har gradvis allt svårare att komma in med en fot på arbetsmarknaden. En valsociologiskt smart m-statsminister talar däremot inte så mycket om jobbskatteavdraget eftersom både han och lyssnande TCO-are inser att just jobbskatteavdraget inte är lösningen på alla de långtidsarbetslösas, de funktionshindrades, nysvenskarnas (asylsökande och andra), de utförsäkrades och de många ungas svårigheter att få ett jobb, trots att sysselsättningen generellt ökar md så där 300 000 årligen i snitt. Han nöjer sig med att nämna att vi i regeringen och ni i TCOs fackliga organisationer har i grunden samman uppgift: att se till att det ska bli mer i plånboken. “Ni via lönerna och vi i regeringen via skattepolitiken”. Smart försök att säga: vi sitter båda i samma båt. Men mera oklart är vem som egentligen i huvudsak sedan ror båten.
Men så mycket mer än detta – tidigare och kommande jobbskattesänkningar; “tjänstemannabeskattningslättnader” – sägs det inte om från statsministerns sida. Mer däremot om behovet av utbildningssatsningar (men med få preciseringar) och hjälp med att bli bättre på att söka olika jobb. Om unga som inte vet vad de vill bli, om arbetsmarknadens olika cirklar med mer eller mindre svårplacerade grupper och så. Sedan inbjuder han TCO-arna till en dialog med regeringen om hur de här problemen bäst ska lösas. Men om slakten på a-kassan – hårt kritiserad av TCO – och misslyckandet med den röriga och kraftigt försämrade sjukförsäkringen är ett minfält som statsministern utviker att trampa in på. Det där är ju ingen hit om man vill behålla de TCO-grupper m-partiet tredubblat sitt stöd hos de två senaste valen. Väljargrupper som partiet tagit från socialdemokraterna; i valet 2002 röstade 39 procent av TCO-arna på S mot 26 procent i valet 2010.
Så vill Reinfeldt och M fortsätta den trenden är det klokt att prata utbildning, arbetsmarknad, lite om “tjänstemannabeskattningslättnader” (jobbskatteavdragen) och inbjuda facket till dialog om hur vi får ut fler i jobb men undvika minfälten som stör och skadar. Och just så gjorde Reinfeldt på TCO-kongressen.
Fortsätta att – som statsministern länge nu gjort – lite avmätt, självsäkert och statsmannalikt flyta ovanför “småträtor” om haveriet med de utförsäkrade och långtidssjuka, om en kraftigt nerskuren vuxenutbildning, om riskkapitalbolag som skor sig på skattebetalarnas bekostnad på ett blåögt utformat regelverk kring privatskolemarknaden, om en undermåligt underhållen järnväg som inte fungerar så fort det blir lite snö och is och om alla unga i bostadsnöd som inte kan skaffa sig ett eget tjäll av ens minsta storlek på en bostadsmarknad som bara inte fungerar. Allra minst så i växande storstadsregioner och stora universitetsorter.
Fredrik Reinfeldt flyter statsmannalikt ovanpå och Anders Borg går känslokallt på djupet i finansdepartementets tabellverk.
Tillsammans med sin parhäst, finansminister Anders Borg (djupt nersjunken i finansdepartementets tabellverk) har de två funnit en formel och en arbetsfördelning för sitt ledarskap som – för att vara Moderaterna – hittills kan sägas har varit hyggligt framgångsrikt.
Men frågan är om det håller hela vägen fram till nästa val. Ty även på innerplan i partiet och på borgerliga ledarsidor suckas det allt oftare om vilket som egentligen är den borgerliga alliansens långsiktiga uppdrag – utöver ännu ett jobbskatteavdrag, och sedan kanske ytterligare ett till.De 100 miljarder kr som redan tagits bort från välfärden – den försämrade sjukförsäkringen har betalat mycket av detta – kan ju bli 60 – 75 miljarder ytterligare. Men hur går det då med det där starka social- och trygghetssystem, med kvaliteten i skolan, sjukvården och äldreomsorgen som TCO-arna – m-partiets omhuldade väljare - ju är rätt starka anhängare av?
