Saturday, October 22, 2011

Gustavs pojke - en polisprofessors utmärkta memoarbok

(Publicerad i bl a Vasabladet 26/10, Arbetarbladet 24/10 m fl)

Observerat om en mångsidig polisprofessors utmärkta memoarbok:

Leif GW Persson är en snart pensionerad professor vid Polishögskolan i Solna, framgångsrik författare och en därtill uppskattad tevepersonlighet. Trots att han uppträder både buttert, okammad i håret och verkar ha snusprillan under läppen, går hans kommentarer om goda och mindre goda polisinsatser rakt genom tv-rutan. Så folkkär har han blivit i Sverige, Gustavs pojke. Hans pappa – om han levat; dog 88 år gammal – hade nog varit stolt över sin pojke “Lejfen”; hans som skulle “kostas på” och få utbildning som pappan ofta sa i Leif GW:s ungdom.

I sin memoarboken "Gustavs grabb" (Bonniers) berättar han om sitt liv, om den långa klassresan. Gustav är alltså pappan, byggnads- och tunnelbanearbetare i det expansiva Stockholm och den som står Leif allra närmast. Boken är en lång kärleksförklaring till pappan. I en kedja runt halsen har Leif pappans klackring; den är för stor för Leifs fingrar. Men klacka in den så att den passar sonens mindre fingrar än pappans vill han inte göra. Så då får den hänga i en kedja runt halsen i stället.

Leif har lätt för att lära, har lärt sig läsa själv redan i 5-årsåldern och blir för det mobbad även av sin lärarinna när han börjar i en skola, där i stort sett alla utom han kommer från bättre situerade hem. Och hans klasskompisar mobbar också honom och kallar honom för wingmuttern, med anspelning på hans mellannamn Willy och hans utstående öron. Men Leifs begåvning kan ingen ta ifrån honom, så han avverkar raskt och med toppbetyg olika utbildningsinstitutioner. Han börjar arbeta vid Rikspolisstyrelsen. I samband med den så kallade Geijeraffären – då det visade sig att justitieministern Lennart Geijer var återkommande besökare hos prostituerade –, blev Leif G W Persson “skandaliserad” och uthängd för att vara journalisternas källa i den affären. Av det blev han så deprimerad att han hade han gjort förberedelser för att skjuta sig men i sista stund kom han på andra tankar och skriver sedan den bestsäljande romanen “Grisfesten”.

Efter Socialdemokraternas återkomst – efter de borgerliga regeringsåren 1976 - 1982 –till makten hösten 1982 blev Leif GW Persson sakkunnig i justitiedepartementet i regeringskansliet. Allt sedan dess – och även innan dess - är Leif GW en skoningslöst avslöjande kritiker av taffligt skött svenskt polisarbete men också en uppslagsrik analytiker av svårlösta mordbrott.

Boken är rappt skriven och synnerligen intressant. GW är en god stilist och det är intressant att följa dels hans klassresa, dels hans skildring av samhällsutvecklingen. Av memoarboken framgår också vilken sällsynt mångsidig begåvning Leif G W Persson är.

Och feg är han heller inte. Vågar berätta som han känner och upplevt olika händelser. Som när Persson skriver att den mycket välkända journalisten (som han namnger i boken): Journalisten, skriver han frankt, är en dålig människa. En av de sämsta som brottsforskaren mött under sin långa karriär. Och det vill inte säga lite eftersom han mött många sådana i sitt innehållsrika yrkes- och författarliv. Så sett i det ljuset är det en rejäl salva han avlossar här!

Livet igenom har Leif GW Persson haft ångest och missbrukat alkohol (varit nykter ett halvår och sedan nära nog supit skallen av sig periodvis under andra halvåret). I boken drar han sig inte för att berätta om det mest privata, om sina många äktenskap och annat.

Leif GW har – trots sin ångest och sina problem - till det yttre varit synnerligen framgångsrik. Möjligen kan det någon gång vara lite tröttsamt med alla dessa redovisningar av succéer, liksom de återkommande avsnitten av hans aktieaffärer (pengar från boksuccéerna) och hans utmärkta finansiella situationen. Där finns ett drag av revanschism från klassresenären Leif G W Perssons sida, helt klart.

"Hans professorstitel verkade ingen i den akademiska världen ta på allvar och i rättsväsendet framstod han mera som en kul kille", skriver den möjligen lite avundsjuke advokaten och ex-justitieministern Thomas Bodström om Leif GW i sin senaste bok. Okej, kan man måhända förstå när man läser igenom Leif GW:s minst sagt digra meritlista.

Men en fråga hänger lite i luften efter läsningen. Hur kunde arbetargrabben från Stockholm, idémässigt nära kopplad till socialdemokratin, stödja den värdekonservativa KD-ledaren Alf Svensson i det senaste valet till Europaparlamentet? Hans som alltid annars varit socialdemokrat, betalat miljoner i skatt utan knot på sina synnerligen goda inkomster, försvarat välfärdssamhället, uppskattat att också arbetarklassens pojkar och flickor ska ges samma chans som alla andra från bättre situerade hem att kunna utbilda sig och kunna förverkliga sina drömmar. På det ges inget svar i boken men sannolikt beror det på en viss besvikelse över svensk socialdemokratis utveckling under de senaste fem – tio åren. Och trots att han i olika sammanhang visat sig uppskatta den tidigare finans- och statsministern Göran Persson, numera boende också han på en lantgård bara någon mil ifrån Leif GWs i Stockholmsnära sörmländsk glesbygd.

Skulle däremot inte alls bli förvånad över om Leif GW gillar en s-politiker som Håkan Juholt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

0 Comments:

Post a Comment

<< Home