Visst, ett rejält systemskifte är redan genomfört med de omfördelade 100 miljarderna och med allt mer av vård och omsorg i privat regi och gradvis allt mera ransonerad inte efter behov utan efter tjockleken på den egna plånboken. Men att på allvar börja tala om detta systemskifte – beskriva det i en berättelse - som vissa nu gnölande egna kritiker inom borgerligheten luftar är sannolikt ingen valvinnare i kommande val. Så, utöver nya jobbskatteavdrag, är Reinfeldt och Borgs strategi, därest man önskar sitta kvar ytterligare en tredje mandatperiod?
Det är och förblir tills vidare högst oklart. Men tills vidare fortsätter Reinfeldt med lidelsefritt förvaltarskap att resa runt i landet, lyssna, hålla avmätta och noga för publiken avskalat designade tal. Och att hoppas att de väljargrupper han och partiet redan vunnit går att behålla.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
Tisdagen den 10 maj i ett sommarvarmt Stockholm talade statsminister Reinfeldt på tjänstemannaorganisationen TCOs kongress. Formell, trygg och scensäker men till innehållet just inget nytt. Han läste högt ur långtidsutredningen, lanserade begreppet ”tjänstemannabeskattningslättnad” (oj vilka ofolkliga ord som kläcks där i regeringskansliet) och berättade givetvis också om sina lyssnande resor i Sverige. Jo, han säger sig ha rest i hela landet, inte bara delar av det. Sedan konstaterade han i sitt visavi TCO-kollektivet designade tal:
”De områden där ni organiserar era medlemmar är där vi har vårt största väljarstöd”. Och just dem siktar han på att behålla som en kärntillgång på vägen att göra moderaterna till Sveriges nya, statsbärande parti efter socialdemokraterna.
Efter en väl utförd hemläxa sedan förra gångens mindre lyckade TCO-kongresstal av statsministern vet han nu att den typiske TCO-aren är en välutbildad person med rötter i arbetarklassen. Han/hon – lite oftare han än hon - bor i en villa i en mellanstor kommun. TCO-aren är i stort nöjd med sitt jobb men stressas allt oftare av att vara tillgänglig via sin iPhone-mobil, av nya jobbmail, av att helst i god tid hämta och lämna barn på dagis och att vara en bra klassförälder också. Välkända livspusselfrågor som TCO-ledningen återkommande lyfter in i debatten. Den typiske TCO-aren vill – ingår i livspusslets lösningar - ha ett starkt social- och trygghetssystem (enligt inkomstbortfallsprincipen), men gillar inte kravlösa “bidrag”. TCO-aren tror också på jämställdhet, vill ha en generös flyktingpolitik men oroar sig över de ökade klyftorna i samhället. Så ser den mytomspunna mitten – något förenklat - ut i svensk politik.
Och just den väljarkåren vill Fredrik Reinfeldt och moderaterna göra till sin permanenta väljarbas, mer så än “rikisarna” som de ju ändå alltid har kvar. Alltså talar en statsminister med m-stämpel mycket om utbildningsfrågor, om kunskapslyft och om arbetsmarknadens olika cirklar – med superarbetskraften i den inre kärnan och sedan olika yttre ringar som har gradvis allt svårare att komma in med en fot på arbetsmarknaden. En valsociologiskt smart m-statsminister talar däremot inte så mycket om jobbskatteavdraget eftersom både han och lyssnande TCO-are inser att just jobbskatteavdraget inte är lösningen på alla de långtidsarbetslösas, de funktionshindrades, nysvenskarnas (asylsökande och andra), de utförsäkrades och de många ungas svårigheter att få ett jobb, trots att sysselsättningen generellt ökar md så där 300 000 årligen i snitt. Han nöjer sig med att nämna att vi i regeringen och ni i TCOs fackliga organisationer har i grunden samman uppgift: att se till att det ska bli mer i plånboken. “Ni via lönerna och vi i regeringen via skattepolitiken”. Smart försök att säga: vi sitter båda i samma båt. Men mera oklart är vem som egentligen i huvudsak sedan ror båten.
Men så mycket mer än detta – tidigare och kommande jobbskattesänkningar; “tjänstemannabeskattningslättnader” – sägs det inte om från statsministerns sida. Mer däremot om behovet av utbildningssatsningar (men med få preciseringar) och hjälp med att bli bättre på att söka olika jobb. Om unga som inte vet vad de vill bli, om arbetsmarknadens olika cirklar med mer eller mindre svårplacerade grupper och så. Sedan inbjuder han TCO-arna till en dialog med regeringen om hur de här problemen bäst ska lösas. Men om slakten på a-kassan – hårt kritiserad av TCO – och misslyckandet med den röriga och kraftigt försämrade sjukförsäkringen är ett minfält som statsministern utviker att trampa in på. Det där är ju ingen hit om man vill behålla de TCO-grupper m-partiet tredubblat sitt stöd hos de två senaste valen. Väljargrupper som partiet tagit från socialdemokraterna; i valet 2002 röstade 39 procent av TCO-arna på S mot 26 procent i valet 2010.
Så vill Reinfeldt och M fortsätta den trenden är det klokt att prata utbildning, arbetsmarknad, lite om “tjänstemannabeskattningslättnader” (jobbskatteavdragen) och inbjuda facket till dialog om hur vi får ut fler i jobb men undvika minfälten som stör och skadar. Och just så gjorde Reinfeldt på TCO-kongressen.
Fortsätta att – som statsministern länge nu gjort – lite avmätt, självsäkert och statsmannalikt flyta ovanför “småträtor” om haveriet med de utförsäkrade och långtidssjuka, om en kraftigt nerskuren vuxenutbildning, om riskkapitalbolag som skor sig på skattebetalarnas bekostnad på ett blåögt utformat regelverk kring privatskolemarknaden, om en undermåligt underhållen järnväg som inte fungerar så fort det blir lite snö och is och om alla unga i bostadsnöd som inte kan skaffa sig ett eget tjäll av ens minsta storlek på en bostadsmarknad som bara inte fungerar. Allra minst så i växande storstadsregioner och stora universitetsorter.
Fredrik Reinfeldt flyter statsmannalikt ovanpå och Anders Borg går känslokallt på djupet i finansdepartementets tabellverk.
Tillsammans med sin parhäst, finansminister Anders Borg (djupt nersjunken i finansdepartementets tabellverk) har de två funnit en formel och en arbetsfördelning för sitt ledarskap som – för att vara Moderaterna – hittills kan sägas har varit hyggligt framgångsrikt.
Men frågan är om det håller hela vägen fram till nästa val. Ty även på innerplan i partiet och på borgerliga ledarsidor suckas det allt oftare om vilket som egentligen är den borgerliga alliansens långsiktiga uppdrag – utöver ännu ett jobbskatteavdrag, och sedan kanske ytterligare ett till.De 100 miljarder kr som redan tagits bort från välfärden – den försämrade sjukförsäkringen har betalat mycket av detta – kan ju bli 60 – 75 miljarder ytterligare. Men hur går det då med det där starka social- och trygghetssystem, med kvaliteten i skolan, sjukvården och äldreomsorgen som TCO-arna – m-partiets omhuldade väljare - ju är rätt starka anhängare av?
Visst, ett rejält systemskifte är redan genomfört med de omfördelade 100 miljarderna och med allt mer av vård och omsorg i privat regi och gradvis allt mera ransonerad inte efter behov utan efter tjockleken på den egna plånboken. Men att på allvar börja tala om detta systemskifte – beskriva det i en berättelse - som vissa nu gnölande egna kritiker inom borgerligheten luftar är sannolikt ingen valvinnare i kommande val. Så, utöver nya jobbskatteavdrag, är Reinfeldt och Borgs strategi, därest man önskar sitta kvar ytterligare en tredje mandatperiod?
Det är och förblir tills vidare högst oklart. Men tills vidare fortsätter Reinfeldt med lidelsefritt förvaltarskap att resa runt i landet, lyssna, hålla avmätta och noga för publiken avskalat designade tal. Och att hoppas att de väljargrupper han och partiet redan vunnit går att behålla.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com
posted by rbjorkenwall at 2:21 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home